Bibelmeditation vecka 12 2019

 

 

” …Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. …”

 

 

Också min mor födde en son, två till och med. Jag vet en del om hennes drömmar, fattigdomen under mellankrigstiden och kampen för det dagliga brödet. Nu ligger hon i jorden, en handfull aska, och jag har kvar minnet av kärleksfulla ögon och den röst som tränger sig fram i mitt inre.

 

I jordens mylla lagras minnen av det förgångna. Ur detta djup av jord och spirande mylla tränger sig också minnet av Maria, Jesus moder fram. Hon som födde en son med drömmen om Jesus, vars namn betyder ”Jehova räddar”, den Högstes son. Som kroppen är bärare av livets hemlighet är jorden och myllan bärare, inte bara av minnen, utan också av det liv som omger och genomtränger all materia med gudomlig närvaro. Inifrån materiens djup tränger genom årtusenden hoppet fram som får mödrar att föda sina barn och omsluta dem med samma kärlek och samma hopp.

 

Denna vecka då vi tänker på Jungfru Marie bebådelsedag firar vi modet hos alla kvinnor som vågar föda barn till världen. I vår kontext är det dock inte Maria som står i centrum för uppmärksamheten utan fängslade IS-kvinnor i nicab. Också de har en gång lyft nyfödda kroppar med sina händer och vävt drömmar om barnets framtid.

 

För Maria var det den romerska ockupationen och drömmen om befrielse, tillsammans med den judiska religionens berättelse om Messias som var hennes jordmån. Också IS-kvinnornas drömmar har vuxit fram under generationer av imperialistiskt förtryck och de har låtit födandet fyllas av tidens religiösa föreställningar om befrielse. Nu lever de och deras barn som jordens mest utsatta kvinnor under ett massivt förtryck, både från islamisternas tolkning av deras liv och det globalt ackumulerade hat som IS propaganda och praktik har skapat.

 

Det finns starkare band mellan dessa olika kvinnors erfarenheter än vad vår samtids debatter och uttolkning av religiösa texter ger sken av. Religionernas praktik dominerar över texttolkning och djupare erfarenhet. Fundamentalism, sharialagar och manlig arrogans skymmer sikten för religionens ”mysterium tremendum et fascinosum” (det heliga mysteriet) som är både skrämmande och fascinerande. Men genom all ”religiös bråte” kan man ibland känna igen Guds ljus när kvinnors mod manifesteras.

 

Det är bortom den av patriarkal maktkultur dominerade världen som en oanfrätt kärna av befrielse döljer sig. Historiska paradigmskiften sker ofta utifrån kvinnors mod att bryta med konventionen och följa sitt inre ljus. I den gångna veckan flammade en sådan låga upp av mod och oförskräckt solidaritet i människorättsaktivisten Nasrimi Sotoudehs gestalt. En modig kvinna som har trotsat de iranska mullornas makt. Hon har försvarat unga kvinnors rätt att inte bära slöja och åtalat mäktiga mäns övergrepp mot unga kvinnor. För detta döms denna 55-åriga tvåbarnsmor till 38 års fängelse och 148 piskrapp. En dom avkunnad av maktfullkomliga tyranner och självutnämnda rättslärde. Jag kan inte se något mer relevant sätt att manifestera alla kvinnors rättigheter denna dag än att kräva inhibering av detta orättfärdiga domslut.

 

Bön: Gud vi ber till dig för Nasrimi Sotoudeh, inspirera oss alla till protester för att upphäva denna orättfärdiga dom. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 12 2019

Bibelmeditation vecka 11 2019

”Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike.”Luk 7: 16-8:3

Jesus vandrade vidare sedan han på ett demonstrativt sätt brutit mot den rådande konventionen och normen: I mötet med en kvinna som omgivningen kallade synderska hade han tagit mot hennes ömhetsbetygelser och sedan förlåtit hennes synder. Sedan gick han vidare och förkunnade budskapet om Guds rike. Dessa händelser har ett samband därför berättas de i ett enda sammanhang.

Guds rike är inte någon på förhand upprättad konstitution med bestämda materiella förutsättningar och normer. Det som utmärker Guds rike är inte en förutsägbar ordning utan möjligheten att bli en verklighet, att göra skillnad i den mottagande människans liv. Kvinnan som stämplades som ”synderska” var instängd i detta föraktfullt stigmatiserande begrepp. När hon mötte Jesus förändrades förutsättningarna i hennes liv och hon lyftes ur konventionens fördömande fängelse till frihet att älska. ”Din tro har hjälpt dig – gå i frid”.

