”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.” Luk 18:31-41
Vad var det lärjungarna inte begrep? Jesus hade gjort en sammanfattning av sin livsuppgift och hänvisade till vad profeterna hade sagt om människosonens öde, hans lidande, död och uppståndelse. Av detta begrep lärjungarna ingenting, de såg upp till en person som sa sig vara utsänd av Gud och hade drag av Messias, den som skulle komma som befriare, men som nu antydde att han skulle bli hånad och dödad. ”Vad han menade var fördolt för dem…”
Det var lika svårt för lärjungarna att förstå vad Jesus menade som det är för oss i vår tid att förstå människan Jesus. Vi läser texterna om honom med vår tids mytologiska glasögon och tolkar hans livsgestaltning genom våra utmaningar och tillkortakommanden. Vi kan ibland känna oss som ensamma varelser i en utsatt värld, utlämnade åt en kosmisk och social hemlöshet och bärare av världsångest och livsångest. Naturen kan då upplevas som ett oändligt och lagbundet mysterium utan mening där vi människor lever utlämnade åt varandra i ett hotfullt främlingskap. Då är det lätt att göra Jesus till en flyktväg undan existensens villkor och utmaningar. För andra blir individualismen en flyktväg eftersom den väsentligen handlar om personens förhållande till sig själv. I besvikelsen över individualismen kan den moderna människan se kollektivismen som en annan möjlig flyktväg, men denna uppmärksammar inte den enskilda människans ensamhet utan fokuserar på samhället. Religion, individualism och kollektivism kan alla ge möjliga flyktvägar för den moderna människans existentiella dilemma.
Mot dessa flyktvägar ställer Jesus en fjärde väg, den som inte lärjungarna begrep och som även vi har svårt att förstå. Den går från vår ensamhet in i relation till den Gud som vi möter i vår nästa och den kan skapa en enad mänsklighet. Relationen till den andre i kärlek och igenkännande är vägen till den mänsklighet som utgör Guds mångfald av relationer.
I nobelpristagarens Jon Fosses texter skildras människans existens som en parentes i ett större mer oåtkomligt men ändå nära sammanhang. På samma sätt som hos Kirkegaard blir ögonblicket en del av evigheten, utan början och utan slut. Nuet existerar inte som ett avgränsat fenomen, det finns hela tiden i ett större sammanhang som ett löfte om befrielse ur döden mitt i livet. Jag kan lämna flyktvägarna och ingå i en aktiv beredskap att uppgå i Guds eviga nu, som en fundamental frihet. Med Fosses ord: i ”avskildhet”……”Därbakom är ingenting / och så ljuset”. Med mäster Eckhards ord ”Den som vill höra Guds ord måste helt ha lämnat sig själv.”. Eller med Jesus ord: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta…själ…förstånd och av hela din kraft. Du ska älska din nästa som dig själv…”
Det finns ett samband mellan lärjungarnas oförmåga att förstå Jesus och den blinde man som Jesus hjälpte så att han kunde se. Inom mystiken är mörker och blindhet inte ett hinder utan förutsättningarna för den som ska se ljuset, den som är blind måste inse vad det är han inte ser. ”Ljuset som Gud är, det lyser i mörkret. Gud är det verkliga ljuset; den som ska se det måste vara blind…” (Mäster Eckhard)
Tillsammans med den blinde som Jesus återgav synen ber vi: ”Herre gör så att jag kan se igen.” Gud hjälp oss att se dig genom vår nästa och din närvaro bortom det fördolda. Amen