Arne Carlsson

”Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?” Matt 18:23-35

Orden är kungsord ur en av Jesus drastiska liknelser som handlar om etik i förhållandet mellan människor och pengar. Liknelsen handlar om kungens barmhärtiga handlingar mot sin tjänare när han bad om tid för att kunna betala sin skuld. Men den handlar också om samme tjänares obarmhärtiga reaktion mot en som var skyldig honom pengar och bad om uppskjutande av förfallodagen. Jesus ordval visar var han har sina preferenser. ”Din usling” är ordvalet om den obarmhärtige tjänaren.

Jesus berör en gammal etisk problematik som fortfarande är högst aktuell. ”Ge mig tid så ska jag betala alltsammans.” Det kunde vara Greklands vädjan till Eurogruppen med Tyskland som dominerande nation. Ett Tyskland, som för ca 60 år sedan satt fast i samma skuldfälla och fick stora skulder och skadeståndsanspråk avskrivna, men nu vägrar acceptera alla former av skuldavskrivning för Grekland. Istället tog långivarna strupgrepp på den lilla grekiska nationen och sa ”Betala tillbaka vad du är skyldig”. När Grekland inte kunde betala höjde de räntorna på lånen och gav dem ytterligare lån, så kallade ”räddningspaket”, för att grekerna åtminstone skulle kunna betala långivarnas höga räntor. De satte den lilla nationen i skuldfällan så att de var tvungna att genomföra de hårdaste åtstramningarna, lönesänkningarna, pensionsförsämringarna och den mest nedskurna offentliga omsorgen i Europa utan att någonsin kunna betala sin växande skuld.

Försvaret för dessa obarmhärtiga återbetalningskrav formulerades som ett straff för alltför hög konsumtion och för alltför höga pensioner. Men ingen talar om att oligarkerna, som tagit hand om merparten av de stora lånen, samtidigt tömt Grekland på förmögenheter i en omfattning som är många gånger större än alla stödpaket. Denna kapitalflykt skedde utan minsta klagomål från Tyskland eller ECB. Det ligger nära till hands att med Jesus säga: ”Ni uslingar, ni fick era skulder avskrivna efter kriget när ni bad om det. Borde ni inte ha varit lika barmhärtiga mot andra små nationer som hamnat i skuldfällan.”

Formulerat på detta sätt blir det en fråga om etik, en teoretisk och kritisk reflektion över moralen i den ekonomiska världsordning vi tillämpar. Det finns en speciell kultur inom den ekonomiska världen, där allt går ut på att skapa lönsamhet, och där själva grundvalen för moraliskt handlande har tappats bort. Därför låter det som något självklart att behandla den grekiska nationen med moraliserande floskler istället för att tillmäta andra samma värde som sig själv och handla utifrån det.

Det är inte en slump att Jesus använder en ekonomisk skuldsituation som exempel i sin etiska undervisning. Ekonomin i ett samhälle har alltid återspeglat var politiken och människorna har sitt hjärta. Jesu liknelser och liv berättar om vad som kännetecknar ett sant mänskligt liv och visar därför på ett etiskt handlande som är giltigt för alla. Det är en möjlig utgångspunkt. Även den ekonomiska politiken innebär många etiska utmaningar där vi kan lära oss av den etik Jesus förespråkar. Samtidigt speglar dessa möjligheter våra tillkortakommanden som påminner oss om att vi med den förste tjänaren i liknelsen är i behov av barmhärtighet.

Bön: Gud visa oss barmhärtighet mot våra tillkortakommanden och lär oss att handla barmhärtigt mot varandra. Amen.

…av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet…
Mark 4: 26-29

Flyttfågelsträcken gör plötsligt den gråmulna himlen full av liv. Hur vet de vägen till sitt mål och hur vet de att samarbeta mot detta mål? Vad är det som driver ut flyttfåglarna på sin långa resa och vad är det som driver oss i våra liv? Hur vet flyttfågelsträcken resans mål? Att stanna upp ett ögonblick och vända blicken inåt är inte tappad tid. Jag kommer att tänka på några diktrader ur Lennart Sjögrens samling ”En annan värld”:

Inte tror jag

Att några fåglar sjunger idag för en bättre värld.

Men vore mitt öra

djupare ställt

trodde jag kanske ändå

att fåglarna sjunger idag för en bättre värld.

