Bibelmeditation vecka 23 2020

 

”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmen av levande vatten, som skriften säger.” Joh 7:37-39.

Utanför mitt fönster håller äppelträdets blommor på att slå ut – rosa, rött och vitt med gröna blad som dekorativ inramning. Nerifrån maggropen sprider sig en varm glädje genom bröstet, en glädje vi brukar kalla lycka. Något inom mig upplever den spirande blomningen som skönhet och den väcker ett gensvar.

Vi borde vara mer rädda om denna natur än vi är. Hur vi behandlar naturen är beroende av vad vi tror på, vad vi tror är sant. Sedan Descartes tid på 1500-talet har vi mer eller mindre låtit oss styras av en matematisk världsbild med en närmast lagbunden förutsägbarhet. I vår tid förstärks denna världsbild av den inflytelserika fysikern och kosmologen Max Tegmarks teori om att allt är matematik. Med hjälp av denna grundläggande rationalism har vi låtit förnuftet bli alltings mått med vilket vi skall lösa alla problem. Ett exempel på detta är den oreglerade kapitalismen, i betydelsen kapitalackumulation, en ”lagbunden ordning”, som anses kunna ge de flesta människor materiell lycka. Men samtidigt håller just detta system på att organisera världen så att en global katastrof närmar sig. Tillväxtsiffrorna, som mått på kapitalackumulation, är i dag större än någonsin, samtidigt som ojämlikheten ökar och på tundrorna i Sibirien tinar permafrosten och påskyndar jordens medeltemperatur.

Det är något fel på vår rationella världsuppfattning. Världen är så mycket mer än vad våra små huvuden rymmer. Kanske vi skulle ta vara på den kunskapsbank som finns i våra ”hjärtan” och som får glädjen att spira av synen på ett blommande äppelträd. Eller kanske vi ska ta vara på den kunskap som ryms i Jesus förkunnelse där kärleken till den andre är ett uttryck för den grundläggande verklighet han kallar Fadern. Om vi stannar till ett ögonblick mitt i vårens blomprakt kanske vi kan känna hur det ur vårt inre flyter fram en ström av levande vatten. Kanske äppelbloms-människan i oss kan förenas med den rationella hjärnans funktion och ge oss en bild av världen som är sannare än vår primitiva ekonomiska rationalism.

Det har länge stått klart att det behövs en omfattande revision av vår verklighetsuppfattning. Redan i början av förra seklet föresatte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein att försöka nå fram till en sannare bild av världen. Han tog avstamp i naturvetenskapen och logiken med den språkliga analysen som metod. På en slingrande resa mot intellektets dolda kamrar landade han i den punkt där språket inte räcker till för att förklara världen och det outsägliga bryter in. ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den).”

Just nu bryter pandemin upp grunderna för ett förutsägbart rationellt beteende och bortom pandemins horisont ifrågasätter klimatkrisen våra mest rationella levnadsvanor. Det kan kännas som om vi har lyckats skapa en fantastisk värld men glömt en viktig dimension i världsbilden – den kärlek som bäst avtäcks genom vår relation till den andre.

Bön: Tack Gud för den verklighet av kärlek som strömmar upp ur vårt inre. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 23 2020

Bibelmeditation vecka 22 2020

 

 

” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn…” Apg. 1:1-11

 

Låt mig på en gång säga att om jag, för att kallas kristen, skulle behöva tro att denna beskrivning var en bokstavlig redogörelse för ett händelseförlopp i den verkliga världen så fick jag nog avstå från den beteckningen. Men det var säkert så här lärjungarna talade med varandra om Jesus. Hur skulle de annars kunna tala om den övertygelse som hade vuxit fram i deras medvetande om inte med ord och bilder ur sin egen världsbild? Att ”bli upptagen till himlen” har fått en annan betydelse utifrån det vi nu vet om universum. Vi vet att vårt universum är sammansatt av mikroskopiska beståndsdelar styrda av allmängiltiga lagar och bortom vårt universum kanske det finns andra universa. Det påminner mig om den tankeväckande berättelsen om pojken som la sig ned på gräsmattan en sommarnatt, tog ett kraftigt tag i några grästorvor för att inte falla, och tittade ned i rymdens mörker.

