”Då sa Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig han skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?…” Joh 11:18-27.

Kan vi läsa denna text utan att ställa oss de moderna kunskapsteoretiska frågorna om möjligheterna till ett liv efter döden? Vi borde kanske i stället fråga oss hur Jesus världsbild såg ut när han frågade Marta om hennes tro? Jesus levde, och vi lever, i en socialt konstruerad värld: Våra drömmar, kunskaper och samhällssystem styr vad som är möjligt respektive omöjligt att uttala eller ens tänka. I vår samtid är det sociala medier, tidningar och public service som bildar modeller för vad som är möjligt att säga och tänka. För Jesus var det den hebreiska bibeln som utgjorde tolkningsramen. 

Jesus talar till sina vänner utifrån en judisk föreställning där man menade att själen svävade omkring den döde i tre dagar för att om möjligt återvända till kroppen. I denna berättelse hade också den fjärde dagen passerats och allt hopp var ute. Han talade alltså till människor vars hopp om liv hade runnit ut. Jag tror att Jesus ville ge dem ett ”semeion”, ett tecken som bröt sorgen och väckte hopp om liv.

Vad skulle ett sådant tecken kunna vara i vår tid när människor har så lite framtidstro? Hur påverkas vår tolkning av samtida ideologier när människor är så svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet? Mitt 1970-tal hade en socialistisk framtidstro och vi drömde om ett jämlikt samhälle. I dag har många av socialismens företrädare blivit mer tillbakablickande och till och med nostalgiska och modstulna inför klimathot och totalitarism. I tomrummet efter drömsamhället tog nyliberalismen över framtidstron, ända tills en ström av finanskriser malde ner tron på oreglerade marknader. Nutida Ekologism missfärgas av domedagsteman – istället för gröna framtidsdrömmar frestas vi till uppgivenhet inför undergången.

Finns det kraft att bryta trenden av den ultranationalism som ser nationens pånyttfödelse som ett hopp? Den som vill att ”de andra”, muslimer, romer, judar och flyktingar ska återvända till sitt ursprungsland. Sådana fascistiska lösningar har alltid varit och är även i dag falska – konstruerade världar som är människors tolkningar av sin situation och vilar likt förförande hägringar över politik och samhällsystem. Men jag tror det finns utrymme för en tro som bryter genom samhällets strukturella kris och byter ut de historiskt belastade botemedel vi trott på.

Jesus bröt mot föreställningen om att allt hopp var ute efter tre dagar och uppväckte Lasarus på den fjärde dagen. Att bryta mot den rådande uppgivenheten och vankelmodet med en tro som trotsar själva döden var Jesus svar på samtidens missmod. För oss skulle en tro på alla människors lika värde, ett Guds rike med framtidstro och trygghet, en mänsklighet som bryter nationsgränserna och en Gud som är allas Gud kunna bryta vanmakten och visa oss vägen. Istället för vankelmod inför klimathotet kan vi låta katastroferna leda oss till handling. Jesus visade oss ett ”semeion”, ett tecken, om en ny värld där kärleken till Gud och varandra övervinner dödens tomhet.

BÖN: Gud, våra konstruktioner av världen vittnar om vår bristande fantasi. Ge oss du ett tecken som väcker vår tro på framtiden och gör oss villiga att möta den. Amen. 

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte att ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen;” Joh 16:12-15

Vi har så många anledningar att inte tro på mänskligheten för vi håller på att förlora världen – det vi trott och hoppats på håller på att förstöras. Krigen i Ukraina, Jemen och Sudan,  våldsupptrappningen i afrikanska stater och ett globalt hårdnande politiskt klimat skapar allianser inför hotet om ett tredje världskrig. I denna tid med hotfulla horisonter växer vårt behov av vägledning. ”Vem kan man lita på?” Det finns goda skäl att sjunga Topelius psalm: ”Sanningens Ande, himmelskt ljus du tänder, klarhet du sprider, tröst och hopp du sänder. Kom att oss leda. Vi till dig oss vänder: Helga vår kunskap.” Psalmsången vid skolavslutningen är nog det enda jag med värme minns av åren i folkskolan. ”Helga vår kunskap” hade också min konfirmationspräst som inledning till varje lektion och präntade in kunskap som grundläggande för tron. 

