Bibelmeditation vecka 8 2019

 

”…Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”Rom10:13-17

Jag vill bära bud om goda ting. Det bästa bud jag kan bära fram är ett möjligt svar på den inre längtan efter närhet som jag mött hos många människor. Gunnar Ekelöf skriver om detta behov av närhet som en längtan från ett aldrig avvänjt barn:  ”Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!”

 

I bästa fall kan gemenskapen i en kyrka vara just ett sådant möte med den andre. Vi talar om sköra ting, därför kan ett avvisande eller utnyttjande av närhetsbehovet vara lika djupt sårande som ett möte kan vara värmande. Ofta har kyrkor varit mer intresserade av att bestämma var gränserna går för att få höra till än att värna om de gemensamma centrala värdena. Jag är glad över att Uppsala Missionskyrka är en öppen gemenskap där vi tillsammans kan växa och fördjupas i trons mysterium utan att bli avvisade.

 

Det pågår genom hela historien en rörelse, inifrån mystikens djup, för att bekräfta den yttre gemensamma tillhörigheten mellan människor, kyrkor och religioner. Påven Franciskus besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att i mötet med muslimer ”bekräfta att vi är bröder om än olika.” Detta möte är ett uttryck för denna rörelse. I mötet mellan påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb skrev båda under ett dokument som handlade om mänskligt broderskap: ”…Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades.” Dokumentet pläderade för religionsfrihet och en ömsesidig respekt som går långt utöver enbart tolerans och kan ses som ett syskonskap. I ett tal framhöll påven att det är en religiös plikt för världens troende – oavsett tro – att aldrig visa godkännande eller villighet till krig.

 

Påvens och imamens gemensamma text beskriver en samhörighet trots olikhet. Paulus beskriver i denna veckas episteltext en liknande samhörighet mellan jude och grek. Ett växelspel mellan en gemensam erfarenhet och tolkningen av denna. ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samma herre…” och”hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?  Samma Herre, samma religiösa upplevelse som genom reflektion och förkunnelse skapar tro. Det handlar inte om ett statiskt avslöjande av verklighetens innersta struktur, inte ens ett ordnande av kyrkans dogmatiska uppenbarelse i en färdig bekännelseskrift. Det handlar om en fortlöpande förändringsprocess mellan trons erfarenheter och tolkningen av dessa berättelser.

 

Att leva som kristen innebär att ta emot ”ett tecken inifrån mig, av dig.”  Det kan vara att leva i Guds närhet och i samma rörelse som livet självt låta sig förändras. Ett liv i tro på den skapande Guden innebär att inte fastna i gamla erfarenheter utan släppa fram nya och oväntade upplevelser av världen. Vår bekännelse är inte ett dogmatiskt fastslående av någonting säkert och oföränderligt, utan vi söker efter Guds vilja i mötet med nya omständigheter. En tidigare sluten och begränsad värld kan öppnas och skapa nya möjligheter. Tron på en närvarande Gud väcker hopp: ”skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”.

 

Bön: Gud möt vårt behov av din närhet och låt din nåd vägleda oss in i en okänd framtid.

 

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 8 2019

Bibelmeditation vecka 7 2019

”…när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: ” Vi äro blott ringa tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10 (*

De här provocerande orden av Jesus ska inte läsas som ett utslag av ”jantelagen”, den i arbetarklassen så grundligt inpräntade: ”du ska inte tro att du är något”.  Tvärtom är det grundläggande temat i Jesus förkunnelse att du ska tro att du är något: Du är Guds tjänare, en del av ett större sammanhang. Som tjänare är du dock befriad från kravet att ha full kontroll över livets yttersta mening. Rollen som tjänare är mer lik den hos en vetenskapsman som trevar in mot det okända i ett globalt forskarlag där alla vet sin begränsning men alla bidrar med sin detalj. De tjänar mänskligheten och är involverade i ett historiskt sammanhang.

Jag tror att Jesus med sin drastiska kommentar vill varna för den hybris som ger oss rollen av allsmäktiga härskare som genomskådat livets okända mysterium. De många försök att förklara livets stora förvandlingsprocess med förutsägbara ideologiska konstruktioner urartar ofta i totalitära samhällssystem. Vår egen historiska erfarenhet är ett skrämmande exempel på hur kontrollbehov och makt kan förstöra liv.

För några år sedan vandrade jag i Thüringen, som har en imponerande kulturhistoria med lärdomsstäder som Jena och Weimar. Här erbjöds Martin Luther en fristad på slottet Wartburg och här kan man besöka Johan Wolfgang Goethes bostad. Det är också här den filosofiska vaggan för 1800-talets idealism och romantik ligger, med namn som Johan Gottlieb Fichte och Friedrich Schlegel men också Friedrich Hegel, Friedrich Schleiermacher och Karl Marx.

