Blogg | Arne Carlsson | Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.

Bibelmeditation vecka 39 2022

 

”…Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min faders ansikte.” Mat 18:7–1

I en valrörelse tävlar ibland politikerna om att framstå som störst och ironiserar över sin motpart för att förminska dennes profil. Till dem och till oss säger Jesus: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.”

Vilka är nu dessa små? I Jesus tal var det konkret ett litet barn som han kallade till sig och ställde i centrum. Kanske syftade han på barnet som den maktlösa lilla människan och barnet i betydelsen det kommande släktet. Den som tar emot ett sådant barn, ger det kärlek och stegvis hjälper det att införlivas med mänsklighetens gemenskap är störst.

Men av valrörelsens huvudteman att döma glömde de flesta politiker barnet och de maktlösa i sin iver att själva bli stora. Då glömde de också att ta ansvar för vår hotade värld och svara på det nödrop som naturen signalerar. De glömde detta trots att en grupp forskare mitt i valrörelsen varnade för att så kallade tröskelpunkter, eller tipping points, kan komma att passeras redan innan uppvärmningen når 1,5 grader. En tröskelpunkt är irreversibel, då startar en oåterkallelig process som fortsätter även om vi lyckas begränsa utsläppen av växthusgaser senare. Om vi inte stoppar denna utveckling drabbas 100-tals miljoner människor. Trots det förekom motstridiga uppgifter som försvårade för väljarna att förstå allvaret.

Nu måste vi sluta slå dövörat till och ha en akut beredskap både som kollektiv och enskilda för att göra osjälviska uppoffringar. Det perspektivet bortprioriterade politikerna i valrörelsen för att själva få briljera och framstå som stora. För den som ville prioritera miljö och klimat, av kärlek till barnen och deras framtid, blev valet svårt på grund av motstridiga larmrapporter som trillade in dagligen. Jag undrar om det inte kan betecknas med Jesus ordval som ”förförelse”.

Jesus liv och ord väcker hoppet om en värld som överskrider system och kalkylering och hans ord kan förstås som ett kall eller ett anrop. Hans berättelse visar att det som händer i centrum ofta döljer den repression av de maktlösa i periferin som pågick då och pågår nu – media uppmärksammar det som händer i centrum men inte i ”Orten”. Valrörelsen borde handlat om vårt ansvar för utanförskapet istället för om gängkriminalitet och reduktionsplikt, om hur våra handlingar drabbar de utsatta barnen, förorternas barn och alla barn som ska ta hand om våra klimatförändringar.

Kanske vår vana att som kristna distansera oss från judendomen och ställa den judiska lagen mot den kristna nåden har fått oss att negligera den frihet som kärleken till nästan rymmer. Ersättningsteologins tolkning att Jesus nåd utesluter den judiska Torah är en villfarelse. Jesus påminner om detta när han blir tillfrågad om det största budet i lagen och hänvisar till Gudskärleken och kärleken till nästan, ”på dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna”. Genom våra val och våra handlingar kan vi ta ansvar för kommande generationer och klimatförändringarna. Det är det budskap som Jesus påminner oss om när han ställs inför frågan om vem som är störst.

Bön: Gud förlåt oss vår ovilja att älska dig och vår nästa och hjälp oss att visa vår kärlek till dem som bäst behöver den. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 39 2022

Bibelmeditation vecka 37 2022

  • ”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar..”. Luk 22:24-27

    En trollslända flyger i solljuset över trädgårdslandet. Ett ögonblick fullt av evighetens ljus. Det som då väcks inom mig är ett tecken på att en annan värld är möjlig. Mitt i missmodets igenmurade fönster med kriget i Ukraina, hoten mot biosfären, demokratins återtåg och vår egen maktlöshet möts jag av ett skimrande ljus som gör historiens horisont synlig. Genom det yttre och inre bryter en strimma av ljus in i mörkret, en trollsländas sorglösa flykt mot ljuset.

