Bibelmeditation vecka 2/3 2021

”…Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu…” Matt 2:1-12

 

Bröllop i Kana, fest och jubel, mat och dryck flödar, lite lätt salongsberusning börjar höja välbefinnandet. Då upptäcker arrangörerna att vinet börjar ta slut, en prosaisk händelse utan andra effekter än att feststämningen mojnar och jublet blir lite mer avslaget. Maria som hyste omsorg om brudparet bad Jesus göra något åt detta. Motvilligt skred Jesus till verket och fixade nytt vin av vattnet från judarnas reningsceremonier.

Vad ska vi med denna berättelse till och varför står den upptecknad i evangeliet? Lite gott vin kan bidra till det välbefinnande som materien erbjuder vår mänskliga gemenskap och passar väl in i den gudomliga omsorgen. Men hur förvandlingen från vatten till vin gick till ryms dock inte inom ramen för vår världsbild. Så kanske denna föreställningsvärld är för trång när inte tron på en gudomlig närvaro i materiens djup ingår i den? Och kanske händelser som rör sig utanför vår nuvarande naturvetenskapliga horisont kan tillföra nya insikter om de införlivar nya aspekter med vår gamla världsbild? Denna tanke hindrar inte att vi måste rensa bort ”fejk-news” och konspirationsidéer, alltså påhittade falska samband som är inkompatibla med vår evidenta kunskap.

Den en gång så berömde 1500-tals matematikern Girolamo Cardano riktade en uppmaning till sin samtids läsare och betonade vikten av ödmjukhet och tolerans inför det okända. Hans uppmaning känns aktuell också i vår samtid: ”Endast detta vill jag be dig om, o läsare, när du griper dig an min redogörelse för dessa märkvärdigheter, att du som rättesnöre inte håller upp ditt mänskliga intellektuella högmod, utan snarare jordens och himlens väldighet och vidsträckthet.” När Jesus förvandlar vatten till vin som ett uttryck för gudomlig omsorg i vardagen är det lätt att avfärda det som en skröna, eftersom det mänskliga intellektet ofta utgör ett högmodigt rättesnöre. Händelsen på bröllopet i Kana skulle annars kunna hjälpa oss med tilliten i det lilla, som en övning i tro på att Gud vill ingripa i den stora okända materiens hemligheter.

Tilltro och tillit behöver inte vara tvärsäkerhet eller förutsägbarhet, sådant ryms endast inom slutna system. Vår fysikaliska värld rymmer system som inte är slutna utan består av levande organismer. I verkligheten är själva livet ett öppet system i ständig och oberäknelig växelverkan med universum. Från tidens begynnelse fram till nu är allt liv beroende av sammanhang och växelverkan med den omgivande världen. Vi såväl som all materia är en del av den ständiga förändring som livet utgör.

Ulf Danielson, professor i teoretisk fysik, beskriver ett fenomen inom partikelfysiken där komplexa system kan tillskrivas egenskaper som inte uppbärs av de enskilda beståndsdelarna. För mig är denna beskrivning, inom ramen för vår kunskapshorisont, en påminnelse om möjligheten att få nya insikter. Materien själv rymmer en brygga av tilltro till  Gud som verksam i en nyskapande omsorg. Inför denna omsorg vill jag be dig  att du som rättesnöre inte håller upp ditt mänskliga intellektuella högmod, utan snarare ödmjukt låter dig fyllas av tilltro till Guds nyskapande möjlighet.

Bön: Gud låt din kärlek väcka vår tilltro till möjligheten att leva i din nyskapande kärlek. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 2/3 2021

Bibelmeditation vecka 53/1 2021

”…Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det.” Luk 2:42-52

Det är klart att Maria och Josef blir rädda när de upptäcker att Jesus inte är med i gruppen som vandrade hemåt efter besöket i Jerusalem. När de sedan hittar honom i templet kommer ilskan först och glädjen sen: ”Hur kunde du göra så mot oss?” Jag tror varenda förälder känner igen den reaktionen.

Kanske pojkens intresse för templet och lärarna där är mer anmärkningsvärt. Han var redan som tolvåring intresserad av den religion som familjen tillhörde. Det kan ju vara en fejkad historia för att förstärka helgonidentiteten, liksom många andra helgonberättelser, men det kan också funnits en händelse som gjorde starkt intryck på den unga mamman och som bevarades i hennes minne.