De som levde i Thüringen under romantikens tidsepok trodde säkert att filosoferna var Guds sanning på spåren. Teologen Schleiermacher och den tidens filosofiska romantik betonade särarten i människans historiska existens och det religiösa arvets unika rötter ända från profetböckernas flertusenåriga texter. Men om vi återvänder till vår egen historiska erfarenhet kan vi vara skeptiska till det historiska övermodet på 1800-talet. Vi har under det efterkommande seklet sett att romantikens övermod blev embryot till vår tids totalitära ideologier.

Efter två världskrig och en förödande uppdelning av världen mellan geopolitiska militära maktblock med ideologiska förtecken finns det skäl att ifrågasätta legitimiteten i denna maktkamp. Vi kan koppla de totalitära ideologiernas utopiska inslag till aspekter av romantikens drömmar med trådar till det historieteologiska arvet. Trots det goda uppsåtet är det nödvändigt att ifrågasätta dessa perspektiv som är ett uttryck för mänsklig maktfullkomlighet.

Det är i detta perspektiv vi ödmjukt skall läsa Jesus ord om att ”Vi äro blott ringa tjänare..” Filosoferna som trodde sig förstå Guds sanning misstog sig. Historiens mening, såsom den gestaltas i Bibelns profetiska böcker utmärks just av att den aldrig kan gripas, kontrolleras eller manipuleras av människan. Guds Ande kommer till människan på Guds villkor, och är intimt sammanlänkad med rättfärdighet och rättvisa. De ögonblick då vi i självgod övertygelse tror att vi står på det ”Sannas” och ”Rättas” sida är ofta det ögonblick när rättvisan glider oss ur händerna.

Vi är kallade att delta i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, grundat på Guds krav på sanning och rättvisa. Men Guds rike är ingen utopi med politiska förtecken. Det vi benämner rättvisa är en aldrig avslutad uppgift, därför kan vi aldrig slå oss till ro med befintliga rättsliga ordningar, inom vilka både krig och klimatförstörelse ryms. Vi tjänar skapelsens herre genom att verka för rättvisa i en dynamisk förändringsprocess av kärlek. Sedan kan vi säga ”…vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.

Bön: Gud giv oss av din ande så att vi kan tjäna din rättvisa i varje historiskt ögonblick. Amen

*)  Jag har använt 1917 års bibelöversättning där det står ”blott ringa tjänare” istället för ”odugliga tjänare”.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 7 2019

Bibelmeditation vecka 6 2019

 

 

Den som inte är mot oss, han är för oss…”Markus 9:38-41.

 

Dessa ord av Jesus förvrängdes, efter “nine-eleven”, av president George W Bush så att innebörden blev den rakt motsatta. Han uppmanade alla världens länder att delta i kriget mot terrorismen genom att säga: “Den som inte är för oss han är emot oss”. En ny berättelse om världens tillstånd tog form och utmanade den gamla världsuppfattningen som handlade om “den fria världen” som segrat över den onda kommunistiska diktaturen. Efter Sovjetunionens fall sökte USA en ny fiende för att motivera sina militära installationer långt bortom det egna landets gränser. George W Bush proklamerade att en ny tid hade kommit, med en kamp mellan civilisationer – en tid som skulle bli riskfylld om vi inte bemötte den med en kraftfullt global upprustning.

 

Men ju längre detta krig mot terrorismen pågår, ju längre denna ”vi mot dom-kamp” pågår, ju mindre trovärdig har denna upprustning, som en väg till fred och samförstånd, visat sig vara. Stora delar av den arabiska världen ligger i spillror och klyftorna mellan människor djupnar. Istället för samförstånd har kriget mot terrorismen skapat misstro, konspirationsidéer, rädsla, oro och hat samtidigt som det göder isolationistiska och nationalistiska trender.

 

Jesus berättelse var den rakt motsatta. Lärjungarna var misstänksamma mot några främlingar som inte tillhörde deras grupp men ”drev ut demoner i Jesu namn”. Jesus svarade på deras rädsla genom att säga: ”den som inte är mot oss, han är för oss…”. Detta handlade om en samhörighet som går djupare än en social identifikation med den egna gruppen. En samhörighet som är något annat än ”Homo Economicus” stränga påbud om konkurrens och individualism. Att uppträda mänskligt är något annat än att slåss om rikedom och prestige som herrelösa hundar slåss om en soptunna.

