Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.
1:a Johannesbrevet 4:7-10

Veckans reflex

Religion står åter på agendan och engagerar människor på internetsajter, i ensamma rum, eller i massmöten, större och mer suggestiva än vi någonsin sett. Men alla som ropar ”Herre, Herre” känner inte Gud. I världens kaos, från Norge till Afrika, används religion som ett effektivt redskap för att mobilisera stöd och underblåsa motsättningar. De senaste åren har en våg av både kristen och muslimsk väckelse sköljt över Afrika. Missionärer, predikanter och imamer från hela världen har sökt sig dit för att rädda själar och värva medlemmar. I länder med svåra konflikter mellan olika folkgrupper och landsändar har religionen fått en viktig roll i en våldsspiral fylld med hat och hämnd. I fredliga länder som Norge hörs vittnesmål om hur religionen kan vara grogrund för militanta motsättningar för att skapa våld och död.

Jag ser dem samlas under psalmsång och jubel, jag hör dem skrika ut sina budskap under rungande ovationer medan kollekthinkarna fylls med rikedom och klirr, men kärlek är det inte. Jag hör talas om internetpredikanternas kraftfulla agitation och politikernas förtjusta poserande i deras glansfulla strålkastarljus, men närhet är det inte. Jag hör talas om jungfrur som väntar ”på andra sidan”, sedan martyrerna detonerat sin dödande last, men ömt vårdande händer är det inte. Religion är det nog – men inte är det kärlek, inte är det närhet och inte är det ömt vårdande händer som läker såren i kroppens och själens gömslen.

Vi behöver inte massornas stöd eller predikanternas berömmelse för att finna Gud i vår existentiella ensamhet. När vi plågade av kärlekens frånvaro famlar i en kaotisk värld behöver vi inte kallsinniga attentat av drogade fanatiker. Vi behöver en Gud som är kärlek och ett möte med en som älskar också den som frusit fast i skuggan av en hotfull framtid.

Som i Göran Sonnevis lilla dikt om en fastfrusen fjäril: Jag klättrade ner, försiktigt/och lyfte sakta/fjärilen från/isen, den satt fast/med benen i isen, /var också/skadad på vingen/Vet inte om/jag skadade benen/Vi bar den till en torr/stubbe i solen/Och när vi kom tillbaka/efter en stund/var den borta/En nässelfjäril. I kontrast mot de högröstade vill jag att du lyssnar till denna lilla dikt om varsamhet med djur och ting, med människor och ord, att du lösgör dikten varsamt från den vita ytan och låter den flyga. Då kan ditt förhållningssätt mot världen och allt levande få varsamhetens prägel och kärleken få ömsinta händer i mötet med världens bräcklighet och skörhet. Ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Bön
Herre fyll oss med den kärlek som blir synlig mellan vårdpersonalens vårdande händer när de upprättar den sjukes värdighet eller den kärlek som viskande sjunger mellan rosornas färger när en liten nässelfjäril med skadade vingar snabbt flyger undan mellan snåren.
Amen

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men anden ger liv.
2:a Kor 3:4-8

Veckans reflex
Det är inte någon slags fjäskig och inställsam falsk ödmjukhet som gör att Paulus försäkrar att han inte skulle förmå att tänka ut något på egen hand. Nej Paulus talar om ett faktum där inte han själv är subjektet utan skillnaden mellan två ”förbund”, två olika sätt att förhålla sig till livet.

Dessa två olika sätt att tänka om livet är fortfarande aktuella. Vi möter dem i vår vardag där vi räknar med att naturlagarna gör vår vardag förutsägbar. Bron som vi passerar över rasar inte ihop och flyget som vi utnyttjar störtar inte om vi aktsamt följer naturlagarnas föreskrifter. Det är lätt att tänka att allt liv är inordnat under sådana förutsägbara lagar och det har också varit utgångspunkten för många forskare inom t ex psykologi och ekonomi. Men mot denna lagbundna verklighet står en annan erfarenhet som säger att människor sällan är förutsägbara och ekonomisk teori verkar inte kunna förutsäga vad som sker. Vår vardag lär oss att det är skillnad mellan en naturlag, som är huggen i sten, och mänsklig förmåga att vara skapande i förhållande till varandra.