Och inte tror jag

Att de som låter sig

dö idag

dör för en bättre värld.

Men vore mitt öga

djupare ställt

trodde jag kanske ändå

att de som låter sig dö idag dör för en bättre värld.

Vore mitt öga djupare ställt kunde jag kanske förstå att jorden själv bär sin gröda och att flyttfågelsträcket finner sitt mål och trodde jag kanske ändå att fåglarna sjunger i dag för en bättre värld.

Kanske vi behöver en form av mänsklig erfarenhet som inte är underkastad moderniteten och varusamhället. Kanske verkligheten är mer komplex än den storindustriella epoken i mänskligt liv kan förmedla med sin ogästvänliga och bländande okänslighet. Receptiviteten måste stängas av för att nerverna inte skall brista.

Är det denna utarmning av det mänskliga livet som skapar förutsättningarna för religionens återkomst? Är det den som är grogrunden för den allt starkare nomadiserande ton om flykt till något större och djupare än det som

moderniteten tillhandahåller? Drömmen om ett öga som är djupare ställt? Är det vår tids kairos, det rätta ögonblicket, att släppa bindningen till det jag tror mig veta och beroendet av min egen ansträngning? Att lyssna till Zenmästarens instruktion till bågskytten: ”…Vad som står i vägen för er är att ni har en för villig vilja. Vad ni inte själv gör, det tror ni inte sker.” Ju mer envetet bågskytten klamrar sig fast vid att lära sig skjuta pilen desto mindre kommer det att lyckas.

Jesus undervisar om att vi ska låta tilliten till en djupare verklighet ersätta det egna fastklamrandet vid vår prestation. Detta är livskonst: att låta livet vara det befjädrade pilskott vars upphovsman inte är bågskytten själv.

BÖN: Gud fyll oss med din kärlek och led oss in i ett liv fyllt av tillit inför din närvaro. Amen

Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”
Luk 19:1-10

Efter mötet med Jesus vill tullindrivaren Sackaios göra rätt för sig. Det handlar om pengar och hur vi har fått dem i vår ägo, det handlar också om fördelning av pengar. Det är ett centralt problem i alla samhällen, också i vårt.

Hur kommer det sig att det blivit så sned fördelning så att de flesta är fattiga och några få procent har kontroll över de stora kapitalflödena. Det handlar inte om vilka som arbetar hårdast, de som arbetar hårdast är ofta lägst betalda, utan om kapitalvinster och kontakter. Så var det också på Sackaios tid. Han var tullindrivare och representerade ockupationsmakten. Ju närmare makthierarkins topp man befinner sig ju lättare är det att samla på sig pengar, då som nu. Mäktigast är de som har berikat sig och förfogar över ett stort finanskapital.

De stora samhällsideologierna vill förklara för oss varför det är så och hur man eventuellt kan ändra på förhållandet, åstadkomma det Sackaios bestämmer sig för i mötet med Jesus. Under 60- och 70-talen satte många sitt hopp till marxismen. Sedan förebilderna i de av marxismen inspirerade samhällen gjorde bankrutt avlöstes de av nyliberalismens visioner. Då lanserades en samhällsordning där girighet var drivkraften som skulle maximera kapitalet. Det skulle sedan droppa ner till alla. Men det droppade dåligt och ojämlikheten ökade. Olika filosofiska teorier har avlöst varandra för att avslöja samhällets verkliga natur, modernismen, postmodernismen, strukturalismen, marxismen, liberalismen… När framtiden numera kommer på tal är det oftast i dystopiska sammanhang, framförallt rörande klimatförändringarna och miljöhoten. Många saknar en framtidstro.

Men även om de stora samhällsteorierna ter sig minst sagt problematiska i dag hindrar det inte att vi fortfarande har mycket att lärs oss av dem, inte minst den ibland plågsamma insikten om att det inte finns några enkla lösningar. De enkla lösningarna är livslögner och vi måste istället hantera komplexiteten. Vi måste kanske också skapa nya begrepp och teorier för att begripliggöra det samhälle vi lever i och här kommer berättelsen om Sackaios in i bilden. Den vill visa oss att det finns en kapacitet i varje människa att släppa fram viljan att förändra ett orättvis system. Mötet med Jesus utlöser en kärlek som ser vad som gått snett.