    Jesus är på väg in i den mörkaste tiden av sitt liv, den som slutade med hans avrättning. Hans kamp var en brottning med döden. Han var medveten om den vrede som riktades mot honom och kunde ha flytt ur detta hot men något drev honom att stanna kvar och gå vidare: En kallelse, ett uppdrag, en utmaning. Det var något inom Jesus som fick honom att tro på en framtid, ett ljus bortom dödens tröskel när livet var som mörkast.

    Det fanns en tid när vi människor tröstade oss med att vårt livs innehåll skulle flyta vidare på historiens flod och vara betydelsefullt även om vi försvann in i döden. En självklar förvissning om att livet på jorden skulle fortsätta efter oss. Men idag är det inte längre en självklarhet: Om det inte är ett kärnvapenkrig som gör slut på planetens liv så kan det bli klimatförändringarnas domedag. Var finns trollsländans ljus i detta samtidsmörker?

    Göran Rosenberg citerar Rabbi Marcus Ehrenpreis i boken om dennes obesvarade kärlek: ”De som överleva denna olycksdigra tid, de som helbrägda kunna rädda sig ur de sammanstörtande ruinerna, komma med klar blick, rena hjärtan och oförsvagad tro att delta i uppbyggnaden av en bättre och lyckligare värld”. Citatet är från december 1943 när den judiska värld som Ehrenpreis fötts in i var på väg att förintas i nazisternas krematorier och dödsmaskiner. Att läsa om detta levnadsöde och hans orubbliga tro väcker hos mej en stark känsla av hopp. Det är svårt att föreställa sej mörkare dagar för judendomen än dessa, och likväl sammanfattar Rosenberg Ehrenpreis liv med orden: ”Du lämnade efter dig spåren av en djup och innerlig kärlek till vårt gemensamma judiska arv, dess poetiska skönhet och kraft inte minst, och visade att där fanns något att älska också för mig”.

    Nu är det vår tur att stanna kvar i vår kallelse och i stillhet och tålamod söka den kärlekens väg genom mörka snår som Gud visat oss i historiens omvälvande skeenden. ”Den som har tro förhastar sig inte” säger profeten Jesaja. ”Jag vill vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs folk, och sätta mitt hopp till honom.” Vi har säkert tider av stora omvälvningar framför oss där också vårt tålamod prövas. Då kan vi få hopp av historiska förebilder som låtit tilliten till Guds kraft leda dem genom mörka epoker. Jesus själv, som i dagens berättelse förbereder sig för sitt livs stora kris, avsäger sig maktens och hjältarnas roll och förklarar sig vara mitt ibland dem som tjänare, trogen sin kallelse.

    ”Må din väg gå dig till mötes

    Och må vinden vara din vän

    Och må solen värma din kind

    Och må regnet vattna själens jord

    Och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand.”

    Bön: Gud, du som verkar i historiens skede ge oss mod att motverka alla auktoritära och odemokratiska krafter i vår samtid och låt ditt ljus leda oss framåt. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 37 2022

Bibelmeditation vecka 35 2022

    

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 35 2022

Bibelmeditation vecka 27 2022

 

 

 

 

”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”

”..`Den av er som är fri från synd skall kasta först stenen på henne´. Och han böjde sig ned igen och ritade på marken… Jesus sade: `Inte heller jag dömer dig… Gå nu och synda inte mer´.” Sak 7:8-10, Joh 8:1-11

Det är minst femhundra år mellan dessa två texter. Sannolikt var Sakarjas ord en välkänd ledstjärna för Jesus. Det finns faktiskt ord och insikter som genom århundraden inte reducerats till ekolali – en meningslös upprepning. Det finns ord vars innehåll istället för att förlora sin innebörd  aktiverar ett underliggande anrop som är tidlöst. Det är en gemensam mänsklig erfarenhet som härstammar från ett inifrån kommande ansvar för skapelsen – en strävan mot kärlek och barmhärtighet. Som om det finns dubbla subjekt, en inlärd attityd och en immanent röst som är orsaken till att vi kan skilja mellan gott och ont, en slags ursprunglig mening. ”Så har Herren Sebaot sagt” säger profeten om denna röst och hänvisar till en grundläggande ordning i skapelsens djup  –  Gud. Kanske var det samma innebörd i Jesus gest när han böjde sig ned och ritade på marken med fingret utan att förklara. Jag vill tolka hans handling som ett meningsbärande tecken på den sanning som ligger dold i skapelsens djup.