 

Det utmärkande för Guds rike är samma skapande möjlighet som allt liv är bärare av. Livet är inte en på förhand fastlagd ordning med fastlagda roller i en bestämd värld utan karaktäriseras av avvikande upplevelser, överraskningar och skillnader. Snarare är mänskligt liv en öppen möjlighet till skapande kärlek ur vilken nya ännu osedda världar kan växa fram. Låt oss för ett ögonblick betänka att vi är en del av den materia som utgör kosmos och en del av den planet som är ca 4,55 miljarder år gammal. Med början för omkring 230 miljoner år sedan härskade dinosaurier på jordklotet och från omkring 195 000 år sedan finns spår av Homo Sapiens. Man kan inte annat än känna vördnad för denna gigantiska förändringsprocess av skapande liv, denna förunderliga komplexitet och mångfald. Det är i detta perspektiv man anar vilken kraft som ryms i den skapande förändringsprocess som är Guds rike.

Att Jesus samtid reagerade när han bröt mot konventionens moralregler är inte underligare än att människor i dag reagerar utifrån våra begränsande normer och konventioner. Vårt samhälles marginaliserade invånare drabbas också av de välanpassades utfrysningar och begränsande tilltro till möjligheten att bryta förutbestämda roller. Men att ta till sig budskapet om Guds rike är att tro på varje människas inneboende förmåga att förnimma vad den själv inte är och bli en del av den nyskapande kraft som är Guds rike. Våra liv är inte begränsade av våra tillfälliga horisonter utan en del av livets oändliga och öppna blivande. Vi ser exempel på sådana förvandlingar i vår egen tid när Greta, en maktlös ung människa utan kapital, kan mobilisera mängder av ungdomar över hela världen. Deras beslutsamma resolutioner förändrar synen på vad som är möjligt genom krav på förändringar av den samhällsordning som hotar vår överlevnad. Vapenskrammel, ”fejk news”, lögner och maktspel kan synas oövervinnliga, men i en värld där Guds skapande handlingar verkar i det fördolda är inget omöjligt. Guds rike är nära.

I den globala värld där människosläktet har utvecklat en livsstil som i det stora perspektivet är allt annat än kärleksfull är det mycket som behöver förlåtas. Den som får mycket förlåtet visar också stor kärlek. Det är med denna stora kärlek som drivkraft vi kallas att delta i planeten jordens nödvändiga förändringsprocess.

Bön: Öppna oss Gud till skapande förändringsarbete i ditt rikes tjänst. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 11 2019

Bibelmeditation vecka 10 2019

”Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas, men inte dina lärjungar?” Mark 2: 18-20

Fastan har sitt värde utifrån vad den gör med kroppen. Den har utövats i religionernas praktik i årtusenden. Vi har fasta inför den kristna påsken, under Ramadan i den islamska traditionen och under Yom Kippur i den judiska. I vår kultur är fasta också ett av hälsoföretagens favoritrecept för viktnedgång, mental skärpa, koncentration och lägre nivåer av blodsocker. Som metod att påverka kroppen har fastan en dokumenterad effekt. Därmed är den också intressant i en religiös kontext: Det är med kroppen vi upplever den omgivande världen och Guds närvaro i denna.

Ett exempel på kroppsliga uttryck för vårt sökande efter Gud finns inom sufismen som har utvecklat en rad meditativa och rituella tekniker som består av fysiska och andliga övningar för att uppnå en innerlig upplevelse av gudsnärvaro. Ett av de mer uppmärksammade inslagen i sufismens tradition är den virvlande dansen. Den börjar med att man håller den högra handen på hjärtat medan den vänstra hålls upprätt så att man ser dess insida. Dansaren ska samtidigt hålla balansen med fötterna i en speciell position. Innan dansaren börjar snurra riktas kroppen mot Mecka och sedan växlar händernas positioner medan kroppen rör sig bakåt i en virvlande dans. I Bektashiorden är dansarna indelade i par som uttryck för att man ser det gudomliga i en annan människas ansikte.

