Bibelmeditation 2:a söndagen i fastan, vecka 8 2024

Matt 15:21-28

”…Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk. Men hon kom och föll ner för honom och sade: `Herre hjälp mig. `Han svarade `Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna` `Nej herre, sade hon, `men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.`…”

Här ekar det av en historisk kontext, ett eko som rullar in över Palestina än i dag och vållar ett outhärdligt krig som nu kan beskrivas som ett folkmord. Under flera hundra år före Jesus liv hade olika folkgrupper levt i området. Gränsdragningarna utgjordes av den makt som olika kungar eller härskare utövade och människor rörde sig sannolikt ganska obehindrat mellan olika riken. I dagens text återspeglas en rivalitet mellan olika folkgrupper som kan vara minnet av forna stridigheter. Texten beskriver hur en kananeisk kvinna sökte hjälp av Jesus som var jude. Hon representerade en folkgrupp som levat där tidigare. 

Av den beskrivna ordväxlingen mellan Jesus och kvinnan förstår vi hur rivaliteten mellan folkgrupper kan leva kvar i århundraden efter krigen. Men vad som också återspeglas är hur Jesus, trots att han uttrycker sig som en person med sin tids främlingsförakt, sätter sig över detta och hjälper kvinnan. Jesus var nog medveten om de villkor som var förbundna med att leva i det utlovade landet: ”En och samma lag skall gälla för er, såväl för främlingen som för den infödde”. För honom fanns visionen av Guds rike där etniska och geografiska gränser spelat ut sin roll. Där Guds barmhärtighet råder ska vi förenas över alla gränser till en enda mänsklighet. 

Konflikt och längtan efter försoning har varit en del av Israels historia alltsedan berättelsen om konflikten och försoningen mellan Isaks söner Jakob och Esau. Vid denna försoning nämns namnet Israel för första gången. Det är förpliktigande för staten Israel att åberopa biblisk historia när man tar detta namn. Dagens Israel motiverar sin existens utifrån den bibliska berättelsen om löftet från Jahve om att leva i det som var Kanaans land. Men de har då också förbundit sig att följa de villkor som den bibliska berättelsen ålägger dem. 

Därför måste Israel upphöra med ockupationen och den etniska rensning som pågår på Västbanken och Gaza. Den nationalism som i dag förgiftar både de israeliska och palestinska folken är helt främmande för den bibliska berättelsen. Där har Israel uppgiften att vara ett tecken för de andra folken genom sitt förhållande till främlingen, änkan och de faderlösa. En enande gemenskap som vittnar om Guds vishet och rättfärdighet.

Det saknas inte heller alternativ till den Israeliska krigspolitiken i den judiska traditionen. Redan innan den israeliska staten bildades i Palestina varnade många judar för konsekvenserna i förhållande till palestinierna. Den judiske rabbinen i Stockholm under andra världskriget, Marcus Ehrenpreis, var en av dem. Han tecknade, med inspiration från profeten Esra, en bild av judendomen som en religion i diaspora: ”Israel utan kung, utan stat, utan tempel även, som sammanhålls allenast av sin lära, av sin Heliga Skrift: ej ett folk bland folken, utan något egenartat och nytt som aldrig har funnits..” För många judar i diasporan är nog detta det enda alternativet.

Den israeliska statens uppkomst handlar dock inte enbart om Guds löften i Gamla testamentet utan också om den moderna kulturens rasistiska antisemitism. Antisemitism och nationalism är två grundpelare i orsakerna till staten Israels bildande. För antisemitismens historia har vi alla ett ansvar, inte minst som kristna då det både i ersättningsteologin (den teologi som menar att kristendomen ersätter judendomen) och hos betydande teologer som Luther förekommer antisemitiska inslag. Det är vår uppgift att göra Sverige till ett gott hemland att leva i för judar såväl som för muslimer och kristna. Förutsatt att vi framgångsrikt kan bekämpa antisemitismen i vår kultur finns det alternativa försoningsprojekt. Geneveinitiativet i Ramallah är ett av dem. En av deltagarna i detta projekt är den israeliska brigadgeneralen Shlomo Brom som efter massakern den 7 oktober säger : ”Israel har två vägar att gå: antingen en tvåstatslösning eller en stat med lika rättigheter för alla invånare…”

Bön: Gud ge oss mod att utrota antisemitismen och ge det judiska folket mod att leva i fred med palestinier som ett tecken på din försoning. Amen.

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.