 

Lyckligtvis är det inte lärjungarnas världsbild vi tror på, utan vi har en samhörighet med deras upplevelse av en närvarande Gud. ”Vi tror på en enda Gud,… Guds ende son, född av fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud…”. Hela den kristna traditionen är ett sökande efter relevanta formuleringar av tron. Redan 381 år efter Jesus död träffades man i Nicaea för att enas om vad tron innebar. Alltsedan dess har den teologiska världsbilden förändrats kontinuerligt och fortsätter att omformuleras.  Det är inte Gud som förändras utan det är vår erfarenhet av hans närvaro som förändras i takt med kunskapen om världen utvecklas. Detta gäller inte bara teologin utan också all vår kunskap om världen. Professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson uttrycker saken så här: ”Det finns inga naturlagar ute bland stjärnorna eller i atomens innersta. Det är bara vårt sätt att sammanfatta vår kunskap om världen.” ”…det finns centrala sanningar om världen som ligger så långt bortom våra fattningsförmågor att vi inte ens kan formulera frågorna”. Om fysikerna, vars kunskap utgår från upptäckta naturlagar, kan erkänna denna begränsning av sin kunskap så borde det vara en självklarhet också för alla teologer.

 

Trosbekännelsen är ingen kunskapsbank, den är gemensam erfarenhet av den okända närvaro vi kallar Gud – en del av en verklighet som vi inte känner men är en del av. Om det är sant att Gud är kärlek så är kärleken en av de gemensamma erfarenheter vi kan tolka som tecken på det gemensamma ursprunget och en möjlig samhörighet. Just nu härjar en pandemi i världen som påminner oss om att vi är biologiska varelser med dödliga kroppar men samtidigt är vi del i ett universum som framstår som allt mer gåtfullt och storslaget. När kan vi börja konstruera våra samhällen och ekonomiska strukturer med utgångspunkt från det planetära ansvar vi har för varandra och för mänsklighetens framtid? Vi kan se och erfara vårt materiella universum och vårt liv och medvetande som olika aspekter av samma värld. Det är i denna värld vi får söka Guds närvaro och utforma vårt ansvar som delar av den mänskliga gemenskapen.

 

Vår kristna tro, våra organiska kroppar, alla våra tankar är delar av samma värld. Det är i denna erfarenhet vi säger oss vilja vara Jesus efterföljare med uppgift att synliggöra den kärlek som vi tror representerar Guds närvaro både i våra liv och i hela mänsklighetens.

 

Bön: Gud, världen är så stor – väldigt stor. Jag är så liten – väldigt liten. Tack för att jag likväl får vara en del av din stora kärlek i världen. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 22 2020

Bibelmeditation vecka 21 2020

”…er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Matt 6:5-8

Vi är inte ensamma, även om pandemin har lett till att vi lever i karantän. Du kanske känner som jag att det inte blir detsamma att möta barnbarnens ansikten genom telefonens facetime-funktion som att se dem springa omkring bland nyutslagna gullvivor i trädgården. Det gick ganska bra de första månaderna. Men när också sommarmånaderna hotas av karantän och dödsiffrorna stiger, då är det svårt att bygga ljusa framtidsdrömmar. Det börjar kännas ödsligt och kontaktlöst som om man var strandsatt på en öde ö. Det som bryter ödsligheten är regeringens och smittskyddsläkarnas uppmaning att hålla ut, eftersom vi fått ett viktigt uppdrag och tilldelats både förtroende och ansvar. Nu hänger det på hur vi följer karantänsreglerna och vår statsminister har uppmanat oss: ”ta ansvar, ansträng dig för något större än ditt eget”.

Vi är inte ensamma, vi delar ansträngningen med människor runt om i världen och de har alla kommit oss närmare. Det gäller även dem som vistas i flyktingläger och getton och ju närmare de kommer oss ju mer undrar vi varför ingen tar ansvar för deras situation. Det kan inte handla om att vi inte har råd när vi samtidigt betalar ut miljard efter miljard för att rädda finansindustrin. Lidandet i flyktingarnas vardag och utsattheten i fånglägren är ju resultat av mänskliga konstruktioner. Men världen kan se annorlunda ut, det går att omprioritera. Vår nuvarande ordning är inte nödvändig, det måste inte vara några få som delar på planetens överflöd. Pandemin är ingen ond dröm utan jag ser den som skapelsens anrop till oss om en nödvändig förändring. Det är som när duvan släpptes ur Noas ark men denna gång återvände hon för att berätta om det annalkande klimathotet.