Jag vet inte vad de dansande Dervischerna tänker om den kropp som är platsen för mötet med det gudomliga. Men för mig är deras mystika upplevelse av enhet med Gud genom kroppsliga upplevelser en påminnelse om den kristna traditionens förkunnelse av kroppslig förening med Kristus i nattvarden. Nattvardsritualen kan upplevas som en kommunikationsakt, en akt av kommunion och delaktighet i Kristi kropp. ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Kristi kropp blir till ett medium som skapar relationer, inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människor. I ett sådant perspektiv kan inte kroppen reduceras till enbart ett materiellt föremål utan är en komplex sammanflätning av materialitet, erfarenhet och en oavslutad förändringsprocess. En kropp som i nattvardsakten blir delaktig i andra kroppar. Vem Kristus är förstår man inte annat än i relation till andra människor och vad kroppen är förstår man inte annat än i relation till Kristi kropp. Därför söker vi inte Kristus främst genom att rikta blicken mot skyn utan genom att rikta blicken mot den andre.

Analogt med detta är det därför naturligt för Equmeniakyrkan att i år utlysa en ”klimatfasta” som förberedelse för påsken. Vi kan genom fasta koncentrera uppmärksamheten på mänsklighetens gemensamma kropp, jordens liv och det klimat som gör livet möjligt. Vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Nu måste vi vända blicken bort från att se konkurrens och marknadskrafter som skapare av välstånd. I stället kan välstånd på jorden uppnås genom fördjupat samarbete genom ekonomiska och politiska reformer. Detta kan leda till en gemenskap där alla människor samverkar för att skapa rimliga levnadsvillkor för jordens alla arter. I detta perspektiv har människan som art aldrig varit mer betydelsefull än nu. En förändringsprocess som är större än industrialismens genombrott. Det innebär en förvandling från att utnyttja och exploatera jordens resurser till att organisera ett tillitsfullt beroende av planeten som en kropp. Låt oss göra fastetiden till en tid då vi lägger bort den skadliga överkonsumtionen och koncentrerar oss på kärleken till vår nästa oavsett om det är den fattige eller kommande generationer.

Bön: Tack Gud för våra kroppars gåtfulla möjlighet att förenas med dig och bli en del av din kärleks kraft att förändra. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 10 2019

Bibelmeditation vecka 9 2019

”… om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. …” Joh 12: 20-33

”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, …” Predikarens text förklarar ingenting och är inte resignerad, bara beskrivande, det finns en tid för död. Det självklara perspektivet att det är människans villkor att leva en stund på jorden och sedan dö talar vi sällan om.

Döden kan vara något skrämmande, som när imperiernas härskare rustar upp med obegripliga mängder av vapen och hotar andra med en allt för tidig död. Det som är skrämmande i detta perspektiv kanske inte är min egen död utan det totala lidandet för de många människor och samhällen som blir angripna, de som inte dör. Men döden som slutet på ett rikt liv behöver inte vara skrämmande. Innanför dödens portar väntar inte imperiernas härskare, deras makt tar slut vid samma okända gräns som vårt eget liv. ”…måste inte den vise dö såväl som dåren?”

Om döden vet vi inget mer än att kroppens alla biologiska funktioner slutar att fungera. Vi vet inget om vad som händer med alla de erfarenheter vårt inre rymmer. Det har av tradition varit religionernas uppgift att förmedla svar på frågor om och fruktan inför döden. I den kristna traditionen är det Jesu död och uppståndelse som kan ge oss tillit också inför den sista erfarenhet vi ofrånkomligen möter i livet – vår egen död. Jesus själv ser inte på döden som ett hot utan som en fortsättning, ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.”Det är samma perspektiv som Paulus förmedlar när han skriver: ”…Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.” Döden som en del av livet, det liv som lever vidare i vetekornet.

Döden är i detta perspektiv intressant, inte bara för det liv som  kanske ryms i en kommande verklighet, utan också för allt levande. Döden skiljer oss som har ett inre liv från allt annat i världen. I övermodig förundran över tekniska framgångar bygger teknikutopisterna ”Babels torn” som de tror kan ersätta det mänskliga livets komplexitet med teknik: AI – intelligens, robotisering och tillväxt. Allt det som gynnar den skrämmande oansvarigheten att breda ut sig men som aldrig kan dö för att ge nytt liv. Den tekniska utvecklingen som dominerar vårt samhälle kan te sig som autentiskt liv och göra anspråk på att vara det men skapar enbart leda. Genom att vilja avslöja allt, göra allt begripligt och kontrollerbart försöker denna ”mekaniska världsbild” göra det omöjliga: avbilda det liv som är människans innersta kärna som är ett autentiskt mysterium.