Det är bara två av evangelierna – Matteus och Lukas — som börjar med berättelser från Jesus barndom. Författaren till Matteus evangeliet värnar om de judiska traditionerna och även denna berättelse förstärker intrycket av en familj som följer de judiska sederna. Jesus är Josefs son ”av Davids hus och släkt” varifrån Messias bör komma. För tolvåringen Jesus kanske dessa berättelser väckte en undran över och en orsak till att söka mer kunskap om Messiastanken. Det fanns ju en anledning till hans intresse.

Hur vi upplever världen är inte enbart en slump. Vad man ser och hur man ser kan liknas vid ett slags budgivning, som i sällskapsspelet Mah Jong. Det man tar upp och det man lägger fram vittnar om vad man har på hand från början. Det finns en erfarenhet bakom vad man ser och hör. ”…låtom oss söka likt människor, som skola finna; och låtom oss finna likt människor, som ständigt måste fortsätta att söka…” skriver kyrkofadern Sankt Augustinus. Kanske människan är så disponerad att hon inte kommer att söka förgäves. Vi har en potentiell beredskap att finna svar på vårt sökande efter mening och sammanhang, en beredskap som går bortom horisonten för vår kunskap. Den som söker han finner. Men vi blir aldrig slutgiltigt mätta, vi ska fortsätta att söka, vårt begär efter förening med Gud är omättligt. Materien som vi lever i har mer att erbjuda än vi någonsin kan ta in, vi har fler möjligheter på hand än vi anar. Det finns en samhörighet mellan oss och den oändligt rika världen som vi aldrig helt kan förklara.

Det kan finnas en disposition inom den tolvårige Jesus som knyter an till lärarnas berättelser i templet. Han glömmer bort att följa med hem och fascineras av budskapet. Det finns nog en sådan disposition i varje människa, som ger sig till känna i mötet med det gudomliga i materiens djup.

Bön: Gud låt oss bli lyhörda för din röst i världen och finna den kärlek som fullbordar ditt rike. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 53/1 2021

Bibelmeditation vecka 51/52 2020

 

 ”…Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde…” Luk 2: 1-20

 

när tiden var inne…” Det som beskrivs är en händelse inom tidens ramar mitt i den materia som vi är en del av. Denna händelse är en avgörande och stor avvikelse i vår världsbild, Gud blir överraskande en del i vår materia. Gud träder in i tiden som människa, materien blir bärare av tidlös rymd. Tidsangivelsen är därför anmärkningsvärd, hela berättelsen börjar med en global tidsangivelse, ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning…” och därefter en mer personlig/lokal tid, när tiden var inne för att föda.

 

Vår tids lineära tidsuppfattning, i kombination med den evangelikala tanken om pånyttfödelse enbart genom tro på Jesus, lämnar de årmiljoner av mänskligt liv som fanns före Jesus utan räddning. Men kanske är den allmänna tidsuppfattning som förutsätts i denna tanke inte så självklar. Gud finns närvarande före all tid och i Gamla Testamentet hörs Guds tilltal till människan genom hela människans historia. Alltifrån den bibliska skapelsemyten till Jesajas kallelse finns enskapande och kallande Gud: ”vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? Idén om Gud som en levande närvaro är djupt rotad i människans väsen, så intimt förknippad med människan att det uppfattas som en förutsättning för hennes existens. Kanske är denna tro så komplex att vi borde ha två parallella tidsuppfattningar. Både den linjära och den Grekisk Ortodoxa teologins cirkulära tid.

 

Gud avslöjar sin sårbarhet när Maria föder Jesus och spädbarnet tar sina första andetag. Gud inträder med Jesus under den linjära tidens villkor. Det är varken Kejsar Augustus eller Herodes som har huvudrollen utan ett barn som med Marias hjälp kämpar sig in i världen. Vägen för Guds helighet in i mänskligheten går genom en människas födelse. Det är som bärare av Gud mänskligheten lär känna sig själv. Vi brukar tala om den här händelsen som ”inkarnation”, en tanke om Gud i människan, en ständig, aktuell, mystisk, dynamisk och personlig Gudsnärvaro. Plötsligt blir allt som är mänskligt också heligt, och det humana bär på en teologisk vikt. Så blir Gud känd av alla men inte alltid erkänd av alla.