 

Den samhörighet Jesus talade om var den kärlek som är varje människas inre möjlighet till medkänsla, samhörighet och vänlighet mot alla levande varelser, inklusive mot sig själv. Strax innan lärjungarnas visade sin oro över främlingarnas handlande hade Jesus tillrättavisat dem för att de tvistat om vem av dem som var den störste. Han hade tagit ett barn och lagt armen om det och sagt att ”den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”. Ett barn har sitt värde genom att vara barn, inte genom status eller makt.

 

Vi söker en alternativ berättelse till det imperialistiska ”kriget mot terrorismen” och den måste innehålla värderingar som främjar en värld i fred och samförstånd. Värderingar som empati, förståelse, samhörighet, självacceptans, respekt för alla arter i skapelsen och insikt om jordens begränsade naturresurser. Jesus berättelse handlar om en sådan återupprättad ordning i vår trasiga värld – den som ingen kan äga men alla kan dela. Det handlar om Guds rike inom oss, ett rike som kan gestaltas i relation till de andra: ”Den som inte är emot oss han är för oss…”

 

Bön:  Gud giv oss av nåd möjligheten att återupprätta fred och samförstånd i världen. Amen.

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 6 2019

Bibelmeditation vecka 5 2019

 

”Ingen har någonsin sett Gud…”Joh 1:14-18

Eftersom ingen har sett Gud är vi, när vi talar om Gud, hänvisade till vår egen inre föreställningsvärld eller till tolkningar av den värld vi ser. Till exempel har det kosmos, som visar sig för oss som ett himlavalv, i alla tider varit föremål för tolkningar av vår existens. Vår vidgade kunskap om olika universa får tanken att svindla och får oss att undra om det inte finns en skapande Gud som döljer sig i djupet av vår materia.

 

”Ingen har någonsin sett Gud…” och ändå fortsätter vi tala om den Gud vi inte sett.Den moderna människan framställer ofta sig själv som en tolerant hedonist. Detta är en människa som är inriktad på att maximera sin lycka, söka efter njutning och undvika lidande men som trots möjligheten att välja liv utan en ”dömande” Gud är proppfull av förbud och ångest i det omedvetna. Det som trängs bort är inte längre, enligt Freuds teori, förbjudna begär och njutningar utan bristen på tillit. Istället för att skapa en känsla av frihet leder störtandet av Gud som den ”förtryckande auktoriteten” till nya och ännu strängare förbud. Konsumtionen av psykofarmaka har inte avtagit utan ökat.

 

”Om Gud inte existerar är allting tillåtet” säger fadern till sin son Ivan i romanen Bröderna Karamazov. Men jag tänker att det finns erfarenhet som tycks peka i en motsatt riktning: om Gud inte existerar är ingenting längre tillåtet. I de samhällen där ateismen gjorts till offentlig religion tycks myndigheterna ha ett omättligt behov av kontroll. Kanske det snarare är så att om ”Om Gud inte existerar är allting förbjudet”. Modet att leva i frihet måste sökas från en plats i vårt inre och manifesteras i den materiella kontext som är vår omvärld.

 

”Ingen har någonsin sett Gud…” betyder att den enda vägen till Gud är trons väg:  att överlämna sig åt en inre tillit riktad mot en existerande Gud som jag nog aldrig kommer att få se. Denna tro kan skapa ökande tillit och ge ett gensvar i min egen existens. Jag kan läsa om spåren efter en sådan tro i religionshistorien men där kan jag också läsa om maktens missbruk av densamma.

 

I vårt samhälle är varufetischismen ett sådant mäktigt missbruk vars inflytande utövar makt över våra tankar. Varor får karaktär av magiska föremål med inneboende metafysisk kraft som kan ersätta mellanmänskliga relationer. I själva verket blir vi i överflödssamhället slavar under ett beroende som hotar vår existens som människor. Vi vet mycket väl att pengar bara är konstruerade värden för varubyte men agerar ändå som om det var magiska föremål. Följden har blivit att makt och pengar hotar att utplåna vår civilisation genom en klimatkatastrof orsakad av ojämlik överkonsumtion.