Den avgörande skillnaden mellan det ”gamla förbundet” och det ”nya förbundet” som Paulus talar om är skillnaden mellan en lag huggen i sten och en andens lag förankrad i din inre värld. En lagbunden, förutsägbar verklighet lever parallellt med en oförutsägbar verklighet där allt är möjligt. Det är skillnad att leva i en värld där allt lyder under en statisk och oföränderlig lagbundenhet eller att leva i frihet med en möjlighet att söka förverkliga ett liv i en expanderande kärlek. Ditt livs sanning finns inte i en given text eller i sträng lagobservans, men i en sökande kärlek i förhållande till den andre, ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Jag bävar inför en frihet där mina handlingar gör skillnad, där våra handlingar oåterkalleligen kan förändra verklighetens villkor för kommande generationer. Vi har kunskap om hur vår livsstil begränsar andra människors levnadsförhållanden och stakar ut en gräns för vårt släktes överlevnad genom att ständigt överskrida ett hållbart uttag av naturens gåvor för egen del. Genom krisernas mörker och makthavarnas dövhet har jag en sådan tillit till Gud genom Kristus att jag vågar hoppas på den frihet som ska lösgöra mängden till ett uppror mot ekonomiska och diktatoriska lagar som dödar. En frihet i anden som likt en väldig Pussy Riot kör iscensätter en uppkäftig lovsång och tillbedjan om förändring. En förändring där inte vi själva eller vårt välbefinnande är subjektet utan något som är större får styra våra beslut.

Bön
Med inspiration från Pussy Riot beder vi:

O Guds Ande, heliga Maria, driv bort Mammons furstar, driv dem bort från makten, driv dem ut ur våra liv, driv bort de svarta limousinernas furstar och giv oss frihet att följa dig. Amen

Amen

Jesus sade: ”Det blir som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån… ”
Matt 25:14-30

Veckans reflex
Jesus berättar en drastisk historia som slutar med att egendomens ägare i berättelsen ber den försiktige och rädde förvaltaren att dra åt helvete, ja åtminstone placerar honom i mörkret där ute där man skall gråta och skära tänder. Om det här var en berättelse som handlade om Gud skulle den vara förfärlig. I centrum för berättelsen står inte egendomens förvaltare, han har ju rest bort, utan några tjänare som ska förvalta egendomen. Den tjänare som upprör Jesus mest är den passive och rädde tjänaren som inte vågar ta risker i sitt förvaltarskap.

Nog kan det kännas som om ”egendomens ägare” har rest härifrån och tjänarna som skulle förvalta egendomen har grävt ned sin talent i jorden. I en värld, rikare och resursstarkare än någonsin, som skulle kunna vara en plats där alla lever ett drägligt och värdigt liv, har vi skapat en eskalerande global kris. En kris där marknaden fråntar miljontals människor deras möjlighet att försörja sig och där politikerna tiger om ökande fattigdom och ojämlikhet som bryter ned våra samhällen i konflikter och krig. En medelklass som ser välfärden ödeläggas samlas på Sygmatorget i Atén, i Paris förorter och på Tharirtorget i Kairo och en maktlös oro sprider sig från Puerta Sol-platsen i Madrid till Tottenham. En social och ekologisk kris som hotar hela människans livsmiljö utmanar till ansvarstagande.

I kyrkans tradition, alltifrån den första församlingen som hade allting gemensamt och delade ut åt alla efter vars och ens behov till Andra Vatikankonciliet och Kyrkornas Världsråds konferens i Uppsala där ansvaret för strukturerna i världens ekonomiska system uppmärksammades och infogades i förvaltarskapstanken, har ansvaret för naturen och människan varit en central uppgift. Om vi som kristen kyrka inte ska identifieras med den rädde tjänaren som ådrog sig Jesus vrede räcker det inte med att begråta svältkatastrofer och koldioxidutsläpp, skogsskövling och livsmedelsbrist utan att ställa den ekonomiska eliten till svars. Så länge finanskapitalet lämnas oreglerat kommer varje politiker och varje regering att vara bakbunden av marknadens diktat där viljan till omvändelse saknas. Vad kan en tjänare i detta klimat göra? När kvinnorättsrörelsen började formera sig var det studiecirklar och kunskap förenat med konkreta förslag till förändring som bröt upp den manliga dominansen och öppnade dörren mot förändring. Kan kyrkan bli en världsvid kunskaps och studiegemenskap som blottlägger krisernas orsaker och effekter? Kan vi bli en medveten förändringskraft en omställningsrörelse för ett nytt samhälle? Kan vi bli en tjänare åt egendomens Herre som orädda och självuppoffrande vågar söka sanningen?