 

Filosofen Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har väckt mångas intresse på grund av hans negativa värdering av evighetstanken i vår världsuppfattning. Han ifrågasätter att evigheten är eftersträvansvärd. Men i min värld är evigheten den tidsdimension som ger den linjära  tidsuppfattningen sin rymd och att stänga den möjligheten känns som att bomma igen alla fönster i rumtiden. Att bomma igen om evigheten är som att hindra den stora berättelsen om universum att fortsätta författas. Som att avsluta Guds skapande handlingar innan vi vet vilken roll vi människor spelar.

 

När Gud inträder i tidens linjära schema, genom Jesu födelse, innebär det att den linjära tiden blir en dimension av evigheten. På samma sätt som frälsningshistorien berättas i den linjära tidens dimensioner så berättas, i kontrast till detta, den liturgiska berättelsen i ortodoxa kyrkan som en del av en cyklisk händelse. Händelsen i denna liturgiska tid blir förstådd som en tidlös evighet, Jesus föds, dör och återuppstår nu – något som kan upplevas av människan som ett komplext uttryck för Guds inkarnation.

Bön: Lovad vare du Gud för att du möter oss i vår materia och förvandlar vår tidslighet till evig helighet. I Guds faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 51/52 2020

Bibelmeditation vecka 49/50 2020

 

 

”De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade de som hade ont i sinnet…”

Jes. 29:17-21

Krönikorna om Israels och Juda kungar i Gamla testamentet kunde vara beskrivningar av vår tids tyranner, presidenter och makthavare. De utgjorde exempel på krig, plundring, förtryck och förakt för svaghet och allt som var gott och sant. Folken avvek från det som var rätt och sökte allt mer att anpassa sig till det som makten kräver. ”De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet.” står det i en av krönikorna. Det kunde vara en beskrivning av vår tids alienation och psykiska ohälsa.

 

Det var i en fasaväckande historia av skändligheter som profeten Jesaja framträdde i mitten av 700 talet f kr. Med honom förändrades också bilden av Gud från bilden av en tyrann till vår skapare, vår frälsare, vårt enda hopp, en Gud som alltid vill förlåta. ”Må den gudlöse överge sin väg den ondskefulle sina planer…Må han vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.” Jesaja avvisar för alltid den Gud som är en spegelbild av människan när hon är som värst.

 

Det finns anledning att återvända till profeten Jesaja nu när TV-predikanterna hotar med hämnd och att bli lämnad ensam kvar när de frälsta räddas hem till himlen. Hot om hämnd och straff har alltid hört till auktoritära kulturer som vill ha makt att förslava eller förtrycka människor. Mot dessa makter står profeterna – deras röster är alltid ifrågasatta men de är aldrig till salu. Obesmittade av pengar, framgång och berömmelse förkunnar de en Gud som är radikalt annorlunda än de gudar som gynnar girighetens kultur. De tvekar inte att peka ut Guds vänner: främlingen, den fattiga änkan och den faderlöse. Det är ett annat språk än det som framgångsteologins rika predikanter i vår tid använder. Kanske vår teologi och våra gudsbilder speglar vad vi innerst inne förtröstar på? Har vi en gudsbild som stämmer med den girighetens kultur som präglar vårt rika ägarsamhälle eller har vi en gudsbild som speglar befrielseteologins och profeternas solidaritet med de fattiga?

 

Vår tid liknar nog mer krönikeperiodens historiska misär än profeternas idealsamhälle. I själva verket är inflytande och makt en fråga om vilka som har mest våldskapital. Vi ser hur flyktingar drunknar i Medelhavet, sjukhus och vårdinrättningar bombas, tusentals män, kvinnor och barn dödas av drönare och kryssningsrobotar. Ohyggliga vapen som nervgas, brand- och klusterbomber används. Vanliga människor svälter i belägrade städer och oskyldiga fängslas, torteras eller dödas.

