Arne Carlsson

”Nathanael frågade: `hur kan du känna mig? ´Jesus svarade: ` Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet´.” Joh 1:47-51

En vardagshändelse som vilken som helst – ett möte mellan två främmande människor i ett ockuperat land. I vår vardag identifierar vi varandra genom en mängd materiella koder: Språk, klädsel, blickar och rörelser är orsaksbundna avtryck av det liv och de samband som gjort våra identiteter tydliga.

De sociala rollerna mäter ut avståndet mellan oss – främlingskap eller klasstillhörighet, uteliggare eller miljardärson. Nathanael blev imponerad över Jesus förmåga att avläsa hans personlighet med en hastig blick och Jesus förklarar vad det var som skedde i deras möte. ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.” Det finns en kunskap utöver det synliga som inte kan reduceras till mätbar materia. Vår värld rymmer levande erfarenhet som inte orsakas av mekaniska lagar men ändå ryms i den materiella världen. Tänk om vi, genom att uppfatta världen som begränsad till matematiserbar materia, har krympt vår förmåga att uppfatta världens komplexa rikedom. 

Jesus identifierade Natanaels begränsade världsbild och vidgade hans föreställningsvärld med en utopisk bild: ”Jag säger er: Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över människosonen.” Det var säkert ingen bokstavlig beskrivning av någon kommande händelse utan en poetisk vision av en mycket större verklighet än den som präglade deras vardagliga möte. När Jesus fördjupar betydelsen av detta möte rymmer det en dimension av mänsklig erfarenhet som gäller oss alla.

I en värld där nyhetsflödet domineras av katastrofala väderfenomen och krigsförbrytelser törstar vi efter visioner som kan skapa nya utopier för vår mänskliga samlevnad.

Vi behöver höra politiker som uttrycker något annat än det övermodiga målet att själva erövra hela världen och hänvisar oss till åskådarläktaren utan någon aktiv roll. Vi är trots allt kapabla att tillsammans finna lösningar för en hållbar värld. 

Nu behöver vi påminna varandra om att vi är en del av mänskligheten och när flyktingströmmarna på nytt ökar vid våra gränser är det inte ett hot utan ett löfte och en möjlighet. Vi behöver inte välja mellan den självuppgivande medkänslan med alla lidande människor och den främlingsfientliga upptagenheten av rent privata angelägenheter som utesluter asylsökande flyktingar. Vårt moraliska engagemang kan utformas radikalt inom den begränsning som är vår. Mötet mellan Nathanael och Jesus fördjupar världsbilden så vi kan förenas i den samhörighet som går utöver det begränsade värdet av vad två människor kan åstadkomma. Vi kan förenas i en möjlig utopi där gränserna för gemenskap och nyskapande går utöver vår fantasis begränsning och vidgas till en värld där Guds änglar stiger upp och stiger ner över vårt möte. 

Bön: Gud hjälp oss att inte fastna i en egotrippad värld utan förenas med varandra i uppgiften att vara en del av din skapade mänsklighet.  

”…Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med…”Luk 10:38-42.

Jesus utvecklade ofta en övergripande systemkritik i sin undervisning. Detta kan vara irriterande för dem som tror sig upprätthålla systemet. Som Marta, som var fullt upptagen och stressad över allt som måste ordnas. På samma vis kan vi uppleva hur det i vår offentlighet finns en växande irritation över dem som vill peka på ett samband mellan miljöförstöringen och kapitalismen. Det är helt i sin ordning att värna om miljön men irriterande med den djupa systemkritik som är en nödvändig utgångspunkt för att ställa om det mänskliga samhället.

Jag minns hur tiden under det sena 1980-talet var berusad av marknadstro och avreglering – en triumftid för dem som trodde på kapitalismen som nyckeln till välstånd och frihet. I dag är denna tro omtvistad: Finanskriserna har ifrågasatt marknadens förmåga att sprida riskerna och fördela välståndet lika till alla. Somliga menar att girighet är orsaken till finanskrisen och att det skulle räcka om vi krävde större ansvarstagande av marknadens aktörer. Det är säkert nödvändigt men det hindrar inte att marknadens värderingar har brett ut sig till livsområden där de inte hör hemma. Vi behöver tänka över vilka värden som utplånas när detta händer. 

