Arne Carlsson | Fienden är den människa som beslutat sig för att inte dela hela bördan av världens komplexitet med dig.

Bibelmeditation vecka 17 2022

”…Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern…”Joh  10:11-17

Detta är en vacker bild av de mänskliga villkoren. Bilden illustrerar det ärkebiskop Antje Jackelén beskriver i sin påskartikel i Svenska Dagbladet. Hon skriver: ”Människolivets signum är detta fyrdimensionella nät av sammanhang. Gud, skapelsen, medmänniskan, jaget – så är den bibliska ordningsföljden.” Genom bilden av en fårskock lyckades Johannes beskriva denna bibliska ordningsföljd. Det finns en lyhörd relation mellan fadern, den gode herden och fåren. Ibland beskrivs denna relation i form av underkastelse inför en diktatorisk fader som med allsmäktig dominans skapar fruktan och lydnad, men då missar man den intima närhet som ordet ”känner” representerar. Den där möjligheten att inifrån känna igen herdens röst tillkommer inte bara fåren i den egna fållan utan också andra som kan lyssna till hans röst. Det är igenkännandet som håller samman flocken.

I en värld som lärt sig förakta det kollektiva beroendet, delaktigheten i en skapande gemenskap och som bortser från rikedomen i att försaka för andra, öppnar sig ensamhetens tystnad. Det blir en individualistisk ökenvandring utanför den sammanhållande gemenskapen. Förmågan att lyssna efter den gemensamma röst som är mänsklighetens starkaste band förutsätter en trohet både mot det egna jaget och den gemensamma grunden. Det finns i djupet av skapelseordningen ett ständigt gensvar av överflödig kärlek som hela tiden återupprättar liv. Den erbjuder oss att leva i det befriande och gemenskapsskapande sammanhang som den bibliska ordningsföljden beskriver Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget.

När vi missar någon av dessa relationer så haltar utvecklingen och obalansen tilltar ända in i förödande krigshandlingar. Det ryska överfallet på Ukraina har åter förändrat verkligheten och förutsättningarna att leva i samförstånd över nationsgränserna. Föreställningarna om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete var lika naiva som närsynta. Det var inte så världen under det kalla kriget såg ut, en tydlig obalans dominerade istället världsordningen. Den präglades av en ständig kamp om marknader, resurser och makt med upprustning och ständiga krigshot, stay-behind-organisationer, säkerhetspoliser och terroriströrelser som följd. Även i vårt land förnekades obalansen mellan hänsyn till skapelsen, medmänniskan och jaget och det offentliga samtalet slog dövörat till för alla aspekter som närmade sig krigets bakomliggande orsaker. Nu griper rädslan reflexmässigt efter mer vapen och ökad militarisering med historiskt höjda rustningskostnader. Men är verkligen lösningen att lämna över framtiden till militärallianser och vapenlobbyister i en värld där kärnvapen ligger i vågskålen för mänsklighetens överlevnad?

I bilden av en fårahjord, en sammanhållen mänsklighet, finns det bibliska perspektivet med Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget som ett svar på den moderna ordningens brist på sammanhang. I en värld som vänder ryggen till medmänsklighet, lider under miljöförstöringens och klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser, behöver vi lägga örat till marken och lyssna på den röst som återkallar oss till en levande skapelseordning. ”Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående…”

 

Bön: Tack Gud för att vi kan höra din röst genom skapelsens ordning och dela din vilja att återuppbygga trasiga relationer med ansvar för varandra och skapelsens förutsättningar. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 17 2022

Bibelmeditation vecka 15 2022

 

 

 

 

 

”…När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån  full av undran över det som hänt.” Lukas 24:1-12

”Dagarna är långa – dagarna är korta

Vem var du som lämnade oss kvar?

Vem var du som gick med oss längs varje stig?

Ingen av oss vet och ingen ger oss svar.

Vem var du som visade dig och sen var borta?

Vem var du som följde oss i varje rum?”

Göran Greider har skrivit texten till Lukaspassionen som gestaltades i Missionskyrkan i lördags. Tack alla som medverkade och gav oss denna fantastiska upplevelse. Jag gick därifrån som Lukas från graven, förundrad och omtumlad, som om jag varit med om något oförklarligt och överraskande.

Med hjälp av musik, sång och kyrkorummets konst gestaltades vad det är att vara människa: En levande organism i kontakt med en omgivande värld, likt en virvel i ett strömmande vatten. På samma sätt som alla celler i en kropp byts ut många gånger under en livstid, och människan ändå är densamme, står vi till slut inför en ”tom” grav utan liv och undrar vad livet var. Är vårt liv mer än en ”maskin”, kanske något fundamentalt okänt, likt virvlar i ett strömmande vatten? ”Ingen av oss vet och ingen ger oss svar.”

