”…De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig övas för krig…” Mik 4:1-4
Denna söndags gammaltestamentliga text hör till de så kallade ”eskatologiska” texterna – från grekiskans eschatos, ytterst, sist. De beskriver ofta tiden som ett linjärt förlopp och beskriver händelser vid tiden slut eller världens upphörande. Eftersom världen ännu inte har upphört framstår de flesta tidsbestämda förutsägelser om undergången som lite passé.
Inom konservativa evangelikala kretsar i USA har Left Behind-serien av Tim La Haye fått en enorm spridning. Som en av de ledande kristna sionisterna ägnar han sig gärna åt framtidsutsagor, som att Jesus skulle ha kommit tillbaka inom 40 år efter staten Israels tillkomst (alltså 1988). Det här sättet att läsa Bibeln där man lägger pussel av olika verser för att stödja vissa teser och tolkningar har Bernt Jonson beskrivit i sin bok ”Nästa år i Jerusalem”. Dessa tolkningar är inte bara naiva och till synes befängda utan utgör också ett farligt hot i den politiska propagandan.
För att försvara det bestialiska och grymma kriget i Gaza refererar premiärminister Netanyahu till den hebreiska Bibeln och gamla testamentets kontexter. ”Ni måste komma ihåg vad Amalek gjorde mot dej” säger han och tillägger att ”det gjorde vi inte, vi glömmer inte”. Amalekiterna, en nation av nomader, anföll enligt andra Mosebok kort efter Israeliternas uttåg ur Egypten de svaga eftersläntrarna som gick längst bak. I Första Samuelsbokens kapitel 15 segrar Saul stort över amalekiterna men begår misstaget att skona deras konung Agag som sedan förblev en fiende till dess att Samuel högg honom i stycken. Genom att påminna om Amalekiterna försöker Netanyahu rättfärdiga sitt beslut att angripa och helt förgöra palestinierna i Gaza – civila, kvinnor och spädbarn.
Att tolka de bibliska texterna tidsmässigt linjärt är att sätta in dem i vårt försnävade tolkningsperspektiv. Då frestar det oss också att använda ett fundamentalistiskt urval av texter som passar in i vårt syfte och i vår historiska och politiska kontext. Men jag tänker att vi istället för att se de eskatologiska texterna som slutet av en linjär tidsepok kan förstå dem som alternativa möjligheter i Guds skapelse. I en sådan läsning kan också uppmaningen av profeten Mika att smida om vapen till plogbillar bli mindre motsägelsefull och berättelserna om Amalek blir då den uppmaning till kamp mot ondskan som finns i den rabbinska traditionen.
I den nytestamentliga texten som är föreslagen till predikotext denna söndag talar Jesus om fikonträdet som börjar knoppas som ett tecken på att Guds rike är nära. På samma sätt som vårtecknen inger oss i Norden hopp om nytt liv och sommar kan dessa bibliska tecken vara hopp om en ny tid – en uppmuntran till tro och hopp. ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Men Jesus varnar också för dem som uppträder under hans namn och vilseleder folk att följa dem. ”När ni får höra om folk och oroligheter, så tappa inte besinningen.” ”Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft…” För Jesus var bönen ett sätt att behålla fokus där Guds helighet och vilja leder våra tankar och handlingar i väntan på Guds rikes eviga närhet.
Bön: Låt Ditt rike komma! Amen