 

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Detta är Johannes tro, i människan Jesus såg han spåren efter den Gud som väckte tilliten i hans liv. Han insåg att det som Jesus uttryckte som ”Fadern” var samma verklighet som hans tradition berättat om som ”Jahve” och det ”Ord” som fanns i begynnelsen. ”Och ordet blev människa och bodde bland oss”.  Så knöt Johannes samman en inre föreställningsvärld av tillit med traditionens tro på en barmhärtig Gud. ”Ingen har någonsin  sett Gud…” men en lång tradition har hållit trons väg öppen för tillit och modet att leva i frihet. Om Gud existerar är allt tillåtet…

 

Bön: Gud, genom tro kan vi söka dig och låta tilliten växa till frihet i våra liv. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 5 2019

Bibelmeditation vecka 4 2019

 

 

”Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta.” Jesaja 22-24

 

 

 

Rädd att bli övergiven

Rädd att bli bortstött

Rädd att falla ur de sociala ramarna

Rädd att bli – psykpatient

                          och socialfall

… Mest rädd för att bli alldeles ensam…”

                                    Hanna Hallgren

Ensamhet är bland det mest smärtsamma i mänsklig erfarenhet. Den kan vara som ett ”svart hål” som stjäl all energi och inte släpper ut något ur sin ”händelsehorisont”, ljuset kan inte heller lämna det svarta hålets innandöme. Det är mänskligt att fly undan ensamhetens ”svarta hål” och frukta dess mörka innandöme där inte ens barndomsminnen av en mors händer finns kvar. Fruktan för ensamheten kan få oss att fly in i drogernas illusoriska världar, underkasta oss någon som utnyttjar vårt behov av närhet eller följa en tyranns hjärtlösa exploatering.

Ensamheten drev tiggaren Gica in i ett drogberoende där vägen tillbaka till familjen blev allt avlägsnare. Kanske spelade också rädslan för att bli bortstött av andra en viktig roll i de pojkars liv som hetsade varandra att misshandla Gica till döds. Kanske fanns det i pojkarnas närhet en jargong av hjärtlös despoti, där Gica kallades för ”pissråtta”, som bidrog till hans död. Allt som händer är en del av ett sammanhang, vi är alla beroende av varandra som en gemensam kropp.

”…Mest rädd för att bli alldeles ensam…” är några rader ur Hanna Hallgrens längre dikt om Europamedborgaren, samhällskroppen och den Europeiska Unionens kropp. När jag läser den vidgas min känsla av samhörighet till en större kropp av mänsklig gemenskap. Vi är alla sammanfogade av vardagliga händelser och bilder. I min närhet fogas vedstaplar, flaggstänger och husvagnar samman med bilder från förr: Bombskador i Hanoi, neurosedynskadade barn och nu smältande ismassor i Antarktis. Vi är som mänsklighet inte bara en samling individer utan en gemenskap som genom evolutionen har ett ansvar för varandra. Som människor har vi alla någon erfarenhet av att samhörighet är en möjlighet och att ensamhet är ett hot. I de bibliska skrifterna gestaltas denna samhörighet som en gemensam möjlighet till kärlek, en Gud som bryter ensamheten och fogar oss samman till ett folk.

När Jesus möter den samariska kvinnan, i söndagens evangelietext, bryter han en konstruerad barriär som byggts upp mellan judar och samarier. Också Jesaja bryter sönder etniska gränser och förkunnar en Gud som tillhör alla folk på jorden. De bibliska perspektiven kan bryta invanda rädslor och öppna nya mentala rum. Den framtid vi som mänsklighet står inför gör denna gemenskap mellan folken till en nödvändig förändring. Gica, andra EU-medborgare och flyktingar gör det också nödvändigt att kränga av oss nationalismens och etnicitetens tvångströjor.

Vår möjlighet är att forma ett samhälle byggt på delaktighet som är öppet för nya lösningar och vända oss bort från ensamhet och rädsla. Det är vi som bär den globala mänsklighetens framtid nu. Det är vi som får vända oss till den Gud som inte exkluderar och utesluter, härskar och förtrycker, utan befriar till gemenskap och arbetsglädje.

Bön: Gud giv oss en nyskapande vilja så att vi kan förenas med alla folk på jorden till en enda gemenskap. Amen

 

 

 

 

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 4 2019

Bibelmeditation vecka 3 2019

 

 

 

”Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ned vid källan… ” Joh 4:5-26

 

Detta är ett av de viktigaste textavsnitten i evangelierna. Det inleder berättelsen om mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus. Mötet sker vid en brunn och Jesus börjar prata med henne och ber om lite vatten. Hon blir förvånad när hon som samarisk kvinna blir tilltalad av en jude. Jesus motiverar samtalet genom att berätta om sitt uppdrag som Messias och talar till henne om ”det levande vatten” som blir till en källa av ”evigt liv”. Hela berättelsen är rik på metaforer och därför är det lätt att missa anledningen till att Jesus var vid brunnen: Han var trött efter vandringen.