Jag fick dock aldrig osammanhängande tungotal som tecken på helig ande att gå ihop med min tro på helig kunskap. Lika förbryllande för mej var Hedenius tal om ”vidskepliga föreställningar om en belönande och straffande Gud som låter alla förgås som inte tror på denne Jesus”. Det fanns visserligen en sanningslidelse som påminde om kunskap i båda dessa föreställningar men efter en tid förstod jag att det var deras världsbild och inte kunskapen som var oförenlig med min tro. Det spelar stor roll vilken plattform av kunskap men har när man beskådar världen. Det gäller nu inte bara min ungdoms grubblerier utan handlar idag om den pågående kampen för mänsklighetens överlevnad. Hur vi uppfattar världen är inte en på förhand existerande universell kunskap utan något som vi konstruerar: en grund, en jordmån eller en miljö utifrån vilken en plattform skapas. Vi konstruerar tillsammans en tänkandets horisont. Det är ytterst kyrkans uppgift att låta trons kunskap vidga horisonten. 

När Etty Hillesum befann sig i Westerbork, ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz, skrev hon i sin  dagbok ”…det är det enda vi i denna tid kan rädda och det som det verkligen gäller: att bevara något av Dig, Gud, i oss själva. Kanske kan vi också medverka till att gräva fram Dig ur andras förtorkade hjärtan…” Hon beskriver situationen utifrån sin utsatta belägenhet – ingen abstrakt bortanförplats utan mitt i historiens brottsplats. Hon tröstar dem som är där och ska forslas bort. Hon beskriver, mitt i katastrofen, hur vi ingår i en annan historia som inte handlar om makt utan om försoning. I den är människan ansvarig och hon vet det. De som blir berövade sin tillit litar på makten. Etty visar en annan väg, att mitt i utsattheten lita på Gud i den andre. Historien om Etty slutar inte i Auschwitz. Den pågår fortfarande liksom förstörelse och helande fortfarande pågår.

Vad var det för grund och jordmån som skapade uthålligheten hos Etty Hillesum? Hon talade om och till något av Gud inom oss, det enda som verkligen gäller i utsatta situationer. Jesus talade om en ”sanningens ande”, en disposition för tillit. Det är inte en kunskapsposition som handlar om vad tänkande innebär på ett vetenskapligt sätt, den ”allmänna meningen” eller subjektets relativa horisont. Det utgör en oändlig och absolut horisont som är själva förändringens möjlighet: Ett hopp om en ny värld, en inre disposition att ta emot hela sanningen och ana Guds kärlek.

Bön: Ge oss o Gud en förnimmelse av din kärlek utifrån vilken vi kan tro på dig som förändringens livsmöjlighet i en utsatt värld. Amen.

”…Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Joh 17:9-17

Dessa ord är en del av den bön Jesus bad för sina närmaste lärjungar de sista timmarna innan han häktades och dömdes till döden genom korsfästelse. Vid denna tid fanns ju inte kristendomen så Jesus levde i den judiska religionens tradition och hade fostrats och inspirerats av föreställningar om den hebreiska Guden. När Jesus lärde ut att människan skulle älska sin nästa, var det bara vad han själv hade lärt sej. I tre av evangelierna får Jesus frågan av en judisk skriftlärd vilket som är det största budet i lagen, och i alla tre svarar han med den judiska trosbekännelsens ord ur femte Mosebok ”…du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, av hela din kraft” och till detta citerar han ur tredje Mosebok: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