Bön
Herre, medan vi letar efter vår nedgrävda talent samlar bina in honung och Higgs partikel binder samman universum, i trädgården mognar frösådden till skörd och din skapande kraft stryker över universum sin barmhärtiga närvaro. Giv oss mod att vara dina tjänare i världens händelser.
Amen

Vecka 24, 2012

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både ni och vi nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.
Efesierbrevet 2:17-19

Veckans reflex
Jag drömmer om att en enda stor global pingströrelse skulle förena alla dem som är långt borta och nära till en freds och rättviserörelse där WTO, IMF, ILO och FN skulle instruera alla sina tusentals tjänstemän att bli ambassadörer för social trygghet och ekonomisk rättvisa och att bankväsendets alla transaktioner och derivatkonstruktioner skulle vändas till att tjäna detta mål. I denna väldiga pingströrelse skulle världens rikaste nomenklatura, maktelitens superklass, förstå det språk som de fattiga talar och krigsmaterialleverantörernas behov av spänningar i världen för att upprätthålla efterfrågan på deras produkter skulle avta i takt med att produktionen förändrades till klimatpåverkande uppfinningar och produkter.

En pingströrelse som inte är exkluderande och som inte utestänger de som avviker. En rörelse som ger dem långt borta lika värde som de nära och omsluter alla med samma medborgarskap. En pingströrelse som fogar ihop världen till en boning. Världen förändras och kanske denna pingströrelse inte är längre bort än vi kan börja praktisera den. 1400- och 1500- talen hyllas för de upptäcktsresor som bevisade att jorden är rund. 1200-talet såg de första deklarationerna om universella mänskliga rättigheter. 1900-talets erövring av rymden gjorde det möjligt för en människa att betrakta vår planet från en punkt utanför planeten och att bokstavligt se den som en värld. Nu står vi inför uppgiften att utveckla en passande form av styre för denna enda värld. Det är en skrämmande moralisk och intellektuell utmaning, men en utmaning som vi inte kan vägra anta.

Jag drömmer om en Helig Ande som kan föra oss ut ur marknadstänkandets individuella förpackningsmodeller. En Helig Ande som gör upp med de endimensionella förkunnelsetraditioner vilka säljer tron som om det vore en okomplicerad äganderättslägenhet på Lanzarote. En nyttighet bland alla andra prylar som lovar att förändra livet. När du sätter namnet på kontraktet klingar säljorganisationen i klockan och du har en ny identitet när du vandrar iväg med din transistorradio som bevis och ett kontrakt som binder dig för resten av livet. Jag drömmer om en Helig Ande som inte tränger sig på med en yttre säljorganisation utan viskar inifrån min innersta existens och ger mig en väg framåt i frihet, tillsammans med de exkluderade, fattiga och utnyttjade. Jag hör en röst som öppnar nya horisonter för hoppet som ropar efter rättvisa och uppfordrar till handling i solidaritet med de nedersta.

Bön
Fader, medan jag njuter av ditt spår i rosenlandet överlämnar jag mig åt ditt spår i mig, överlämnar mig till din Heliga Ande som uppfordrar till nya handlingar i solidaritet med det inom dem, inom mig som är din kärlek.
Amen

”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus”.
Apg. 19:4

Reflektion

Inbäddad i en frodig grönska som med de biologiska lagarnas hela kraft skjuter i blom och omvandlar hela landskapet till ett frodigt förföriskt sköte av drypande brunst, dröjer jag inför den asketiske Johannes Döparens behärskade omvändelsedop och hans anspråkslösa roll som den vilken allenast bereder vägen. Skillnaden mellan de givna lagarnas krav på följsamhet och den skapande kraftens frihet är också den omöjliga skillnaden mellan den ”borgerliga frihet”, där en inre frihet ska förenas med en lydnad mot yttre auktoriteter, utan att dessa någonsin ska komma i konflikt med den skapande kraftens frihet och naturens skapande kraft.