Det är i mötet med detta mysterium som ansvaret för den andre föds, detta ansvar som ger mig möjlighet att leva i i utgivande kärlek fram till min död. Mitt liv är lika oersättligt som min död. Döden är livets gåva till oss och ingen kan ta den ifrån oss.Ingen kan dö för mig och ingen kan ge mitt liv som en gåva till en annan. Det är bara jag som kan fylla mina dagar med en utgivande kärlek som en gåva till den andre fram till min död. Vetekornets lag kan sammanfattas i gåvan, som dödens gåva, gåvan som ”öppnar himlens portar” mot det okända mysteriet. Så är likheten mellan vårt liv och vetekornet att det vi sår av utgivande kärlek ger rik skörd och svarar på vår innersta längtan efter delaktighet i Guds mysterium. ”Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin gestalt.”

 

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens gåva. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 9 2019

Bibelmeditation vecka 8 2019

 

”…Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”Rom10:13-17

Jag vill bära bud om goda ting. Det bästa bud jag kan bära fram är ett möjligt svar på den inre längtan efter närhet som jag mött hos många människor. Gunnar Ekelöf skriver om detta behov av närhet som en längtan från ett aldrig avvänjt barn:  ”Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!”

 

I bästa fall kan gemenskapen i en kyrka vara just ett sådant möte med den andre. Vi talar om sköra ting, därför kan ett avvisande eller utnyttjande av närhetsbehovet vara lika djupt sårande som ett möte kan vara värmande. Ofta har kyrkor varit mer intresserade av att bestämma var gränserna går för att få höra till än att värna om de gemensamma centrala värdena. Jag är glad över att Uppsala Missionskyrka är en öppen gemenskap där vi tillsammans kan växa och fördjupas i trons mysterium utan att bli avvisade.

 

Det pågår genom hela historien en rörelse, inifrån mystikens djup, för att bekräfta den yttre gemensamma tillhörigheten mellan människor, kyrkor och religioner. Påven Franciskus besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att i mötet med muslimer ”bekräfta att vi är bröder om än olika.” Detta möte är ett uttryck för denna rörelse. I mötet mellan påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb skrev båda under ett dokument som handlade om mänskligt broderskap: ”…Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades.” Dokumentet pläderade för religionsfrihet och en ömsesidig respekt som går långt utöver enbart tolerans och kan ses som ett syskonskap. I ett tal framhöll påven att det är en religiös plikt för världens troende – oavsett tro – att aldrig visa godkännande eller villighet till krig.

 

Påvens och imamens gemensamma text beskriver en samhörighet trots olikhet. Paulus beskriver i denna veckas episteltext en liknande samhörighet mellan jude och grek. Ett växelspel mellan en gemensam erfarenhet och tolkningen av denna. ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samma herre…” och”hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?  Samma Herre, samma religiösa upplevelse som genom reflektion och förkunnelse skapar tro. Det handlar inte om ett statiskt avslöjande av verklighetens innersta struktur, inte ens ett ordnande av kyrkans dogmatiska uppenbarelse i en färdig bekännelseskrift. Det handlar om en fortlöpande förändringsprocess mellan trons erfarenheter och tolkningen av dessa berättelser.

 

Att leva som kristen innebär att ta emot ”ett tecken inifrån mig, av dig.”  Det kan vara att leva i Guds närhet och i samma rörelse som livet självt låta sig förändras. Ett liv i tro på den skapande Guden innebär att inte fastna i gamla erfarenheter utan släppa fram nya och oväntade upplevelser av världen. Vår bekännelse är inte ett dogmatiskt fastslående av någonting säkert och oföränderligt, utan vi söker efter Guds vilja i mötet med nya omständigheter. En tidigare sluten och begränsad värld kan öppnas och skapa nya möjligheter. Tron på en närvarande Gud väcker hopp: ”skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”.

 

Bön: Gud möt vårt behov av din närhet och låt din nåd vägleda oss in i en okänd framtid.

 

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 8 2019

Bibelmeditation vecka 7 2019

”…när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: ” Vi äro blott ringa tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10 (*

De här provocerande orden av Jesus ska inte läsas som ett utslag av ”jantelagen”, den i arbetarklassen så grundligt inpräntade: ”du ska inte tro att du är något”.  Tvärtom är det grundläggande temat i Jesus förkunnelse att du ska tro att du är något: Du är Guds tjänare, en del av ett större sammanhang. Som tjänare är du dock befriad från kravet att ha full kontroll över livets yttersta mening. Rollen som tjänare är mer lik den hos en vetenskapsman som trevar in mot det okända i ett globalt forskarlag där alla vet sin begränsning men alla bidrar med sin detalj. De tjänar mänskligheten och är involverade i ett historiskt sammanhang.