Utanför fönstret sjunger vårfåglarna, jag tyckte jag hörde en taltrast nyss. Fåglarna sjunger och kvittrar och för mig sjunger de om ett hopp. Hoppet är grundat i något ursprungligare än våra beräkningar för att återgå till det som var normalt före pandemin, en återgång till överflödets orättvisa fördelning. De sjunger om en framtid som öppnar sig bortom våra politiska strukturer som när den levande naturen bygger upp sin väv av beroenden och möjligheter i vilken också människan ingår – de sjunger ut sitt hopp om en enad mänsklighet. När inlandsisen drog sig tillbaka såg våra sandåsar ut som grustag och den ursprungliga skapande kraften lät skogsbrynet växa fram med tall och lövträd som skuggade vitsippsmattan. Nu är det dags för orättvisans istid att rullas tillbaka för en nyskapande samhörighet med människor och vitsippor. Som statsministern uttryckte allvaret: ”en avgörande stund som bara kommer några få gånger i en människas liv”. Nu är nyskapandets tid.

Vi som lever i antropocens tidsålder har ett särskilt ansvar för den mänsklighet vi är en del av. Gud vet och känner vår rådvillhet, ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni bett honom om det.” Han möter oss i vårt medvetande som också rymmer en ursprunglig ordning och ett anrop från vitsippsbacken om en enad mänsklighet. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi har vårt ursprung i honom”.

 

Bön: Tack Gud för vår tillhörighet i dig och för den kärlek som förenar oss till en mänsklighet i gemenskap. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 21 2020

Bibelmeditation vecka 19 2020

”… Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Joh 17:9-17

Jesus håller ett slags avskedstal till lärjungarna. Det romerska imperiet och den lokala provinshierarkien har bestämt sig för att göra slut på hans förkunnelse. Det måste vara denna komplott Jesus betecknar som ”världen” i detta tal. Mot denna makt ställer Jesus  tillhörigheten till den Gud som han talar om som Fader, och ”han var full av nåd och sanning”. Detta var ingen exklusiv sanning bara för invigda utan en möjlig erfarenhet av gudsnärvaro i vår materia, öppen för var och en som vill känna igen den och i tro låta sig införlivas.

Av och till genom historien har en grupp, ett land eller en rörelse velat monopolisera denna tro. Genom en påstådd utvaldhet har makthavare och sektledare gjort sig till uttolkare av vad en rätt tro innebär och blivit portvakter i exkluderande sekter. Den sekteristiska gudstron är hämmande, låsande och förtryckande snarare än befriande och inkluderande. Den innehåller ett tänkande som inte ger plats för olikheter och förändring utan som hävdar sin egen sanning på bekostnad av alla andras. Det är också ett förhållningssätt som präglar dem som vill se den egna Guden som den enda och ”rätta” guden. Detta har legat till grund för den västerländska rationalitetens självklara rätt att kolonisera den övriga världen. Men den Gud Jesus visar oss är inte sekteristisk och förbehållen en begränsad grupp utan en Gud ”som älskar världen så att han utgav sin enfödde son”.

Under medeltiden delade skolastiken in världen i ett nådens och ett naturens rum och i lutherdomen förekommer en uppdelning mellan andligt och världsligt. Att dela in tillvaron i olika ”rum” är släkt med statiskt tänkande. Men den världsbild vi nu försöker forma innehåller gränsöverskridande processer – nyskapande kunskap som leder till dynamiska förändringar. Låt mig för ett ögonblick påminna om vår syn på oss själva som människor i relation till djuren. Denna relation har löpande omvärderats. Det utmärkande är förändringen, från medeltidens Adam som namnger djuren till Darwins diagram över djurens utveckling som lett fram till nutidens diagram över djurens arvsmassa. Om den första tolkningen gör en tydlig gräns mellan människa och djur så har förgreningarna i den sista tolkningen lett till nästintill oräkneliga variationer av ett och samma grundmaterial – den genetiska arvsmassan. Börjar inte beskrivningarna likna en kristen enhet mellan natur, djur och människa – en pågående skapelseprocess mot målet ”att de alla skall bli ett”?