 

Allt detta byggs upp och pågår som ett led i vad man kallar en ”säkerhetskultur”. En sådan kultur består av olika kombinationer av idéer och strategier för att motivera varför man kan delta i storskaligt våld. Varför tror man sig kunna bekämpa terrorism med militära medel i dag, 17 år efter 11 september-attackerna? I Irak, Afghanistan, Syrien, Mali och Somalia har krigen bara förvärrats av denna terrorbekämpning. Kanske är det istället profeternas befrielseteologi och frivilliga fredsorganisationer som kyrkornas ”Life & Peace Institute” som rymmer den effektivaste säkerhetskulturen. Inom frivilliga fredsorganisationer är människors gemensamma tillit grunden och vapnen utesluts eller förintas. Ett förverkligande av vad profeten Mika påminner oss om:  ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och  troget håller dig till din Gud.”

Bön: Herre hjälp oss att skapa ett samhälle där de fattigaste jublar. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 49/50 2020

Bibelmeditation vecka 47 2020

”…Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…”Matt 21: 1-9

Bilden av Jesus som en konung, ridande på en åsna kan kännas motsägelsefull. Mäktiga konungar brukade rida stridshingstar och inte åsnor. Samtidigt associerar texten till profeten Sakarja som lovar att en kommande konung ska förinta alla stridsvagnar i Efraim och upprätta fred mellan folken. Hur det går för den som i ringhet ställer sig framför en stridsvagn fick vi veta på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989. Ett fredligt uppror, med stöd av de flesta Pekingbor, slogs ned med tanks som mejade ned de fredligt demonstrerande studenterna.

Himmelska fridens torg är inte den enda platsen där människor mejats ned av maktens vapen. Under de senaste decennierna i vår världs historia har nya auktoritära ideologier inspirerat till maktfullkomliga strategier och världens imperier har återupptagit kärnvapenupprustningen. Egenmäktiga ledare skaffar sig makt för att demonstrera sin kontroll över befolkningen och naturtillgångarna. Det kan synas som om världen är indragen i en dystopi utan slut. Men det mäktiga USA-imperiet med sin överglänsande krigsindustri har redan fått erfara att vapnen kan krossa städer och bryta ned strukturer men inte bygga fred. För att bygga fred är en konung ridande på en åsna en starkare kraft än stridsvagnar.

Mot imperiernas makt står det som Sakarja kallar ”dotter Sion” och som kanske liknar det författarna Michael Hardt och Antonio Negri benämner ”Multituden”: ett folk som vill vrida världen rätt. Denna stora mängd är enligt författarna varken folket (allt för enat), massan (för anonym och passiv) eller arbetarklassen (för snäv) utan en annan slags mängd. ”Fråga inte vad mängden är utan vad den kan bli” heter det i en central passage. ”Mängden” är ett politiskt projekt, människor och rörelser som samarbetar utan att ge upp sina olikheter. Mot Imperierna står mängden, de skapande och älskande människorna som inte vill känna några gränser och vars främsta vapen är kärlek. Mängden visar sin kraft i Belarus som massdemonstrationer mot vapen och tortyr, i palestinska familjer som sätter gemensam omsorg före ockupationens förtryck och hos alla dem som kämpar för rättvisa och fred när demokratin hotas av manipulation och vapenmakt.

I Nya Testamentet benämns de som samlas omkring Jesus som laos och ochlos. Båda orden med betydelsen vanligt folk i kontrast till imperiets och religionens eliter och den makthavande klassen i Jerusalem, de som ofta attackerade och kritiserade Jesus. Kritiken mot Jesus ledde slutligen till hans utstötning och korsfästelse bland annat för att han försvarade och understödde laos och ochlos, den marginaliserade och alienerade ”hopen”. I dag när en pandemi och stora klimatförändringar hotar vår överlevnad är många lika maktlösa som laos och ochlos. Med dem förenas vi till ett folk som sjunger Hosianna Davids son och hyllar Jesus som predikade: ”den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Tillsammans kan vi bli den mängd som söker fred bland folken ”från floden till världens ände”,  från den plats vi känner till det som ligger bortom vår horisont.

Bön: Gud giv oss nåd att bli en i ”hopen” runt Jesus för att förenas till en tjänande rörelse för fred och rättvisa. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 47 2020

Bibelmeditation vecka 45 2020

 

 

”…Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Luk: 20: 37-40.

 

Några saddukéer, en grupp judar ur överklassen som förnekar uppståndelse som fenomen, tog upp en diskussion med Jesus om det orimliga i att tro på evigt liv. Deras utgångspunkt var att om det eviga livet är en förlängning av det liv vi lever nu så verkar konsekvenserna orimliga. Tanken kan kännas igen och den är rykande aktuell även i vår tids religionsdebatt. Det är samma perspektiv som Martin Hägglund anlägger i boken ”Vårt enda liv”: ”Jag bjuder in religiösa att fråga sig själva om de  verkligen tror på evigheten, och om denna tro i så fall är kompatibel med den omsorg som fyller deras liv.”