 

Dessa ord om trötthet beskriver de mänskliga villkor som Jesus delar med oss och som också formuleras i den Nicenska trosbekännelsen med orden ”sann människa”. Därigenom förhindras vi att falla för frestelsen att sätta det andliga i motsats till det materiella. Som jag ser det är andlighet att vara helt närvarande i den materiella verkligheten. Påve Paulus Vl uttryckte det, i encyklikan Populorum Progressio,med orden ”mer människa: Materien och kroppen är platsen för den gudomliga närvaron i alla naturens verk.

 

”Jesus, som var trött…”handlar om Guds närvaro under materiella villkor snarare än om en övernaturlig uppenbarelse. Vi är inte kallade att gå ut ur våra kroppar och förneka dem utan snarare att helga dem som ett Guds tempel. Kroppen är central för kristen tro: Gud blev människa, föddes av en kvinna och dödad på ett kors. Att vara närvarande i det materiella och se det som heligt är uttryck för äkta andlighet. Materien bör inte ställas mot det andliga, det ena är inte större än det andra. När vi lever vårt vardagliga liv, dricker och äter, älskar och vårdar, skapar och förvaltar, förkroppsligar vi Guds närvaro i det materiella livet.

 

Mystikern Teilhard de Chardin, som skrev Fenomenet människanunder 1920-talet, såg det andliga som en central tråd invävd i själva evolutionsprocessen, en skapelseprocess som är en pågående rörelse av andlig växt. ”…Att det oändliga och ogripbara kan te sig som värt att älska och att ett människohjärta kan klappa av verklig kärlek för en medmänniska” förefaller lika omöjligt som att ”tusentals kvinnor och män, därför att de känt kärleken dagligen gör avkall på varje annat livsmål och varje annan glädje än den att under arbete och möda mer eller mindre överlämna sig åt den”.Teilhard talar om mystikens erfarenhet, men är inte varje kärleksförhållande en spegelbild av denna Guds närvaro i det mänskliga, även om vi ibland krossar spegelns sköra glas?

 

”De krossade speglarna” och den smärta de medför är vi väl bekanta med. Det är också vad Jesus ser i den samariska kvinnans liv: Brustna relationer, fem män och föraktad för sitt ursprung. Även utifrån denna erfarenhet hänvisar Jesus till något som kan hela det som spruckit: en kärlek som inte är bestämd till en plats eller ett tempel, utan en närvaro i ”ande och sanning” där spruckna speglar på nytt kan helas av upprättande kärlek. Är inte vårt starkt polariserade samhälle just en sådan krossad spegel? Kanske vår uppgift är att prata med dem som lider efter brustna relationer och lyssna på den andlighet som möter oss genom andras erfarenheter.

 

Bön: Gud – hela våra spruckna speglar så att vi kan se bilden av dig i mötet med den andre.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 3 2019

vecka 2 2019

 

 

”… Du är min älskade son, du är min utvalde.”  Luk 3:15-17, 21-22

Ännu ett traditionstyngt jul-och nyårsfirande ligger bakom oss. Det är som om människor runt om i världen klamrade sig fast vid stereotypa bilder av hur jul- och nyårsfirande ska firas. Hur avflagnat ödslig denna tradition har blivit ser man tydligast i turisthotellens foajéer  i söder där torra julgranar släpper sina barr. Den ursprungliga innebörden av Jesus födelse har våldtagits av kommersiella krafter och nyårsfirandets eftertanke har skjutits sönder av fyrverkeri, champagne och fylleritradition.

Det här är inte enbart ett problem för kyrkan som ser sin teologi förvandlad till krubbromantik och astrologiska myter. En livslögn skapas också när verkligheten bäddas in i konsumtionsromantik och sekulära myter som för att dölja osäkerheten i de mänskliga villkoren. Därför är det skönt när firandet är över, julklappspapperen är sopsorterade och flaskorna på väg till återvinningen.

Kampen mot livslögner är dock inte över. Kanske den kampen är en av våra viktigaste uppgifter när ekonomiska och politiska intressen förhindrar oss att förstå vad som är viktigast för att skapa mening i våra liv. Det gäller också i hög grad kyrkans uppdrag, att i en ständig bearbetning återerövra det religiösa språket för att undvika att det exploateras av politiska eller ekonomiska intressen, främmande för kyrkans uppdrag. Vi är som kyrka en sökande institution som tillsammans ska tolka och finna uttryck för Guds vilja i den ständiga förvandling som världen genomgår. Vi behöver varandra för att våga möta de mänskliga villkorens utmaning i en orolig framtid.