Levande organismer förnyar ständigt sig själva, med ett  flöde in och ut. Men det kommer en dag då våra materiella kroppar inte längre kan förnyas utan avslutar processen att förnya våra celler och vävnader. Livet lämnar kroppen och kan inte ersättas även om man har alla de materiella delarna av en människa kvar. Livets djupaste hemlighet kan inte besvaras med hjälp av de modeller vi har av verkligheten. Det är en dold hemlighet för oss.

Därför är livet heligt. Städer kan byggas upp igen och kan konstrueras på nytt såväl som nya lagar och samhällen. Våra konstruktioner förnyar sig inte själva men kan återuppbyggas. Levande organismer däremot förnyar ständigt sej själva och det som ger dem liv är för oss ett okänt fenomen. Därför är livet heligt och får inte brytas. Det som hände på Golgata med Jesus kropp och det som händer i Ukraina är brott mot livets helighet. När vi ser de döda kroppar som grävs fram ur ruinerna har den viktigaste egenskapen som fick människan att gråta och älska lämnat detta stycke materia. De modeller av världen som vi har upprättat har inget svar på var deras liv är. Inte heller de religiösa svaren om himlar och helveten är något annat än misslyckade representationer av våra modeller av världen. Våra försök att förklara vad som händer när en människa dör speglar vårt vetandes gränser.

Livet befinner sig bortom det vi kan lära oss att bemästra. För Petrus var det ett överraskande möte, en erfarenhet som förändrade hans liv. För Göran Greider var det också ett oförklarat möte som vidgade världsbilden:

”Dagarna kan tystna – dagarna kan jubla!

Vem är du som genomsyrar allt vårt bröd?

Döden överspolas av ett livets vatten.

Våldets öar grönskar åter där du går.

 

Mörkret viker för en okänd fågels sång,

Stenarna har rullats undan – det är vår.

Dagarna är våra – dagarna är dina.

Påsken lyser mot oss gul och vit och röd.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 15 2022

Bibelmeditation vecka 13 2022

”…Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon….”Matt 12: 1-12

 

Jag tänker att Jesus berättelse om vingården inte handlar om kommunal- eller europapolitik utom om något mycket större och djupare. Jesus hämtar sin inspiration ur en psaltarpsalm där texten beskriver ett litet folks kamp för sin överlevnad: ”Israel som drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land…”. När ”fienden kringrände mig som en bisvärm” så fanns inget annat val än att nedkämpa dem och låta dem ”slockna som eld i törne”. I det korta perspektivet är valmöjligheten för den angripne reducerad till väpnat motstånd eller död, men i bibeltexten finns också en på lång sikt mer omfattande vision som vi ännu inte förverkligat, men som blir allt mer nödvändig ju längre tiden går.

Liknelsen om vingården slutar med orden om hörnstenen och den beskrivs, också för vår tid, som en gemensam mänsklig grund som handlar om något annat än hot, stridsvagnar  och kärnvapenstridsspetsar. Vad rustningsindustrin kan åstadkomma är allt annat än fred och samlevnad – våld skapar bara förödelse och död. Putin hotar med kärnvapenkrig och avskräcker oss därmed från att visa solidaritet med ett grannland. Terrorbalansen som ska hindra avgränsade krig från att eskalera till världskrig blir nu i stället ett hot.  Kapprustningsindustri tillsammans med pandemier och klimatkris hotar en rättvis fred och planetens överlevnad. Vår civilisation har misslyckats med att skapa framtidshopp och trygghet i världen.

Den vingård Jesus anspelar på har inte sina gränser vid några ”passkontroller” utan är världsvid liksom den som psalmisten beskriver ”Prisa Herren, alla folk, lova honom alla länder….” Det är samma vingård som i klimatkrisen benämns som planetarisk, dvs som inte bara rymmer det globala perspektivet utan sträcker sig bortom den nu kända världen. Detta perspektiv ger oss möjlighet att söka efter ännu ej utformade mänskliga relationer. Som professor Elena Namli i en radioessä formulerade frågan: ”Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt?” Kan vi föra en global dialog om samhällsordningen utan att utgå ifrån att just vi har rätt? I Ukrainakrisen framstår detta dilemma som tydligare än någonsin: Den ryska presidentens nationalistiska övertygelse, med stöd i den ryskortodoxa kyrkan, triumferar över det ukrainska ledarskapets värderingar om demokrati och kapitalism. Triumfalismen skapar parter som är övertygade om att deras uppfattning är den rätta och den sanna. Därför har de rätt att betrakta motpartens övertygelse som underlägsen. Då återstår i det korta perspektivet bara för den angripne att kämpa för sin överlevnad.

