Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Hebr. 4:12-13

Reflektion
Guds ord är levande. När vi läser en gammal text, gårdagens tidning eller den där gamla artikeln från 70-talet, så känns den märkvärdigt död. Guds ord måste vara något annat än texten, något som vaknar i mig när jag möter texten, som påminner mig om att det sista ordet aldrig är sagt och att det existerar saker som undflyr den mänskliga tankens kalkyleringsförmåga. Detta levande ord kan bryta sig ur en mycket gammal text och påminna om möjligheten av det omöjliga, av det mer än möjliga.

Det döda ordet är inte bara de gamla texterna som förlorat sitt liv utan också ord som dödar, maktens och arrogansens desperata försök att detronisera livet. När Ghadaffi från sin bunker ryter in i tv kameran, sina hot och löften, faller orden som döda laviner av ond bråd död och ingen, ingen kan se dem annat än som sjok av besvikelse och förbittring. Levande ord är de inte. Det har funnits ledare som har burits av en annan kraft och vars ord har blivit bevingade, fyllda med hopp om förändring och löften om det mer än möjliga. När Martin Luther King ropade ut sitt ”I have a dream…” inför en förtryckt folkmassa fick orden liv och bar med sig en förändring, ett hopp.

Det som gör ett ord levande är dess förhållande till den andre, den helt andre som vi möter i varje annan, demonstrerande massor eller i djupet av vårt eget hjärtas uppsåt. Det levande ordet är förbundet med en verklighet som får sitt liv av rättvisa och kärlek, rättfärdighet och respekt, en horisont som är vidare än vår begränsning. Ett anrop till samhörighet som möter oss i den andres ansikte.

Vi möter en horisont eller ordning för mening som föregår vår erfarenhet och blottlägger hjärtats uppsåt. I mötet med en demonstrerande folkmassa, en asylsökande flykting, en utförsäkrad eller arbetslös kan inte några lagparagrafer eller globala fördrag fria oss inför ansvaret, räkenskapen ska avläggas i mötet med all kärleks och alla rättigheters skapare, det levande ordets herre, vår befriare.

Bön
Herre, dina ord lever i oss bortplottrade, inför bristen på bröd och kärlek är vi rådvilla och tillåter oss tveka. Du som gör ordet levande och tidigt om mornarna tänder morgonrodnaden i skogsbrynet lär oss sätta tilltro till vår djupaste insikt och lyssna på ditt ord. Låt oss pröva att känna av ditt anrop till medkänsla och liv. Lär oss att bibehålla det främmande i det välbekanta, ditt levande ord i vardagens möten.

Amen

Vecka 8 2011
Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade.
Salomos vishet 11:22 -24.

Reflektion
Vem vill inte bli inbäddad i denna vackra gudsbild? Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, du är barmhärtig mot alla… Den som har en Gud som har gett gestalt åt allt som finns till kan till att börja med inte förakta sig själv, inte heller det svaga hos sig själv, förakt är inte en passande relation vare sig i förhållande till det egna jaget eller till någon annans jag.

Vad gör vi då med alla nyorden som distanserar, föraktar, dömer ut och skapar gränser mellan vi och dem. Utanförskap, terrorister, islamister, utförsäkrade, båtflyktingar, ensamma flyktingbarn, hemlösa; Vad gör vi med alla dessa ord som påminner oss om vår egen värnlöshet och utanförskap. Sådana ångestfyllda självbilder är svåra att erkänna och i självförsvar projiceras de in i den andre. Det man inte önskar se hos sig själv, det ser man desto tydligare hos den andre. Toleransen mot lagar och politiska beslut som utsätter grupper av människor för lidande och utanförskap, för att nå ett hägrande mål, har ökat. Man kan befara att det hänger samman med en tilltagande likgiltighet inför sådana offer.