Att läsa och tolka bibliska texter är en del av kampen för en giltig verklighetsbild. När vi läser dagens predikotext om hur en duva sänkte sig sig ned över Jesus och ”en röst hördes från himlen: Du är min älskade son…” så hamnar vi mitt i ett komplicerat tolkningsproblem. Här konfronteras vi med den historiska giltigheten kontra myten som sanningsbärare. Vi möter också frågan om vad som är gemensamt för kristendom och islam och vad som skiljer dem åt. Begreppet ”Guds son” blir en särskiljande fråga som aktualiserar tron på att Jesus var både ”sann Gud” och ”sann människa” i den kristna traditionens berättelse. För muslimer och judar framstår detta som orimligt, rent av stötande för att det kan uppfattas som en fysisk far-son-relation.

Men begreppet ”Guds son” uppfattas i den kristna traditionen som ett uttryck för en ”utvald” och inte en fysisk far-son-relation. Det finns gott om exempel i den hellenistisk–romersk kulturen på att kalla den som var utvald för ”Guds son” och i den Hebreiska bibeln finns föreställningar om att kungen blir ”Guds son” vid trontillträde. ”Då ska du bli som en son till den högste…”. Jesus som ”Guds son” var därför begripligt för samtidens människor. I Johannesevangeliet används ”Guds son” för Guds närvaro på jorden genom Jesus. I Romarbrevet kan bilden av Jesus som ”Guds son” tolkas som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas ”Guds son”. I Markusevangeliet beskrivs Jesus som ”Guds son” utan att förutsätta någon övernaturlig jungfrufödelse utan som ”en utvald”. Jesus är en människa som Gud utvalt för ett särskilt uppdrag. Man kan säga att den far-son-relation som etableras skapas genom ”adoption”.

När den Nicenska trosbekännelsen skrevs år 325 utvecklades den kristna dogmen om Gud som treenig och Jesus som ”Gud av gud …född och icke skapad, av samma väsen som fadern…”Här försökte man, med en sofistikerad begreppsapparat från semantik filosofi, teoretiskt förklara det som i Nya Testamentet var öppna berättelser uttryckta på ett flertydigt språk. Denna trosbekännelse har sedan bevarats i den kristna traditionen men behöver kompletteras med nya tolkningar av Nya Testamentets flertydiga och öppna berättelser som grund.

BÖN: Gud ge oss vägledning i kampen mot livslögner och förföriska myter så att vi kan finna din vilja med våra liv. Amen.

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för vecka 2 2019

BIBELMEDITATION VECKA 52 2018

 

 

 

 

 

 

”…Ordet var liv, och livet var människornas ljus…”Joh 1:1-14

 

 ”Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar, himmelens kronor med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla Guds hus, psalm som är sjungen från tid till tid, eviga längtan till ljus och frid! Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar”

 

Veckorna före jul glittrar hela staden av festdekorationer och som en final på dessa överdådiga ljus- och bjällerklangsfyllda dagar stämmer kyrkorna in med julkrubbor och julpsalmer. Men det är något som inte känns riktigt övertygande, en känsla av att det överdådiga firandet tystar ned andra röster: En julmarknad som stängs några dagar efter att ha utsatts för ett terrorattentat, haltande förhandlingar i Katowice och utrikeskorrespondenten Cecilia Uddéns fråga: ”Vad är värst att bli våldtagen eller fråntagen sina barn”? Hon berättar om Nadia som rövades bort som sexslav av IS och födde en dotter under fångenskapen. Detta barn betraktades som oren av IS eftersom Nadia var kristen, men sedan hon flytt hem till sina föräldrar blev hon fråntagen sitt barn av släkten. Dessa kallade dottern för oren eftersom hon var muslim och mördarens barn. Också i denna berättelse fanns boskapsdjur och man hörde lamm som bräkte efter sina mammor och påminde lyssnarna om julkrubban. Men påminnelsen om julkrubban stördes av Nadias tårar.

 

Måste vi antingen tysta ned dessa andra röster för att kunna fira jul eller släppa fram orosmolnen och ”skämmas” över julpsalmernas trygga glädje som en verklighetsflykt? Finns det i det kristna tänkandet en logik som är uteslutande, som skapar ett vi och dom, där det inte finns plats för Nadia och hennes lidande? Firar vi under julen födelsen av ett barn som bekräftar att det finns ett ”fullkomligt bortom” som kommit till vår ”ofullkomliga” värld, denna vår värld som ännu inte lever upp till Guds förväntningar? Består världen av några som tagit mot Guds välsignelse och andra som behöver omvändas till den högre sanningen? Eller ryms både sorgen och glädjen, både lidande och skapande i julens budskap och i vår kristna tro? Går det att bryta ned denna gamla ”vi och dom-värld” som motiverat såväl kolonialisering som aggressiv västerländsk marknadsimperialism?