Är vårt samvete en sådan meningsbärande tankestruktur eller enbart inlärt beteende? Det kan vi inte veta, men vi vet att när vi skall lära oss att bryta med samvetets normer så krävs en tidskrävande och upprepad avprogrammering. Vi kallar det värnplikt och det innebär att vi under lång tid måste öva förmågan att byta vår upplevelse av den andre som medmänniska mot en fiende som ska dö. Utöver detta programmeras soldaten att lyda en befälsordning som står över alla immanenta morallagar. Men det är inte enbart den medvetet programmerade inlärningen inför militära uppgifter som styr oss, utan hela den diskurs som är vårt samhälles sociokulturella och ekonomiska regelverk. I motsats till denna anpassning talar det ursprungliga samvetet.

Sakarja åberopade skapelsens anrop om omsorg mot de utsatta, invandrare, änkor och faderlösa. Men han upptäckte hur de som lyssnade ”sturskt vände ryggen till och gjorde sig döva” för att slippa höra den lag han åberopade. Gamla testamentets texter är skildringar av hur å ena sidan skapelsens djupaste mening är solidaritet och omsorg och hur å andra sidan människans ovilja att leva i denna gemenskap skapar kaos. Istället väljer vi människor att exploatera naturen och andra människor för egen vinning. Detta utslag av vår fria vilja kanske inte enbart ska ses som en berättelse om ondska utan kan också vara en bärare av  möjligheter. Den som har en fri vilja kan bryta med den själviska böjelsen för att istället leva i omsorg och osjälvisk kärlek.

Den välkände evolutionsbiologen Richard Dawkins som skrev boken ”Den själviska genen” beskrev evolutionsprocessen som bestämd av ”gener” och ”memer” som är självproducerande sociokulturella uttryck. Där tycks det inte finnas plats för naturlig osjälvisk medmänsklighet. Likväl avslutar han andra upplagan av sin bok med ett hoppfullt konstaterande: ”Vi d.v.s. våra hjärnor, är tillräckligt åtskilda från och oberoende av våra gener för att göra uppror mot dem.” Han fortsätter sitt resonemang och avslutar med orden: ”Och det finns inget skäl till att vi inte skulle kunna revoltera mot våra gener även i större skala”. Det finns alltså plats för ett heligt uppror mot vårt själviska beroende av teknisk infrastruktur och ökande behov av energi och konsumtion. Med tanke på de globala resursanspråken och miljökonsekvenserna behöver vi finna Sakarjas perspektiv där vi i första hand visar varandra kärlek och barmhärtighet.

Bön: Gud tala till oss om kärlek och barmhärtighet genom sommarens prunkande generositet! Amen.

Nu under sommarmånaderna tar vi, Arne och Anna som producerar bibelmeditationernas texter, semester. Vi önskar alla läsare en god sommar!

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 27 2022

Bibelmeditation vecka 25 2022

  •  

     

     

     

     

    ”…Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också…” 

    Matt 6:25-30

    För en tid sedan predikade jag om rättvisa. Efteråt påminde mig en god vän om att Olof Palme använde begreppet ”rättfärdighet” som för honom var ett både djupare och bredare begrepp än rättvisa. Ju mer jag tänker på skillnaden ju tydligare blir det för mig att vi inte får tappa bort ordet rättfärdighet. Det påminns vi särskilt om i midsommartiden – denna ljuva sommartid då inte bara kroppen går ut och gläder sig utan också själen påminns om att marken bär Guds gåvor. Att leva i rättfärdighet är att leva i samklang med både naturen och mänskligheten.