Den anständiga grymheten är försåtlig därför att den legitimerar våld och okänslighet inför andra människors lidande med hjälp av ett språk som döljer verkligheten. Språket är ingenting annat än vad människor gör med det. Under det nazistiska eutanasiprogrammet deltog sjukhuspersonal i en verksamhet där de ”befriade” mentalsjuka, utvecklingsstörda, svårt sjuka, blinda och döva från deras lidande genom att skänka dem en ”barmhärtig död”.

Vi lever i en kultur där PR makarna har makt att fylla vår stad, vår tidning och vår hjärna med nya ord som döljer vad som händer hos den som utförsäkras, den som hamnar i Fas 3 och det ADHD barn som inte får gå i skolan eller den asylsökande som avvisas från sjukvården eller transporteras ner till Bagdads flygplats.

Om språket är en slags ständigt pågående förhandling mellan människor om hur det ska användas så är maktens megafoner ett orättvist förhandlingssätt. Det blir ett språk som tjänar sina egna intressen. Det är i denna megafonernas tid vi behöver lyssna till ett språk som inte föraktar den svage, som ser barmhärtigt på den egna sårbarheten och som väcker oss att bygga ett samhälle, en samhörighet. Vi söker ett språk, med politisk accent, som kan göra oss immuna mot maktens språk. Vi söker ett kärlekens språk, inbäddad i en Gudsbild som inte kan gå förbi.

Bön
Vi har uppehållit oss så länge i medelklassens upplysta salonger att vi tappat synranden och förlorat minnet av enstaka vakor, mörka bruk, med gifter och hemlösa byltens vardag i trappuppgångar. Vi har glömt hur tunn hinnan är som skiljer oss åt och tappat bort känslan av ett mörkt hav inunder. Du, för vilken hela världen är en droppe av morgonens dagg, påminn oss om vatten av en vidare mening och dra in oss i samhällsbyggandets värde.
Amen

Vecka 7 2011

Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan. Märker ni det inte?
Jesaja 43:18-19.

Reflektion
”Koranen och Bibeln – mot despotism.”
”Kyrkklockor och böneutrop – mot tortyr.”

Från Tahrirtorget i Kairo skallar ropen mot himlen i talkörer som inte bara revolutionerar Egyptens politik utan som också vänder upp och ned på vår världsbild.
Den propagandabild som skulle tjäna syftet att misstänkliggöra muslimerna i Egypten för att västerlandets kristna skulle acceptera diktatur och tortyr, krossas till grus när lyckliga kristna sjunger ”salam” – fred, tillsammans med muslimska systrar och bröder. När prästen läst ur Lukas 4:e kapitel om glädjens budskap till de fattiga och förtryckta bryter de församlade ut i talkören: ”Bröd, frihet, mänsklig värdighet.” Sedan säger han ”I Jesu namn” och ”I Mohammeds namn” och då ropar demonstranterna tillbaka: ”Muslimer och kristna står enade hand i hand.”
Detta händer på Tahrirtorget bara några månader efter det att kyrkan i Alexandria sprängdes och islamisterna pekades ut som skyldiga. En man på Tahrirtorget lägger ansvaret på regimen som försökt splittra folket, men här står de nu enade.

Vem ligger bakom dessa väldiga demonstrationer? Diktatorn försöker identifiera utländska konspirationer, västvärlden fruktar islamister, sociologerna talar om medelklassen och teknikerna identifierar Facebook, Twitter eller internet. Men ingen av dessa faktorer har möjlighet att väcka så många människors beslutsamhet och vrede och ingen av dessa faktorer kan föra så många människor in i en samhörighet.

Förvånade ser vi upp ur våra begränsade perspektiv, därför att vi har glömt eller inte förstått vad det är att vara människa. Det som händer nu har hänt tidigare och går mycket djupare än våra analyser, det som händer nu har hänt långt innan internet, medelklass eller egyptiska brödraskapet fanns i människors erfarenhet. Kravet på rättvisa, rättfärdighet och revolt mot förtryck är själva huvudfåran i de gammaltestamentliga berättelserna.