Jag tror att Jesus med sin drastiska kommentar vill varna för den hybris som ger oss rollen av allsmäktiga härskare som genomskådat livets okända mysterium. De många försök att förklara livets stora förvandlingsprocess med förutsägbara ideologiska konstruktioner urartar ofta i totalitära samhällssystem. Vår egen historiska erfarenhet är ett skrämmande exempel på hur kontrollbehov och makt kan förstöra liv.

För några år sedan vandrade jag i Thüringen, som har en imponerande kulturhistoria med lärdomsstäder som Jena och Weimar. Här erbjöds Martin Luther en fristad på slottet Wartburg och här kan man besöka Johan Wolfgang Goethes bostad. Det är också här den filosofiska vaggan för 1800-talets idealism och romantik ligger, med namn som Johan Gottlieb Fichte och Friedrich Schlegel men också Friedrich Hegel, Friedrich Schleiermacher och Karl Marx.

De som levde i Thüringen under romantikens tidsepok trodde säkert att filosoferna var Guds sanning på spåren. Teologen Schleiermacher och den tidens filosofiska romantik betonade särarten i människans historiska existens och det religiösa arvets unika rötter ända från profetböckernas flertusenåriga texter. Men om vi återvänder till vår egen historiska erfarenhet kan vi vara skeptiska till det historiska övermodet på 1800-talet. Vi har under det efterkommande seklet sett att romantikens övermod blev embryot till vår tids totalitära ideologier.

Efter två världskrig och en förödande uppdelning av världen mellan geopolitiska militära maktblock med ideologiska förtecken finns det skäl att ifrågasätta legitimiteten i denna maktkamp. Vi kan koppla de totalitära ideologiernas utopiska inslag till aspekter av romantikens drömmar med trådar till det historieteologiska arvet. Trots det goda uppsåtet är det nödvändigt att ifrågasätta dessa perspektiv som är ett uttryck för mänsklig maktfullkomlighet.

Det är i detta perspektiv vi ödmjukt skall läsa Jesus ord om att ”Vi äro blott ringa tjänare..” Filosoferna som trodde sig förstå Guds sanning misstog sig. Historiens mening, såsom den gestaltas i Bibelns profetiska böcker utmärks just av att den aldrig kan gripas, kontrolleras eller manipuleras av människan. Guds Ande kommer till människan på Guds villkor, och är intimt sammanlänkad med rättfärdighet och rättvisa. De ögonblick då vi i självgod övertygelse tror att vi står på det ”Sannas” och ”Rättas” sida är ofta det ögonblick när rättvisan glider oss ur händerna.

Vi är kallade att delta i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, grundat på Guds krav på sanning och rättvisa. Men Guds rike är ingen utopi med politiska förtecken. Det vi benämner rättvisa är en aldrig avslutad uppgift, därför kan vi aldrig slå oss till ro med befintliga rättsliga ordningar, inom vilka både krig och klimatförstörelse ryms. Vi tjänar skapelsens herre genom att verka för rättvisa i en dynamisk förändringsprocess av kärlek. Sedan kan vi säga ”…vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.

Bön: Gud giv oss av din ande så att vi kan tjäna din rättvisa i varje historiskt ögonblick. Amen

*)  Jag har använt 1917 års bibelöversättning där det står ”blott ringa tjänare” istället för ”odugliga tjänare”.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 7 2019

Bibelmeditation vecka 6 2019

 

 

Den som inte är mot oss, han är för oss…”Markus 9:38-41.

 

Dessa ord av Jesus förvrängdes, efter “nine-eleven”, av president George W Bush så att innebörden blev den rakt motsatta. Han uppmanade alla världens länder att delta i kriget mot terrorismen genom att säga: “Den som inte är för oss han är emot oss”. En ny berättelse om världens tillstånd tog form och utmanade den gamla världsuppfattningen som handlade om “den fria världen” som segrat över den onda kommunistiska diktaturen. Efter Sovjetunionens fall sökte USA en ny fiende för att motivera sina militära installationer långt bortom det egna landets gränser. George W Bush proklamerade att en ny tid hade kommit, med en kamp mellan civilisationer – en tid som skulle bli riskfylld om vi inte bemötte den med en kraftfullt global upprustning.