I den judiska traditionen formades tron på en enda Gud i en miljö där det var naturligt att tala om flera gudar och där gränserna mellan olika folks landområden upprätthölls av olika konungar och deras vapenmakt. Det judiska folkets särart, utöver tron på en enda Gud, var att de tagit emot Lagen och hade förbundit sig att följa den. Förbundet vid Sinai gav det judiska folket en säregen uppgift: Att vara jude var att förvalta ett andligt arv. Det var också vad Profeterna hade förkunnat i väntan på den messianska tiden när Messias skulle komma och återupprätta Guds rike. I Gamla Testamentets profetior trädde han fram som Herrens lidande tjänare. Det var denna gestalt som Jesus själv anknöt till när han sa ”Skrifterna vittnar om mig…” I Jesaja beskrivs att Messias ska, som ”telningen från Israels rot stå som ett banér för folken”. I den nutida judiska traditionen går en spricka mellan dem som ser den israeliska statsbildningen som ett förverkligande av den messianska profetian och dem som ser det som den judiska kallelsen att i diasporan (judarnas förskingring) leva som ett föredöme för folken i väntan på Messias.

I den kristna traditionen tolkas berättelserna om Messias som förverkligade i Jesus Kristus. I veckans text står Jesus inför en revolutionerande förändring i uppfyllelsen av de messianska förväntningarna. Han samtalar djupt och allvarligt med sina lärjungar om det lidande och offer som ska fullborda hans messianska kallelse. För honom var det en omvälvande och historisk förändring.

Det måste ha varit samma blandning av fruktan och förväntan då som nu råder i vår tid. Vi överraskas av en historisk förändring och kommer inom kort att ha en värld vi inte känner igen: AI kommer att revolutionera våra liv mer än internet gjorde. Och klimatförändringarna kommer hota vår existens. Nu är inte tid för strid och konkurrens utan för samling för att vi ska kunna möta utmaningar och gemensamt öka våra chanser att överleva på jorden – en tid för förverkligande av profetiska visioner. Det är en messiansk tid för samarbete där den kristna traditionen i förening med den judiska kan bli ett föredöme för folken!

När Hitlers trupper just ockuperat Norge och Danmark, och stod vid Sveriges gränser, förkunnade rabbinen Marcus Ehrenpreis att de messianska profeterna inte var ”skumögda fantaster, inga verklighetsfrämmande drömmare. (…) De trodde fullt och fast på möjligheten av en förnuftigare och bättre världsordning. (…) Vad de eftersträvade var både förnuftigt och möjligt.” Göran Rosenberg konstaterar i sin bok om Ehrenpreis liv att det kunde vara svårt att se vad som skilde den judiska messianismen från tidens sekulära framtidstro. ”Men det som skilda var inte visionerna. Det som skilde var Gud. I den sekulära framtidstron fanns inte någon plats för Gud, än mindre någon Guds plan. I Ehrenpreis messianism däremot fanns både Gud och planen.”

I vår bävan inför framtiden har frånvaron av Gud i världen blivit mindre trolig och en möjlig närvaro av en Gud glimtar fram i en allt större värld, både makro- och mikrokosmos.. Människan har gått vilse och försöker hitta en ny riktning som kan ge skydd. Teologen Petra Carlsson talar i sin professorsföreläsning om att söka efter en ny strandlinje och filosofen Gilles Deleuze söker ”ett nytt centrum, stabilt och lugnt, stabiliserande och lugnande, mitt i kaos”. ”Som om cirkeln själv försökte öppna sig mot en framtid, i enlighet med de krafter som den härbärgerar”.

Bön: Du som blev en lidande människa för att vi skulle helgas genom sanningen, låt din sanning föra oss samman och övervinna världens kaos. Amen.

”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…”Joh 10:22-30

När massmedia för in krigets brutala ondska till vårt frukostbord samtidigt som morgonsolen letar sig in genom fönstret kolliderar två verkligheter i vår vardag. Vi kan inte låta bli  att ställa frågor om krigets orsaker och undra hur något så illasinnat som ett krig får fortgå. Samma undran har vi när det gäller varifrån människor som lindrar de lidandes nöd får sina krafter. Vi söker efter orsakssamband och vill förklara det vi ser genom att hitta orsaker. Vår vrede mot krigets anstiftare och vårt stöd till dem som vårdar krigets offer visar att det finns ansvariga människor som orsakar krig och andra som gör motstånd. Kriget och dess obeskrivbara lidande orsakas av människors föreställningar om världen och deras önskan att härska över den. Primitiva föreställningar om lagbundenhet kan dock hindra oss att se goda möjligheter istället för de till synes ofrånkomliga tragedier som pågår.