Gud skapade inte himmel och jord, han ”skapar” hela tiden nya förutsättningar. Vi får sätta hoppet till de förändringar som uppstår i konfrontationen mellan det som är och det som kunde vara. Hoppet ligger inte nedbäddat i slutliga teorier utan i beslut om ny handlingsberedskap för att rädda jorden och alla de resurser som den förknippas med: havets rikedomar och jordens gröda, klimat och artrikedom, mänskligt liv och resultatet av mänskligt arbete, forskning och fred. Ingen kan äga den gemensamma naturen, vi är satta att förvalta den och vara medskapande. Att exploatera naturresurser för privat vinning eller privatisera de gemensamma kunskaperna hindrar vårt ansvar att finna vägar för överlevnad. Vi lever i en brytningstid när alla naiva drömmar om den egna rikedomen måste ersättas av ett radikalt annorlunda samhälle. Ett samhälle präglat av genuin demokrati, jämlikhet, jämställdhet och ekologisk hållbarhet. Sackaios frivilliga omvändelse pekar ut vår nödvändiga samhällsförändring.

BÖN: Du som skapar allting nytt skapa i oss en ny samhörighet som speglar din omsorg om var och en av oss.

Amen.

Psalm 65

En psalm av David och en psalm av tillväxtens profeter. Du kan läsa dem separat eller parallellt.

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion.

                         Vår lovsång riktas till marknadens röster.

Vi infriar våra löften till dig,

                         Vi infriar marknadens krav,

du som hör bön.

                        och vi litar på marknadens tillväxt.

Till dig kommer alla människor

                       Alla människor tvingas leva under marknadens villkor

För att bekänna sina synder.

                        och för att fylla dess krav

När vår skuld blir oss för tung

                      vill vi behålla vår kreditvärdighet –

förlåter du oss.

                       för hos dig finns ingen skuldavskrivning.

Lycklig den utvalde

                      Lycklig är miljardären

Som får komma dig nära

                        som har finanskapitalets kreditvärdighet

och vara på dina förgårdar.

                      och äger en plats i bankernas styrelserum.

– – –

De som bor vid jordens ändar står häpna

                      Besvikna står de som lever i marknadens periferi.

inför dina mäktiga gärningar,

                       Med vår lyxforskning, våra tekniska bländverk och våra globala vapenhot,

Öster och väster fyller du med jubel.

                       fyller vi öster och väster med fruktan.

Du tar dig an jorden och ger den regn,

                       Vi förnekar klimathotet och förskjuter havsnivåns gränser.

Du gör den bördig och rik.

                       Vi förgiftar skördarna, låter öknar och tundror växa,

Guds flod är full av vatten.

                         glaciärerna smälta och flodfårorna torka.

Du får säden att växa.

                         Monsantos genmodifierade utsäde vållar indiska småbönders död,

Du vattnar åkerns fåror

                       och förlängda torrperioder orsakar missväxt.

och jämnar ut dess tiltor.

                      Medan husdjuren dör av svält

Med regnskurar gör du jorden mjuk,

                       förvandlas marken till hårda sprickor

du välsignar det som växer.

                        medan vi rustar för hat och förtryck.

BÖN: Gud, eftersom tiden är kort, nästan ute, vänd oss bort från våra marknadsgudar. Väck vår instängda kärlek att tjäna varandra och överbrygga våra inbördes avstånd så att din Ande får verka allt i alla.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” Matt 18:7-10

Den helige Mikaels dag är en av de dagar i kyrkoåret där några av de mest hänsynslösa och hatiska texterna i bibeln har samlats. Så länge de finns med i kyrkoårets utvalda texter kan vi inte gå förbi dem med tystnad. Nästan dagligen blir vi påminda om vad ”heliga” texter ur Koranen kan ställa till med och den risken finns också i våra egna

berättelser om de utnyttjas i politiska maktstrider.

Som alternativ predikotext finns i alla årgångarna av kyrkoårets textförslag myten om ängeln Mikael som i himlen stred mot draken. Den drake som kallades ”Djävul” eller ”Satan” och som tvingades ned på jorden där hans raseri var stort och vars vrede gick ut över alla dem som håller Guds bud. Det är samma mörka skugga som dyker upp i Matteus evangelium som ”Förföraren”. Textförfattaren varnar där dem som förleder andra: ”Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.”