Men det finns ett längre perspektiv på vingårdens ordning som innehåller en nödvändig självkritik för alla parter och inbjuder till nya lösningar. Klimatkrisen har visat att svagheten i både auktoritära och demokratiska samhällsordningar gör en global dialog om förändring nödvändig. Ett embryo till detta har vi sett i de trevande försöken till en global samordning under pandemin. Om vi tror oss redan ha uppnått, eller nästan ha uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger över alla andra samhällsordningar finns svaga incitament för att sträcka oss mot den andre för att söka nya lösningar. Men om vi inser att vi lever i en värld under ständig förändring kanske vi kan förstå att vad vi än företar oss måste det ständigt omarbetas av de som kommer efter oss. Vi är en del av en skapande värld och representerar levande organismer som kontinuerligt gör om sig själva. Vi har möjlighet att som mänsklighet utveckla ett nytt sätt att bevara allt liv och skapa en ordning i vingården som bygger på den hörnsten vingårdens herre har utsett. Där är det solidariteten med de svagaste som är Herre och inte terrorbalansen.

Bön: Gud låt oss finna den hörnsten som du givit oss för att bygga våra framtid relationer till dig och varandra. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 13 2022

Bibelmeditatioin vecka 11 2022

”…Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred…” Ef. 6:10-18

När Paulus från sin fängelsevistelse skriver brev till Efesierna är det en orolig tid. Några år senare avrättas han och i Jerusalem slår kejsaren ner en revolt och förstör templet. På samma sätt som språket i vår tids medier färgas av krigets brutalitet färgades Paulus ordval av sin samtids krigsutövning. ”Ta på er Guds rustning…”. Med ett profetiskt anslag manar han till motstånd, men med ett annat pansar än militär maktutövning.

Gång efter annan använder historiens makthavare de kristna texternas budskap i sitt maktperspektiv för att legitimera övergrepp och oförsvarliga angreppskrig. Vi såg det i president George W Bush´s angrepp på Irak och nu även i Vladimir Putins krigspropaganda för att legitimera aggressionskriget i Ukraina. I Putins och den grekiskt-ortodoxa patriarken Kirills historiesyn är nationella gränser ”heliga” och Ukraina är en del av ”Storryssland”. På detta sätt framstår Putin i sitt eget land som en from försvarare av Storrysslands heliga gränser i kampen mot det degenererade Västeuropa. Den ryske patriarkens uppgift är att försvara kyrkans kanoniska gränser, som i dag närmast motsvarar det forna Sovjetunionens territorium. Därför välsignade patriarken Kirill Putins krig i Ukraina som ett heligt krig. Samma dag som anfallet på Ukraina inleddes protesterade dock ukrainsk-ortodoxa kyrkans metropolit Epifanios att ”Ett krig mellan de här två folken upprepar brödramördaren Kains synd, som uppstod av avundsjuka.” Han förklarade också : ”Vi har sanningen på vår sida. Därför kommer fienden med Guds hjälp och understöd från den civiliserade världen att besegras. Vi tror på Guds försyn och sanningen seger.” Att på det sätt som Kirill och Putin blandar gamla föreställningar om nationsgränser och helighet med dagens politiska gränser och maktambitioner är en ödesdiger tillämpning av en föråldrad nationalism.

I den kristna profettraditionen finns inget som stämmer med Putins och Krills nationalistiska historiesyn: där kan man utläsa att historien inte betraktas utifrån ett maktperspektiv med odödliga härskare, framgångsrika erövringståg och nationella gränser. I den kristna profettraditionen bedöms istället historien utifrån ett rättviseperspektiv. När politiska härskare blandar sina motiv med metafysiska föreställningar om historien blir deras beslut ödesdigra och de representerar inte den gudomliga rättvisan. Den idé om rättvisa som kommer till uttryck i profetlitteraturen ska alltså inte förväxlas med en högre gudomlig ordning som en utvald elit kan göra anspråk på att förkroppsliga. Rättvisa är aldrig en statisk ordning  och kan aldrig reduceras till ett befintligt politiskt system. Rättvisa är en process som ständigt måste återupprättas: Vilken värld som än stiger fram efter detta krig så väntar Europa på rättvisa. För att vi ska få en bestående fred måste mänskligheten finna en rättvis lösning på världens klimatkris och befria välfärden från sitt fossila beroende. Rättvisa är en inkluderande process i varje historiskt och politiskt skeende och kan inte skapas genom förtryck eller på bekostnad av något folk eller någon minoritet.  ”De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet…”(Jer. 29: 17-21)