 

Jesus svar till saddukéerna kan vara ett svar också till Martin Hägglund och till alla dem som ställer tron på evigheten i motsats till ett engagerat liv för demokrati och rättvisa i världen. ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande…” Jesus svar har också udden riktad mot de fundamentalistiskt inriktade predikanter som skickligt ställer sig på maktens podier och förvandlar makt och kapital till en belöning för dem som tror ”rätt” och som till sist förlänar dem en plats i himmelriket. Denna belöning utdelas ju utan hänsyn till att just deras livshållning ruinerar hela mänsklighetens förutsättningar för överlevnad. Men Gud är en Gud för levande och har omsorg om de levande. Även om det finns en evighet, som vi inte vet något om, så vet vi att Gud möter oss i vår nästa som behöver politisk och ekologisk solidaritet, inte ekonomisk framgång. När vi söker Gud gör vi det inte i ett interplanetariskt landskap utan som erfarenhet på jorden, inåt snarare än utåt.

 

Alla löften, och hot, om evigheten kan väcka inte bara tro utan även rädsla. Först genom att acceptera det ovissa om evigheten, erkänna att vi faktiskt inte vet, kan vi värja oss mot rädslan och osäkerheten. För att se världen måste vi likt Martin Hägglund lämna orden om evigheten, som saknar referenser i vår erfarenhet, bakom oss. Som filosofen Ludwig Wittgenstein säger: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. All erfarenhet av Gud utspelas i den materia som vi är en del av. All mänsklig erfarenhet händer i den värld vi känner. Det är därför Gud blir människa i mänsklig gestalt för att visa vad Gud är – inte är långt borta utan nära.

 

Det är begripligt att många flyr till dagdrömmar eller underhållning som får dem att glömma sin situation. Kanske söker de hjälp i ockulta rörelser, astrologer eller hos någon predikant som serverar enkla lösningar. Även politiker som förkunnar att allt var bättre förr erbjuder en nostalgisk flyktmöjlighet. Det är i detta sammanhang som Jesus ord är viktiga. Där finner man ingen enkel utväg men väl ett hopp om en rättvis värld och en möjlighet att förenas till en enda mänsklighet: Ett perspektiv på människan i hela hennes komplexitet både som materiell varelse och mottagare av Guds kärlek. Att tro på Gud som en inneboende kreativ kraft i vår värld kan leda oss vidare mot en demokratisk och ekologiskt hållbar framtid.

 

Bön: Gud utan dig är vi främlingar i den här världen men i din kärlek kan vi finna vägar till varandra för att förenas till en enda mänsklighet. Amen.

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 45 2020

Bibelmeditation vecka 43 2020

“En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” Matt 13:53-57

När Jesus kom till sin hemstad ifrågasattes hans förkunnelse av dem som bodde där. ”Är det inte snickarens son?” ”Varifrån kommer hans visdom…?” ”Så blev han en stötesten för dem?”

De tyckte sig veta allt om varandra och världen: Här ska ingen komma och göra sig märkvärdig och tro sig vara förmer än andra. Det gäller även i vår tid – ju mindre kunskap vi har ju mer dömande mot andra människor tenderar vi att vara. Det kanske till och med är så att klassklyftan har ersatts av utbildningsklyftan vilket får politiska konsekvenser i många länder. De som känner sig missgynnade av kunskapssamhällets utveckling söker sig gärna till ledare som talar föraktfullt om boklig lärdom – ett slags populism.

Det är svårt att vara självkritisk och se de begränsningar som finns i den egna världsbilden. En blir lätt hemmablind och tycker sig äga en sann bild av världen. Då behövs något att ta spjärn emot, som kan ge ett alternativ. Filosofen Jonna Bornemark, som likt en profet kritiserar vår samtids mätbarhetskult, påpekar att vi löser våra problem genom att spalta upp, kvantifiera och beräkna. Våra mantran effektivitet, kvalitetssäkring och evidensbasering skapar en övertro på kalkylerande metoder och rationaliteter. Men håller de inför vår tids krav på förändring?