I de gammaltestamentliga berättelserna är det Gud som är historiens herre. ”Så säger Herren, han som gjorde en väg genom havet, en stig genom mäktiga vatten, han som lät hästar och vagnar och starka kämpar rycka ut; där ligger de och reser sig inte mer, utsläckta som en slocknad veke. Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt, Det spirar redan, märker ni det inte?”

Bön
Förundrade och häpna jublar vi över det vi ser. Du som vräker pansar och palats åt sidan för att bereda rättvisans väg, överge inte det folk som söker sin frihet, låt inte tvekan slå dem och låt alla som möter impulsen att låta verkliga ord och råd komma till stöd vara med och bygga något nytt.
Amen

Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.
Rom 2: 13-15.

Reflektion
Det som lagen kräver är skrivet i våra hjärtan. Här görs ingen skillnad mellan religiösa eller icke religiösa. Lagen talar till oss alla och för oss samman. Att vara kristen är inte att ha en smitväg undan lagens krav men det är en väg som återupprättar och återför oss i en gemenskap med alla andra människor.

Medan ekonomismens och egocentricitetens företrädare predikar girighet som norm och friar till medelklassens frestelse att i självgod narcissism se om sitt eget hus på bekostnad av det gemensamma, driver oss lagen in i en relation till Gud och medmänniskan. Det är där vi möter möjligheten till det sant mänskliga och den frihet som lägger rädslan åt sidan. Det är denna frihet som driver de Egyptiska människomassorna att dag efter dag demonstrera mot förtryck och tortyr, mot utländska investerare och deras utförsel av profit genom särskilda exportfrizoner och mot en värld där sjuprocentiga tillväxtsiffror blir viktigare än massornas välfärd.

I dag förlamas vi till passivitet inför orättvisor och hotfulla klimatförändringar, ”tankarna anklagar varandra och försvarar sig”. Stormakterna pratar om tillväxt och negligerar sina klimatplikter medan deras enorma militärapparater förbereder en framtid där man för krig mot ”trashanksarméer”. De stormakter som har råd ger sig ut på världshaven med nybyggda flottor för att försäkra sig om uppköp av jordbruksland och naturtillgångar på andra kontinenter. En nyuppväckt nationalism försöker kuppa genom förslag i klimatförhandlingarna som ska kosta dem själva så lite som möjligt.

Klimatförändringar och världssvält, exploatering och förtryck leder ofrånkomligt till ett sammanbrott för vår civilisation, lagens krav är omutligt och inget fagert ”dubbeltal”, att säga ett och göra det motsatta, kan rädda oss.

Det är i denna situation vi får släppa den förlamande skulden , ensamma kan vi aldrig gottgöra detta svek och vända denna skuld. Här kan endast en försonande kärlek frigöra oss till handling. I mötet med den andre är det inte längre makthavarnas och diktatorernas lagar som gäller, här är det som i Guds rike; ”och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist”. Det är här vi kan förenas med demonstranter och maktlösa, med Gud som delar de förtrycktas lidande och bli en del av en upprättande kärlek..

Bön
Gud, du som upprättar och förlåter, du som återuppväcker de förtrycktas krav på rättvisa och lindrar de föraktades smärta, du som återupprättar de slagna och mättar de hungriga; ge oss nåd att dela din kärlek och att i nåd förenas med dem som söker din frihet.
Amen

Vecka 5 2011

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
2Tim.1:7

Reflektion
Jag riktar mig inte till dollarmiljardärerna, eller de svulstiga bonusjägarna eller de upphetsade småkapitalisterna som via Internet spelar på börsen som om det var ett spelkasino även om de alla skulle behöva fundera över vad självbesinningens ande kan vara för en egenskap.