 

Den idé om rättvisa som profeterna uttrycker är inte en del av systemet utan kommer som ett svar på allt förtryck och som ett alternativ till den pågående orättvisan. Profeterna hänvisade till en högre rättvisa i vars namn vi, som profetiskt kallade, kan utmana kriget och världens orättfärdiga ordningar. Detta alternativ hävdar människans frihet gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne.  Mot förtrycket ställer Paulus sanningens bälte och rättfärdighetens pansar med budskapet om fred.

Bön: Gud ge oss kraft att i namn av din rättvisa gå ut med kravet på fred i Ukraina. Amen.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditatioin vecka 11 2022

Bibelmeditation vecka 9 2022

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket…Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Matt 16:21-23

Nej, lärjungarna fattade inte vad Jesus menade när han talade om att han måste lida och dö och Petrus var en av dem som visade att han inte förstått. Vi, nutida lärjungar, tror oss kanske förstå bättre än Petrus. Men vi har ju bara traditionen efter Petrus och några andra lärjungars tolkning av detta händelseförlopp att grunda vår tro på: En människa vid namn Jesus fångas in av religionens skriftlärde och ockupationsmakten avrättar honom. Han försvinner från sin grav och lärjungarna berättar att de tycker sig ha mött honom levande efter ett antal dagar.

Matteus börjar berättelsen om Jesus lidande och död med orden ”Från den tiden…”. Och samma ord använder Matteus när han berättar om den period i Jesus liv som präglades av budskapet om att ”Himmelriket är nära…”. Dessa två perspektiv är sammanvävda i Jesus liv, ett med rötter i vår närhet och ett bortom vårt vetande och vår död. Kristen tro innebär dubbla perspektiv, dels en utmaning att upptäcka himmelriket i vår närhet och dels ett hopp som sträcker sig bortom vår och lärjungarnas erfarenhet.

Utmaningen är att söka himmelrikets frid i den närhet som är vår. Just nu präglas vår närhet och samtiden av ännu ett krig. Det är vad vi brukar tala om som ett assymetriskt krig där ett övermäktigt imperium anfaller en mindre nation. Vi har sett det förr till exempel i Vietnam, Tjetjenien, Chile, Irak, Östtimor och nu i Ukraina. Exemplen är många men det är också imperiernas fall: Ända sedan Romarriket fram till Tredje riket har imperierna slutat i spillror. Det är detta som är budskapet i den gammaltestamentliga legenden om David och Goljat.

Vår tids stora imperiekrig har alla slutat med ruiner och lidande. Ett vapen kan alltid, oavsett hur kraftfullt det är, slås ut av ett ännu starkare vapen och terrorbalans är inte fred. Rättvis fred finns i solidaritet med de utsatta och himmelriket är nära dem som lider.

Sveriges kristna råd uttrycker i dagarna sin ”bestörtning över Rysslands angrepp på Ukraina. Vi känner djup oro och delar smärtan och sorgen med människor som måste fly, som skadas och dödas. Med den världsvida kyrkan hävdar vi uthålligt att fred är vägen till fred. Gud är fredens Gud och vi tror att Gud skapat alla människor lika i värdighet och värde. Vi är kallade att älska varandra, inte hata.”

Att befinna sig på de förtrycktas och angripnas sida är att upptäcka lidandet i himmelrikets närhet. Tron är inget framgångskoncept men en väg till djupare samhörighet med den andre, liksom droppen införlivas med havets vatten. Vi är kallade att älska varandra, inte hata. Det kan innebära en risk och en obekväm solidaritet, men i djupet av våra liv fullkomnas det hopp som sträcker sig bortom vår erfarenhet. ”Dona nobis pacem, giv oss din fred!”

Bön: ”Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina. Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg. Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning. Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom  med din fred. Amen.”                                                                  (En bön från Sveriges Kristna råd)

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 9 2022

…Några i hopen som hörde detta sade: ”Han måste vara profeten” och några sade ”Han är Messias”. Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig… Joh 7:40-52

Några i hopen säjer sig lita på Jesus, medan andra, för att travestera på Hoola Bandoolas text, inte fattar om han ”visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på”. Så kanske man kan tänka att ”hopens” vilsenhet i förhållande till Jesus också liknar vår vilsenhet. En del hänvisar till textfragment och andra till hur de upplever Jesus.