När Bornemark sökte efter en motpol fann hon filosofen Nicholas Cusanus från renässansens första århundrade. Han tillhörde en mystik klostertradition som tänkte sej förnuftet som uppdelat i ett kalkylerande ratio och ett reflekterande intellectus. Detta intellectus stod i sin tur i relation till ett icke-vetande. Utifrån denna tankemodell reflekterar Bornemark över vår tids bundenhet av det kalkylerande ratio som har distanserat oss från icke-vetandets okända världar. Hos Giordano Bruno, en annan medeltida tänkare som på liknande sätt sökte förstå liv och materia, finner Bornemark perspektiv som blivit bortträngda i vår senmodernitet: världen som levande snarare än mekanisk.

Världen som levande är också Gilles Deleuzes, en av våra samtida filosofers, utgångspunkt. Han liknar den klassiska filosofin vid en statlig apparat med strikta regler och kategorier. Mot denna tankemodell ställer han det ”nomadiska tänkandet” som befinner sig utanför murverket och skapar sprickor i det traditionella tänkandets omsorgsfullt uppförda arkitektur. Världen är under ständig förvandling, som ökenlandskapet omvandlas allteftersom vinden omformar sanddynerna och havet skiftar skepnad utan att erbjuda någon fast form eller riktmärken.

När Jesus kom till sin hemstad så häpnade man. Han kom som en ”nomad” och hans liv och tänkande hade ”vuxit ifrån” hemstadens gemenskapsrum. Ska vi bli Kristi efterföljare måste vi våga bryta upp från det statiska och färdiga för att, till exempel utifrån pandemins och klimatförändringarnas verklighet, skapa nya definitioner och andra visioner och idéer. Nu är förändringens tid, nu är nomadtid, tid för intellectus att relatera till icke-vetandets värld i sökandet efter Guds rike.

Bön: Gud befria oss från att i hemmablind stagnation klamra oss fast i det som varit och hjälp oss att i kärlek skapa nya mönster för gemenskap och förändring. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 43 2020

Bibelmeditation vecka 41 2020

“…Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Luk 19:37-40

När jag läste texten om de ropande stenarna lät jag den omedelbart smälta in som en sanning i den kontext som är min samtid. Visst är väl brinnande landskap, smältande isar, stigande havsnivåer och allt våldsammare orkaner vår tids ropande stenar? Metamorfoser i naturen som är globala sanningar.

Men i Jesus föreställningsvärld existerade ju inte några tankar om planeten jordens hållbara gränser. Hans tid karaktäriserades inte av drivkrafter för snabba globala förändringar av mänsklighetens levnadsvillkor utan att Gud var yttersta orsaken. Men likväl finns det strukturella samband mellan Jesus föreställningsvärld och en möjlig postmodern världsbild. Såväl Jesus som våra uppfattningar om vad som är sant och osant beror på hur vi erfar och förstår saker och ting. Vi filtrerar våra erfarenheter genom språket, upplevelser och de myter vi lever med. Vilka föreställningar om förvandlingar, metamorfoser, fanns det på Jesu tid och har de några likheter med vår föreställningsvärld?

Medan vi uppfattar förvandlingar som resultat av mänskligt ingripande i naturen hade under Jesus tid bara gudar makten att förvandla. Den makten demonstrerar Jesus samtida poet Ovidius gång på gång i sin diktning, men samtidigt smög han in budskapet ”jag är en gud” med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver. Med metamorfosen av sig själv till Gud, och därmed Kejsarens like, utmanade han Kejsar Augustus självmytologiska bygge. Augustus förstärkte sin odödlighet genom att inte bara skicka poeten Ovidius till exil i svarta havet och en timmerman till skattskrivning i Betlehem. Därigenom förvandlades också den mäktige Augustus till historien men som en bifigur i det egentliga händelseförloppet som ännu omtalas varje julhelg. ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

I världshistoriens långa förvandlingsprocess har människor, inte bara Augustus, vid upprepade tillfällen givit sig själv gudomlig status. På 1700-talet tänkte Linné på Gud som en organiserande princip i naturen. I denna natur samverkade allt som en perfekt maskin och människan var alltings ändamål. Vår strävan att infoga Gud i en för förnuftet begriplig världsbild är släkt med behovet att kunna kontrollera livets förvandlingar. Föreställningar om skapelsens ändamålsenliga inrättning, ordning och skönhet, närmar sig vissa av våra samtida teologers försök att göra skapelsetro salongsfähig genom att tala om den som en ”intelligent design”.