 

Dietrich Bonhoeffer skriver: ”Vårt förhållande till Gud är icke ett `religiöst´ förhållande till ett tänkbart högsta, mäktigaste, bästa väsen. … Utan vårt gudsförhållande är ett nytt liv i `tillvaro för andra´, i del med Jesu liv.” Att ta emot ”Ordet” som Jesus överräcker är att öppna sig för den andre i den värld och kunskapshorisont som ständigt förändras – att vidga sin skapelseuppfattning, och låta sig dras in i ett gudomligt skeende. ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”.

 

Bön: Gud låt oss inneslutas i din gemenskap som omsluter oss alla med din kärlek. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 19 2020

Bibelmeditation vecka 18 2010

 

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra… ” Joh 13:31-35

Hela Jesus liv är ett tilltal från Gud till människa. Eftersom allt, också människan, är materia och fysik så finns det ingen annan väg till människans medvetande än genom gudomlig närvaro i denna materiella värld. Gud blir alltså ”sann människa” för att nå fram till oss. Johannes inleder sitt evangelium med orden: ”Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Detta, som av teologerna fått benämningen ”inkarnation”, eller i en mer vardaglig term ”köttblivande”, ger materien och våra kroppar en långt rikare och heligare karaktär än vi brukar tänka. Om materien och kroppen är bärare av Guds närvaro i världen så får våra liv som vardagsknogande medmänniskor en djupare betydelse.

Vi har nog genom historien tolkat det gudomliga som något icke-materiellt och då kanske missuppfattat det vi kallar verkligheten. När vi förnekat materiens bärare av allt gudomligt har vi också förnekat vårt beroende och vår samhörighet med det minsta sandkorn och det enorma kosmos. Människan har tillåtit sig exploatera allt det som vi trodde inte hade att göra med de stora frågorna om sanning, mening och inre harmoni. Själen, som något avskilt fristående från materia, har prioriterats framför det materiella. Ett fatalt misstag som lett till pandemier, klimatstörningar och arters massutdöende.

I Gamla testamentet berättas om hur Gud talade till människorna genom Moses och formulerade tio bud som en slags värdering av vad som är viktigt i ett mänskligt liv. Men Jesus skärper innebörden i dessa bud: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.”  Det nya budet handlar om livets villkor, det liv som uppfyller materien och synliggör vårt beroende av det stora ”varandra”. Detta ömsesidiga beroende ropar till oss i djurens blick, från utrotningshotade korallrev och genom vår nästa. Detta uppfodrande ansvar för materiens fortlevnad betonas också i den amerikanska teologen Chaterine Kellers politiska och ekologiska teologi. Docent Petra Carlson, enskilda högskolan i Stockholm, refererar till denna teologi som en växande teologisk rörelse. Där betonas Guds och människans ansvar och människans förmåga att an-svara, att svara an. Det handlar om att svara an när den andre talar, att lyssna när naturen svarar på människans exploatering och att svara an på människors tysta rop på hjälp – ropet som genljuder genom förkalkade politiska strukturer.

Coronapandemin avslöjar hur orättvist vårt samhälle organiserats. Generaldirektören för FN:s World food programme, David Beasly, varnar för att Coronapandemin kan leda till hungersnöd av ”bibliska mått”. Redan nu lever 135 miljoner människor på gränsen till den värsta svälten någonsin och den rådande pandemin kan leda till att ytterligare 130 miljoner människor hamnar i samma situation. Samtidigt som vi ser orättvisorna i det globala perspektivet måste vi också rikta blicken mot våra närmaste medmänniskor som drabbas hårdast av pandemin, de fattigaste, trångbodda och dem som har begränsade sociala kontakter.

Jesus ”nya” bud om att vi skall älska varandra uppfordrar till handling. Det leder till en pilgrimsvandring mot en ny utveckling där människors olika villkor, utrotningshotade djur och exploaterad natur växer samman till ett gemensamt projekt att förändra för att rädda livet på jorden.

