”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Luk 6:36-42
(2/7 4:e söndagen efter trefaldighet.)
Det finns en samstämmighet mellan Gud och människa – Jesus blottlägger en gudomlig disposition i varje människa som gör att vi kan vara barmhärtiga. Min barndom färgades av en självklar religiositet som sällan åberopades men som påverkade relationerna till andra människor. Min mor var präglad av känslan av underlägsenhet från torpstugans beroende av herrgårdsfolket, men detta vägdes upp av den frireligiösa känslan av utvaldhet. Jag förstod aldrig väckelsens behov av personlig frälsning men jag ärvde min mors djupa tillit. För mej handlade min gudstro om religionens djupa rottrådar in i människans inre och hennes sätt att existera i den yttre världen. I vardagsmoralen gestaltades den religiösa erfarenheten och den sökte sig in i de mest undanskymda av själens skrymslen långt bortom de vedertagna religiösa formerna för kristen tro. Som för Augustinus letade sig den religiösa erfarenheten utifrån och in i mej. Jag hade med mej den frikyrkliga traditionens trygghet i mina egna erfarenheter av den existentiella ångest som ansvaret för livet vållar. Traditionen blev min utgångspunkt för att lära känna den mystika närvaro varifrån tryggheten utgår och universellt liv uppenbaras.
Steget från denna universella delaktighet till politiskt engagemang är inte långt. Söndagsskolans berättelser om människorna i Turkmenistan och missionärens intressanta föremål från en annan kultur satte upp varpen till min internationaliserade gudsupplevelse. Guds barmhärtighet var inte en genväg för individuell befrielse från ångest utan en global gemenskap av mänskligt liv. Jag skriver om dessa erfarenheter för de gav mej då och ger mej nu ett självklart förhållande till vår tidsålder som innehåller klimatförändringar och eskalerande artdöd. Den kristna kallelsen har för mig aldrig handlat enbart om personlig frälsning utan om människans plats på jorden. Den allt för höga sommarvärmen, skogsbränderna och de smältande isarna i Antarktis är existentiella utmaningar som väcker frågor om Gud och om vilka vi är i förhållande till alla andra. Vad betyder det att vara barmhärtig och finns det en relation till något som är större än oss själva, som vi kan knyta an till när klimatångesten kramar våra själar?
Som svar på denna fråga lanserade Teologerna KG Hammar och Petra Carlsson ”den åttonde dagen” som begrepp och livsstil. Den ”åttonde dagen” är ett gammalt judiskt-kristet begrepp som öppnar världen för en framtid bortom den vi lever i nu. Den är en vision om en annan värld, mitt i vår verklighet. En framtid som knyter an till messianismen och talet om Guds rike. Det är ett kristet förhållningssätt som bryter med de apokalyptiska undergångsstämningar som förlamar vår handlingskraft. Det ger hopp om en förändring och om att vi kan påbörja den i våra liv nu. Vi är inte ensamma om att vilja leva så, också i de andra finns en längtan, som efter en sval sommarmorgon, som försmak av vad ett annat liv kan innebära. Det innebär att kasta grus i det maskineri som överskrider planetens gränser och att bryta med den oreglerade kapitalismens konsumtionsslaveri. Det innebär att vi kan börja omställningen i våra egna liv och visa barmhärtighet istället för att döma andra.
Nu går vi in i semestertider och söker utforma en klimatvänlig livsform medan vi njuter av varandras vilja att ta ansvar för naturens rop på hjälp. Livsglädje är också ansvarets glädje och barmhärtighetens djupa livsform på den åttonde dagen.
Bön: Tack Gud för tjänandets glädje och din ropande röst i vårt innersta.
Nu under sommarmånaderna tar vi semester: Arne, som har idéerna och Anna som korrekturläser. Vi önskar alla läsare en god sommar!