Vi måste fråga oss vilka saker som inte kan köpas för pengar. I ett samhälle där allting är till salu blir livet svårare för dem som inte har så mycket pengar att röra sig med. De senaste decennierna har varit särskilt svåra eftersom varufiering har gjort ojämlikheten mer kännbar för de fattiga och medelklassen. Marknadens värderingar kan mycket väl tränga undan andra värden som vi vill värna om. Vi behöver stanna till och fråga oss vad som är viktigast att försvara för att det goda samhället och det goda livet ska växa fram. 

Liksom Marta är vi alldeles för upptagna av allt vi ska ordna med. Vi behöver stanna till och reflektera över vad som bör prioriteras. Orden ”tänkte på” har här innebörden ”att vara dragen från centrum åt alla möjliga håll”. Att återvända till centrum och reflektera över vad som är viktigast är väl om något kyrkans främsta uppgift. Ta till exempel uttrycket, ”det nya normala” som har använts i sommar med avseende på översvämningar och värmeböljor

som tecken på den globala upphettningens effekter. Men det nya normala finns ännu inte i full skala. Det kommer att bli så först när de hittillsvarande utsläppen av växthusgaser har fått sina klimatologiska återverkningar. Ett betydande mått av upphettning och avsmältning  finns redan i systemet – det är utom vår kontroll. Det är morgondagens klimat vi nu måste rädda för våra barn och barnbarns skull.

Den vardagliga berättelsen om Jesus möte med Marta och Maria innehåller en uppfordrande varning. Stanna upp ett ögonblick och fundera över vad som är bäst och vad vi allra mest vill värna om. Tala med varandra om detta i studiecirklar, gudstjänster och politiska möten.

Unna dig ett ögonblick av eftertanke, en tyngdlös rast och ro, njut av vinden som smeker dina kinder och fjällbäckens klara vatten, av allt som blir omskött i det tysta. Unna dig att tro på någons omsorg och tryggheten du behöver.

Bön: Gud, vi överlämnar oss i dina händer och tar emot din skapande trygghet när vi söker mänsklighetens nya vägar.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12

Det dummaste jag vet är individualismen för vi är ju hela tiden beroende av alla andra på planeten. När någon blir misshandlad eller torterad är det en människa i mänsklighetens kropp som torteras – det är hela mänskligheten som kränks. Vi är disponerade för att leva i gemenskap, inte ensamma. Människan föds med en inre möjlighet att uppfatta sig själv som del av en större enhet, en mänsklighet. Denna sommar blir vi hela tiden påminda om hur vår gemensamma natur binder oss samman. Det är vår kultur och våra gemensamma beteenden som skapat och fortsätter skapa värmeböljor, översvämningar, bränder, tyfoner och skyfall. När naturen slår på dessa varningsklockor mot vår hejdlösa exploatering missgynnas stora delar av mänskligheten, men för eller senare kommer det att drabba oss alla. Vi är också dåligt skyddade mot ond bråd död, ett faktum som blev tydligt under pandemin som därför skördade onödiga offer. Vi har ännu inte förstått att vi måste göra för andra vad vi vill att de skall göra för oss.

Det viktigaste i den kristna etiken är inte makt eller rikedom utan det vi kallar liv. Detta liv är det förkroppsligade sambandet: Jordens topografi, människor, djur och fauna som upprätthåller planetens fortlevnad. Vad vi gör mot en av de minsta påverkar allt liv i naturen och den universella gemenskap som vi är en del av. Men denna helhet försvinner i samma stund vi försöker dela upp den i partikulära intressen som kön, raser, traditioner eller klaner. Vi ser det i dagens Europa där en glidande utveckling mot auktoritär och nationalistisk politik fördjupar orättvisor och försvårar flyktingmottagandet. 

Diplomaten Jan Eliasson beskriver utvecklingen: ”Invandring har blivit en syndabock för mycket som gått fel i samhället. Det politiska livet har låtit detta ske utan ordentlig analys. Sverige skulle stanna utan invandrare. De förtjänar respekt. Många är stolta nya svenskar. Dags på bred front säga Nej till främlingsfientlighet.” 

Det är inte ”invandrarna” som dikat ur våtmarkerna, asfalterat åkermark och förorenat luften med jetplan fyllda med semesterfirare i dyrbara flygstolar. Det är våra egna konsumtionsvanor som göder vattnet så att cyanobakterierna förgiftar haven. Allt detta har vi gjort själva. Däremot har människor från andra kulturer lärt oss att man kan leva enkelt, driva pizzerior och närbutiker med låga priser och att mänskligheten rymmer en mångfald av traditioner och uttryck för gudsdyrkan.