 

Men ju längre detta krig mot terrorismen pågår, ju längre denna ”vi mot dom-kamp” pågår, ju mindre trovärdig har denna upprustning, som en väg till fred och samförstånd, visat sig vara. Stora delar av den arabiska världen ligger i spillror och klyftorna mellan människor djupnar. Istället för samförstånd har kriget mot terrorismen skapat misstro, konspirationsidéer, rädsla, oro och hat samtidigt som det göder isolationistiska och nationalistiska trender.

 

Jesus berättelse var den rakt motsatta. Lärjungarna var misstänksamma mot några främlingar som inte tillhörde deras grupp men ”drev ut demoner i Jesu namn”. Jesus svarade på deras rädsla genom att säga: ”den som inte är mot oss, han är för oss…”. Detta handlade om en samhörighet som går djupare än en social identifikation med den egna gruppen. En samhörighet som är något annat än ”Homo Economicus” stränga påbud om konkurrens och individualism. Att uppträda mänskligt är något annat än att slåss om rikedom och prestige som herrelösa hundar slåss om en soptunna.

 

Den samhörighet Jesus talade om var den kärlek som är varje människas inre möjlighet till medkänsla, samhörighet och vänlighet mot alla levande varelser, inklusive mot sig själv. Strax innan lärjungarnas visade sin oro över främlingarnas handlande hade Jesus tillrättavisat dem för att de tvistat om vem av dem som var den störste. Han hade tagit ett barn och lagt armen om det och sagt att ”den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”. Ett barn har sitt värde genom att vara barn, inte genom status eller makt.

 

Vi söker en alternativ berättelse till det imperialistiska ”kriget mot terrorismen” och den måste innehålla värderingar som främjar en värld i fred och samförstånd. Värderingar som empati, förståelse, samhörighet, självacceptans, respekt för alla arter i skapelsen och insikt om jordens begränsade naturresurser. Jesus berättelse handlar om en sådan återupprättad ordning i vår trasiga värld – den som ingen kan äga men alla kan dela. Det handlar om Guds rike inom oss, ett rike som kan gestaltas i relation till de andra: ”Den som inte är emot oss han är för oss…”

 

Bön:  Gud giv oss av nåd möjligheten att återupprätta fred och samförstånd i världen. Amen.

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 6 2019

Bibelmeditation vecka 5 2019

 

”Ingen har någonsin sett Gud…”Joh 1:14-18

Eftersom ingen har sett Gud är vi, när vi talar om Gud, hänvisade till vår egen inre föreställningsvärld eller till tolkningar av den värld vi ser. Till exempel har det kosmos, som visar sig för oss som ett himlavalv, i alla tider varit föremål för tolkningar av vår existens. Vår vidgade kunskap om olika universa får tanken att svindla och får oss att undra om det inte finns en skapande Gud som döljer sig i djupet av vår materia.

 

”Ingen har någonsin sett Gud…” och ändå fortsätter vi tala om den Gud vi inte sett.Den moderna människan framställer ofta sig själv som en tolerant hedonist. Detta är en människa som är inriktad på att maximera sin lycka, söka efter njutning och undvika lidande men som trots möjligheten att välja liv utan en ”dömande” Gud är proppfull av förbud och ångest i det omedvetna. Det som trängs bort är inte längre, enligt Freuds teori, förbjudna begär och njutningar utan bristen på tillit. Istället för att skapa en känsla av frihet leder störtandet av Gud som den ”förtryckande auktoriteten” till nya och ännu strängare förbud. Konsumtionen av psykofarmaka har inte avtagit utan ökat.

 

”Om Gud inte existerar är allting tillåtet” säger fadern till sin son Ivan i romanen Bröderna Karamazov. Men jag tänker att det finns erfarenhet som tycks peka i en motsatt riktning: om Gud inte existerar är ingenting längre tillåtet. I de samhällen där ateismen gjorts till offentlig religion tycks myndigheterna ha ett omättligt behov av kontroll. Kanske det snarare är så att om ”Om Gud inte existerar är allting förbjudet”. Modet att leva i frihet måste sökas från en plats i vårt inre och manifesteras i den materiella kontext som är vår omvärld.