Såväl krigets grymheter som människors obegripligt starka insatser att försöka lindra dess verkningar och stoppa terrorn avslöjar vår valmöjlighet. Både grymheten och kärleken är verkliga egenskaper hos oss människor. Vi är skapade att ta ansvar för det vi åstadkommer. Vi har möjlighet att välja hatets världsbild eller försoningens och fredens röst. Vi kan välja att härska eller tjäna, vara tyranner eller medmänniskor. Om Gud har skapat oss med dispositioner att höra hans röst och välja kärlekens väg så måste vi också ta ansvar för våra val vare sig det gäller klimat eller krig. Det är kanske detta som Jesus syftar på när han säger ”mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem…”   Detta ger möjlighet till en fungerande relation mellan människans fria vilja och Guds handlande i världen. Oregelbundenheter i naturens händelseförlopp kan förklaras av en mångfald kausala möjligheter. Människan är också skapad med en mångfald dispositioner där Gud handlar i världen genom kärlekens röst. 

När jag talar om människors vägval måste jag gardera mig mot den individualism, valfrihet och meritokrati som genomsyrar samhället. Att peka ut socialt utsatta människor som snyltare på välfärden är att bortse från de stora ekonomiska och politiska processer som format och formar våra öden och som i allt väsentligt är bortom individens kontroll. Inte heller krigets förutsättningar vilar helt på enskilda människors beslut. När vi talar om människans valfrihet så är det inte ett individualistiskt perspektiv utan mänsklighetens villkor vi talar om. Som mänsklighet har vi ett ansvar för livet på jorden.

Teologiprofessor Petra Carlsson beskriver i artikeln ”Rörelser bortom oljekulturen” hur människans behov av att låta drivkraften vid livets uppkomst bli själva målet. Genom att utvinna all energi ur jordens innandöme vill hon skaffa sig makt ”Människan ville ta makten över jordens drivsystem och gjorde det så till den grad att hon rubbade systemet i grunden. Den planetära krisen är på så sätt resultatet av en maktkamp över jordens drivsystem.” Men den som strävar efter att bilda imperier och ta över all makt i världen riskerar att bilda en hög av restprodukter, och sedan slukas av den. Fossildrivna civilisationer hotar att förgöra planetens liv.

Att lyssna till Guds röst i mänsklighetens djup och följa den handlar om att drivas av något större än den egna maktberusningen. Att välja det gemensamma brödet och den gemensamma kalken är att förenas med mänskligheten och låta det egna jaget inordnas i livets ursprungliga delaktighet.

Jag vill ej vilja

Och ej icke vilja

Men viljas vill jag

Av mitt väsens Gud.

                      (Emilia Fogelklou, 1956)

”…Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig….” Joh 20: 1-18

Där står Petrus och stirrar på bindlarna och huvudduken med minnet från Golgata som ett öppet sår och saknaden av vännen som fantomvärk i själen. ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.”  

”Skriftens ord” syftar på den hebreiska boksamlingen som berättade om Jahve, den ende Guden som skulle låta Messias framträda i människans historia och komma med ett nytt hopp. Lärjungarna hade trott att Jesus var den som skulle komma och nu stod de där vid en tom grav. Besvikelsen måste varit monumental. Vi står också där och har heller inget annat än skriftens ord att förlita oss på men för oss handlar det inte bara om de hebreiska texterna utan också om Nya testamentet. Där finns skildringen av Maria vid graven som vänder sig om och hör Jesus säga sitt ”Maria” på ett sådant sätt att hon känner igen honom. Där i Marias tro börjar berättelsen om fortsättningen av det liv som vi trodde upphörde med dödens brutala slut. I kropparna bor subjektet som älskar, tror och tvivlar. Jag tror det är så att kroppen bär på en hemlighet om ett fortsatt liv ­som vi aldrig kan veta något om.