När Jesus uppmanar oss till medkänsla och mänsklig samhörighet finns det skäl att påminna oss om hur vi i Sverige behandlar vår nästa när hen kommer som flykting undan krig och svält. Som Jesu efterföljare har vi anledning att ompröva våra individualistiska ideal och protestera mot återvandringspolitik, asylförvaring i afrikanska länder och minskat stöd för asylsökande. Det finns skäl till att plocka fram Paulus brev till Romarna som en ledtråd till ett annat förhållningssätt: ”Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Bön: Förlåt oss Gud för vår invandringspolitik och hjälp oss att visa våra flyktingar kärlek och omsorg.

”De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat… Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” Matt 23:1-12

Jesus ägnar sig åt religionskritik: Han granskar den egna religionens praxis och är djupt kritisk. Men i vår tid har vi kanske glömt hur viktigt det är att granska vår egen tro. Dagens teologi måste fungera i dialog med omvärldens svåra utmaningar, till exempel de perspektiv som fyller sociala medier och kulturella plattformar. 

Den centrala uppgiften är att upptäcka den ”kristna” dimensionen i det som inte uttryckligen äger en kristen identitet, en Gud förklädd. Den kristna läran innehåller inget facit på varje tids livsfrågor men kanske de teologiska traditionerna kan bibringa nya dimensioner åt den politiska och livsåskådningsmässiga tolkningen av vår föreställningsvärld. I vår tid när materialismen bortförklarar den dolda sidan av världens liv kan religionernas mystik ge oss nya möjligheter till en fördjupad tolkning av civilisationen. 

Jesus var kritisk mot de samtida religionsutövarna när de ville framstå som goda istället för att vara de andras tjänare. Vår tids ledare och influensers skaffar sig inte breda böneremsor och stora manteltofsar men det är attraktivt för dem att bli avundsvärda genom att skaffa sig stora SUVar och flyga till avlägsna turistmål.

Det är mindre attraktivt med en teologi som förhindrar negativa klimatförändringar genom att förorda ett enklare liv. När det politiska etablissemanget förskjuter ansvaret för klimatet till andra länder lägger de bördorna på andras axlar. ”Men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” Genom att vara restriktiva i migrationspolitiken avleder politikerna uppmärksamheten från social ojämlikhet och det fossildrivna överflödet. Blaise Pascal, den franske 1600-tals filosofen, beskrev hur man satte solidaritet och omfördelning ur spel genom polisiära åtgärder: ”Efter att ha varit oförmögna att stärka rättvisan har vi rättfärdigat makten”.

Jesus klandrar dem som ”säger ett och gör ett annat” Det är skillnad att ”ha” en tro och att ”göra”. Att ”göra en teologi” som öppet redovisar teologiska motiveringar för att förändra det sociala och politiska systemet påverkar mitt sätt att betrakta bristen på rättvisa och min syn på klimatförändringarna. Vi vet inte om Karl Marx var påverkad av sin judiska bakgrund när han drömde om det klasslösa samhället eller om Adam Smith trodde på någon slags gudomlig disposition som han kallade ”den osynliga handen”. Men båda teorierna förlitade sig på en självgående mekanism när de fullbordats. 

För Jesus fanns dock ingen lagbunden samhällsutveckling. Möjligheten till det goda livet låg i människornas pågående handlingar – den av Gud skapade mänskliga dispositionen att av fri vilja tjäna sin nästa. Däri ligger möjligheten att leva i en solidarisk relation till varandra som en enad mänsklighet. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Bön: Hjälp oss Gud att använda vår frihet till  satt tjäna varandra i tro på din kärlek.

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Luk 6:36-42

  (2/7 4:e söndagen efter trefaldighet.) 