Bön: Gud du som skapar livets förutsättningar hjälp oss att i medskapande kärlek följa dina bud. Amen.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 18 2010

Bibelmeditation vecka 17 2020

 

 

 

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…” Joh 10:22-30

 

Coronapandemin kan för en del människor innebära döden men för andra kan den vara början till ett bättre liv. Inför döden står vi handfallna ­– om det finns ett liv efter döden så vet vi inget om vad detta liv är. I den kristna tron finns ett hopp men ingen kontextuellt obunden gestaltning som vi kan förhålla oss till. ”Jag ger dem evigt liv och de skall aldrig någonsin gå under” lovar Jesus, men fortfarande lever vårt hopp om ett evigt liv bara genom den tilltro vi har till Jesus ord.

 

Covid-19 får oss att bli medvetna om döden och detta kan skapa depression och modlöshet, även om det kristna hoppet kan lindra vår oro. För de överlevande finns fler förhållningssätt, antingen ger vi upp eller så försöker vi lösa problemen. När pandemin är över återstår att ta hand om den genomgripande ekonomiska kris som uppstått i spåren av den. Vi måste också ta hand om den apati och hopplöshet vi kan känna i sorgen efter dem som gått bort. Men krisen kan också rymma nya möjligheter att omskapa det som var krisens orsaker. Jesus påminner om den inre förmåga att skapa nytt som han kallar Faderns röst. Han vill leda oss inåt mot en kontakt med Gudsmysteriets närvaro i världen genom att citera en Psaltarpsalm: ”Platsen för Guds närvaro är människan, står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?” Som vanligt när det gäller Bibelns texter så refererar bibelordet till en annan kunskapssyn än vår, men det som är gemensamt är den erfarenhet av nåd och hopp som kan genomtränga också de mörkaste dagarna.

 

Även om jag inte för ett ögonblick vill stödja den nyliberala ekonomen Milton Friedmans värderingar så är ändå hans iakttagelse om krisernas uppsida värda att beakta. Han påpekade att ”bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga.” Nu är vår utmaning att göra det politiskt omöjliga möjligt. Många har jämfört vår tid med tiden efter andra världskriget: allt vad människorna hade trott på låg sönderslaget. Ruinerna behövde byggas upp igen men uppgiften var också att aldrig låta det som onda ideologier drivit fram hända igen. Våra nuvarande problem har sin huvudsakliga orsak i en viruskatastrof som bara delvis  kan lastas människors bristande ansvar. Men också denna gång krävs en gemensam mänsklig insats för att bygga upp livskraftiga och hållbara strukturer.

 

Nu krävs distans till den gamla världsordning som i ett globalt perspektiv lett till förstörda livsmiljöer, kapprustning och ojämlikhet. Vi måste finna ett sätt att leva som inte resulterar i pandemier, massutdöende av arter, skövling av naturtillgångar och klimatkatastrofer. Det finns anledning att påminna om vad den amerikanske forskaren John W. Kingdon talar om som ”historiska fönster”. Efter katastrofer kan det finnas sådana historiska fönster i betydelsen korta perioder av radikal öppenhet för förändringar. Kanske kan pandemin  och klimatförändringarna  bli sådana öppningar för radikalt nya lösningar så att FN:s globala mål för hållbar utveckling kan förverkligas: Avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter, främja fred och rättvisa samt lösa klimatkrisen.

 

Jesus trodde på människans förmåga att lyssna på Faderns röst – en öppning in mot något nytt. Fadern förde människorna in i ett gemensamt ansvar för varandra och den skapande världen. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Bön: Gud låt oss känna igen din röst och förenas i en strävan att hela det som brustit i världen. Amen

 

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 17 2020

Bibelmeditation vecka 16 2020

Jesus sade till honom: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”Joh 20:24-31