Att Jesus ord om ropande stenar bryter upp både kejsarens gudomliga identitet och vår egen naturvetenskapliga kunskapsbildning är tydligt. Han erbjuder oss ett perspektiv med fler infallsvinklar på språk och erfarenhet och öppnar vår världsbild mot nya erfarenheter. Det handlar inte om relativism utan att vi ska öppna våra sinnen för en större verklighet. Kanske i likhet med den gamla insikten från filosofer som Kant och Schelling att verkligheten själv har svårt att tränga sig in i människans begreppsvärld. Vi stänger ute det mesta av verkligheten genom våra avgränsningar. Vår samtid är i akut behov av nya framtidsvisioner och Jesus tilltal öppnar för en Gudomlig närvaro i den värld som begränsas av våra kunskapsprocesser. En möjlighet att lyssna och våga förändra mänsklighetens levnadsvillkor  när stenarna ropar.

Bön: Gud öppna våra sinnen så att vi kan lyssna till din röst och förändra världen.  Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 41 2020

Bibelmdeitation vecka 37 2020

”…Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss…” Joh 17:20 -23

 

Jag vill tala till dig, kära läsare, som om mina ord när de når in i dig skulle svara mot det som jag upplever djupt inne i mig, som om ingen skillnad finns i detta möte. Kanske vi några ögonblick hinner stanna till i ett sådant möte och förstår att denna upplevelse är spåren efter något ursprungligt i oss: Det som gör oss till ett, långt bortom alla äganderätter och ojämlikheter som skiljer oss åt. Jesus talar om detta som ”fadern i oss”.

Allt liv som omger oss och i vår vardag får vi njuta, eller lida av som just materia – samma materia i oss båda. Som Dietrich Bonhoeffer skriver;  ” – för att uttrycka sig tydligt – att en man i sin hustrus armar ska tråna efter evigheten, det är lindrigt talat en smaklöshet och i varje fall inte Guds mening. Man skall finna och älska Gud i just det som han ger oss; om det behagar Gud att låta oss njuta en överväldigande jordisk lycka…” Det jordiskt goda är gåvor åt oss för att njutas av som jordiska. Gud är inte bara intresserad av våra svagheter och misstag utan han gläds åt vår styrka och vår glädje och möter oss också där.

Det är inte hägringarna som gör ökenvandringen rik utan sandkornen, materien, som är Guds närvaro. Det är inte i utopier eller i exalterade manipulationer vi möter Gud utan i materiens omfamning i varje andetag. Vi är inte övergivna ens när sorgen drabbar oss eller fruktan för pandemier och klimatångest gnager som smärtgrus i vår själs djupaste skrymslen. När vi saknar ord och nöden blir ett rop efter tröst vänder Gud sitt ansikte till oss. Som Ingemar Leckius skriver om Guds ansikte i ”Ljus av ljus”; ”Se ansiktet! Se hur allt förvandlas! Det finns i den blå himlen och i Dachaus gyttja. Jag skymtar det i historiens hjulspår… Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret. Inför denna blick finns jag till.”

Jag satt i trädgården hos några vänner häromdagen. Vi satt på några stolar som bar åldersgrånadens vackra färg vid ett bord med nyslipade gamla brädor fulla av lyster. Från trädgårdslandet serverades spritärter, potatis, gröna blad och tomater tillsammans med pölsa på älgkött. Vännen hade plockat gula ringblommor, blåklint och dillkronor i en livfull kreation. Så togs fiolen, gitarren och dragspelet fram ur husets inre och musiken, blommornas  mångfald av färger och sommarvinden smekte runt våra lyckliga kroppar, en rymd av ljus i vardagen. Där fanns ett utrymme för glädje i de inre valven, som en gemensam plats mottaglig för materiens skönhet. En plats dit inte orden nådde men källan vände slagrutans klyka inåt.