Hat och hot är vi bekanta med, det finns många som strösslar med detta i sociala media. Det förgiftar den sociala gemenskapen och skapar rädsla och misstänksamhet. Som ung hörde jag predikanter och bibeltolkare lägga ut texten om Adolf Hitler som Satan och hotfulla kommentarer om att vi närmade oss tidens ände. Avsikten är densamma då som nu, det finns de som vill måla ut Vladimir Putin som den store satan, eller Donald Trump, eller Bashar al-Assad, eller Hillary Clinton. Att använda heliga texter i politiskt syfte är inte något nytt men alltid lika irrelevant.

Hur ska man då kunna skilja på en relevant bibeltolkning och ett missbruk? Det har funnits många tumregler genom åren, som att låta de bibliska texterna som helhet vara underlag för tolkning av enskilda textcitat. Men trots alla goda tumregler och värdefull forskning så förblir texternas sanningar kvar i det fördolda. Kanske det inte finns någon entydig och absolut sanning som vi ibland vill tillskriva en text. Kanske det är med de bibliska texterna som med konsten och det sköna – med dess mångfald i enheten och enhet i mångfalden – att de ger en annan slags kunskap, nämligen ett slags religiös erfarenhet. Det kanske är en slags sensitiv, sinnlig kunskapsform som får oss att erinra oss samhörigheten och delaktigheten i den fantastiska värld vi lever i. En tillhörighet som allt liv, av Gud skapat, har tilldelats som en möjlig erfarenhet.

Jag förstår att människor i vrede över dem som förföljde de kristna under olika tidsepoker kunde skapa texter som myten om Satan och ängeln Mikael. Men för den som söker ett liv i gemenskap med Gud har nog den milda och kärleksfulla påminnelse som avslutar evangelietexten större relevans: Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Det är en politisk utmaning att inte förakta dem som förtrampas, utvisas och misstänkliggörs. För dem som vill leva nära Gud finns en inbjudan till samhörighet och solidaritet med de små.

Bön: Gud, berör oss med din kärlek och när du berört oss låt oss då beröra dem som behöver närhet till dig för att orka leva. Amen.

”Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd…” Jak. 2:8-13

När du gör skillnad på människor handlar du fel, jag säger inte ”om” du gör skillnad utan ”när”, för vi gör nämligen hela tiden skillnad på människor i vårt samhälle.

Jakob pekade på några konkreta situationer då personer i hans närhet gjorde skillnad på människor. Då som nu möttes fattiga människor med förakt medan man bockade och bugade för rika människor med guldringar och modekläder. Varför gör vi så? ”Är det inte de rika som förtrycker er och släpar er till domstolarna? ” Är det inte de rika som sviker när de smiter från ansvaret för våra skolor och sjukhus medan de gömmer sina förmögenheter i skatteparadisen? Varför stiftas inte lagar med förbud mot detta istället för att stifta lagar mot de fattiga som sitter vid våra fötter och tigger? ”…gör ni då inte åtskillnad och fäller orätta domar?”

Nu vet jag att många kan invända mot min tillämpning av Jakobs brev och påminner om att både Paulus och Martin Luther har sagt att det är tron allena som gäller och att gärningar inte behövs i nådens rike. Men Jakob har ett svar också inför denna invändning: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” Tron är inte enbart en teoretisk konstruktion utan en övertygelse som formar vårt förhållande till den andre. Om vi säger till tiggarna utanför ICA: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta, men inte ger dem vad kroppen behöver?” ”Vad hjälper det?” undrar Jakob.

Nu är vårt förhållande till de fattiga inte bara en fråga om vad vi tycker om tiggeri. Jag tror att det förakt som gömmer sig bakom fördömandet av tiggeri har sin grund i vårt eget självförakt. Föraktet hämtar sin näring ur vår osäkerhet och våra underlägsenhetskänslor och erbjuder dessa känslor lämpliga syndabockar att skylla svårigheter och misslyckanden på. Att stärka sin egen självkänsla med hat finner vi exempel på också i dagens hatsajter.