Vi kan nu förstå att världen är mycket större än vårt medvetande och vår erfarenhet. I det allmänna medvetandet förknippas till exempel svampar framförallt med sina fruktkroppar, men precis som växters frukter bara är en del av en mycket större helhet har svamparna ett liv bortom det vi känner till som svampkroppar: Sitt mest utbredda tillstånd har svamparna i ett nätverk av celler i mycel som kan förstås som en process snarare än ett ting. På samma sätt är det liv som vi är en del av kanske större än vårt medvetande och vår erfarenhet.

När vi i dag läser texterna om den tomma graven och bindlarna som låg där har vi ingen ny empirisk kunskap att luta oss mot. Vi har de texter lärjungarna hade och sedan deras berättelser om möten med Jesus. Vi får ta erfarenhet i bred mening, snarare än vetenskapliga fakta, som utgångspunkt för att förstå texterna. Det kan vara människors berättelser och upplevelser, livet hos växter, djur och mikrober liksom historiska händelser.

Västerländskt tänkande har oftast givit företräde åt det empiriskt iakttagbara framför det potentiellt möjliga. Mänskligt liv har behandlats som någonting redan färdiguttryckt och fastslaget. Men inför Jesus uppståndelse behöver vi nu mobilisera de ofullbordade potentialerna i det mänskliga livet. Det finns en underförstådd berättelse i de heliga skrifterna som handlar om gränsöverskridande krafter av tillit och kärlek i ljuset av det liv som besegrar döden. 

Hur förhåller det sig med alla de nyupptäckter av livets uttryck som aktualiseras i vår ständigt växande kunskapshorisont – kommer den att förändra vår individualistiska och materialistiskt begränsade världsbild? Varför ska vi nöja oss med att leva i den avgränsade syn på livet som vår naturvetenskapliga världsbild utgör? Vi uppfattar världen genom betydelser och representationer som associerar till vår empiriska kunskap om världen och har svårt att tänka utanför denna kontext. När vi  granskar vår omvärldsbeskrivning kritiskt kan vi ta oss ur den mätbara världens inskränkningar och vara beredda att upptäcka nya visioner av en jämlik och likvärdig mänsklighet. Vi behöver de gränsöverskridande berättelserna om Jesus uppståndelse för att våga rikta blicken bortom vår kunskaps och erfarenhets gränser ”Saliga äro de som inte har sett men ändå tro” 

Bön: Gud befria oss till handling som lösgör uppståndelsens nyskapande krafter i världen.

…När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd…” Luk 1: 44-55.

Detta är Elisabets spontana utrop när hon mötte Maria som väntade det barn hon gav namnet Jesus. Kyrkoårets texter går förbi denna vackra bild och erbjuder två alternativa texter, en som handlar om hur graviditeten hade uppkommit och en som innehåller Marias lovsång. Men varför inte ta med Elisabets utrop av förundran. Förundran är nog en av de fina egenskaper som vi tappat bort och det präglar också Marias reaktion: ”Jag har ju aldrig haft någon man…” utbrister Maria när ängeln berättar att hon ska bli havande och föda en son. Jesus blir sedan adopterad och Josef hennes man är den manliga garanten för Marias heder. 

Josefs släkttavla, som Matteus inleder evangeliet med, berättar om många andra kvinnors utsatthet. Tamar vars svärfar tog henne för prostituerad och beordrade att hon skulle brännas innan han förstod att han själv var förövaren och att hon bar på hans eget barn. Då lät han henne leva. Rachav skulle kunna berätta för Maria hur det var att leva som prostituerad och när Ruts israeliske man dog var hon både sårbar och utlämnad.

