”… jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn. Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt.” .
Kungaboken 8:20, 20, 27
Veckans reflex
Men kan verkligen Gud bo på jorden? undrar David. Hans fråga är inte ny och inte besvarad, vi undrar fortfarande. Genom historien bekräftas den gamla judiska erfarenheten från Kabbalan att Gud visserligen kan tilltalas men att hans namn inte kan uttalas. När Gud kommunicerar med människan gör han det bortom ordets verklighet, medan ”Ordet” som bärare av denna verklighet inte är lika begränsat som språkets användning. För Ludvig Wittgenstein var en del av de religionsfilosofiska frågorna ett resultat av våra försök att tvinga in religiösa övertygelser i våra givna föreställningskategorier ”Du kan inte höra Gud tala till någon annan, utan bara när du är den tilltalade”.
Det är lockande och öppnar för den verklighet där faktavärldens begränsningar öppnar ett djup in mot det okända. Men det är också skrämmande och öppnar för de djup där destruktiva krafter får makt över oss ända till självmordsbombarens övertygelse om sin roll som martyr.
Frågan är vilket utrymme vi ska ge grupper av människor som vill forma sina liv och sitt samhälle utifrån religiösa värderingar. Demokratin ska i grunden vara neutral och värderingsfri med en uttalad rätt till religionsfrihet. Varje människa ska vara fri att forma sitt liv, sin tro och sina värderingar i frihet och utan allt tvång. Likväl har vi börjat inse att vi behöver ha en gemensam värdegrund för att kunna forma ett samhälle.
Det är många händelser i vår samtid som motiverar en bearbetning av motsättningen mellan sekulära och religiösa världsbilder. Fundamentalismen i andra världsdelar, som en långsiktig konsekvens av en brutal kolonisering och en felslagen avkolonisering, är en sådan företeelse. Den fundamentalistiska och neokonservativa religiösa förnyelsen i hjärtat av den ledande västmaktens civilsamhälle förstärker på den kulturella nivån den politiska splittring som utlöstes av Irakkriget. De problem som krav på demokratisering och mänskliga rättigheter i muslimska länder aktualiserar är också en sådan händelse.
Vi behöver Davids öppenhet som vågar ifrågasätta våra religiösa utsagor som enda grunden för vår världsbild och vi behöver möta en omvärld som är beredd att övervinna en självklart sekulariserad bild av världen som med dagens måttstockar räknas som den enda sanna.
Veckans bön
Herre vi har glömt det oförutsägbara och låter oberäkneligheten vara skrämmande därför att gamla föreställningar känns trygga, möjliga att kontrollera, dubbelknäppta och ansvarfulla. Låt oss öppna för dina handlingar, nya utsikter med överraskningens timslag, tillgänglighet över ännu en gräns på andra sidan ensamheten.
Amen