En författare som mer än många andra utmanar våra underliggande värderingar är Torgny Lindgren. I romanen ”Hummelhonung” uttrycker han tanken att människan är skapad till Guds avbild, det är gudslikheten som skänker människan hennes värdighet, hennes karaktär av heligt mysterium. Ironiskt nog är huvudfigurerna i denna roman två trätande bröder som båda ligger för döden. Den ene, Hadar, är i det närmaste tillintetgjord av cancer, oändligt utmärglad och ständigt omgiven av en kväljande stank. Den andre Olof, är döende i en hjärtsjukdom, han livnär sig endast på sötsaker och är omänskligt överviktig. Men i Torgny Lindgrens beskrivning av dessa till synes obehagliga personer skymtar aldrig föraktet fram. Deras liv är bärare av livets sakrament, en liknelse, en avbild. I sitt eget liv innesluter varje människa något obekant, någon som hon inte känner men som hon vill lära känna. Detta, berättar författarinnan i berättelsen Hummelhonung, hade hon de senaste decennierna i tillbakadragenhet och tystnad begrundat: ”Själva existensen uppfattad som sakrament”.

Själva livet är ett sakrament, Guds utgivande kärlek. Hur skulle vi då kunna förakta någons liv oavsett hur motbjudande det än ter sig från våra upphöjda värderingar. Också vårt liv med alla sina begränsningar är en del av detta liv. När vi lindrar tiggarens nöd, eller Hadars och Olofs förnedring, upprättar vi människans värdighet och lindrar skadan i vår mänskliga existens. Då är också vi en del av nådens sakrament. Så kan aldrig nåden skiljas från möjligheten att tjäna varandra i kärlek.

Bön: Gud, lär oss att älska mer än att förakta, att upprätta mer än att förnedra. Giv oss nåden att vara en del av ditt skapande liv. Amen.

17:e söndagen efter trefaldighet.

”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog…”

Predikaren 5:9-11.

Veckans reflex:

Inte nog med att denna bibliska text beskriver ett aktuellt fördelningsproblem i den penningekonomi som också vi lever i, den är också kritiskt värderande. Fortsättningen lyder: ”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova”. ”När Gud ger en människa gods och guld och förmåga att njuta av det, ta ut sin del och vara glad under sin möda, då är det en gåva från Gud.” Men när någon roffar åt sig på andras bekostnad då gäller Jesus ord: ”Du dåre, i natt skall ditt liv tagas ifrån dig och allt du har lagt på hög, vem skall få det? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

Det finns en genomgående sanning i de bibliska texterna och den kan sammanfattas med orden ”det är saligare att ge än att få”. Det är ofrånkomligt att bibeln sysslar mycket med fördelningsproblemen i samhället och beskriver problemen utifrån de fattigastes perspektiv. Om vi tror att bibeln talar om själens frälsning och inget annat är vi inte särskilt trogna mot den bibliska texten. Till och med huvudtemat i Bibeln handlar om den materiella historiens värde, när Gud själv inkarneras och går in i världen och blir kött och blod – materia.

Paulus skräder inte orden, han kallar den som är girig för avgudadyrkare. Den girige är, på samma sätt som en alkoholist, fast i sitt begär när hen söker tillfredsställa sitt begär efter pengar. I vårt samhälle fördömer vi alkoholisten mer än vi fördömer den girige men kanske vi istället borde inrätta girighetsanstalter där patienterna fick genomgå KBT-terapi för att bli fria från sitt penningbegär. Ekonomismen är dock inte bara ett privatmoraliskt problem, det är mycket allvarligare än så, vi har faktiskt organiserat vårt samhälle så att fler och fler drabbas av ”girighetens” ofrihet.

Det går också att beskriva det här problemet i konkreta siffror. För några år sedan rapporterades i en vetenskaplig rapport att inte mindre än 93 procent av BNP-ökningen i USA år 2010 – 288 miljarder dollar – hade gått till den översta procenten skattebetalare, och av dessa gick 37 procent till den översta promillen, vars inkomster därmed ökade med 22 procent på löntagarnas bekostnad. Det handlade om den historiskt exempellösa omfördelningen nerifrån och upp och vi kan känna igen samma förändring världen över. Samtidigt ökar den psykiska pressen i den rika världen och allt fler drabbas av vad man kallar ”utmattningssyndrom ” medan diakonin öppnar soppkök och fattiga vräks från sina lägenheter.