    Ordet rättvisa handlar om att fördela pengar och materiella värden mellan människor. Men rättfärdighet har också konnotationer som innefattar bevarandet av vår gemensamma helighet – vårt förhållande till hela skapelsen. I den judiska traditionen utdelas hederstiteln ”rättfärdig bland folken” till icke-judar som riskerade sina liv för att hjälpa judar undan förintelsen, utan penningmässig eller annan vinning i retur. Jag skulle vilja utdela denna hederstitel till alla de forskare och opinionsbildare som sedan den första miljökonferensen i Sverige, för 50 år sedan, har arbetat på att rädda mänskligheten undan det hot som våra värderingar och tekniskt/kulturella levnadsvanor byggt upp. Utan att förringa eller underskatta den oerhörda förbrytelse mot det judiska folket och mänskligheten som förintelsen innebar, skulle jag önska att vi insåg att vi genom likgiltighet för klimatförändringar och kärnvapenhot hotas av ännu en förintelse, nämligen hela  människosläktets.

    Midsommarfirandet påminner oss om den oerhörda tillgång som Gud genom sin skapelse skänker oss. Kanske vår likgiltighet inför klimathotet kan ersättas av beredskap till självuppoffring och sökande efter rättfärdighet. En livshållning i harmoni med himmelens fåglar och markens liljor skulle kunna lära oss att det viktigaste inte är att ackumulera rikedom – ”de sår icke, skördar inte och samlar inte i lador men er himmelske  fader föder dem.” Det viktigaste för oss är att söka ordningen för Guds rike och hans rättfärdighet.

    Vi möter nu dagligen nyheter om Rysslands övergrepp mot det ukrainska folket. Det hänger över oss som ett eko av kolonialismen. Ryssland vill vara ett imperium. Imperier och imperialism har i vår västerländska historia ansetts som en plikt som mäktiga stater har mot sina svagare bröder. Exempel på denna ”plikt” har demonstrerats av USA genom invasionen av Irak med katastrofala konsekvenser och av Kina genom behandlingen av den muslimska befolkningen i Xinjiang. Kolonialväldena under 1800-talet grundade sin makt på tvång och våld och på samma sätt upprätthåller våra dagars imperiestater sitt herravälde: polismannen som torterar misstänkta och soldater som spränger hus och skjuter fångar. Likgiltigheten inför den andres lidande har de gemensamt.

    Imperialismen har alltid två onda sidor: För det första kampen mellan imperiemakterna som givit upphov till två världskrig och nu fört oss in i ännu ett kallt krig. För det andra ockupation av små stater i imperiemakternas intressesfär som oundvikligen innebär användning av våld mot försvarslösa människor. Men vårt skydd och vår trygghet skapas inte av kärnvapen eller något imperiums våldskapital. Tryggheten finns istället i Guds rättfärdighet. Tydligare än någonsin kan vi nu lära oss av liljorna på marken och fåglarna under himlen vad den tryggheten innebär. De vet vem som har alla varelser i sin hand, som Job säger: ”Fråga djuren de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelser i sin hand, varje människas ande.” Guds rättfärdighet finns i den harmoni och det liv som skapelsen erbjuder oss och är varje människas rättighet. Men då måste vi avvärja människans skadliga inverkan på klimatet och söka ”hans rike” och ”hans rättfärdighet” i självuppoffrande kärlek till varandra och till allt skapat liv.

    Bön: ”Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.” (Sommarpsalm 200.)

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 25 2022

Bibelmeditation vecka 17 2022

”…Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern…”Joh  10:11-17

Detta är en vacker bild av de mänskliga villkoren. Bilden illustrerar det ärkebiskop Antje Jackelén beskriver i sin påskartikel i Svenska Dagbladet. Hon skriver: ”Människolivets signum är detta fyrdimensionella nät av sammanhang. Gud, skapelsen, medmänniskan, jaget – så är den bibliska ordningsföljden.” Genom bilden av en fårskock lyckades Johannes beskriva denna bibliska ordningsföljd. Det finns en lyhörd relation mellan fadern, den gode herden och fåren. Ibland beskrivs denna relation i form av underkastelse inför en diktatorisk fader som med allsmäktig dominans skapar fruktan och lydnad, men då missar man den intima närhet som ordet ”känner” representerar. Den där möjligheten att inifrån känna igen herdens röst tillkommer inte bara fåren i den egna fållan utan också andra som kan lyssna till hans röst. Det är igenkännandet som håller samman flocken.