Jag riktar mig till de förödmjukade, de utförsäkrade, de Fas3instängda, de som inför socialassistenten får bedyra sitt behov av ett par nya skor och till dem som ännu en gång vänder hem utan arbete efter en dag vid arbetsförmedlingens datorer. Till dem vill jag säga Gud har inte gett oss modlöshetens ande, modlösheten har pressats på oss av förändringar som vi inte har makt över. De människor, ja för det är människor, som har makt att bestämma över våra liv har utvidgat sin makt både geografiskt och mot nya områden i ekonomin och samtidigt gjort allt djupare intrång i våra privata livsmönster. Kvartersbutiken är inte längre en kvartersbutik utan en del av en transnationell varukedja och intressemotsättningen mellan lyckoslantens spara och slösa har förskjutits så att det globaliserade finanskapitalet har fått den dominerande rollen. Låt er inte nedslås, Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens. Lyft era ansikten mot himlen och var stolta, ge inte upp, en ny värld är möjlig och vår vrede över orättfärdigheten är en del av Guds vrede.

Bibelns berättelser handlar om just detta; ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från Egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt…” När de här texterna lästes efter rikets fall, då Jerusalem brändes, templet revs och folket fördes bort i fångenskap och inte hade någon rimlig orsak att tro att de åter skulle vinna sin självständighet, fick dessa texter en oerhörd sprängkraft. Denna sprängkraft berättar om en Gud som ser din nöd och delar den. Du är inte ensam.

Också i dag bryter ett förtryckt folk upp i Egypten, fyller gatorna, kräver förändring, vägrar att låta modlöshetens ande binda dem, Al-Azhar islamiska råd och Koptiska kyrkan ger sitt stöd till demonstranterna: ”Att demonstrera mot korrupta härskare är en religiös plikt”. Hoppets Gud verkar i historien och i vårt liv: ”Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.” Hos 6:3

Bön
Jag låter solen värma mitt ansikte och lämnar modlöshetens sjuka nedvärdering i trotsig kamp mot byråkratins utanförskapslagar. Ur min själs djupaste gömmor tar jag fram passet till Guds rike och ropar till dig Herre att upprätta min modlöshet och fylla mig med kraftens och kärlekens ande.
Amen

Bibelmeditationen publiceras varje vecka på Uppsala Missionskyrkas och Seglora smedjas hemsida. Vinjetten är ett utsnitt ur Olof Hellströms fondrelief Att födas på nytt i Uppsala missionskyrka.

”… jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn. Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt.” .
Kungaboken 8:20, 20, 27

Veckans reflex

Men kan verkligen Gud bo på jorden? undrar David. Hans fråga är inte ny och inte besvarad, vi undrar fortfarande. Genom historien bekräftas den gamla judiska erfarenheten från Kabbalan att Gud visserligen kan tilltalas men att hans namn inte kan uttalas. När Gud kommunicerar med människan gör han det bortom ordets verklighet, medan ”Ordet” som bärare av denna verklighet inte är lika begränsat som språkets användning. För Ludvig Wittgenstein var en del av de religionsfilosofiska frågorna ett resultat av våra försök att tvinga in religiösa övertygelser i våra givna föreställningskategorier ”Du kan inte höra Gud tala till någon annan, utan bara när du är den tilltalade”.

Det är lockande och öppnar för den verklighet där faktavärldens begränsningar öppnar ett djup in mot det okända. Men det är också skrämmande och öppnar för de djup där destruktiva krafter får makt över oss ända till självmordsbombarens övertygelse om sin roll som martyr.

Frågan är vilket utrymme vi ska ge grupper av människor som vill forma sina liv och sitt samhälle utifrån religiösa värderingar. Demokratin ska i grunden vara neutral och värderingsfri med en uttalad rätt till religionsfrihet. Varje människa ska vara fri att forma sitt liv, sin tro och sina värderingar i frihet och utan allt tvång. Likväl har vi börjat inse att vi behöver ha en gemensam värdegrund för att kunna forma ett samhälle.