När de yttre auktoriteternas krav på lydnad försöker beröva människorna deras skapande frihet och de mänskliga rättigheterna inskränks till enkel följsamhet och lydnad, då är tron på den som skulle komma, tron på en förvandlande framtid, lika viktig som bröd och vin. Varje dag presenteras nya försök till lösningar på den kris som Europa är indragen i, en maktkamp med osynliga storheter där Mammons furstar ställer allt högre krav på lydnad och följsamhet av sina undersåtar. Välfärden skruvas ned och barn får gå hungriga till skolan medan föräldrar köar vid soppköken. Alternativen lyser med sin frånvaro medan de finansiella lösningarna presenteras som naturlagar, nödvändiga att lyda. Marknaden ska bli nöjd och efter varje ny åtgärd tillfrågas denna ”marknad” som gör tummen ned för alla förslag som inte tillfredsställer de finansiella makthavarnas behov av kapitalistisk ackumulation.

Skillnaden mellan de av människor skapade finansiella lagarnas meningslösa ackumulationskrav och den skapande frihetens vilja att lindra nöden för den fattige och följa Guds rikes lagar är skillnaden mellan att förslavad lyda mammons furstar och en skapande frihet lika brunstigt stark som naturens upproriska kaos i midsommartid. De som, med religiös övertygelse, nedtecknade FNs krav på mänskliga rättigheter frågade inte marknaden om lov och de som med folkrörelseinspirerad entusiasm skapade välfärdens strukturer hade den fattige i fokus mer än marknaden. Nu är tid för kaos och förändring, nu är tid för skapande kraft. Guds rike är nära och de lagar som tar sig uttryck i naturens skapande kraft vill fylla oss med mod och hopp för att fantasifullt söka strukturer där alla människor har rätt till hopp om en framtid och ett liv i frihet.

Bön

O Gud du frihetens källa, du befriare från mänskliga lagar som hindrar oss från skapande kärlek, bered oss för ett liv i ömsesidig samhörighet och ett liv i kärlek. Amen.

Amen

Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemus och var medlem av Judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Joh 3:1-8

Reflektion

Nikodemus blev tillbakavisad, han hade sett att Jesus var en högst märklig lärare och tolkade berättelserna om Jesus handlingar som tecken vilka visade att han var från Gud. Men Jesus avvisade Nikodemus. Jesus ville visa Nikodemus på en Gud som var större än ryktena om honom, en Gud som var större än en trollkarl och som spelar roll bara där mänsklig kunskap har sina luckor. ”… den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Den som inte ser världen med en nyfödds förutsättningslösa blick har svårt att se Guds rike.

Nikodemus kom till Jesus en natt påverkad av sin samtids dominerande tänkande, vilken påverkade hela hans syn på världen, den egna rollen i den och det egna ansvaret. På samma sätt lever vi i dag under en dominerande ekonomisk världsbild som bestämmer över vår syn på världen, vår roll och vårt ansvar. Det är rimligt att tro att också vi skulle bli avvisade om vi kom till Jesus på natten och talade till honom utifrån denna världsbild och bad om framgång medan vi utgav oss för att ha förstått.

När Jesus avvisade Nikodemus hänvisade han inte till en verklighet långt bortom våra materiella förutsättningar. Jesus hänvisningar riktade sig mot vatten och vind mot den skapade världen där Gud är involverad och samtidigt större. I människan finns möjligheten att se, att ”födas på nytt” och låta tilliten mot det hon ser växa till delaktighet där hon kan låta sig tas i anspråk som Guds medskapare.

När Jesus talar om att vara född av vatten och ande så dementerar han vår benägenhet att se själen som en enhet skild från kroppen, eller rentav motsats till kropp. Att vara född av vatten och ande är att vara människa med kropp och själ, två aspekter på vår tillvaro som en enda människa. Denna människa har möjlighet att tänka och känna utöver sina begränsningar. När Karin Rehnqvist talar om att låta sig inspireras av en urkraft och sedan låter erfarenheterna från en resa i Arktis ta musikalisk form, som när den framförs berör en lyssnare till tårar, är det ett uttryck för en relation till det som överskrider den vanliga verkligheten, det transcendenta eller det heliga. Vårt mänskliga behov och viljan att kommunicera och relatera är omättlig.

När vi en gång sett en djupare samhörighet blir ”homo economicus” en avart och den dominerande viljan att ackumulera kapital förvandlas till en vilja av samverkan och ömsesidighet i en årmiljoner lång process av livsformer som inte skapats fix och färdiga utan utvecklats över tid och rum. Ur ögonblicken av beröring växer en ny världsbild och en ny syn på den egna rollen och det egna ansvaret att vara människa eller som Paulus formulerar sig ”I Gud är det vi lever och rör oss och är till.”

Bön

Herre vi delar i tillit en gemensam värld, lär oss att se den egna rollen och det egna ansvaret i ljuset av ditt rike.