I en värld som lärt sig förakta det kollektiva beroendet, delaktigheten i en skapande gemenskap och som bortser från rikedomen i att försaka för andra, öppnar sig ensamhetens tystnad. Det blir en individualistisk ökenvandring utanför den sammanhållande gemenskapen. Förmågan att lyssna efter den gemensamma röst som är mänsklighetens starkaste band förutsätter en trohet både mot det egna jaget och den gemensamma grunden. Det finns i djupet av skapelseordningen ett ständigt gensvar av överflödig kärlek som hela tiden återupprättar liv. Den erbjuder oss att leva i det befriande och gemenskapsskapande sammanhang som den bibliska ordningsföljden beskriver Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget.

När vi missar någon av dessa relationer så haltar utvecklingen och obalansen tilltar ända in i förödande krigshandlingar. Det ryska överfallet på Ukraina har åter förändrat verkligheten och förutsättningarna att leva i samförstånd över nationsgränserna. Föreställningarna om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete var lika naiva som närsynta. Det var inte så världen under det kalla kriget såg ut, en tydlig obalans dominerade istället världsordningen. Den präglades av en ständig kamp om marknader, resurser och makt med upprustning och ständiga krigshot, stay-behind-organisationer, säkerhetspoliser och terroriströrelser som följd. Även i vårt land förnekades obalansen mellan hänsyn till skapelsen, medmänniskan och jaget och det offentliga samtalet slog dövörat till för alla aspekter som närmade sig krigets bakomliggande orsaker. Nu griper rädslan reflexmässigt efter mer vapen och ökad militarisering med historiskt höjda rustningskostnader. Men är verkligen lösningen att lämna över framtiden till militärallianser och vapenlobbyister i en värld där kärnvapen ligger i vågskålen för mänsklighetens överlevnad?

I bilden av en fårahjord, en sammanhållen mänsklighet, finns det bibliska perspektivet med Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget som ett svar på den moderna ordningens brist på sammanhang. I en värld som vänder ryggen till medmänsklighet, lider under miljöförstöringens och klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser, behöver vi lägga örat till marken och lyssna på den röst som återkallar oss till en levande skapelseordning. ”Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående…”

 

Bön: Tack Gud för att vi kan höra din röst genom skapelsens ordning och dela din vilja att återuppbygga trasiga relationer med ansvar för varandra och skapelsens förutsättningar. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 17 2022

Bibelmeditation vecka 15 2022

 

 

 

 

 

”…När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån  full av undran över det som hänt.” Lukas 24:1-12

”Dagarna är långa – dagarna är korta

Vem var du som lämnade oss kvar?

Vem var du som gick med oss längs varje stig?

Ingen av oss vet och ingen ger oss svar.

Vem var du som visade dig och sen var borta?

Vem var du som följde oss i varje rum?”

Göran Greider har skrivit texten till Lukaspassionen som gestaltades i Missionskyrkan i lördags. Tack alla som medverkade och gav oss denna fantastiska upplevelse. Jag gick därifrån som Lukas från graven, förundrad och omtumlad, som om jag varit med om något oförklarligt och överraskande.

Med hjälp av musik, sång och kyrkorummets konst gestaltades vad det är att vara människa: En levande organism i kontakt med en omgivande värld, likt en virvel i ett strömmande vatten. På samma sätt som alla celler i en kropp byts ut många gånger under en livstid, och människan ändå är densamme, står vi till slut inför en ”tom” grav utan liv och undrar vad livet var. Är vårt liv mer än en ”maskin”, kanske något fundamentalt okänt, likt virvlar i ett strömmande vatten? ”Ingen av oss vet och ingen ger oss svar.”

Levande organismer förnyar ständigt sig själva, med ett  flöde in och ut. Men det kommer en dag då våra materiella kroppar inte längre kan förnyas utan avslutar processen att förnya våra celler och vävnader. Livet lämnar kroppen och kan inte ersättas även om man har alla de materiella delarna av en människa kvar. Livets djupaste hemlighet kan inte besvaras med hjälp av de modeller vi har av verkligheten. Det är en dold hemlighet för oss.