Det kanske låter som enbart ett politiskt problem men för mig är det ett religiöst problem. Politikens roll är att bygga samhällsmodeller men i botten på samhällsmodellerna finns en religiös aspekt som handlar om vad det är att vara människa. Är vi alla skapade av Gud och lika mycket värda? I så fall är också ”gods och guld” gåvor som alla ska få del av. Även om vi tänker att mängden gods och guld enbart är resultat av vårt eget arbete så handlar allt, när klimat och råvarukrisen sätter tak för den ekonomiska tillväxten, till slut om fördelning.
Bön: Gud befria oss från girighetens ofrihet och hjälp oss att fördela dina gåvor rättvist.
Amen.

16:e söndagen efter trefaldighet.

”… När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne…”

Luk 7: 11-17.

Veckans reflex:

Är det sant, som vår erfarenhet säger, att döden är slutet på vår existens? Kan livet då kännas meningsfullt? Vad tänker och känner vi som kristna inför döden, är just vår persons återuppståndelse viktig för oss?

Kärnan i berättelsen om änkans son i Nain är inte löftet om ett liv efter döden, även om änkan får tillbaka sin son. Berättelsens centrala motiv är de efterlevandes sorg och saknad och Jesus medlidande med änkan som förlorat sin ende son. Men det finns andra berättelser och tankar i Bibeln som väcker hopp om ett liv efter döden. Det har nog funnits sådana tankar så länge det funnits människor, det vittnar inte minst olika gravar om.

I Bibeln lever också hoppet om ett nytt liv, men det talas inte om hur det ska se ut. Vi kanske inte kan räkna med att just vårt personliga liv ska vara för evigt när ”Gud blir allt, överallt”. Betyder det verkligen att vi efter döden ingår i ett liv som är större och att detta som är jag upphör? Också Paulus menade att vår tro är meningslös om vi inte tror på vår egen uppståndelse och ett evigt liv. Men vad är det för framtid Paulus talar om när han säger att ”Gud blir allt, överallt” och till och med Kristus inordnas under detta liv. Paulus vet att han talar om en tro som går utanför erfarenhetens gräns och övergår allt vad människan kan tänka, en tro som är tillit också inför det okända.

Är det inte lite egocentriskt av mig när jag i har svårt att tänka tanken att livet fortgår utan just mig? Om nu just vårt liv inte fortsätter för evigt blir det då inte ett ännu större ansvar att ta vara på de timmar och dagar som vi lever? Om det är nu meningen med vårt liv gestaltas, vad är det då i vårt liv som bär spår av den skapande Gudens ”eviga” vilja?

Berättelsen om änkan i Nain handlar om just detta. Jesus var människa och fylldes av medlidande inför änkans förlust. Vår identitet som människor genomsyras av medlidande med varandra. Vi är också förbindelselänken mellan dem som inte längre är med oss och dem som ännu inte är med oss, mellan det förflutna och en annalkande framtid. Ett tidlöst spår genom denna ”tidslighet” är medlidandets delaktighet.

Tillsammans med Jesus, de som har levat och våra samtida, är vi ”en” gemenskap. I föreningen mellan det förflutna och nuet bär vi det som gör oss till människor. Medlidandets signum, vårt ansvar för att inte upprepa övergreppen i det förgångna, är en del av hoppet för dem som ännu inte är. Så är vi hemsökta av det förgångna och bär ett ansvar inför det kommande. Sällan har detta ansvar mellan olika generationer och tider varit så tydlig som nu. Den värld vi lever i och brukar för våra liv har sällan varit så intimt förbunden med våra barn och barnbarns livsvillkor. Inte heller har det varit så tydligt att våra livsvillkor är dikterade av de förutsättningar tidigare generationer skapat åt oss.

Så lever vi tillsammans med de bortgångna och de kommande i en fullkomlig närvaro som innesluter allt. Ansvaret är ett eko av Jesu medlidande eller ett spår genom skapelsen när Gud gjorde människan till sin avbild. Spåret kan endast aktiveras genom varje människas tid, och därigenom forma en oförutsägbar framtid, där medlidandet antingen suddas ut eller överlever. Så är vi bärare av en närvaro som innesluter allt.