Var finner vi stöd för vår tro eller vem i hela världen kan man lita på? Jag tror inte det är den fundamentalistiska synen på skriften, livets ord, vi ska lita på. Snarare är det genom själva livet som ordet från skapelsens Herre talar till oss. Istället för att utforska ordens etymologiska betydelse kanske vi ska fråga oss vad orden gör med oss. ”Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till!” I skapelseberättelsen är inte ordens mening och symbolik i centrum utan snarare uttryckskraften i naturen och kosmos, skapelsens materiella mysterium. Guds ord skapar världen och ”…Och  ljuset blev till”. Som delar av den skapelse som blev till kan vi finna ett utrymme mellan uppenbarelse och erfarenhet där vi kan ana Guds kännbarhet och närvaro. Det finns ett gensvar i vårt medvetande som föregår och överträffar de skrivna ordens abstrakta system. Jag tror det är något av detta som Petra Carlson benämner ”sakernas mysterium”. (The mystery of things”) .

Kanske är det genom skapelsens mysterium, materiens mystik, som vår tro kan finna näring? Sedan gammalt citerar vi Linnés yttrande när han mötte naturens skapande krafter: ”att se Gud på ryggen”. Men den rådande naturvetenskapliga uppfattningen är att det inte finns något avsiktligt i icke-mänskliga interaktioner. Trots det balanserar vi mellan att se på naturen antingen som en ”förprogrammerad robot ” utan egna avsikter eller som en ”levande mänsklig erfarenhet” med valmöjligheter. I det amerikanska ursprungsspråket potawatomi tillämpas verbformer på den icke-mänskliga världen. Ordet för berg är till exempel ett verb. Berget är i färd med att vara ett berg. Detta ger utrymme för något annat än vårt sätt att betrakta naturen som ”blotta ting”.

Biologen Merlin Sheldrake som forskar på svampväxter och deras oerhört viljeinriktade mycel förespråkar ett språk där vi utökar vissa av våra begrepp så att tal kanske inte alltid kräver en mun, hörsel inte alltid förutsätter öron och tolkning inte alltid fodrar ett nervsystem. Han hävdar att synen på växter och människoliv som autonoma individer med tydliga gränser är förödande. Han menar att vi alla är varelser som är beroende av vår kontext. ”Tänk på en blind människa med sin käpp” citerar han tänkaren Gregory Betsoin. ”Var börjar den blinda människans jag? I spetsen på käppen? Vid käppens handtag? Eller någonstans halvvägs upp på käppen? Är inte käppen och den natur vi lever i som en utvidgning av våra sinnen, delar av våra liv. Var personens jag börjar och slutar är kanske inte en så enkel fråga.

Kan naturen slå tillbaka mot mänskliga övergrepp? Är kanske klimatkrisen naturens protest mot vår mänskliga iver att ackumulera rikedom och makt på naturens bekostnad? Naturens starka reaktion påminner om Bileams åsna. Bileam ville sabotera för israeliterna när en ängel kom i hans väg för att sätta stopp för honom. Bileam såg inte ängeln, men det gjorde åsnan som tvärstannade och vägrade ta ett steg till. Bileam slog sin åsna, men åsnan vägrade ändå att gå och började istället att tala till Bileam. Då öppnades Bileams ögon så att även han såg ängeln och ändrade sig. Det är nog samma ängel och samma Gud som uppenbaras i Jesus vädjan till oss att leva med varandra och med naturen som om det var ett möte med den andre och ett möte med Gud själv. ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.

 

Bön: Gud förena oss med dig och öppna våra ögon så att vi ser vårt beroende av varandra och den natur som ängeln skyddar. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för

Bibelmeditation vecka 5 2022

”…Ingen har någonsin sett Gud…” Joh 1:14-18

 

”Ingen har någonsin sett Gud”.

Ingen har någonsin sett Gud”

”Ingen har någonsin sett Gud”.

 

– Och ändå tror vi på Gud. Temat för kommande söndags texter är ”Uppenbarelsens ljus”. Som ett ljus från en avlägsen stjärna når oss ljuset från den Gud som ingen någonsin sett. Vi behöver inte tro att alla historiska myter och berättelser om Gud är sanna men vid sidan finns traditionen av ett levande ljus som görs sig påmint när mörkret är som djupast.