Därför är livet heligt. Städer kan byggas upp igen och kan konstrueras på nytt såväl som nya lagar och samhällen. Våra konstruktioner förnyar sig inte själva men kan återuppbyggas. Levande organismer däremot förnyar ständigt sej själva och det som ger dem liv är för oss ett okänt fenomen. Därför är livet heligt och får inte brytas. Det som hände på Golgata med Jesus kropp och det som händer i Ukraina är brott mot livets helighet. När vi ser de döda kroppar som grävs fram ur ruinerna har den viktigaste egenskapen som fick människan att gråta och älska lämnat detta stycke materia. De modeller av världen som vi har upprättat har inget svar på var deras liv är. Inte heller de religiösa svaren om himlar och helveten är något annat än misslyckade representationer av våra modeller av världen. Våra försök att förklara vad som händer när en människa dör speglar vårt vetandes gränser.

Livet befinner sig bortom det vi kan lära oss att bemästra. För Petrus var det ett överraskande möte, en erfarenhet som förändrade hans liv. För Göran Greider var det också ett oförklarat möte som vidgade världsbilden:

”Dagarna kan tystna – dagarna kan jubla!

Vem är du som genomsyrar allt vårt bröd?

Döden överspolas av ett livets vatten.

Våldets öar grönskar åter där du går.

 

Mörkret viker för en okänd fågels sång,

Stenarna har rullats undan – det är vår.

Dagarna är våra – dagarna är dina.

Påsken lyser mot oss gul och vit och röd.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 15 2022

Bibelmeditation vecka 13 2022

”…Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon….”Matt 12: 1-12

 

Jag tänker att Jesus berättelse om vingården inte handlar om kommunal- eller europapolitik utom om något mycket större och djupare. Jesus hämtar sin inspiration ur en psaltarpsalm där texten beskriver ett litet folks kamp för sin överlevnad: ”Israel som drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land…”. När ”fienden kringrände mig som en bisvärm” så fanns inget annat val än att nedkämpa dem och låta dem ”slockna som eld i törne”. I det korta perspektivet är valmöjligheten för den angripne reducerad till väpnat motstånd eller död, men i bibeltexten finns också en på lång sikt mer omfattande vision som vi ännu inte förverkligat, men som blir allt mer nödvändig ju längre tiden går.

Liknelsen om vingården slutar med orden om hörnstenen och den beskrivs, också för vår tid, som en gemensam mänsklig grund som handlar om något annat än hot, stridsvagnar  och kärnvapenstridsspetsar. Vad rustningsindustrin kan åstadkomma är allt annat än fred och samlevnad – våld skapar bara förödelse och död. Putin hotar med kärnvapenkrig och avskräcker oss därmed från att visa solidaritet med ett grannland. Terrorbalansen som ska hindra avgränsade krig från att eskalera till världskrig blir nu i stället ett hot.  Kapprustningsindustri tillsammans med pandemier och klimatkris hotar en rättvis fred och planetens överlevnad. Vår civilisation har misslyckats med att skapa framtidshopp och trygghet i världen.

Den vingård Jesus anspelar på har inte sina gränser vid några ”passkontroller” utan är världsvid liksom den som psalmisten beskriver ”Prisa Herren, alla folk, lova honom alla länder….” Det är samma vingård som i klimatkrisen benämns som planetarisk, dvs som inte bara rymmer det globala perspektivet utan sträcker sig bortom den nu kända världen. Detta perspektiv ger oss möjlighet att söka efter ännu ej utformade mänskliga relationer. Som professor Elena Namli i en radioessä formulerade frågan: ”Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt?” Kan vi föra en global dialog om samhällsordningen utan att utgå ifrån att just vi har rätt? I Ukrainakrisen framstår detta dilemma som tydligare än någonsin: Den ryska presidentens nationalistiska övertygelse, med stöd i den ryskortodoxa kyrkan, triumferar över det ukrainska ledarskapets värderingar om demokrati och kapitalism. Triumfalismen skapar parter som är övertygade om att deras uppfattning är den rätta och den sanna. Därför har de rätt att betrakta motpartens övertygelse som underlägsen. Då återstår i det korta perspektivet bara för den angripne att kämpa för sin överlevnad.