Det finns en samstämmighet mellan Gud och människa – Jesus blottlägger en gudomlig disposition i varje människa som gör att vi kan vara barmhärtiga. Min barndom färgades av en självklar religiositet som sällan åberopades men som påverkade relationerna till andra människor. Min mor var präglad av känslan av underlägsenhet från torpstugans beroende av herrgårdsfolket, men detta vägdes upp av den frireligiösa känslan av utvaldhet. Jag förstod aldrig väckelsens behov av personlig frälsning men jag ärvde min mors djupa tillit. För mej handlade min gudstro om religionens djupa rottrådar in i människans inre och hennes sätt att existera i den yttre världen. I vardagsmoralen gestaltades den religiösa erfarenheten och den sökte sig in i de mest undanskymda av själens skrymslen långt bortom de vedertagna religiösa formerna för kristen tro. Som för Augustinus letade sig den religiösa erfarenheten utifrån och in i mej. Jag hade med mej den frikyrkliga traditionens trygghet i mina egna erfarenheter av den existentiella ångest som ansvaret för livet vållar. Traditionen blev min utgångspunkt för att lära känna den mystika närvaro varifrån tryggheten utgår och universellt liv uppenbaras.

Steget från denna universella delaktighet till politiskt engagemang är inte långt. Söndagsskolans berättelser om människorna i Turkmenistan och missionärens intressanta föremål från en annan kultur satte upp varpen till min internationaliserade gudsupplevelse. Guds barmhärtighet var inte en genväg för individuell befrielse från ångest utan en global gemenskap av mänskligt liv. Jag skriver om dessa erfarenheter för de gav mej då och ger mej nu ett självklart förhållande till vår tidsålder som innehåller klimatförändringar och eskalerande artdöd. Den kristna kallelsen har för mig aldrig handlat enbart om personlig frälsning utan om människans plats på jorden. Den allt för höga sommarvärmen, skogsbränderna och de smältande isarna i Antarktis är existentiella utmaningar som väcker frågor om Gud och om vilka vi är i förhållande till alla andra. Vad betyder det att vara barmhärtig och finns det en relation till något som är större än oss själva, som vi kan knyta an till när klimatångesten kramar våra själar?

Som svar på denna fråga lanserade Teologerna KG Hammar och Petra Carlsson ”den åttonde dagen” som begrepp och livsstil. Den ”åttonde dagen” är ett gammalt judiskt-kristet begrepp som öppnar världen för en framtid bortom den vi lever i nu. Den är en vision om en annan värld, mitt i vår verklighet. En framtid som knyter an till messianismen och talet om Guds rike. Det är ett kristet förhållningssätt som bryter med de apokalyptiska undergångsstämningar som förlamar vår handlingskraft. Det ger hopp om en förändring och om att vi kan påbörja den i våra liv nu. Vi är inte ensamma om att vilja leva så, också i de andra finns en längtan, som efter en sval sommarmorgon, som försmak av vad ett annat liv kan innebära. Det innebär att kasta grus i det maskineri som överskrider planetens gränser och att bryta med den oreglerade kapitalismens konsumtionsslaveri. Det innebär att vi kan börja omställningen i våra egna liv och visa barmhärtighet istället för att döma andra. 

Nu går vi in i semestertider och söker utforma en klimatvänlig livsform medan vi njuter av varandras vilja att ta ansvar för naturens rop på hjälp. Livsglädje är också ansvarets glädje och barmhärtighetens djupa livsform på den åttonde dagen.

Bön: Tack Gud för tjänandets glädje och din ropande röst i vårt innersta.

Nu under sommarmånaderna tar vi semester: Arne, som har idéerna och Anna som korrekturläser. Vi önskar alla läsare en god sommar!

Jesus levde som jude i en tid när den hebreiska bibeln, med sitt rättvisepatos och sina messianska drömmar, förminskade det romerska imperiets totala makt över sinnena. ”Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.” De romerska soldaterna fanns där med sina stridsmunderingar och maktdemonstrationer men drömmarna fanns där också. Jesus såg bortom maktens ömkliga hot. Han anade rättfärdigheten i den kärleksfulla samhörigheten mellan människor som lyssnar på en annan röst än maktens. Hellre än att underkasta sej de romerska soldaternas krigshot hoppades han på en fredsfurste som skulle låta ljuset från en annan värld bryta in. Detta var till synes ”dåraktigt” som Paulus uttryckte det i sitt brev till korintierna.