När jag skriver detta är det Förintelsens minnesdag, samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. På radion spelar man Shulamit Ran: Ani ma´amin. I mitten av denna vackra musik berättar en röst om en sexårig flicka som i Auschwitz rycktes ur famnen på sin mamma, för att sedan aldrig se henne mer. Jag räknade ut att detta drabbade denna sexåriga flicka samtidigt som jag var sex år. Om hon fått leva, som jag, hade hon nu kunnat se tillbaka på ett långt och skapande liv. Den 27 januari minns vi Förintelsen som mänsklighetens mörkaste händelse. Finns det då i skuggan av detta något ljus?

Dylan skriver i en sång ”När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst….kan jag höra nåt inom mig, en svag och bräcklig röst…I min ångest och min skam, och i aspens löv som skälver, där anar jag Din hand.” Finns det en  djupare ”mening” som sträcker ut sin hand mot oss i mörkret. Kan uppenbarelsens ljus från Gud tränga genom Auschwitz mörker? Det undrar jag samtidigt som det känns förmätet att tänka så i min ombonade värld.

Kanske det är mer försvarbart att tala om ett slags ”djupare mening” när man själv varit med om traumat:  Psykiatrikern Viktor Frankel som först var placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz skrev efter kriget den kända boken ”Livet måste ha en mening”. Han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. ”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.”

Psykiatriprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Han refererar till att religion ger livet mening men han bortser ändå från religionens djupaste rötter. Någonstans i djupet av den mänskliga existensen finns en vilja att bevara livet och att skapa en kärleksrelation till den andre. Som ljuset från en avlägsen stjärna tränger sig ljuset från en djupare mening in till varje människa som förmår öppna sig för ljuset. ”Ingen har någonsin sett Gud” men ljuset från en gudomlig beröring ger liv. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi behöver inte bli religiösa på ena eller andra sättet, bara upptäcka ljuset inom oss som inte låter sig besegras av mörkret.

Bön: Tack Gud för att ditt ljus kan uppfylla oss med en mening som bär oss genom alla mörker. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 5 2022

Bibelmeditation vecka 3 2022

”…Jag har mat att äta som ni inte känner till…” Joh 4; 27-42

Jesus sa detta till lärjungarna samma dag som han sagt till en samarisk kvinna: ”…Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten…” Jesus använde vatten och mat som symboler för en upplevelse som han inte kan beskriva med ord. Kanske är detta samma dilemma som filosofen Gilles Deleuze möter när han ska beskriva vår komplexa  verklighet. Deleuze prövar begrepp som ”Rhizom” för att beskriva komplexiteten i det som är vårt liv: Ett slags organisationsmönster av människor och idéer med hierarkiska strukturer som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt och ympningar i nya kombinationer. Han skriver att ”förståndet släpar efter naturen”.  Jag tänker att det kanske är omöjligt att i ord beskriva vår erfarenhet av livets djupaste verklighet – det hela. Möjligen kan det religiösa språket användas för att beskriva allt omkring oss och tillvarons grund. En utväg ur detta dilemma kan K.G. Hammars drastiska lösning utgöra när han konstaterar: ”När jag säger `jag tror på Gud´ säger jag inget om Gud. Jag ger istället uttryck för något om mig själv, hur jag uppfattar mig själv”. Det handlar om hur vi relaterar till det liv som Jesus talar om som ”levande vatten” och den komplexitet som Deleuze beskriver som ett ”rhizom”. För mig blir dessa symboler vägvisare mot en djupare tillit som gör världen ”transparent” och som visar på alla möjligheter som livet rymmer, en relation till den transcendenta verklighet som en del av oss kallar Gud.

Några av kyrkofäderna i urkyrkan förstod betydelsen av att jämföra kristendomens symboler och mänsklighetens allmänna erfarenheter med varandra. Ett exempel på detta är kyrkofadern Clemens av Rom som jämför dygnsrytmen med död och uppståndelse. ”visar oss dagen och natten uppståndelsen; natten lägger sig ned, dagens står upp; dagen förgår, natten kommer.”  Kyrkofäderna tänkte att naturens fenomen var fulla av budskap som visade det heliga i världsalltet. För den religiösa människan har naturen alltid haft en djupare betydelse, en form av helighet.  Det reflekterar jag över när jag går ut i natten – skogen har den vackraste vinterskruden och månen kastar sitt ljusa sken över stigen. En trolsk och vidunderligt vacker upplevelse. Den skiljer sig brutalt från vad mänskliga handlingar skapar i världen. Som det mänskliga narrativ som berättas från TV-skärmen under rubriken Irak. Där skildras resultatet av USAs krig i Irak med lemlästade och skadade människor, en monumental historia av mänskligt lidande och övergrepp som lämnar efter sig en öken av ödsliga ruiner, ruiner , ruiner… detta krig som möjliggjorde IS. Beslutet om Irak-kriget fattades av en president som sa sig vara en pånyttfödd kristen. Ibland undrar jag om inte det heliga är mer närvarande bland människor i naturnära kulturer än i våra imperiekulturer, hur utvecklade vi än tror att de är. En profet från Umatilla-stammen vid namn Smohalla upplevde jorden så helig att han vägrade såra och skära i den ”Det är en synd” sa han ”att med jordbruksarbete såra eller skära i, riva eller skrapa allas vår moder.”