 Det är ingen småborgerlig idyll med gifta kvinnor och män som Marias släkttavla berättar om. Det är en utsatt skara prostituerade och otrogna hustrur. Vi kan läsa om kvinnornas utsatthet och gränsöverskridande som en blodröd tråd i det dramatiska släktträd som leder fram till ”Jesus som kallas Kristus”. Han som skulle bli världens frälsare har ett släktträd där många kvinnor varit utnyttjade och som själva brutit mot tidens ideal och moral. Det är i denna tillhörighet som den gravida Maria ”funnit nåd inför Gud”. ”Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Det är uppenbart att Gud inte låter sig hindras av en småborgerlig moralism. Men att kvinnorna i den bibliska berättelsen får bära en tung börda på grund av manlig maktutövning är tydligt. Men det är också just genom dem Gud uppenbarar sin vilja i trots mot den mansdominerande kulturen. Den vackra berättelsen om barnet som spritter till i Elisabets mage när hon möter Maria påminner om ytterligare en ny sida av vår begränsande världsbild. Kroppens egen materia rymmer ett eget liv som reagerar på livets helighet.  

Tron på förnuftet och vetenskapen förminskade vår diskurs till materialism och reduktionism: verklighetens inre dimension reducerades till sin yttre objektiva motsvarighet. Man började beskriva världen och människan som en AI- maskin som fungerar efter givna naturlagar. Världen sågs som deterministisk och reducerbar ned till sina sista beståndsdelar. Detsamma gällde människan. Men i en maskin sparkar inga foster till av fröjd. Känsla och andlighet har nedvärderats. Det är dags att byta ut maskinmetaforen för mänskligt liv mot en bredare erfarenhet. I en sådan metafor måste medvetandet få en central och betydelsefull del av vår verklighetsbeskrivning där också heligheten kan rymmas. Kanske är det så att heligheten ligger just i det annorlunda det som i världen blev förtryckt och utrangerat? Kanske är helighetens förändrande kraft det som kan bidra till att bryta förtryckande normer, det som kan bana väg för en värld där det som nu finns i marginalen får stå i centrum – en värld där den siste får bli den förste.

Bön: Gud du som utvalde heliga Maria till bärare av dig själv och lät ett mänskligt foster vittna om livets under, vidga vår tro så att vi kan möta dig i materiens djup. Amen.

”…Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp…” Mark 9:14-32

Denna berättelse är en av många där Jesus hjälper en människa i stor nöd. Den utgår från den tidens föreställningar om sjukdomar och deras orsaker. Vi skulle nog beskriva pojkens tillstånd som ett epilepsi-anfall snarare än att han var drabbad av en ”stum ande”. Men det centrala i texten är inte diagnosen eller Jesus som medicinsk botgörare: Hans uppgift i världen är att visa vad Gud är. Därför är det Jesus omsorg om den drabbade pojken som är centralt.

Både Jesus reaktion och förälderns uppfattning om pojkens sjukdom var givetvis ett uttryck för den tidens erfarenheter av denna sjukdom och deras försök att förstå den. Vi som lever nu har en bredare och djupare förståelse av kroppens reaktioner utifrån våra mångåriga naturvetenskapliga och medicinska rön. Men detta förminskar inte textens omskakande budskap om att det finns en djupt liggande generell omsorg som Jesus representerar i sin vilja att hjälpa. Vi ser den också i vår tids mobilisering av människor som hjälper till vid naturkatastrofer. Jesus irriterar sig samtidigt på likgiltigheten och oförmågan hos lärjungarna. ”Hur länge måste jag stå ut med er?”

Vi har kanske svårt att förstå den tidens medicinska diagnoser när vi läser texten. Med all rätt kan vi känna stolthet över den fantastiska kunskap om kroppen och dess sjukdomar som vi har tillägnat oss. Men det ger oss inte en överlägsenhet så vi kan förstå livets djupaste mysterium. Riskerar inte det moderna kritiska förnuftet, som hjälpt oss att avslöja naturvetenskapliga och religiösa auktoriteter, att inskränka tankens frihet? Kanske övermodet i den naturvetenskapliga kunskapssynen i sin tur blir inskränkande och  exkluderande inför mystika erfarenheter av Gudomlig karaktär. 

