..Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka”…
Matt 4:1-11

Reflektion

Övermodigt utropar den desperate miljöaktivisten: ”Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. ”Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador.” När hoppet tas ifrån oss, om möjligheten till gemensam överlevnad genom ett inre ljus som speglar en verklighet utöver vår begränsning, återstår flykten in i teknikoptimism. Makten att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar som en frestelse. Allt detta skall jag ge dig om du sätter din lit till teknikens makt.

I den rika världen är vi bortskämda med att ha tillgång till en framtid och en självklar utvecklingsoptimism. Vi glömmer lätt att förutsättningen för den är det inre ljus som skapar en vilja till rättvisa och kärlek. Låt oss för ett ögonblick släppa det inre ljuset, glömma dess trygga värmande mod, förlora det en stund och samtidigt skymma sikten till de andras rörelse mot ljuset. När vi på detta sätt för ett ögonblick tappar kompassriktningen och rusar runt i den konturlösa dimman smyger sig desperationen på. Vi är i denna tanke ensamma att leka Gud på en planetarisk nivå och är, utan Gud, utlämnade åt tomma fantasterier om manipulerade gener och möjligheten att skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi. Ensamma att trygga oss till möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären.

Berättelsen om Jesus frestelse uppe på det mycket höga berget, där han såg alla riken i världen och deras härlighet, är frestelsen att förbländas av en vision som vi kan följa för att få makten; en teknisk lösning av klimathotet, en lagbunden lösning av den ekonomiska krisen, en marknad som med sin osynliga hand skapar rikedom, en stark ledare. En lösning där vi rycker till oss rätten att fortsätta med förstörelsen, vapenproduktionen, koldioxidutsläppen, utvisningen av nödlidande ur de rika enklaverna. Frestelsen att rycka till sig makten att vara Gud, såsom man behåller ett rov för sig själv, att behålla privilegierna, att avguda ägandet och tillbedjan av tillväxten för att få tillgång till makten över världens härlighet.

Jesus ryckte inte till sig makten och skjuter inte från sig lidandet. Hans liv bestod i enkla materiella tjänster till dem han mötte. Behovet av bröd och vin, hälsa och kärlek. Tjänster med kortvarig effekt i förhållande till en interplanetarisk rörelse, men tjänster insatta i ett sammanhang som han talade om som Guds rike.

Bön

Det är en smula ensamt Herre, utan din synliga närvaro. Vi skulle så gärna vilja att du var här så att vi kunde se hur vi ska hantera våra liv. Du har givit oss tilliten och det inre ljuset, men när dimman tätnar förvandlas ljuset till en ogenomtränglig vägg. I tillit att det är ditt ljus som lyser upp dimman räcker vi varandra händerna i tjänande tillbedjan.

Amen

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal…
1:a Kor. 13:1-13

Reflektion

Det är lätt att svara med nolltolerans mot den som drabbad av förtvivlan eller hunger beter sig våldsamt. Det är lätt att fördöma en stressad sjuksköterska som låser en dörr för mycket. För den som har en varm bostad ordnad är det svårt att förstå hur värmande gott en flaska brännvin kan vara. Inkomstklyftorna har ökat snabbare än i de flesta andra OECD länderna. Om jag hade maktens hela språkarsenal, de bästa PR byråernas strategiska resurser och hela forskarvärldens selektivt utvalda ursäkter, men saknar kärlek till den förtvivlat våldsamme, den stressade sjuksköterskan och den frusne uteliggaren, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Det ligger nära till hands för de flesta att tvivla på en barmhärtig Gud i mötet med dessa utsatta och plågade människor. Detta trots att de flesta av oss känner en tagg av smärta en skymt av medlidande. Vi är missledda och lurade, fostrade till girighet och själviskhet av tidsandans propaganda och förledda att tro på marknadens ofelbarhet och likväl känner vi smärta inför den andres lidande. Du behöver inte döva smärtan, den är en livsyttring, en kallelse i djupet av ditt väsen att vara människa.

Den syriske soldat som vägrar skjuta mot civila, med risk att själv bli mördad, den nazistiske fångvaktare som vände bort ansiktet när en liten pojke hoppade ut från godsvagnen, den socialarbetare som bröt mot reglementet och hjälpte den mentalsjuke att få mat är tecken på lyhördhet mot en djupare kallelse utan att veta vem som kallat. På samma sätt är det inte den som talar änglarnas språk som uttrycker livets djupaste mening utan den som handlar spontant i kärlek. Vi har ingen bättre förklaring till deras mod att trotsa makten och hatet än de spontana livsyttringarna; kärleken, givandet, villigheten att dö hellre än att döda den oskyldige. Det är detta som är det stora undret och den stora utmaningen i trons och tillitens livshållning.

Ännu förstår jag inte vem Gud är, men vill jag vara nära honom så finns han där någon ger en fattig människa bröd, där en stressad sjuksköterska får nya villkor, där den bostadslöse får ett varmt rum, där inkomstklyftorna minskar, där handikappade blir sedda och där kärleken väller upp så att du kan gripas av den och möta dagen med en spontan livsyttring av kärlek.