 

”Ingen har någonsin sett Gud…” betyder att den enda vägen till Gud är trons väg:  att överlämna sig åt en inre tillit riktad mot en existerande Gud som jag nog aldrig kommer att få se. Denna tro kan skapa ökande tillit och ge ett gensvar i min egen existens. Jag kan läsa om spåren efter en sådan tro i religionshistorien men där kan jag också läsa om maktens missbruk av densamma.

 

I vårt samhälle är varufetischismen ett sådant mäktigt missbruk vars inflytande utövar makt över våra tankar. Varor får karaktär av magiska föremål med inneboende metafysisk kraft som kan ersätta mellanmänskliga relationer. I själva verket blir vi i överflödssamhället slavar under ett beroende som hotar vår existens som människor. Vi vet mycket väl att pengar bara är konstruerade värden för varubyte men agerar ändå som om det var magiska föremål. Följden har blivit att makt och pengar hotar att utplåna vår civilisation genom en klimatkatastrof orsakad av ojämlik överkonsumtion.

 

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Detta är Johannes tro, i människan Jesus såg han spåren efter den Gud som väckte tilliten i hans liv. Han insåg att det som Jesus uttryckte som ”Fadern” var samma verklighet som hans tradition berättat om som ”Jahve” och det ”Ord” som fanns i begynnelsen. ”Och ordet blev människa och bodde bland oss”.  Så knöt Johannes samman en inre föreställningsvärld av tillit med traditionens tro på en barmhärtig Gud. ”Ingen har någonsin  sett Gud…” men en lång tradition har hållit trons väg öppen för tillit och modet att leva i frihet. Om Gud existerar är allt tillåtet…

 

Bön: Gud, genom tro kan vi söka dig och låta tilliten växa till frihet i våra liv. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 5 2019

Bibelmeditation vecka 4 2019

 

 

”Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta.” Jesaja 22-24

 

 

 

Rädd att bli övergiven

Rädd att bli bortstött

Rädd att falla ur de sociala ramarna

Rädd att bli – psykpatient

                          och socialfall

… Mest rädd för att bli alldeles ensam…”

                                    Hanna Hallgren

Ensamhet är bland det mest smärtsamma i mänsklig erfarenhet. Den kan vara som ett ”svart hål” som stjäl all energi och inte släpper ut något ur sin ”händelsehorisont”, ljuset kan inte heller lämna det svarta hålets innandöme. Det är mänskligt att fly undan ensamhetens ”svarta hål” och frukta dess mörka innandöme där inte ens barndomsminnen av en mors händer finns kvar. Fruktan för ensamheten kan få oss att fly in i drogernas illusoriska världar, underkasta oss någon som utnyttjar vårt behov av närhet eller följa en tyranns hjärtlösa exploatering.

Ensamheten drev tiggaren Gica in i ett drogberoende där vägen tillbaka till familjen blev allt avlägsnare. Kanske spelade också rädslan för att bli bortstött av andra en viktig roll i de pojkars liv som hetsade varandra att misshandla Gica till döds. Kanske fanns det i pojkarnas närhet en jargong av hjärtlös despoti, där Gica kallades för ”pissråtta”, som bidrog till hans död. Allt som händer är en del av ett sammanhang, vi är alla beroende av varandra som en gemensam kropp.

”…Mest rädd för att bli alldeles ensam…” är några rader ur Hanna Hallgrens längre dikt om Europamedborgaren, samhällskroppen och den Europeiska Unionens kropp. När jag läser den vidgas min känsla av samhörighet till en större kropp av mänsklig gemenskap. Vi är alla sammanfogade av vardagliga händelser och bilder. I min närhet fogas vedstaplar, flaggstänger och husvagnar samman med bilder från förr: Bombskador i Hanoi, neurosedynskadade barn och nu smältande ismassor i Antarktis. Vi är som mänsklighet inte bara en samling individer utan en gemenskap som genom evolutionen har ett ansvar för varandra. Som människor har vi alla någon erfarenhet av att samhörighet är en möjlighet och att ensamhet är ett hot. I de bibliska skrifterna gestaltas denna samhörighet som en gemensam möjlighet till kärlek, en Gud som bryter ensamheten och fogar oss samman till ett folk.

