Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Hebr. 4:12-13
Reflektion
Guds ord är levande. När vi läser en gammal text, gårdagens tidning eller den där gamla artikeln från 70-talet, så känns den märkvärdigt död. Guds ord måste vara något annat än texten, något som vaknar i mig när jag möter texten, som påminner mig om att det sista ordet aldrig är sagt och att det existerar saker som undflyr den mänskliga tankens kalkyleringsförmåga. Detta levande ord kan bryta sig ur en mycket gammal text och påminna om möjligheten av det omöjliga, av det mer än möjliga.
Det döda ordet är inte bara de gamla texterna som förlorat sitt liv utan också ord som dödar, maktens och arrogansens desperata försök att detronisera livet. När Ghadaffi från sin bunker ryter in i tv kameran, sina hot och löften, faller orden som döda laviner av ond bråd död och ingen, ingen kan se dem annat än som sjok av besvikelse och förbittring. Levande ord är de inte. Det har funnits ledare som har burits av en annan kraft och vars ord har blivit bevingade, fyllda med hopp om förändring och löften om det mer än möjliga. När Martin Luther King ropade ut sitt ”I have a dream…” inför en förtryckt folkmassa fick orden liv och bar med sig en förändring, ett hopp.
Det som gör ett ord levande är dess förhållande till den andre, den helt andre som vi möter i varje annan, demonstrerande massor eller i djupet av vårt eget hjärtas uppsåt. Det levande ordet är förbundet med en verklighet som får sitt liv av rättvisa och kärlek, rättfärdighet och respekt, en horisont som är vidare än vår begränsning. Ett anrop till samhörighet som möter oss i den andres ansikte.
Vi möter en horisont eller ordning för mening som föregår vår erfarenhet och blottlägger hjärtats uppsåt. I mötet med en demonstrerande folkmassa, en asylsökande flykting, en utförsäkrad eller arbetslös kan inte några lagparagrafer eller globala fördrag fria oss inför ansvaret, räkenskapen ska avläggas i mötet med all kärleks och alla rättigheters skapare, det levande ordets herre, vår befriare.
Bön
Herre, dina ord lever i oss bortplottrade, inför bristen på bröd och kärlek är vi rådvilla och tillåter oss tveka. Du som gör ordet levande och tidigt om mornarna tänder morgonrodnaden i skogsbrynet lär oss sätta tilltro till vår djupaste insikt och lyssna på ditt ord. Låt oss pröva att känna av ditt anrop till medkänsla och liv. Lär oss att bibehålla det främmande i det välbekanta, ditt levande ord i vardagens möten.
Amen