Så är vårt liv viktigare än vår död, framtiden viktigare än historien, tron att radikal nyskapelse alltid är möjlig, att Guds löfte alltid överskrider mänskliga förhoppningar, att Guds rättvisa alltid överskrider mänskliga ordningar. Spåret av medlidande som upprättar en sörjande änka är viktigare än maktens arroganta löften om fred genom krig.

Bön: Tack Gud för att du givit oss ett hopp som förvandlar sorg och övergivenhet till liv i medlidandets gemenskap. Amen.

”Därför säger jag

er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?”
Matt 6:25-30

 
Veckans reflex:

”Bekymra er inte..” ett lättsinnigt råd som är frestande att ta till sig för alla som är fostrade att bekymra sig. Vi bekymrar oss ju med all rätt för allt mellan himmel och jord. För arbetslöshet, för kriser i EU och världsekonomin, för uppladdningen inför krig i Östersjön och Nordeuropa, för barnens framtid, för klimathot och jihadism. Kan vi bara rycka på axlarna åt allt detta och leva som om livet var en dans, som om det var midsommarafton hela året?

Svaret är nej, och det blir tydligt om man läser hela sammanhanget där Jesus talar om bekymmerslösheten. Före denna berättelse säger Jesus ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” och den avslutas med uppmaningen ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”

Vi ska bekymra oss om rätt saker, mat och kläder räcker till alla om vi fördelar dem rättvist. Vi ska söka en livsform som Jesus talar om som ”Guds rike” och hans ”rättfärdighet”. Men denna livsform går inte riktigt bra ihop med tron på att kapital är lösningen på vår otrygghet. Guds rike som en plats där alla får sin rättvisa är svår att förena med ”Mammons rike” där den enskildes kapitalackumulation är drivkraften. Att enbart bekymra sig om sitt eget leder till otrygghet och en tendens att barrikadera sig, att söka skydd hos dem som verkar vara lika oss själva, att stänga dörrarna för andra och att skylla vår otrygghet på dem. När vi sätter våra egna behov i centrum kan det skapa den otrygghet som blir till grogrund för Islamofobi, antisemitism, främlingsfientlighet och skrämselpropaganda.

Vår otrygghet har gått så långt att världens starkaste och rikaste nationer tillsammans måste skaffa sig en vapenarsenal som kan förgöra vem som helst var som helst. Vi har blivit som primitiva vargspindlar, ett rovdjur som räknar även medlemmar av sin egen art till det lovliga bytet i sin kamp för att överleva. Vargspindlar bor ingenstans. De strövar hemlösa omkring i gräset, ständigt på jakt efter rov. Gränsen mellan hänsyn och våld har begränsat deras sociala förmåga så långt att hanen till och med när han skall närma sig honan måste vara varsam. I bästa fall låter hon sig övertygas om att det måste finnas åtminstone en aning fungerande gemenskap kvar i vargspindelvärlden för att släktets fortkomst skall kunna säkras. Till och med ungarna blir ett tillåtet byte för sin egen mor sedan de klättrat ned från honans rygg. För vargspindeln bestämmer otrygghet och rädsla hela deras liv.

Otrygghet och rädsla är en farlig drivkraft som har gjort att ett rikt land som ville bli rikare än andra länder till slut inte hade råd med livets nödtorft åt alla. Ett rikt lands fabriker gjorde då överflödsprodukter, ty är man rik så är det bara överflöd man anser sig ha råd med. Man hade inte längre råd med ett hållbart klimat, omsorg om barnen eller mat som är ren, för att nu inte tala om svältande miljoner och långa led med flyktingar. Dessa hade man rakt inte

råd med. Man uppfann istället den nya rikemansrasismen där de fattiga skulle nöja sig med det som sipprade ned från de rikas bord.

Det är i detta perspektiv vi kan läsa Jesus uppmaning om att sluta bekymra oss om mat och dryck. Låt inte längre otryggheten och rädslan styra era handlingar. Fråga inte ”Vad skall vi äta?” ”Vad skall vi dricka?” Bekymra er istället om det som verkligen hotar era liv, den rasism som ger oss rätt att förbruka jordens tillgångar för egen konsumtion. Sök istället Guds rike och hans rättfärdighet.
Bön: Gud hjälp oss att finna ditt rikes lagar för att kunna leva tillsammans i en rättvis och överflödande värld. Amen.