Jag tror det finns ett  utrymme i vår moderna materialism som kan rymma en förståelse av mystiken i vår mänskliga tradition. Detta utrymme innebär dock ingen acceptans för fundamentalism och sekteristiska föreställningar. Vi kan sluta söka efter orubbliga fundament till vår religiösa tro, de var i första hand en anpassning till en mekanistisk världsbild. Planeten jordens liv såväl som kosmos är i ständig förändring. Alltså kan vi inte finna Gud i orubbliga fundament utan mitt i livets förändringsprocess. Kanske vi ska söka efter ”tecken” på Guds närvaro mitt i livets materiella mysterium? Istället för att söka tröst i tvärsäker dogmatik får vi vända oss till varandra och lyssna på den andres erfarenhet av tillit i förhållande till livets utmaningar. 

När vi tolkar berättelsen om Jesus och den sjuka pojken kan vi se den på olika sätt. Antingen kan vi tro att den innehåller historiska fakta oberoende av skillnaden mellan den tidens och vår tids upplevelse av till exempel sjukdom eller så kan vi betrakta den som ett symboliskt uttryck för djupare moraliska och existentiella sanningar. En tredje tolkning kan göras utifrån Yaleteologen Hans Fries som hävdar att texterna måste förstås som ”texter”. Det innebär att meningen kan sökas i den historia som berättas, i interaktionen mellan karaktärer och händelser i texten. På samma sätt som vi söker tecken på Guds närvaro i vår samtids historia söker vi efter dessa tecken i texten. Där är inga givna fundament eller auktoritära dogmer nödvändiga och Guds vilja, liksom textens mening, går att finna i den verklighet som texten beskriver.

Bön: Tack Gud för att du inte överger oss utan möter oss i den vardag som är våra liv. Amen 

”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan…” Mark 1:12-13

Prövningens stund är temat för denna söndag. I texten står det att det var Satan som satte Jesus på prov. Jag vet inte vad Markus menar med Satan men helt klart var det inte Gud han menade. Vem var det då som satte honom på prov? Någon Satan i betydelsen personlig maktutövare tror jag inte på. Kanske frågan är fel ställd: När vi säger ”vem” så syftar det på någon som med avsikt prövar en annan, vilket ger oss rätt att ställa den som prövar till svars. Men en prövning kan också associeras med en påfrestning och då söker vi inte efter någon som avsiktligt skapar denna. Påfrestningar sker och vi behöver skaffa oss beredskap för att möta dem. Jag tror att det var en sådan beredskap Jesus utvecklade genom att vistas i öknen i fyrtio dagar.

Men frågan om påfrestningarnas orsaker lämnar mej inte. När jag skriver detta strömmar namnen på tidigare okända städer och byar i Turkiet och Syrien förbi genom nyhetsprogrammen. Ebistan, Kahramanmaras, Harem, Pazarcick – tätorter förvandlade till grushögar och gravplatser. 50 000 döda hittills. Jordbävningen är en naturkatastrof av historiska mått där frågan om det finns en barmhärtig Gud tränger sig på. Katastrofen ställer frågor till oss om vår tro men också om vilka vi är och var Gud fanns när katastrofen inträffade. Naturkatastrofer inträffar utan avsikt och vi behöver skaffa oss beredskap att möta dem. Beredskap att möta jordbävningar sker med byggnadstekniskt kunnande och organisation av gemensamt ansvar. 

Det kristna svaret är formulerat på ett kors, en Gud som är närvarande med oss i lidandet. Jesus ställer samma frågor som vi gör när han citerar psaltarpsalmen 22 ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”.Katastrofen avslöjar vår hjälplöshet men visar också på två andra sidor av den verklighet som katastrofen utgör. Den ena uppenbarar en mänsklig beredskap till solidaritet och önskan om att rädda liv: Hjälparbetare och frivilliga från hela världen gräver i rasmassorna för att hjälpa de skadade och instängda människorna. De uppträder som en enad mänsklighet i förhållande till varandra. Den andra sidan avslöjar byggfusk och cynisk hjärtlöshet genom att någon låtit byggherrar köpa sig fria från sitt ansvar att följa byggregler i jordbävningshotade områden. I Jesus erfarenheter från öknen frestades han att själv skaffa sig bröd och makt istället för att följa Guds vilja till gemensamt ansvar för världen.