Är det möjligt att förena djupet från det gemensamma ursprunget i oss till ett möte med gudomlig närvaro, utan att kränka den andres särprägel. Jag vill tala till dig och lyssna till dina ord utan att tvinga på dig min tro. Jag vill lyssna som hade vi ett gemensamt ursprung. Som 1200-talspoeten Rumi skriver om rörflöjtens klagotal;  ”…Var och en som dröjer fjärran från sin rot söker från sin avskildhet att finna bot….” ”Lyss till denna rörflöjts långa klagotal hör berättelsen om ensamhetens kval.” Kanske vi hör samman i djupets rot och vår längtan efter kärlek kanske är en längtan efter ett gemensamt ursprung från en skapande Gud.

Bön: Gud förena oss med dig och varandra så att din närvaro blir synlig för alla. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmdeitation vecka 37 2020

Bibelmeditation vecka 35 2020

…”Människan blev till för sabbaten och inte sabbaten för människan”… Mark 2: 23-28

Jesus ifrågasatte en av de regler som höll ihop det samhälle han var en del av. Detta väckte naturligtvis kritik och irritation, som alltid när någon bryter mot gällande lagar. Men det vi uppfattar som självklara normer och föreskrifter är konstruktioner som behöver ändras när de hotar människors fri- och rättigheter. Så har alltid lagar och förordningar som styr människors relationer varit tillfälliga och behövt förändras.

Vi är en del av Homo Sapiens historia och den skapande Gud vi tror på har verkat i alla historiska epoker. Den gudomlighet som är närvarande i våra liv har också lämnat spår i mänsklighetens globala historia. Guds närvaro i historien har manifesterats i det liv som är Jesus Kristus: I honom verkar Guds skapande kärlek obunden av skrivna lagar. För Jesus var det en självklarhet att söka en djupare ordning bortom sabbatsregler och bokstavstrogna levnadsregler. När vi idag söker denna djupare mening behöver vi ta hänsyn till hur relativt kort den tidsrymnd i mänsklighetens historia är som kan belysas av skriftliga källor. De senaste årens molekylärgenetiska undersökningar har visat att också vår europeiska historia har ett mångtusenårigt arv med otaliga uppbrott och förändringar långt före skrivkonsten.

Den åskådning som Jesus åberopar, bortom regelverken, skulle i vår tid kunna formuleras som ”de mänskliga rättigheterna” eller ”önskan om ett humanistiskt samhälle” och kunna sammanfattas som ”ett gott skapande liv utan att förstöra andras”. Nu är detta sällsynt och skyms av samhällen som rättfärdigar ojämlikheter med ett spektrum av motstridiga idéer och strukturer med syfte att ta ifrån andra rätten till ett värdigt liv, just så som fariséerna gjorde på Jesu tid. I vår tid lever vi ännu i skuggan av slavsamhällen och kolonialsamhällen där ekonomiska, sociala och religiösa regler som möjliggjorde utnyttjandet av andra människors liv och hälsa dominerade den sociala strukturen. Vår tids hyperkapitalistiska ideologi som vi kallar den fria avreglerade marknaden, är inte bättre men lika osynlig för utövarna som tidigare samhällens inhumana strukturer.

I dagens samhälle utgörs de rättfärdigande narrativen av teman som ”den fria marknaden”, ”egendom”, ”entreprenörskap” och ”meritokrati”. Den moderna ojämlikheten sägs vara rättvis eftersom den grundar sig på fria val och allas tillgång till den fria marknaden. Men faktum är att den moderna ojämlikheten har ökat i världen sedan 1980-talet och det har blivit allt svårare att rättfärdiga denna ordning med hänvisning till det allmännas bästa. Så länge vi underkastar oss denna ideologi kan mänskligheten inte förenas i sökandet efter nya vägar. Dock kan omvälvande händelser, som pandemin, öppna våra ögon och förena oss i kampen för ett värdigt liv. Denna händelse kan driva oss samman som mänsklighet. I än högre grad gör den hotande klimatkatastrofen oss till en mänsklighet.

Det är inte en regelstyrd mänsklighet som finner strukturen till ett nytt samhälle utan de människor som av kärlek till varandra och kommande släkten låter fantasin och modet växa.

Bön: Gud låt din röst sjunga frihetens lov i våra hjärtan och göra oss beredda för uppbrott. Amen

(Med glädje och tillförsikt återupptar jag skrivandet av ”Veckans bibelmeditationer” men på grund av hälsoproblem kommer de till en början att begränsas till varannan vecka.)

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 35 2020