När Jesus talar om vad som behöver läkas i en sjuk tid så tror jag inte han menar enskilda misstag som vi människor gör oss skyldiga till. Inte heller handlar det om de provisoriska världsbilder som vi håller oss med. Våra teorier och världsbilder förändras ju hela tiden och blir till nya saltstoder och nya horisonter i en ständig rörelse. Det är i den totala pågående förändringen av självbevarande liv som hoppet kan rymmas. För att de inre dispositionerna av kärlek ska leva måste våldsmaktens dominans få mindre utrymme i människornas världsbild. ”Ej för de starka i världen men för de svaga… är Gud på jorden vandrar han förklädd”. Som när Elia såg att bäcken i Kerits bäckravin sinade och fick rådet av Gud att vända sig till en änka i Sarefat för att få hjälp. Hon hade bara en handfull mjöl och lite olja i en kruka. Änkan delade med sig av mjölet och oljan och hennes mjöl tog inte slut och oljan i krukan räckte, alldeles som Herren hade sagt till Elia. I Jesus världsbild var det inte maktens vapentillgångar som rymde hoppet – det fanns i berättelserna om naturen där korparna försåg Elia med mat och en änka gav honom bröd, hur fattig hon än var. 

Att sätta sin lit till den bestående orättvisa samhällsordningen och att befästa det rådande förtrycket är som att simma i en damm när den är på väg att frysa igen. Först uppstår isolerade isfläckar som sedan knyts samman och blir till flak, till slut är hela dammen täckt och frusen till botten. Det liknar vårt Europa där nationalismen fryser solidariteten mellan människor och visar bort flyktingar. Just nu stelnar den stora omställningen mot ett fossilfritt samhälle och den gröna förändringen skjuts på framtiden för att nationalismen permanentar historiska stater till bestående ideal. I världen byggs samtidigt nya militärallianser som utvecklar sin utplåningsarsenal. Visst är det konstigt att det finns människor som tror att dessa potemkinkulisser ska rädda vår planet. 

Vårt hopp finns inte i denna nationalistiska världsordning utan i rörelsen och i det ständiga nyskapandet. Alternativet för att rädda planeten är medmänsklighet och minskad klimatpåverkan och att vi harmonierar mänskligt liv med naturen i solidaritet med varandra. Det är inte de friska som behöver läkare men de som tror sig vara friska behöver sjukdomsinsikt för att söka hjälp. Medicinen mot vår egoistiska trygghetssjuka finns hos en fattig änka som delar med sig av sitt mjöl och i en natur där korparna förser profeten med mat. Hjälpen finns där mitt i förändringen och i språnget mot något nytt.

Bön: Gud hjälp oss att tro på ett rike där rättfärdighet och fred råder och där gränserna finns för att skydda de som flyr. Amen

”Då sa Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig han skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?…” Joh 11:18-27.

Kan vi läsa denna text utan att ställa oss de moderna kunskapsteoretiska frågorna om möjligheterna till ett liv efter döden? Vi borde kanske i stället fråga oss hur Jesus världsbild såg ut när han frågade Marta om hennes tro? Jesus levde, och vi lever, i en socialt konstruerad värld: Våra drömmar, kunskaper och samhällssystem styr vad som är möjligt respektive omöjligt att uttala eller ens tänka. I vår samtid är det sociala medier, tidningar och public service som bildar modeller för vad som är möjligt att säga och tänka. För Jesus var det den hebreiska bibeln som utgjorde tolkningsramen. 

Jesus talar till sina vänner utifrån en judisk föreställning där man menade att själen svävade omkring den döde i tre dagar för att om möjligt återvända till kroppen. I denna berättelse hade också den fjärde dagen passerats och allt hopp var ute. Han talade alltså till människor vars hopp om liv hade runnit ut. Jag tror att Jesus ville ge dem ett ”semeion”, ett tecken som bröt sorgen och väckte hopp om liv.

Vad skulle ett sådant tecken kunna vara i vår tid när människor har så lite framtidstro? Hur påverkas vår tolkning av samtida ideologier när människor är så svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet? Mitt 1970-tal hade en socialistisk framtidstro och vi drömde om ett jämlikt samhälle. I dag har många av socialismens företrädare blivit mer tillbakablickande och till och med nostalgiska och modstulna inför klimathot och totalitarism. I tomrummet efter drömsamhället tog nyliberalismen över framtidstron, ända tills en ström av finanskriser malde ner tron på oreglerade marknader. Nutida Ekologism missfärgas av domedagsteman – istället för gröna framtidsdrömmar frestas vi till uppgivenhet inför undergången.