Prövningens stund är nu. Vi befinner oss i en värld där det ekonomiska och politiska systemet skapat en utsatthet för människor som drabbas av naturkatastrofer. Professor Johan Rockström har tillsammans med kollegor skrivit boken ”En jord för alla” där de redogör för ett forskningsprojekt som visar att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Flera tippningspunkter där klimatet inte går att vända tillbaka är på väg att passeras. De har också identifierat fem vändpunkter som skulle möjliggöra välstånd för alla på planeten, men det är bråttom och kräver förändringar nu. 

Katastrofen i Turkiet avslöjar vilket val vi människor har. Vi har vilja och förmåga att lindra varandras nöd och vi har kunskaper att mildra effekterna av kommande katastrofer. Men då behöver vi förändra det ekonomiska och politiska systemet från ”vinnaren tar allt”– kapitalismen” till ”En jord för alla – ekonomi”. Det är en praktisk utmaning för ett liv i kärlek och katastrofen kan vara varningsropet som väcker oss till handling. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun”.

Bön: Gud låt Jesus ord om att älska varandra hjälpa oss att söka efter ”en jord för alla”! 

• …Jesus från Nasaret i Galileen…” Markus 1:9-1

• Får jag presentera Jesus, som var från Nasaret i Galileen, märkvärdigare än så var det inte. När den här unge mannen kom till Johannes, som predikade bot och bättring vid Jordanflodens strand, lät han sig döpas. Han var alltså en ung människa som i sitt inre hade  en vilja att leva nära Gud. När han efter dopet klev upp ur vattnet upplevde han att han var utvald av Gud. Han bar då på en vision av Guds rike, den som skulle bli hans centrala tema i mötet med andra människor.Jesus förkunnelse om Guds rike är något mycket mer än en idé som i ett tillfälligt historiskt ögonblick känns relevant. Den är ett uttryck för generativiteten, överförandet av en inre disposition mellan generationer av människor och Gud. Hos Jesus kommer den till uttryck i den historiska utsträckningen av Guds oändliga generativa kraft och dess syfte att förvandla mänskligheten till Guds avbild. Men Kristi kropp styrs inte av en suverän och allsmäktig Gud på avstånd från vanligt folk. Jesus är vanlig människa som i fruktan för döden bad Gud att slippa avrättas på korset. ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig…”( 1917 års översättning) Kroppen är människans praktiska och konkreta förhållande till andra människor och till det gudomliga, inte bara en biologisk och medicinsk verklighet. Våra kroppar och sociala liv som människor förfuskas i vår individualiserade omvärld. Därför är nattvardsfirandet som gemenskapsmåltid en av vår tids viktigaste liturgier. Där förkunnas vår samhörighet med varandra och med Gud. Den påminner oss också om den generativa kraft som genom en gemensam Gudstillhörighet gör oss till en mänsklighet.I det perspektivet är frälsningen social och kroppslig, inte en privat historia mellan Gud och själen som den blivit i trosrörelsens tradition. Själva syftet med frälsningen är att Gud skall återställa människosläktets enhet. Som professor Ola Sigurdsson skriver: ”Människans synd består i att hon bryter med Gud, men detta uppbrott från Gud är på samma gång ett sönderfall av människosläktets enhet.” Synd kan konkretiseras i enskilda handlingar men består alltid i ett brott mot den enhet som Gud vill skapa mellan människor. Den klimatkris som mänskligheten gemensamt upplever kan inte lösas utan en social jämlikhet och fördjupad samhörighet. Det är den vision som i Jesus förkunnelse omtalas som Guds rike och den är en utmaning för det allt mer individualiserade samhället.Liturgin i nattvarden är alltså inte bara en ensidigt pedagogisk process utan ett sätt att konkretisera en rättvis och lika fördelning av skapelsens gåvor. På samma sätt som Jesus med sin kropp och sitt liv visade Guds vilja så är nattvarden primärt inte en förkunnelse om Gud utan en kommunikation med Gud själv, en handling som förkroppsligar människans relation med Gud och varandra.
• Bön: Tack Gud för de myriader av tankepartiklar genom vilka vi söker dig och för den allt omfattande kärlek som likt ett kosmiskt hölje omsluter oss alla. Amen.