Men det finns ett längre perspektiv på vingårdens ordning som innehåller en nödvändig självkritik för alla parter och inbjuder till nya lösningar. Klimatkrisen har visat att svagheten i både auktoritära och demokratiska samhällsordningar gör en global dialog om förändring nödvändig. Ett embryo till detta har vi sett i de trevande försöken till en global samordning under pandemin. Om vi tror oss redan ha uppnått, eller nästan ha uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger över alla andra samhällsordningar finns svaga incitament för att sträcka oss mot den andre för att söka nya lösningar. Men om vi inser att vi lever i en värld under ständig förändring kanske vi kan förstå att vad vi än företar oss måste det ständigt omarbetas av de som kommer efter oss. Vi är en del av en skapande värld och representerar levande organismer som kontinuerligt gör om sig själva. Vi har möjlighet att som mänsklighet utveckla ett nytt sätt att bevara allt liv och skapa en ordning i vingården som bygger på den hörnsten vingårdens herre har utsett. Där är det solidariteten med de svagaste som är Herre och inte terrorbalansen.

Bön: Gud låt oss finna den hörnsten som du givit oss för att bygga våra framtid relationer till dig och varandra. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 13 2022

Bibelmeditatioin vecka 11 2022

”…Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred…” Ef. 6:10-18

När Paulus från sin fängelsevistelse skriver brev till Efesierna är det en orolig tid. Några år senare avrättas han och i Jerusalem slår kejsaren ner en revolt och förstör templet. På samma sätt som språket i vår tids medier färgas av krigets brutalitet färgades Paulus ordval av sin samtids krigsutövning. ”Ta på er Guds rustning…”. Med ett profetiskt anslag manar han till motstånd, men med ett annat pansar än militär maktutövning.

Gång efter annan använder historiens makthavare de kristna texternas budskap i sitt maktperspektiv för att legitimera övergrepp och oförsvarliga angreppskrig. Vi såg det i president George W Bush´s angrepp på Irak och nu även i Vladimir Putins krigspropaganda för att legitimera aggressionskriget i Ukraina. I Putins och den grekiskt-ortodoxa patriarken Kirills historiesyn är nationella gränser ”heliga” och Ukraina är en del av ”Storryssland”. På detta sätt framstår Putin i sitt eget land som en from försvarare av Storrysslands heliga gränser i kampen mot det degenererade Västeuropa. Den ryske patriarkens uppgift är att försvara kyrkans kanoniska gränser, som i dag närmast motsvarar det forna Sovjetunionens territorium. Därför välsignade patriarken Kirill Putins krig i Ukraina som ett heligt krig. Samma dag som anfallet på Ukraina inleddes protesterade dock ukrainsk-ortodoxa kyrkans metropolit Epifanios att ”Ett krig mellan de här två folken upprepar brödramördaren Kains synd, som uppstod av avundsjuka.” Han förklarade också : ”Vi har sanningen på vår sida. Därför kommer fienden med Guds hjälp och understöd från den civiliserade världen att besegras. Vi tror på Guds försyn och sanningen seger.” Att på det sätt som Kirill och Putin blandar gamla föreställningar om nationsgränser och helighet med dagens politiska gränser och maktambitioner är en ödesdiger tillämpning av en föråldrad nationalism.

I den kristna profettraditionen finns inget som stämmer med Putins och Krills nationalistiska historiesyn: där kan man utläsa att historien inte betraktas utifrån ett maktperspektiv med odödliga härskare, framgångsrika erövringståg och nationella gränser. I den kristna profettraditionen bedöms istället historien utifrån ett rättviseperspektiv. När politiska härskare blandar sina motiv med metafysiska föreställningar om historien blir deras beslut ödesdigra och de representerar inte den gudomliga rättvisan. Den idé om rättvisa som kommer till uttryck i profetlitteraturen ska alltså inte förväxlas med en högre gudomlig ordning som en utvald elit kan göra anspråk på att förkroppsliga. Rättvisa är aldrig en statisk ordning  och kan aldrig reduceras till ett befintligt politiskt system. Rättvisa är en process som ständigt måste återupprättas: Vilken värld som än stiger fram efter detta krig så väntar Europa på rättvisa. För att vi ska få en bestående fred måste mänskligheten finna en rättvis lösning på världens klimatkris och befria välfärden från sitt fossila beroende. Rättvisa är en inkluderande process i varje historiskt och politiskt skeende och kan inte skapas genom förtryck eller på bekostnad av något folk eller någon minoritet.  ”De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet…”(Jer. 29: 17-21)