Finns det kraft att bryta trenden av den ultranationalism som ser nationens pånyttfödelse som ett hopp? Den som vill att ”de andra”, muslimer, romer, judar och flyktingar ska återvända till sitt ursprungsland. Sådana fascistiska lösningar har alltid varit och är även i dag falska – konstruerade världar som är människors tolkningar av sin situation och vilar likt förförande hägringar över politik och samhällsystem. Men jag tror det finns utrymme för en tro som bryter genom samhällets strukturella kris och byter ut de historiskt belastade botemedel vi trott på.

Jesus bröt mot föreställningen om att allt hopp var ute efter tre dagar och uppväckte Lasarus på den fjärde dagen. Att bryta mot den rådande uppgivenheten och vankelmodet med en tro som trotsar själva döden var Jesus svar på samtidens missmod. För oss skulle en tro på alla människors lika värde, ett Guds rike med framtidstro och trygghet, en mänsklighet som bryter nationsgränserna och en Gud som är allas Gud kunna bryta vanmakten och visa oss vägen. Istället för vankelmod inför klimathotet kan vi låta katastroferna leda oss till handling. Jesus visade oss ett ”semeion”, ett tecken, om en ny värld där kärleken till Gud och varandra övervinner dödens tomhet.

BÖN: Gud, våra konstruktioner av världen vittnar om vår bristande fantasi. Ge oss du ett tecken som väcker vår tro på framtiden och gör oss villiga att möta den. Amen. 

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte att ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen;” Joh 16:12-15

Vi har så många anledningar att inte tro på mänskligheten för vi håller på att förlora världen – det vi trott och hoppats på håller på att förstöras. Krigen i Ukraina, Jemen och Sudan,  våldsupptrappningen i afrikanska stater och ett globalt hårdnande politiskt klimat skapar allianser inför hotet om ett tredje världskrig. I denna tid med hotfulla horisonter växer vårt behov av vägledning. ”Vem kan man lita på?” Det finns goda skäl att sjunga Topelius psalm: ”Sanningens Ande, himmelskt ljus du tänder, klarhet du sprider, tröst och hopp du sänder. Kom att oss leda. Vi till dig oss vänder: Helga vår kunskap.” Psalmsången vid skolavslutningen är nog det enda jag med värme minns av åren i folkskolan. ”Helga vår kunskap” hade också min konfirmationspräst som inledning till varje lektion och präntade in kunskap som grundläggande för tron. 

Jag fick dock aldrig osammanhängande tungotal som tecken på helig ande att gå ihop med min tro på helig kunskap. Lika förbryllande för mej var Hedenius tal om ”vidskepliga föreställningar om en belönande och straffande Gud som låter alla förgås som inte tror på denne Jesus”. Det fanns visserligen en sanningslidelse som påminde om kunskap i båda dessa föreställningar men efter en tid förstod jag att det var deras världsbild och inte kunskapen som var oförenlig med min tro. Det spelar stor roll vilken plattform av kunskap men har när man beskådar världen. Det gäller nu inte bara min ungdoms grubblerier utan handlar idag om den pågående kampen för mänsklighetens överlevnad. Hur vi uppfattar världen är inte en på förhand existerande universell kunskap utan något som vi konstruerar: en grund, en jordmån eller en miljö utifrån vilken en plattform skapas. Vi konstruerar tillsammans en tänkandets horisont. Det är ytterst kyrkans uppgift att låta trons kunskap vidga horisonten. 

När Etty Hillesum befann sig i Westerbork, ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz, skrev hon i sin  dagbok ”…det är det enda vi i denna tid kan rädda och det som det verkligen gäller: att bevara något av Dig, Gud, i oss själva. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram Dig ur andras förtorkade hjärtan…” Hon beskriver situationen utifrån sin utsatta belägenhet – ingen abstrakt bortanförplats utan mitt i historiens brottsplats. Hon tröstar dem som är där och ska forslas bort. Hon beskriver, mitt i katastrofen, hur vi ingår i en annan historia som inte handlar om makt utan om försoning. I den är människan ansvarig och hon vet det. De som blir berövade sin tillit litar på makten. Etty visar en annan väg, att mitt i utsattheten lita på Gud i den andre. Historien om Etty slutar inte i Auschwitz. Den pågår fortfarande liksom förstörelse och helande fortfarande pågår.