Det är många händelser i vår samtid som motiverar en bearbetning av motsättningen mellan sekulära och religiösa världsbilder. Fundamentalismen i andra världsdelar, som en långsiktig konsekvens av en brutal kolonisering och en felslagen avkolonisering, är en sådan företeelse. Den fundamentalistiska och neokonservativa religiösa förnyelsen i hjärtat av den ledande västmaktens civilsamhälle förstärker på den kulturella nivån den politiska splittring som utlöstes av Irakkriget. De problem som krav på demokratisering och mänskliga rättigheter i muslimska länder aktualiserar är också en sådan händelse.

Vi behöver Davids öppenhet som vågar ifrågasätta våra religiösa utsagor som enda grunden för vår världsbild och vi behöver möta en omvärld som är beredd att övervinna en självklart sekulariserad bild av världen som med dagens måttstockar räknas som den enda sanna.

Veckans bön

Herre vi har glömt det oförutsägbara och låter oberäkneligheten vara skrämmande därför att gamla föreställningar känns trygga, möjliga att kontrollera, dubbelknäppta och ansvarfulla. Låt oss öppna för dina handlingar, nya utsikter med överraskningens timslag, tillgänglighet över ännu en gräns på andra sidan ensamheten.

Amen

Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.
Klagovisorna 3:22

Veckans reflex

I Klagovisorna varvas en stark förtröstan på en Gud samtidigt som medvetandet om hur fångar förtrampas och lider orätt plågar författaren, Jerusalem har fallit i blodiga strider med Babylonierna och många har förts bort i fångenskap.

Tro och förtröstan är i detta skede något annat än tro och förtröstan på en samling religiösa utsagor. Det sammanhang vi lever i påverkar det vi tror om Gud. Jesus Kristus har förklarat honom för oss säger Johannes. En förklaring som ligger långt bort från våra föreställningar om tro som försanthållande av statiska sanningar och som förvandlar religion till en oföränderlig och hopplöst arkaisk verklighet. Jesus slår inte fast en lära som vi måste omfatta. Hans tro är en tillit i efterföljelse, en väg.

Efterföljelse är inte försök till imitation, men att i tro ta ansvar för mitt liv och ensam möta den samtid som är min. Efterföljelse är att möta samtiden, med dess komplexa blandning av hat och kärlek, med den erfarenhet av Guds närvaro som ryms i mitt innersta och som jag kan erfara när jag går den andre till mötes. Det är i mötet med en annan människa jag kan möta den erfarenhet inom mig som är Gud. Guds närvaro i världen, avslöjad genom Jesus Kristus, öppnar en väg in i förtröstan genom tro. Poängen är att vi aldrig kan gripa denna erfarenhet i sig, utan endast som det spår som den lämnar efter sig i det ögonblick Jesus drar sig tillbaka.

Klagovisorna ställer frågorna om Guds närvaro i lidandet. Mannen som fått lida frågar om det är Guds vrede som skoningslöst skövlar städer och byar? Jesus Kristus ger ett annat svar som placerar Gud i den sargades existens, i den vars ben blev krossade. Där i mötet med den lidande människan möter vi Gud. Här behövs ingen audiens och ingen förberedd öppningsfras, här behövs inte de religiösa institutionernas språk eller några heliga auktoriteter som tror sig sitta inne med den slutgiltiga definitionen av sanningen. Här i mötet avslöjar sig en närvaro, som ett spår av den genom historien fortgående utspridningen av den ursprungliga händelse som utgör Jesus liv. I varje ny tid grips nya människor av detta möte som tar gestalt i ett oöverskådligt antal nya sammanhang och praktiker. Tro är en väg, en praktik, en tillit, ett möte…

”Den som inte förnimmer det hemlighetsfulla, som inte kan förundra sig, ej känna förvåning… hans blick är slocknad.” (Albert Einstein)

Veckans bön

Herre för oss in i din närhet bortom gränsen för vår otillräcklighet, för oss nära det möte som sliter ner oss till en glans, en innerst glänsande kärlek, en delaktighet av dig. Låt vårt liv ingå i din handling.

Amen