Genom Jesus upprättar Gud en väg till människan och Jesu död och uppståndelse är en unik händelse. Vi som tror att vi förstår och vet allt om vår värld får, efter denna händelse, justera det paradigm som hittills varit vår måttstock. Så var det också för lärjungen Tomas som ville ha ett bevis för Jesus uppståndelse. Tomas kan sägas vara en, för sin tidodern människa som krävde bevis inom ramen för sin världsbild. Han hade trott på Jesus som Messias, ”den smorde” eller den gudomligt ”utvalde”. Den samtida religionen innehöll hoppet om en framtid där Messias skulle rädda de rättfärdiga, döma de onda och skapa fred i världen. I Tomas föreställningsvärld kunde inte Jesus vara Messias sedan han blivit torterad och dödad. Om jag inte får se spikhålen i hans händer tror jag inte att han lever. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ” ….Räck hit ditt finger, här är mina händer… ”

 

Platsen där Gud möter människan finns inte inom ramen för våra paradigm men är ändå möjlig att uppfatta i vår materiella värld. Guds möte med oss genom Jesus Kristus innebär en erfarenhet av den kraft som drar oss in i ett mysterium. I evangelierna kallas mysteriet/tillvarons djupdimension för Fadern. Fadern som inre mysterium manifesterar sig i den materiella värld som vi är en del av. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…” I mötet med den andre och genom att vi är delaktiga i materiens historiska berättelse finner vi mysteriets djup.

Vi kallar denna resa för evolutionen, den kosmiska utveckling som inbegriper allt liv. Evolutionen är ett dynamiskt möte mellan tiden och rummet: Evigheten som tidens djupdimension och oändligheten som rummets djupdimension. Det är i denna materiella verklighet som vi lever våra liv och möter Fadern genom Kristus.

Vi är infogade i ett skaparäventyr där alla människor är beroende av varandra och där tidens och rummets djupdimensioner finns inom oss. Detta kan upplevas som vår ödmjukhets medelpunkt, vårt centrum i självkännedomens inre, som vi är kallade att nå fram till. Jesuiten och teologen Karl Rahner beskriver denna förmåga hos människan att nå in till Gud: ”I sin djupaste egna verklighet gör Gud sig själv till människans innersta grundläggande beståndsdel.” Gud söker människan som begåvats med ett inre gudomligt centrum där vi kan möta Gud. När vi tvivlar eller bryter relationen så säger han: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer…”

 

Gud drar oss in i ett evolutionsäventyr med en expanderande gudsnärvaro inom oss där vi kan möta varandra, lära känna oss själva och Gud. Det är ur detta djup vi kan känna igen Faderns tilltal till Jesus. ”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är  i mig och utför sina gärningar. ”

Jag känner hjärtat slå inom mej,

Tänk att jag finns mitt i livet som pulserar.

Jag möter evighet djupt inom, bortom tid och rum.

Djupt inom mej hör jag rösten.

Jag bär på liv av liv, på kraft av kraft,

ljus av ljus inom.

Jag bärs av orden jag hört,

jag bärs av löftet jag fått

om Guds rike inom mej.

Psalm av Oskar Ganestål

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 16 2020

Bibelmeditation vecka 15 2020

”…Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här han har uppstått, så som han sade…” Matt 28:1-20

I berättelsen om Maria från Magdala och den andra Maria vimlar det av bilder och föreställningar som spränger ramen för vår verklighetsuppfattning: Herrens ängel med ett utseende som blixten, ett jordskalv som fick vakterna att ligga som döda medan ängeln rullade undan stenen och sedan mötet med den korsfäste Jesus. Berättaren har varit med om något som språket inte räcker till för att beskriva. Det krävs bilder och föreställningar som går utanför de modeller vi valt för att beskriva världen.

När vi bedömer vad som kan vara verkligt eller inte, glömmer vi lätt bort att de modeller vi har konstruerat för att förklara världen inte finns utanför våra huvuden. När vi konstruerat de matematiska modeller som vetenskapen använder för att förstå världen gör vi det inifrån den materia som vi själva är en del av och med den kunskap vi har ur just detta perspektiv. Vi har inte möjlighet att stå utanför och objektivt studera världens helhet utan får nöja oss med att utforska världen inifrån materien, bit för bit, i ett prövande förhållningssätt.