Vad var det för grund och jordmån som skapade uthålligheten hos Etty Hillesum? Hon talade om och till något av Gud inom oss, det enda som verkligen gäller i utsatta situationer. Jesus talade om en ”sanningens ande”, en disposition för tillit. Det är inte en kunskapsposition som handlar om vad tänkande innebär på ett vetenskapligt sätt, den ”allmänna meningen” eller subjektets relativa horisont. Det utgör en oändlig och absolut horisont som är själva förändringens möjlighet: Ett hopp om en ny värld, en inre disposition att ta emot hela sanningen och ana Guds kärlek.

Bön: Ge oss o Gud en förnimmelse av din kärlek utifrån vilken vi kan tro på dig som förändringens livsmöjlighet i en utsatt värld. Amen.

”…Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Joh 17:9-17

Dessa ord är en del av den bön Jesus bad för sina närmaste lärjungar de sista timmarna innan han häktades och dömdes till döden genom korsfästelse. Vid denna tid fanns ju inte kristendomen så Jesus levde i den judiska religionens tradition och hade fostrats och inspirerats av föreställningar om den hebreiska Guden. När Jesus lärde ut att människan skulle älska sin nästa, var det bara vad han själv hade lärt sej. I tre av evangelierna får Jesus frågan av en judisk skriftlärd vilket som är det största budet i lagen, och i alla tre svarar han med den judiska trosbekännelsens ord ur femte Mosebok ”…du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, av hela din kraft” och till detta citerar han ur tredje Mosebok: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

I den judiska traditionen formades tron på en enda Gud i en miljö där det var naturligt att tala om flera gudar och där gränserna mellan olika folks landområden upprätthölls av olika konungar och deras vapenmakt. Det judiska folkets särart, utöver tron på en enda Gud, var att de tagit emot Lagen och hade förbundit sig att följa den. Förbundet vid Sinai gav det judiska folket en säregen uppgift: Att vara jude var att förvalta ett andligt arv. Det var också vad Profeterna hade förkunnat i väntan på den messianska tiden när Messias skulle komma och återupprätta Guds rike. I Gamla Testamentets profetior trädde han fram som Herrens lidande tjänare. Det var denna gestalt som Jesus själv anknöt till när han sa ”Skrifterna vittnar om mig…” I Jesaja beskrivs att Messias ska, som ”telningen från Israels rot stå som ett banér för folken”. I den nutida judiska traditionen går en spricka mellan dem som ser den israeliska statsbildningen som ett förverkligande av den messianska profetian och dem som ser det som den judiska kallelsen att i diasporan (judarnas förskingring) leva som ett föredöme för folken i väntan på Messias.

I den kristna traditionen tolkas berättelserna om Messias som förverkligade i Jesus Kristus. I veckans text står Jesus inför en revolutionerande förändring i uppfyllelsen av de messianska förväntningarna. Han samtalar djupt och allvarligt med sina lärjungar om det lidande och offer som ska fullborda hans messianska kallelse. För honom var det en omvälvande och historisk förändring.

Det måste ha varit samma blandning av fruktan och förväntan då som nu råder i vår tid. Vi överraskas av en historisk förändring och kommer inom kort att ha en värld vi inte känner igen: AI kommer att revolutionera våra liv mer än internet gjorde. Och klimatförändringarna kommer hota vår existens. Nu är inte tid för strid och konkurrens utan för samling för att vi ska kunna möta utmaningar och gemensamt öka våra chanser att överleva på jorden – en tid för förverkligande av profetiska visioner. Det är en messiansk tid för samarbete där den kristna traditionen i förening med den judiska kan bli ett föredöme för folken!

När Hitlers trupper just ockuperat Norge och Danmark, och stod vid Sveriges gränser, förkunnade rabbinen Marcus Ehrenpreis att de messianska profeterna inte var ”skumögda fantaster, inga verklighetsfrämmande drömmare. (…) De trodde fullt och fast på möjligheten av en förnuftigare och bättre världsordning. (…) Vad de eftersträvade var både förnuftigt och möjligt.” Göran Rosenberg konstaterar i sin bok om Ehrenpreis liv att det kunde vara svårt att se vad som skilde den judiska messianismen från tidens sekulära framtidstro. ”Men det som skilda var inte visionerna. Det som skilde var Gud. I den sekulära framtidstron fanns inte någon plats för Gud, än mindre någon Guds plan. I Ehrenpreis messianism däremot fanns både Gud och planen.”

