Bibelmeditation vecka 42 2016

…av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet…
Mark 4: 26-29

Flyttfågelsträcken gör plötsligt den gråmulna himlen full av liv. Hur vet de vägen till sitt mål och hur vet de att samarbeta mot detta mål? Vad är det som driver ut flyttfåglarna på sin långa resa och vad är det som driver oss i våra liv? Hur vet flyttfågelsträcken resans mål? Att stanna upp ett ögonblick och vända blicken inåt är inte tappad tid. Jag kommer att tänka på några diktrader ur Lennart Sjögrens samling ”En annan värld”:

Inte tror jag

Att några fåglar sjunger idag för en bättre värld.

Men vore mitt öra

djupare ställt

trodde jag kanske ändå

att fåglarna sjunger idag för en bättre värld.

Och inte tror jag

Att de som låter sig

dö idag

dör för en bättre värld.

Men vore mitt öga

djupare ställt

trodde jag kanske ändå

att de som låter sig dö idag dör för en bättre värld.

Vore mitt öga djupare ställt kunde jag kanske förstå att jorden själv bär sin gröda och att flyttfågelsträcket finner sitt mål och trodde jag kanske ändå att fåglarna sjunger i dag för en bättre värld.

Kanske vi behöver en form av mänsklig erfarenhet som inte är underkastad moderniteten och varusamhället. Kanske verkligheten är mer komplex än den storindustriella epoken i mänskligt liv kan förmedla med sin ogästvänliga och bländande okänslighet. Receptiviteten måste stängas av för att nerverna inte skall brista.

Är det denna utarmning av det mänskliga livet som skapar förutsättningarna för religionens återkomst? Är det den som är grogrunden för den allt starkare nomadiserande ton om flykt till något större och djupare än det som

moderniteten tillhandahåller? Drömmen om ett öga som är djupare ställt? Är det vår tids kairos, det rätta ögonblicket, att släppa bindningen till det jag tror mig veta och beroendet av min egen ansträngning? Att lyssna till Zenmästarens instruktion till bågskytten: ”…Vad som står i vägen för er är att ni har en för villig vilja. Vad ni inte själv gör, det tror ni inte sker.” Ju mer envetet bågskytten klamrar sig fast vid att lära sig skjuta pilen desto mindre kommer det att lyckas.

Jesus undervisar om att vi ska låta tilliten till en djupare verklighet ersätta det egna fastklamrandet vid vår prestation. Detta är livskonst: att låta livet vara det befjädrade pilskott vars upphovsman inte är bågskytten själv.

BÖN: Gud fyll oss med din kärlek och led oss in i ett liv fyllt av tillit inför din närvaro. Amen

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.