 

Låt oss till att börja med erkänna att vårt vackra julfirande rymmer både en påminnelse om tilliten som väcks av Guds närvaro i världen och den ekonomiska logiken bakom en otyglad marknadsekonomi. En politik som tränger undan moraliska normer för att tillåta varufiering av både människor och klimat. Genom helaskapelsen finner vi detta dubbla förhållande mellan goda och onda krafter. En pågående kamp mellan motsatsernas påträngande komplexitet, både av en inkluderande kristen tro som vill omfatta allt och alla och en exkluderande tro som vill mejsla fram det specifikt kristna och frälsa världen. Den tro som motsätter sig korstågen är på samma gång den tro som iscensätter korstågen. Även den goda kristna viljan till medmänskligt engagemang har del i klimatförändringarnas orsaker.

 

Kanske rymmer Johannesprologen, som dagen text är hämtad ur, ett svar om det liv som är människornas ljus. Den Gud som i Kristus inkarnerades i världen och blev en del av människans begränsade värld, prisade liljornas skönhet och sedan torterades till döds. Denna Gud överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. Det handlar om att göra världen större – att vidga ”skapelseuppfattningen” och att inte hela tiden pressa in verkligheten i vår begränsade världsbild. Det handlar om att öppna sej för det inre ljus som ser med kärlek på den andre och låta sig dras in i Guds närvaro och den pågående förändring  som livet är en del av. Att söka snarare än att finna, att leva av nåd snarare än av makt, att lämna farliga religiösa och kulturella förenklingar och älska och lida med sin nästa.

 

BÖN: Gud låt ditt ljus fylla vårt sökande med nåd och tillit. Amen

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för BIBELMEDITATION VECKA 52 2018

Bibelmeditation vecka 51 2018

 

 

 

”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…”Lukas 1:30-35

 

I den kristna berättelsens urkunder står en kvinna i centrum. ”Helig ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Om man vill läsa bibeln i ett feministiskt perspektiv kan denna text vara en utgångspunkt.

 

En sådan läsning skulle då kunna förstärka övertygelsen om att Bibeln stödjer kvinnors kamp för jämställdhet och att religionens patriarkala drag kom in senare när texterna tolkades i patriarkala strukturer. Men de som tolkar Bibeln på detta sätt gör samma misstag som de traditionellt patriarkala läsarna gör sig skyldig till när de låter enskilda bibeltexter vara vägledande för hela den mångfald av texter som bibeln utgör. Hanna Stenström som forskat i feministisk exegetik konstaterar att feministisk bibeltolkning har klarlagt ”hur djupt och genomgående androcentriska de bibliska texterna är, alltså att de genomgående präglas av ett tänkande där mannen och det manliga är centrum och norm och kvinnan är `den andra´ och en avvikelse från den manliga normen”.

 

Nutida samhällssyn och feministisk verklighetstolkning skiljer sig faktiskt markant från den verklighet som skildras i Bibeln. Detta väcker frågor om hur man kan förstå Bibelns auktoritet: I vilken grad och på vilket sätt är Bibeln en norm för kristen gemenskap, och vilken roll spelar nutida kunskaper och erfarenheter?

 

När de bibliska texterna rymmer en patriarkal kultur med en androcentrisk världsbild, när kvinnan är underordnad mannen, innebär det en svårighet för den moderna läsaren. Det är inte enbart en fråga om vilken relevans vår tids feministiska perspektiv har i en kristen livsuppfattning utan det berör hela vår världsbild: Sociala samlevnadsfrågor, politiska ideologier och fysikens och kvantfysikens beskrivningar av verkligheten.

 

Sedan ett hundratal år tillbaka har vi med hjälp av den historisk-kritiska bibelforskningen lärt oss att läsa bibliska texter som vilka andra antika texter som helst. Vi tar då hänsyn till språkets och kontextens påverkan på det som beskrivs. Vår erfarenhet av Gud är inte bunden till en text men texten kan förklara den erfarenhet av Gud som vi möter i den fysiska verkligheten. Därför blev Gud människa och det är i vår historiska och materiella värld som vi kan möta Gud med hjälp av de texter som berättar om detta under. Där vår kunskap begränsar vårt vetande leder oss tron vidare till en tolkning av erfarenheten in i en gemenskap med det gudomliga.

 

Bibelns mångfald ger utrymme för tolkning utifrån olika perspektiv. Ett av dem är det feministiska perspektivet utifrån vilket dagens text är en hyllning till födandets erfarenhet. Kanske är det födandets erfarenhet som skapar en djup vördnad för livet – en exklusiv kvinnlig erfarenhet som ingen man har upplevt. Även om mannens närvaro vid förlossningar kan mildra hans alienation kan den aldrig ersätta den djupa erfarenhet som födandet av nytt liv innebär. Den långsamma anpassningen av kvinnans kropp, modet och kampen att förlossa en ny människa till liv utgör en revolt mot mannens definition av kvinnan som det svaga könet. Nu är det dags att lämna den säkerhet som fötts ur falsk överlägsenhet och manlig arrogans och påbörja en upptäcktsfärd mot morgondagen, genomlyst av födandets erfarenhet.