I vår bävan inför framtiden har frånvaron av Gud i världen blivit mindre trolig och en möjlig närvaro av en Gud glimtar fram i en allt större värld, både makro- och mikrokosmos.. Människan har gått vilse och försöker hitta en ny riktning som kan ge skydd. Teologen Petra Carlsson talar i sin professorsföreläsning om att söka efter en ny strandlinje och filosofen Gilles Deleuze söker ”ett nytt centrum, stabilt och lugnt, stabiliserande och lugnande, mitt i kaos”. ”Som om cirkeln själv försökte öppna sig mot en framtid, i enlighet med de krafter som den härbärgerar”.

Bön: Du som blev en lidande människa för att vi skulle helgas genom sanningen, låt din sanning föra oss samman och övervinna världens kaos. Amen.

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…”Joh 10:22-30

När massmedia för in krigets brutala ondska till vårt frukostbord samtidigt som morgonsolen letar sig in genom fönstret kolliderar två verkligheter i vår vardag. Vi kan inte låta bli  att ställa frågor om krigets orsaker och undra hur något så illasinnat som ett krig får fortgå. Samma undran har vi när det gäller varifrån människor som lindrar de lidandes nöd får sina krafter. Vi söker efter orsakssamband och vill förklara det vi ser genom att hitta orsaker. Vår vrede mot krigets anstiftare och vårt stöd till dem som vårdar krigets offer visar att det finns ansvariga människor som orsakar krig och andra som gör motstånd. Kriget och dess obeskrivbara lidande orsakas av människors föreställningar om världen och deras önskan att härska över den. Primitiva föreställningar om lagbundenhet kan dock hindra oss att se goda möjligheter istället för de till synes ofrånkomliga tragedier som pågår.

Såväl krigets grymheter som människors obegripligt starka insatser att försöka lindra dess verkningar och stoppa terrorn avslöjar vår valmöjlighet. Både grymheten och kärleken är verkliga egenskaper hos oss människor. Vi är skapade att ta ansvar för det vi åstadkommer. Vi har möjlighet att välja hatets världsbild eller försoningens och fredens röst. Vi kan välja att härska eller tjäna, vara tyranner eller medmänniskor. Om Gud har skapat oss med dispositioner att höra hans röst och välja kärlekens väg så måste vi också ta ansvar för våra val vare sig det gäller klimat eller krig. Det är kanske detta som Jesus syftar på när han säger ”mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem…”   Detta ger möjlighet till en fungerande relation mellan människans fria vilja och Guds handlande i världen. Oregelbundenheter i naturens händelseförlopp kan förklaras av en mångfald kausala möjligheter. Människan är också skapad med en mångfald dispositioner där Gud handlar i världen genom kärlekens röst. 

När jag talar om människors vägval måste jag gardera mig mot den individualism, valfrihet och meritokrati som genomsyrar samhället. Att peka ut socialt utsatta människor som snyltare på välfärden är att bortse från de stora ekonomiska och politiska processer som format och formar våra öden och som i allt väsentligt är bortom individens kontroll. Inte heller krigets förutsättningar vilar helt på enskilda människors beslut. När vi talar om människans valfrihet så är det inte ett individualistiskt perspektiv utan mänsklighetens villkor vi talar om. Som mänsklighet har vi ett ansvar för livet på jorden.

Teologiprofessor Petra Carlsson beskriver i artikeln ”Rörelser bortom oljekulturen” hur människans behov av att låta drivkraften vid livets uppkomst bli själva målet. Genom att utvinna all energi ur jordens innandöme vill hon skaffa sig makt ”Människan ville ta makten över jordens drivsystem och gjorde det så till den grad att hon rubbade systemet i grunden. Den planetära krisen är på så sätt resultatet av en maktkamp över jordens drivsystem.” Men den som strävar efter att bilda imperier och ta över all makt i världen riskerar att bilda en hög av restprodukter, och sedan slukas av den. Fossildrivna civilisationer hotar att förgöra planetens liv.

Att lyssna till Guds röst i mänsklighetens djup och följa den handlar om att drivas av något större än den egna maktberusningen. Att välja det gemensamma brödet och den gemensamma kalken är att förenas med mänskligheten och låta det egna jaget inordnas i livets ursprungliga delaktighet.

Jag vill ej vilja

Och ej icke vilja

Men viljas vill jag

Av mitt väsens Gud.

                      (Emilia Fogelklou, 1956)