Amen

Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig fader, himlens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”
Matt 11:25-27

Reflektion

”En fiende ibland oss går,
han skonar inget hus.
Vad Gud har byggt han sönderslår
Och släcker ögats ljus.

Det är om denna djupt mänskliga erfarenhet av destruktion och förstörelse som berättelserna om Jesus brottas med. Var är Gud när destruktionen bryter ned det skapade, när mammons härskare lämnar människor i fattigdom, när krigets herrar lemlästar hjälplösa barn, när cancer bryter ned kroppens celler och ohjälpligt driver en skapande människa in mot döden.

Då evangeliernas författare i enklaste episk form berättar om händelserna på Golgata, det som skedde sedan Jesus bespottats och lärjungarna övergivit den korsfäste, då är denna berättelse utan analys det enda adekvata språket. Det berättar om en kulmination av svikna förhoppningar och förnedring. Där, just där, börjar Jesus jordiska verk och bilden av Gud som allsmäktig vittrar ned och ersätts av den skapelsens källa av spontan kärlek utan tvång, såsom i den oförstörda skapelsen, att göra lagen stum. Inom historiens ram, där motstånd mot Gud råder och där lagens tvång härskar undanröjer Gud själv ett mot honom stående hinder. Människan Jesus har anförtrotts hela sanningen om det gudomligas närvaro i världen och visar det övergiven på ett kors. Gudomligt och mänskligt kan inte längre skiljas åt.

Berättelserna om Jesus är inte en berättelse om en skapad värld, alltigenom god, som destruktionen bryter ned för att i Jesus återupprättas. Det handlar om ett pågående scenario där destruktionen möter suveräna och spontana livsyttringar som finns före destruktionen och som den tär på. Detsamma gäller hela vägen, om hatet, svartsjukan, cancern som inte skapar något utan tär på något som finns före den. Betraktar man den mänskliga gemenskapen i nuet, kan man utan svårigheter se livsyttringar som föder liv eller upprätthåller liv i dödsnöd. Kampen mot destruktionen är ett tecken och en påminnelse.

De suveräna livsyttringarna är mänskliga samtidigt som de är pågående handlingar av skapelsens Gud. Är de förkvävda, då är mänskligheten skadad, springer de fram i frihet, då är det frisk och naturlig mänsklighet man ser förverkligad framför sig. Gud verkar ännu alltjämt och du är inte ensam i kampen för kärlek, hälsa och rättvis fred.

Han som av ingen människohand
Fick lindring i sin törst,
Än ropar över alla land:
Den som ger vård är störst.

Bön

Vi prisar dig fader, himlens och jordens herre för att du avslöjat din närvaro i världen och givet oss en möjlighet att i barnslig tillit äga ett orimligt hopp, mot allt förnuft och djupare än all fruktan.

Amen

”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp till himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden…”
1:a Mos. 11:1-19

Reflektion

Förmågan att rymma tankar och erfarenheter som överskrider våra egna begrepp är en märklig egenskap hos det mänskliga medvetandet. Ofta har dessa erfarenheter förmedlats genom myter. Berättelsen om Babels torn är en sådan mytologisk berättelse där människans förmåga att bygga ett torn som når ända upp till himlen slutade i katastrof. Inspiration till myten hämtades säkerligen ur samtidens största och mest lysande stad med sina hängande trädgårdar, jättelika portar och marmorklädda gator. Mytens innebörd däremot var säkerligen som alla myter ett försök att beskriva psykets dunkla regioner och människolivets mera svårfångade, förbryllande och tragiska aspekter. Berättelsens yttre ram var någonting som i någon mening hade ägt rum en gång men dessutom alltid äger rum.

Att det stolta Babel i vår tid består av en rad ruinkullar är inte så märkligt, många stora civilisationer som har utstrålat storhet, makt och överflöd har fått se sina kulturella manifestationer förvandlas till arkeologiska kvarlevor. Det är inte så länge sedan vi kunde se Brechnjev med orörlig min vinka till militärparaderna för ett till synes oövervinnligt sovjet. Med lika hjälplösa miner sammankallas västvärldens ledare från de rikaste länderna till ständiga krismöten för att lösa den skuldkris som tar från dem makten att bygga ett finanspolitiskt Babels torn med ständig tillväxt. Medan marknadsekonomerna med orörlig min försöker se ut som om allting är i sin ordning börjar medvetandet sprida sig om att krisen som började 2007 är betydligt större och att en globaliserad världsekonomi är i obalans.