Bön: Gud ge oss alla, kvinnor som män, modet att leva i din livsuppehållande kärlek. Amen.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 51 2018

Bibelmeditation vecka 48 2018

 

 

”… I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken…” Sakarja: 9: 9-10

 

Vi firar åter 1:a advent med texter om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Vi sjunger ”Hosianna, David son, välsignad vare han, välsignad Davids son…”Det är fest med adventspsalmer och ljuständning, fulla kyrkor och predikan om fredskonungen. Vi behöver den där gemensamma glädjen som på ett föregripande sätt talar om en kommande fred, men likväl är det något som skaver: ser vi hela bilden?

 

Vi talar gärna om Jesus åsneritt som en manifestation för fred och talar om hur barnen strödde palmkvistar där han skulle rida, men vi hoppar gärna över den resonansbotten där åsneritten är en revolt mot den rådande ordningen. Jesus kände till texten ovan av profeten Sakarja och när han valde att rida in på en åsna var det säkerligen en  bekännelsehandling: Jesus identifierar sig som Messias, en kung som ska förinta krigets vapen och skapa fred i världen. När Sakarja skrev orden ovan hade han återvänt från fångenskapen i Babylon och återuppbyggnaden av templet skulle påbörjas. För dem som återvänder till ruinstäder och krossade stadsdelar, föder krigets brutala meningslöshet  ett ”aldrig mer”!

 

”Aldrig mer” står det som en eldskrift efter nazismens folkmord och kommunismens brott mot mänskligheten, det kommer att stå där efter kriget mot terrorismen som satt mellanöstern i brand och det kommer att stå där efter klimatkatastrofens följder när vapentillverkningen avbrutits.

 

”Jag som har överlevt från krigets fasor

hurrar ej uti fredens skälvande minut

ty jag går mot framtiden i trasor

och ser den an med ögon som släckts ut.

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!”                     (Tältprojektet)

 

För krigets offer, för återvändande flyktingar och för dem som bär fysiska och psykiska skador i sina kroppar är ”aldrig mera krig” mer än en slogan. Men för oss som bor i ett land som undgått krigets fasor de senaste 200 åren är det inte lika självklart. Inte ens i kyrkan, trots att vi läser om att ”krigets vapen skall förintas.” ”Samtalet om tro i Sverige dikteras av ett mjukt gudspatriarkat och en nationalistisk konservatism” skriver Elisabeth Hjort i en DN-artikel är hon efterlyser sambandet mellan trons språk och en kämpande feminism. Hon efterlyser även ett ansvar från dem som äger lyxen att inte ha drabbats av förtryck och därför inte känner det raseri som bor i de kroppar som är dömda till utanförskap. Är vi de privilegierade som kan unna oss palmkvistar och åsnebilder utan att ta kampen mot patriarkatet, nationalismen, upprustningen och ojämlikheten på allvar?

 

Vi beter oss på samma sätt som Israels folk före deportationen till Babylon. Trots många varningar från profeterna fortsatte de som förut till dess att katastrofen kom och Jerusalems murar blev till ruiner. Nu är det ekonomer och klimatforskare som ropar varnande rop till oss och den gemensamma nämnaren i både klimatkris och valutakris är vapentillverkningen och krigen. Men vi lyssnar inte utan låter skuldberget skjuta i höjden medan beroendet till det militärindustriella komplexet ökar.

 

Kanske vårt ”mjuka gudspatriarkat” behöver ersättas av en fredskonung som inte kommer i en glänsande limousin utan som med orden från Sakarja legitimerar fredsaktivister, religiösa feminister, antirasister, de som möter gummibåtarna från Nordafrika och de som bär plakat utanför migrationsverkets lokaler när deportationer ska verkställas. Som Elisabeth Hjort skriver ”…det är Gud som får oss att gå. Som skapat rörelsen i våra lemmar, begäret efter rättvisa i våra hjärtan, ljuset i våra barns ansikten…”

 

Bön: Gud väck begäret efter rättvisa i våra hjärtan och låt ditt ljus skapa rörelsen i våra lemmar i sökandet efter en global fred .  Amen.

 

Publicerat i Bibelmeditation | Kommentarer inaktiverade för Bibelmeditation vecka 48 2018