Veckans bibelord
Vecka 3 2011
”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom, och natt undervisar natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över jorden når de ut, till världens ände deras ord. .”
Psaltaren 89: 20,24.
Veckans reflex
Den här vackra psaltarpsalmen som beskriver ett kosmiskt perspektiv på vårt förhållande till Gud ger en tidlös insikt i trons mysterium. Att erfarenheten av Gud i alla tider har knutits till de kosmiska perspektiv som vi lever under, så fort vi ser upp mot den begränsade del av kosmos som når oss med sitt glimrande ljus, är inte överraskande. Att dessa perspektiv också har skapat spänning mellan religiösa erfarenheter och naturvetenskapliga världsbilder är inte heller så förvånande, inte minst i en tid när vår världsbild förändras snabbt genom nya naturvetenskapliga landvinningar. En dialog mellan teologi och naturvetenskap i såväl ett kosmiskt som ett mikrokosmiskt perspektiv kan ge båda perspektiven möjlighet att fördjupa sin världsbild.
En liten söt historia från Marocko berättad av Bo Nylund, teologie hedersdoktor och astronomiintresserad lekman, kan belysa detta förhållande. Han var på besök i en god väns hem i Marocko när familjens minsta barn kommer hem från småskolan och ivrigt berättar om hur fröken har berättat om det väldiga klot som är jorden och dess bana runt solen i världsrymden. Mormor som lyssnat uppmärksamt blir upprörd och utbrister indignerat; ”Vad är det för dumheter, det vet väl varenda människa att jorden är som en skiva som vilar på oxens horn.” Barnen låter sig inte övertygas ty i Marocko, som överallt i världen, är fröken en större auktoritet än alla andra i småskolebarnens värld, till och med större än en mormor. Mormor som är en vis gumma blir allt mer osäker när barnen fortsätter att hävda frökens sanningar. Lite resignerat säger Mormor; ”Det får vara precis som det vill med det där, det får vara som Han vill” säger hon och pekar förtröstansfullt upp mot rymden. Kanske är det så, som Mormors resignerade svar speglar, att en sann religiositet speglas i vilken världsbild som helst samtidigt som man måste erkänna att den gudsbild som barnen kommer att formulera med sin allt vidare uppfattning om rymdens väldighet kommer att rymma många fler dimensioner än mormors.
Men mormors kommentar rymmer också en trygg tillit, en inneslutande tillhörighet som utan rädsla vågar möta komplexiteten i det kosmiska under vi är delar av. Som nobelpristagaren och fysikern Ilya Prigogine beskriver vår plats i världen: ”Där människan är i världen, av världen, i materien, av materien, är hon inte en främling, utan en vän, en familjemedlem, en jämlike. Hon har ingått en pakt med tingen.” Tingen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.
Veckans bön
Hjälp oss att behålla vår förundran över det kosmos som är vårt hem, skydda oss mot självtillräcklighetens brutalitet och ge oss mod att låta livet tätna omkring oss och den öppna ovissheten sluta sig som en varsam frihet, en svepande omtanke, där vår rädsla får ingå.
Amen
2011-01-17