Medan den ekonomiska krisens obalanser kräver ökad produktion växer en annan kris som en tickande bomb under tillväxtens mantra, en kris där själva jordens hållfasthet sätter gränser för tillväxtekonomin. ”Klimatkrisen” som inte väntar med att rulla ut sina förödande effekter med torka, översvämningar och svält och ”Energikrisen” där oljan är på upphällningen utgör de underliggande krisernas epicentrum. De senaste generationernas liv har rubbat jordens biosfär i grunden och forskarna beskriver den industriella civilisationens utveckling som en geofysisk kraft i polaritet med de stora naturkrafterna. Denna kraft knuffar oss nu in i en ny geologisk era, antropocen, där det är människans aktiviteter som avgör planetens öde.

Myten om Babels torn är myten om den gränslösa tillväxten som lurar oss att överskrida planetens gränser. På de flesta områden har gränserna redan överskridits eller är på god väg att överskridas. Passeras gränsen för ett område dras andra områden automatiskt med, det gäller särskilt utsläppen av växthusgaser som påverkar hela planetens klimatsystem. I myten om Babels torn ingriper Gud med att skingra människorna men i Nya testamentet handlar Gud genom att häva språkförbistringen och förena människorna till ett samarbete med sanningens ande som Hjälparen.

Bön

Herre hjälp oss till besinning och att i tacksamhet mot de omsorger vi kom ur ge vårt liv till den förändring som bevarar liv.

Amen

”Jesus sade: ”När hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig…”
Joh. 15:26 – 16:4

Reflektion

I tider av stor osäkerhet är det ofta de tvärsäkra som ger sken av trovärdighet. Diverse fundamentalistiska och totalitära utopier får nya anhängare. I deras statiska världsbild, där ingenting förändras, kan det finnas en färdig regelbok att följa, ett sätt att förhålla sig till världen som är det enda möjliga och självklara. Ibland försöker man göra kyrkan till en plats med sådana givna och oantastliga värden. Varje gång en sådan sluten värld skapas görs det på mångfaldens bekostnad. Det är dessa människor, som inte vill dela världens komplexitet med dig som är dina fiender, inte människor med andra värderingar, religiösa övertygelser eller politiska uppfattningar. De som inte finner sig i mångfalden, de som vill införa monopol för den egna religionen, införa slöjtvång och minaretförbud, omskärelseförbud och stopp för invandring är de farliga. Alla de som tror sig sitta inne med den slutgiltiga sanningen, såväl i politiken som i religionen, och som förnekar att världen förändras, och att vår tro är under ständig omprövning, väcker människors rädsla inför framtiden.

Hade Jesus önskat förmedla en absolut och definitiv sanning, en dogmatik om hur livet skall levas, hade han skapat en text som bundit hans anhängare för all framtid. När Jesus talar om Hjälparen, sanningens Ande, så är det en dementi av behovet av färdiga sanningar. Sanningen är inget givet försanthållande. Sanningen är något man gör i förhållande till de andra. Vad vi ska göra kommer vi att förstå genom sanningens Ande. Jag kallar er inte längre tjänare, jag kallar er vänner, så vill Jesus förmedla guds vilja att myndiggöra människan till handling. När Gud identifierade sig med kärleken befriade han världen från allt religiöst tvång och möter oss hädanefter där vi lever och ingen annanstans. I ditt liv är du myndig att förverkliga din kallelse.

Innan Jesus talar om Hjälparen så talar han om sambandet, mellan dem som är hans lärjungar och Jesus själv, som ett vinträd vars grenar bär frukt. Denna förening förverkligas i det liv vi lever. Genom Jesu liv, död och uppståndelse blir den troende befriad från all ängslan, från varje skuld och från allt slaveri; för alltid fri, inför människor och inför Gud, är hon ansvarig för världens framtid och är själv en del av Guds närvaro i världen.

Bön

En bön av den bolivianske prästen Luis Espinal:

”Hjälp oss Gud att ge oss i kast med det omöjliga, för bakom det omöjliga finns din nåd och din närvaro. Vi kan inte falla ner i tomheten. Framtiden är en gåta, vår väg leder in i dimman, men vi vill fortsätta att överlämna oss själva, ty du väntar alltjämt i natten och gråter genom tusen mänskliga ögon.”

Amen