Jag tror vi behöver sluta tro oss veta allt och nöja oss med det okändas gåtfullhet. Men detta betyder inte att vi måste ta allt för givet. De modeller och matematiska förklaringar som vetenskapen mödosamt konstruerat har evidens på den nivå de förklarar. Dock är världen alltid större än vårt vetande och överraskar oss ständigt med nya erfarenheter och vetandets horisonter flyttas in i det okända. Religionen tillför ytterligare perspektiv och dess djupaste kärna fortsätter att mobilisera människors engagemang från en outforskad dimension. Som en fjäril har en förmåga att hitta rätt när den ska landa i en blomma så har vårt medvetande förmåga att relatera till Gud i verklighetens djup.

Uppståndelsen berättar om att världens materia är så mycket rikare än våra modeller av den. Det finns erfarenheter som likt Jesus uppståndelse beskriver ett gränsöverskridande hopp. Författaren Etty Hillesum skildrar erfarenheter som berör en sådan verklighet. Från förintelsens hopplöshet skriver hon i sin dagbok ”Som en liten våg av värme stiger tanken upp i mig, också efter de svåraste ögonblicken: Vad livet ändå är skönt! Det är en oförklarlig känsla och den har inget stöd i den verklighet, där vi befinner oss”. I hennes samtal med Gud utvecklas en intim ton och hon konstaterar att om människan förlorar Gud förlorar hon något fatalt, eftersom hon då förlorar förmågan att se Guds boning i den andra människan. Ettys Gud är inte bara en idé eller ett namn. Gud är en urkraft som inkarneras i en aldrig sinande självutgivelse som fick henne att in i det sista vägra att låta någon annan ta hennes plats i döden.

Bön: Tack Gud för att din närvaro i vår verklighet kan ge oss mod att leva i en självutgivande kärlek också inför döden.  Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 15 2020

Bibelmeditation vecka 13 2020

 

….Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom….” Joh 3:13-21

 

Den som tror att nationsgränser eller världens starkaste militärmakt kan skydda oss från ond bråd död har fått sina illusioner krossade. Coronaviruset drabbar mänskligheten utan hänsyn till gränser, klass eller religion. Överraskade och skrämda, som om vi glömt digerdöden och spanska sjukan som drabbade än värre, gör vi allt för att skydda oss själva. Några politiker luftar konspirationsteorier och sektledare talar om Guds straff. Men Gud straffar inte utan sände sin son till världen för att världen skulle räddas genom honom.

 

Att söka syndabockar till pandemier är lika lönlöst som att hitta den skyldige till krig och förtryck – ju djupare vi söker ju fler finner vi ansvariga för tankar och missgrepp som leder till globala katastrofer. Som mänsklighet bär vi ett gemensamt ansvar för pandemier och krigsförbrytelser. Pandemier har sin grogrund i djurindustrin och utan kolonialmakternas krigsindustri hade inte krigsförbrytelser härjat världen. I vår ”normalitet”, världen som vi vant oss vid som normal, finns grogrunden för sjukdom och krig. Det är bara om vi tar ett gemensamt ansvar för denna destruktiva kultur som vi kan stoppa förstörelsen av våra livsvillkor. Att vägra underkastelse och envist söka sanningen är en vandring mot ljuset. Om vi lyckas omvandla oro och rädsla till kärlek och omtanke skymtar ett ljus i dunklet.

 

Den som tror sig vara utan ansvar och delaktighet kan söka syndabockar och en straffande Gud. Men den som har en kristen tro söker sig istället djupare in i den värld som Gud älskar. Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och motståndaren till Hitlerväldet skriver strax innan han hängdes: ”De sista åren har jag mer och mer lärt mig känna och förstå kristendomens djupa dennasidighet. Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles såsom Jesus var människa”. Han fortsätter med att förklara att man först lär sig tro genom ett helt och fullt jordeliv då man inte tar sitt eget lidande utan Guds lidande i världen på allvar. ”Hur skulle man kunna bli övermodig av segrar eller förtvivlad av nederlag, när man i detta jordeliv lider med i Guds lidande?”

 

När Coronaviruset sveper in världen i sin mörka dödsdans tröstar vår kristna tro, men inte för att vi ska bli skonade från sjukdom framför andra människor. Den tröstar för att vi tillsammans med mänskligheten är älskade av den Gud som älskar världen. Tron ger oss mod att solidariskt älska varandra och återupprätta livets skönhet och den kan vara en kompass för moral och vårt praktiska handlande. Kanske vi nu också får mod att ställa om vårt samhälle för att rädda hela skapelsen från de klimathot vi själva skapat.

