Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemus och var medlem av Judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Joh 3:1-8
Reflektion
Nikodemus blev tillbakavisad, han hade sett att Jesus var en högst märklig lärare och tolkade berättelserna om Jesus handlingar som tecken vilka visade att han var från Gud. Men Jesus avvisade Nikodemus. Jesus ville visa Nikodemus på en Gud som var större än ryktena om honom, en Gud som var större än en trollkarl och som spelar roll bara där mänsklig kunskap har sina luckor. ”… den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Den som inte ser världen med en nyfödds förutsättningslösa blick har svårt att se Guds rike.
Nikodemus kom till Jesus en natt påverkad av sin samtids dominerande tänkande, vilken påverkade hela hans syn på världen, den egna rollen i den och det egna ansvaret. På samma sätt lever vi i dag under en dominerande ekonomisk världsbild som bestämmer över vår syn på världen, vår roll och vårt ansvar. Det är rimligt att tro att också vi skulle bli avvisade om vi kom till Jesus på natten och talade till honom utifrån denna världsbild och bad om framgång medan vi utgav oss för att ha förstått.
När Jesus avvisade Nikodemus hänvisade han inte till en verklighet långt bortom våra materiella förutsättningar. Jesus hänvisningar riktade sig mot vatten och vind mot den skapade världen där Gud är involverad och samtidigt större. I människan finns möjligheten att se, att ”födas på nytt” och låta tilliten mot det hon ser växa till delaktighet där hon kan låta sig tas i anspråk som Guds medskapare.
När Jesus talar om att vara född av vatten och ande så dementerar han vår benägenhet att se själen som en enhet skild från kroppen, eller rentav motsats till kropp. Att vara född av vatten och ande är att vara människa med kropp och själ, två aspekter på vår tillvaro som en enda människa. Denna människa har möjlighet att tänka och känna utöver sina begränsningar. När Karin Rehnqvist talar om att låta sig inspireras av en urkraft och sedan låter erfarenheterna från en resa i Arktis ta musikalisk form, som när den framförs berör en lyssnare till tårar, är det ett uttryck för en relation till det som överskrider den vanliga verkligheten, det transcendenta eller det heliga. Vårt mänskliga behov och viljan att kommunicera och relatera är omättlig.
När vi en gång sett en djupare samhörighet blir ”homo economicus” en avart och den dominerande viljan att ackumulera kapital förvandlas till en vilja av samverkan och ömsesidighet i en årmiljoner lång process av livsformer som inte skapats fix och färdiga utan utvecklats över tid och rum. Ur ögonblicken av beröring växer en ny världsbild och en ny syn på den egna rollen och det egna ansvaret att vara människa eller som Paulus formulerar sig ”I Gud är det vi lever och rör oss och är till.”
Bön
Herre vi delar i tillit en gemensam värld, lär oss att se den egna rollen och det egna ansvaret i ljuset av ditt rike.
Amen