I de amerikanska ursprungsbefolkningarna och i medelhavsreligionernas Terra Mater och Tellus Mater finns en föreställning om jordens helighet som jag tror vi behöver stanna upp och pröva vår tro och vår kultur mot. Kanske det är sant det som KG Hammar skriver, att först uppkommer en erfarenhet av något som inte låter sig rymmas i det språk som finns till hands. Sedan tillkommer begreppet Gud som finns i olika traditioner och kulturer. Jesus självutgivande kärlek avser att uppenbara Gud och tro är en tillit som växer ur förnimmelsen av något bortom ord och begrepp. Därför behöver vi en ständigt föränderlig och levande teologi som hjälper oss att förstå vad det är att leva som Jesu lärjungar. Jesus sa: ”Min mat är att göra hans vilja som sänt mig och att fullborda hans verk”

 

BÖN: Gud hjälp oss att se din heliga närvaro i allt vi möter och som dina tjänare fullborda ditt verk. Amen

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 3 2022

Bibelmeditation vecka 1 2022

”…När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den helige anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”Luk 3:15-17, 21-22

Hur ska vi förstå detta att ”en röst hördes från himlen” och att Jesus pekades ut som den ”utvalde”? Vi kan naturligtvis fördjupa oss i den exegetiska litteraturen för att utforska vilken världsbild som var förhärskande när Lukas formulerade den här texten. Men det hjälper oss inte att förstå innebörden av ”rösten från himlen” även om den skyddar oss från en fundamentalistisk läsning. Himlen var nog inte heller på Lukas tid en geografisk bestämning utan snarare en legitimering av texten – en röst från himlen kan man lita på. Med detta sagt kan vi lämna detaljerna i texten och vara fria att läsa bibelns texter som litteratur och därmed utsätta oss för bibelns sammanhängande budskap. Detta sammanhang vågar bryta med det dominerande paradigmet och forma vår läsning till en motståndshandling. Genomgående är bibelns budskap solidaritet med de utanförställda och fattiga. I detta perspektiv är det konsekvent att det var Johannes som utsåg Jesus till Messias: Johannes var ju en man i utanförskap som med kritik mot den rådande ordningen anbefallde bot och bättring,

Tids- och rumsperspektivet i den här berättelsen måste naturligtvis också ställas mot vår egen tids- och rumsuppfattning. Vår tidsuppfattning kan inte undgå att påverkas av nyheten om James Webb-periskopet som ska fånga upp ljuset från vårt universums födelse för tretton miljarder år sedan men vi förväntar oss knappast att få se ett paradis på dessa bilder. I de primitiva religionernas världsbild fanns föreställningar om ett ursprungligt paradis bakåt i tiden. Men med vår världsbild av ett ursprungligt kaos och big bang uttrycker den bibliska himlen snarare en möjlighet framåt i tiden och placerar sig närmare livet på jorden. Det innebär att bibeln som litteratur är en kritik av förhållandet på jorden, den som skriver är inte nöjd med världen som den ser ut. Hela Jesus liv pekar mot det outsagda, förbi det redan definierade, mot en annan värld och en annan möjlighet att leva tillsammans. Från den dag Jesus döptes av Johannes fram till den dag då han korsfästes var budskapet om en annan ordning än den rådande centralt.

Att vi inte heller i dag kan sägas ha en rättvis världsordning gör det bibliska kravet på förändring relevant. Klimatkrisen och flyktingströmmarna – med förnyad islamofobi, kristen och muslimsk antisemitism och islamsk och sekulär terrorism som följd – utmanar oss och vår trovärdighet. Tillsammans med alla människor, oavsett livsåskådning, måste vi hitta svar på den förtvivlan som tornar upp sig inför den hotande framtiden. När hela skapelsen ropar på solidaritet kanske vi tillsammans kan urskilja det anrop som möter oss från den inomliggande erfarenhet vi kallar själ. Behovet av ett transcendent maktcentrum har falnat och vi söker snarare en immanent makt som beblandar sig med det ”verkliga” och som möter oss som hopp i förtvivlan: en Gud som är nära.

