”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade till han hittar det?” Luk: 15:1-7
Jesus ville vidga och fördjupa det judiska uppdraget från Gud inför de skriftlärda. Han gjorde detta genom att berätta några liknelser som alla handlade om de utvalda och de förlorade. Det blir stor glädje i himlen när det som var förlorat blir återfunnet. Han berättar om ett förlorat får som förirrar sig utanför flocken, det förlorade myntet och den förlorade sonen som slösade bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. I vår tradition har tolkningarna kommit att beskriva glädjen över syndare som återvänder till en personlig tro på Jesus. Men kanske vi kan tillåta oss tänka att det kan finns flera, ibland motstridiga, tolkningar av de bibliska texterna och låta dem vara en typ av midrash i judisk mening, där vi kan söka efter flera tänkbara innebörder.
Jesus talar ju faktiskt till ett folk som uppfattade sig som de ”utvalda”, Guds Israel. Tanken på ett folks särskilda utvaldhet kan uppfattas som problematisk om den omfattar tankar på en exklusiv utvaldhet. Men i profetskrifterna deklareras gång efter gång hur utvaldheten inte innebär exklusivitet utan ett ansvar. Texterna om utvaldhet beskriver hur Gud handlar genom ett utvalt folk i omsorg om hela mänskligheten. De var ett förtryckt och utsatt folk som utlovades upprättelse. ”Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.” relationen mellan Gud och denna folkspillra på flykt genom öknen är ett kärleksförhållande. Den judiske filosofen Emmanuel Lévinas beskriver det som ett kärleksavtal med genuin ömsesidighet. Profeten Jeremia deklarerar Guds avsikt med orden ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan...” Det är när detta folk sviker sin del av ömsesidigheten och inte följer den lag som är skriven i deras hjärtan som Gud sörjer det som är förlorat.
Kan den förlorade sonens slösande med sin förmögenhet, utvaldhetens arv, beskrivas mer outhärdligt än det som sker i Gaza? I den hebreiska bibeln, i synnerhet Moseböckerna och profetlitteraturen, beskrivs utvaldheten i termer av att Israel ska vara ett tecken för de andra folken. De har kallats för att gestalta en gemenskap som vittnar om Guds vishet, rättfärdighet och gästfrihet mot främlingen. ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd”. De utvalda skulle vara ett föredöme för andra folk. Gud bryr sig om hela mänskligheten. Det är detta Jesus liknelser handlar om och Paulus beskriver med orden: ”Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron.” Det är detta som den stora glädjen handlar om. I Kristus får den lag som skrivits i våra hjärtan giltighet och Förbundet med ett folk utvidgas bortom etniska och territoriella gränser till att gälla alla folk.
Den förlorade sonens kapital, som skiljer Israel från andra folk, var utvaldheten. Den innebar bland annat ett strikt förbud mot varje form av ekonomisk exploatering av dem som hamnat i samhällets marginal och att skydda främlingen, den faderlöse och änkan. I det Israel vi ser i dag har de bibliska dragen av rättfärdighet och omsorg förbytts till ett cyniskt maktspel. Israel fullföljer den katastrof som påbörjades med Balfourdeklarationen och som växte fram som Nakba ur en mylla av kolonialism, antisemitism och nationalism. Skulden för antisemitism och kolonialism vilar på oss alla utanför den judiska gemenskapen, det är vårt ansvar att fördriva dem ur mänsklighetens politiska kulturliv. Vårt ansvar är också att stödja en försonings- och fredsprocess som tar sin utgångspunkt i erkännande och hågkomst av det parterna i den Palestinska konflikten har blivit utsatta för. Detta formulerades tydligt av den judiska representanten i Missionskyrkans Nakbagudstjänst, Rebecca Storfors Weisberg : ”Vi har alltid funnits, och vi blir allt fler, som verkar för upprättelse för det palestinska folket och en rättvis fred, som säger stopp för den pågående Nakban! Som säger att detta är inte i vårt namn. Vi vill bygga broar och riva murar. För fred och frihet, människorätt och demokrati – för alla mellan havet och floden.”
Bön: Gud låt det bli en glädjens dag i himmelriket när den fred som gått förlorad i det heliga landet återfinns och din försoning får läka våra hårda hjärtan. Amen!