 

Den idé om rättvisa som profeterna uttrycker är inte en del av systemet utan kommer som ett svar på allt förtryck och som ett alternativ till den pågående orättvisan. Profeterna hänvisade till en högre rättvisa i vars namn vi, som profetiskt kallade, kan utmana kriget och världens orättfärdiga ordningar. Detta alternativ hävdar människans frihet gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne.  Mot förtrycket ställer Paulus sanningens bälte och rättfärdighetens pansar med budskapet om fred.

Bön: Gud ge oss kraft att i namn av din rättvisa gå ut med kravet på fred i Ukraina. Amen.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditatioin vecka 11 2022

Bibelmeditation vecka 9 2022

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket…Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Matt 16:21-23

Nej, lärjungarna fattade inte vad Jesus menade när han talade om att han måste lida och dö och Petrus var en av dem som visade att han inte förstått. Vi, nutida lärjungar, tror oss kanske förstå bättre än Petrus. Men vi har ju bara traditionen efter Petrus och några andra lärjungars tolkning av detta händelseförlopp att grunda vår tro på: En människa vid namn Jesus fångas in av religionens skriftlärde och ockupationsmakten avrättar honom. Han försvinner från sin grav och lärjungarna berättar att de tycker sig ha mött honom levande efter ett antal dagar.

Matteus börjar berättelsen om Jesus lidande och död med orden ”Från den tiden…”. Och samma ord använder Matteus när han berättar om den period i Jesus liv som präglades av budskapet om att ”Himmelriket är nära…”. Dessa två perspektiv är sammanvävda i Jesus liv, ett med rötter i vår närhet och ett bortom vårt vetande och vår död. Kristen tro innebär dubbla perspektiv, dels en utmaning att upptäcka himmelriket i vår närhet och dels ett hopp som sträcker sig bortom vår och lärjungarnas erfarenhet.

Utmaningen är att söka himmelrikets frid i den närhet som är vår. Just nu präglas vår närhet och samtiden av ännu ett krig. Det är vad vi brukar tala om som ett assymetriskt krig där ett övermäktigt imperium anfaller en mindre nation. Vi har sett det förr till exempel i Vietnam, Tjetjenien, Chile, Irak, Östtimor och nu i Ukraina. Exemplen är många men det är också imperiernas fall: Ända sedan Romarriket fram till Tredje riket har imperierna slutat i spillror. Det är detta som är budskapet i den gammaltestamentliga legenden om David och Goljat.

Vår tids stora imperiekrig har alla slutat med ruiner och lidande. Ett vapen kan alltid, oavsett hur kraftfullt det är, slås ut av ett ännu starkare vapen och terrorbalans är inte fred. Rättvis fred finns i solidaritet med de utsatta och himmelriket är nära dem som lider.

Sveriges kristna råd uttrycker i dagarna sin ”bestörtning över Rysslands angrepp på Ukraina. Vi känner djup oro och delar smärtan och sorgen med människor som måste fly, som skadas och dödas. Med den världsvida kyrkan hävdar vi uthålligt att fred är vägen till fred. Gud är fredens Gud och vi tror att Gud skapat alla människor lika i värdighet och värde. Vi är kallade att älska varandra, inte hata.”

Att befinna sig på de förtrycktas och angripnas sida är att upptäcka lidandet i himmelrikets närhet. Tron är inget framgångskoncept men en väg till djupare samhörighet med den andre, liksom droppen införlivas med havets vatten. Vi är kallade att älska varandra, inte hata. Det kan innebära en risk och en obekväm solidaritet, men i djupet av våra liv fullkomnas det hopp som sträcker sig bortom vår erfarenhet. ”Dona nobis pacem, giv oss din fred!”

Bön: ”Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina. Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg. Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning. Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom  med din fred. Amen.”                                                                  (En bön från Sveriges Kristna råd)

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 9 2022