När Jesus möter den samariska kvinnan, i söndagens evangelietext, bryter han en konstruerad barriär som byggts upp mellan judar och samarier. Också Jesaja bryter sönder etniska gränser och förkunnar en Gud som tillhör alla folk på jorden. De bibliska perspektiven kan bryta invanda rädslor och öppna nya mentala rum. Den framtid vi som mänsklighet står inför gör denna gemenskap mellan folken till en nödvändig förändring. Gica, andra EU-medborgare och flyktingar gör det också nödvändigt att kränga av oss nationalismens och etnicitetens tvångströjor.

Vår möjlighet är att forma ett samhälle byggt på delaktighet som är öppet för nya lösningar och vända oss bort från ensamhet och rädsla. Det är vi som bär den globala mänsklighetens framtid nu. Det är vi som får vända oss till den Gud som inte exkluderar och utesluter, härskar och förtrycker, utan befriar till gemenskap och arbetsglädje.

Bön: Gud giv oss en nyskapande vilja så att vi kan förenas med alla folk på jorden till en enda gemenskap. Amen

 

 

 

 

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 4 2019

Bibelmeditation vecka 3 2019

 

 

 

”Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ned vid källan… ” Joh 4:5-26

 

Detta är ett av de viktigaste textavsnitten i evangelierna. Det inleder berättelsen om mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus. Mötet sker vid en brunn och Jesus börjar prata med henne och ber om lite vatten. Hon blir förvånad när hon som samarisk kvinna blir tilltalad av en jude. Jesus motiverar samtalet genom att berätta om sitt uppdrag som Messias och talar till henne om ”det levande vatten” som blir till en källa av ”evigt liv”. Hela berättelsen är rik på metaforer och därför är det lätt att missa anledningen till att Jesus var vid brunnen: Han var trött efter vandringen.

 

Dessa ord om trötthet beskriver de mänskliga villkor som Jesus delar med oss och som också formuleras i den Nicenska trosbekännelsen med orden ”sann människa”. Därigenom förhindras vi att falla för frestelsen att sätta det andliga i motsats till det materiella. Som jag ser det är andlighet att vara helt närvarande i den materiella verkligheten. Påve Paulus Vl uttryckte det, i encyklikan Populorum Progressio,med orden ”mer människa: Materien och kroppen är platsen för den gudomliga närvaron i alla naturens verk.

 

”Jesus, som var trött…”handlar om Guds närvaro under materiella villkor snarare än om en övernaturlig uppenbarelse. Vi är inte kallade att gå ut ur våra kroppar och förneka dem utan snarare att helga dem som ett Guds tempel. Kroppen är central för kristen tro: Gud blev människa, föddes av en kvinna och dödad på ett kors. Att vara närvarande i det materiella och se det som heligt är uttryck för äkta andlighet. Materien bör inte ställas mot det andliga, det ena är inte större än det andra. När vi lever vårt vardagliga liv, dricker och äter, älskar och vårdar, skapar och förvaltar, förkroppsligar vi Guds närvaro i det materiella livet.

 

Mystikern Teilhard de Chardin, som skrev Fenomenet människanunder 1920-talet, såg det andliga som en central tråd invävd i själva evolutionsprocessen, en skapelseprocess som är en pågående rörelse av andlig växt. ”…Att det oändliga och ogripbara kan te sig som värt att älska och att ett människohjärta kan klappa av verklig kärlek för en medmänniska” förefaller lika omöjligt som att ”tusentals kvinnor och män, därför att de känt kärleken dagligen gör avkall på varje annat livsmål och varje annan glädje än den att under arbete och möda mer eller mindre överlämna sig åt den”.Teilhard talar om mystikens erfarenhet, men är inte varje kärleksförhållande en spegelbild av denna Guds närvaro i det mänskliga, även om vi ibland krossar spegelns sköra glas?

 

”De krossade speglarna” och den smärta de medför är vi väl bekanta med. Det är också vad Jesus ser i den samariska kvinnans liv: Brustna relationer, fem män och föraktad för sitt ursprung. Även utifrån denna erfarenhet hänvisar Jesus till något som kan hela det som spruckit: en kärlek som inte är bestämd till en plats eller ett tempel, utan en närvaro i ”ande och sanning” där spruckna speglar på nytt kan helas av upprättande kärlek. Är inte vårt starkt polariserade samhälle just en sådan krossad spegel? Kanske vår uppgift är att prata med dem som lider efter brustna relationer och lyssna på den andlighet som möter oss genom andras erfarenheter.

 

Bön: Gud – hela våra spruckna speglar så att vi kan se bilden av dig i mötet med den andre.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 3 2019