Vi behöver inte trycka bort sorg och smärta inför människans framfart i ekosystemet. Sorgen är befogad med tanke på de arter, kulturer och platser i naturen vi har utrotat eller skadat permanent. I kyrkan har vi syndabekännelsen som ett utrymme för sorg istället för förnekande, överkompensation och stress. Vi bekänner vårt ansvar tillsammans med andra och ger varandra stöd till gemensam handling.  Gud kallar oss till ett aktivt samarbete och en enad mänsklighet.

Bön: Gud hjälp oss att höra ditt anrop i samtiden och tillsammans söka en ny samhällsordning. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 1 2022

Bibelmeditation vecka 51 2021

”… Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var full av nåd och sanning…”Joh 1:1-14

Johannes sammanfattar julens budskap i några kärnfulla meningar som kastar omkull hela det perspektiv som vi valt att leva efter. Han skriver om nåd och sanning, nåden som Guds närvaro i vår materiella värld och sanning som en mötesplats för det gudomliga och en förmåga att skilja ont från gott. Den bräckliga världsbild vi har konstruerat åt oss bortser från dessa två kosmiska perspektiv. Ju mer vi fjärmar oss från nåd och sanning ju större blir risken för globala kriser. Vi har behov av ett inre riktmärke som döljer sig ”i det ljus varigenom allt blev till”, som det står i Johannesevangeliet.

Julens budskap drabbar oss med omvälvande insikter som vi visserligen redan fått men som vi bortser ifrån. När Johannes säger att allt blev till genom detta ljus så för han samman hela jordens biosfär i ett sammanhängande perspektiv. Samma sanning som naturvetare påvisar: att jordens biosfär utgör ett sammanhängande helt som nu hotas av mänsklig aktivitet. Det sägs i denna text att ”han kom till det som var hans men hans egna tog inte emot honom”. Många förnekar idag denna sanning: Den nåd som skulle kunna hjälpa oss ur vår fossildrivna modernitet handlar om att se möjligheterna att skapa ett hållbart liv för alla med likvärdiga sociala förutsättningar och relationer. ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…” Vi kan redan nu välja ett nytt perspektiv där inte ensamhet råder och där vi kan möta den andre med ett syskons omsorg.

Detta gudomliga perspektiv är inget som tvingas på oss men förunnas ”alla dem som tror på hans namn…”.Samhällsvetare har länge visat att hotet mot en enad mänsklighet är det djupt orättvisa samhälle som formats av pengarnas logik. Det ökande våldet i våra förorter speglar det ökande våldet i världssamhället. Denna våldsspiral går aldrig att hejda med ny teknik, istället krävs det nya perspektiv på mänsklighetens utmaning. Orsaken till de fattigas utanförskap är den globala världshandelns materiella substans – de mängder av energi, material, mark och arbete som går år för att bibehålla vår konsumtionskultur. Vi stjäl andra människors tid och flyttar miljöbelastningen till andra världsdelar. Begäret efter pengar är drivkraften hos individer, företag och nationer. Vi låtsas som om detta gynnar alla parter men världens fattigdomskris bara växer. Det rimmar dåligt med Jesus perspektiv som handlade om att ge allt till de fattiga och sedan följa honom. Han har avslöjat sanningen bakom den artefakt vi kallar pengar och satt mänskligheten i centrum.

Den sanning som naturvetare och samhällsvetare med allt starkare röst förmedlar till oss sammanfaller med det budskap som kom till världen genom Jesus födelse. Jesus bar också på samma insikt som vår tids humanister: att pengar i sin nuvarande utformning egentligen är fantasier som har fått makt över oss och som gör oss till främlingar för varandra, vår miljö och oss själva. Det som Marx kallade pengarnas fetischism behåller sitt grepp om oss bara så länge vi tror på dem.

Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte kan fortsätta som nu. Det globala samhällssystem som vi är en del av närmar sig sina gränser och kommer ganska snart att övergå i något annat. Låt oss vara lyhörda  och söka en ny framtid i ljuset av den nåd och sanning Johannes talar om.

”Om du förstått hans tecken rätt så skall du finna vägen lätt.

I krubban är det barnet lagt som har all världens makt.” (M Luther)

 Bön: Herre välsigna oss och bevara oss! Herre låt ditt ansikte lysa över oss och visa oss nådens väg. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 51 2021