 

Av goda makter underbart bevarad,

Det främmande och nya väntar jag.

Guds nåd är ny var afton och var morgon

Han väntar oss i varje nyväckt dag.

 

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker,

Du låter nya klanger växa fram,

Vi hör den sång som alla världar sjunger,

I hopp och tillit ropar de ditt namn.

(Dietrich Bonhoeffer)

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 13 2020

Bibelmeditation vecka 12 2020

 

”…han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna…” Luk 1: 46-55

 

Elisabeth som är gravid säger till Maria som också väntar barn: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig…” I Elisabeths ögon är Maria utvald och barnet som hon väntar ska kallas den högstes son. Som svar på detta utbrister Maria i en lovsång som delvis är hämtad ur de heliga skrifter som fanns i hennes samtid. Att vara utvald kan innebära olika saker: För Maria innebar det att bli en del av ett globalt sammanhang och ana en djupare mening med sitt liv. Men att vara utvald kan också innebära att tro sig vara utvald framför alla andra, en narcissistisk frestelse för att kunna utöva makt och förtrycka andra. Exempel på sådant förtryck avslöjades i den dom som avkunnades i Uppsala Tingsrätt mot ”Kristi brud” som varit ledare för Knutby Filadelfia, en församling som spårat ur och antagit sekteristiska former. I sekten var den dömda kvinnan härskare och de andra hennes tjänare.

 

Sekterism och utvaldhet kan också ta sig uttryck i större globala sammanhang för att legitimera nationella storhetsdrömmar. Det var ingen tillfällighet att George W Bush, som var en så kallad ”omvänd kristen”, associerade till tankegångar om USA som en utvald nation när han förklarade krig mot Irak. Hans nation var utvald att vara ett globalt imperium. Med orden ”Ni är antingen med oss eller mot oss” uppmanade han världens nationer att ansluta sig till kriget. Han associerade till Jesus ord ”Den som inte är emot oss han är för oss.” Ironiskt nog med den rakt motsatta innebörden för Jesus ord ville överbrygga relationer till främlingar och inte skapa ett ”vi och dom”. När vi hör budskap som föraktar svaga, eller vill åstadkomma ett ”vi och dom”, är detta inte kristna värderingar. Det är snarare en konsekvens av en världsåskådning och en uppsättning värderingar som ligger bakom ultranationalistiska världsbilder.

 

Maria beskriver den Gud som hon lovsjunger med orden ”Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort”. Vi har levat i en tid när de rika har fått hålla i taktpinnen och vi är inordnade i en global ekonomisk ordning som missgynnar de hungriga. Den globala världsordningen har genom orättvis fördelning mellan fattiga och rika skapat ett världsrisksamhälle. Klimatkatastrofer, pandemier, artutrotning och krigshot är risker i industrialismens tidsepok. Därför behöver vi nu förbereda oss på förändringar som skyddar mänskligheten.

 

Coronaviruset är en tydlig illustration till bristerna i vår sektliknande nationalism och den narcissistiska förtjusningen i vår egen rikedom. Det skapar panik och kris tvärs igenom hela världssamhället. Coronaviruset kan inte hanteras på individuell nivå utan bara i samarbete och solidaritet. Tvärtemot våra individualiserade ideal kräver nu vårt risksamhälle en stark gemensam organisation av förberedelse, koordination, planering och gränsöverskridande beslut. Vi behöver tillämpa solidaritet och omsorg om de svagaste, oberoende av deras ursprung eller religion. Vi behöver tänka på hur vi skyddar och hjälper den andre och öva oss på att försaka oss själva. Hela denna situation liknar en förövning till vad världsrisksamhället kommer att kräva av oss inom en snar framtid. Nu är tid att söka vår roll i det globala sammanhanget och en djupare mening med våra liv som ”ringa tjänare”.

 

Bön: Prisad vare du Gud som vill försona den splittrade mänskligheten till gemensam solidaritet. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 12 2020