Bön

Hjälp oss att minska avståndet till de smärtbärande. Lär oss att släppa fram den spontana medkänsla som driver oss in mot de utsatta med den kristallklara kärlekens flöde och den framvällande ömhetens övertygelse.

Amen

”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.
Luk. 8: 4-15

Reflektion

Det sägs att när Ingemar Hedenius hade läst Gustav Wingrens bok Predikan kallade han boken obegriplig rappakalja. Det var ett resultat av ett möte mellan två olika språkvärldar. Det Gustav Wingren vill säga går inte att förstå eller utsäga med Hedenius verklighetsuppfattning och språk.
Jesus möter samma problem när han talar. För att lyssnarna inte ska se, höra och förstå med utgångspunkt från sina invanda språkvärldar behöver han använda nya ord för att föda ett nytt område i lyssnarens tänkande. De nya orden får världen att framträda ur det fördolda. När vi läser en text om fysikens idéhistoriska utveckling öppnar sig en ny värld som ger en omvälvande ny syn på förhållandet mellan människa och natur. När vi använder teologins språk öppnar sig en värld som skapar mönster och mening i lidandet och glädjen, Guds rikes hemligheter.

Att tala om Gud är att räcka fram sin sårbarhet och tillit mot den andre. Orden är inte längre enbart tecken, eller symboler, som hänvisar till en verklighet bortom sig själv. I ett tilltal om Gud utlämnar den talande den verklighet inom sig som betecknas Gud. Att tala om Gud är att låta kärlekens språk träda fram och forma en värld som skapar mening i förhållandet till omvärlden, en motmakt i förhållande till individualismens och kapitalets nedbrytning av all djupare mening. En befrielseakt och inbjudan till glädjefylld efterföljelse. Att tala till varandra om Gud är att bryta upp separationen och alienationen i förhållande till ansvaret och den andre. Att tala om Gud är att bli smärtsamt delaktig.

Det är denna delaktighet som gestaltas i manifestet från Teologifestivalen 2012 där ”frågan om våra livsmönster, den totalt ohållbara utvecklingen, det vi ibland kallar klimatfrågan, har kommit att röra vid det mest centrala i kristen tro. Den bör nu bli en bekännelsefråga, ej längre ett adiaforon, något vi kan ägna oss åt vid sidan om allt annat eller en realitet vi kan vara osams om…”

Bön

Herre, inför insikten om hur klimatfrågan rör vid det mest centrala i min tro bävar jag. Allvaret i att göra denna insikt till en bekännelsefråga öppnar en förändringsprocess där mitt liv omprövas. Giv oss mod att öppna våra sinnen för din nåd.

Amen

Hör mina får! Så säger Herren Gud: Jag skall skipa rättvisa bland fåren, bland baggar och bockar. Är det inte nog att ni får gå i vall på de bästa betena, måste ni också trampa ner resten av betet? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten, måste ni grumla det som är kvar med era klövar? Mina får tvingas beta vad ni har trampat ner och dricka vad ni har grumlat.

Så säger Herren Gud till fåren: Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. Men jag skall rädda mina får, så att de aldrig blir till ett byte.
Hesekiel 34:17 – 22

Reflektion

Detta är en gammaltestamentlig text, skriven någon gång efter Jerusalems fall ca 586 år f.v.t. Ändå känns den på något besynnerligt sätt aktuell. Kanske det är för att de elementärt mänskliga värderingarna har sitt ursprung i den materiella verklighet vi talar om som skapelsen. Om denna skapelse handlar hela bibeln och den vill hjälpa oss att se en mening i detta liv, en mening som vi ibland kallar Guds vilja.

Om vi antar ett globalt perspektiv, och för in det vi vet om miljöförstörelsen i detta perspektiv, är det inte svårt att förstå vilka som tilltalas: ”Är det inte nog att ni får gå i vall på de bästa betena, måste ni också trampa ner resten av betet?” Det klimathot som drabbar Nordafrika med torka, svält, folkförflyttningar och kaos har sitt ursprung i de rikaste kulturernas livsstil och ekonomiska strukturer. De globala strukturernas effekter finns också att studera i miniformat mellan de rikaste klasserna och de fattigaste inom varje regional enhet. De grekiska mödrar som inte har mat till sina barn när de ska skicka iväg dem till skolan kan berätta hur detta fungerar.

”Är det inte nog att ni får dricka klart vatten, måste ni grumla det som är kvar med era klövar?”Klimatförändringarnas konsekvenser äventyrar människors överlevnadsmöjligheter genom brist på dricksvatten, minskad livsmedelsproduktion, ökade hälsorisker och begränsning av livsutrymmet genom markförsämring och översvämningar. Meteorologiska förändringar och glaciäravsmältning höjer havsnivån och saltvatten tränger in i de stora flodsystemen som görs obrukbara. Många av våra smutsiga industrier förläggs till länder med bristande miljötillsyn och förgiftar deras dricksvatten för att vi ska få tillgång till billiga varor.

Vi deltar i en gigantisk destruktion av världens överlevnadsmöjligheter. Om detta handlar bibelns berättelse och blir därmed politisk. Denna destruktion har eskalerat under den nya avreglerade ekonomiska finansmarknadsregimen. För den som lyssnar efter Guds vilja blir hela livet politiskt och fyllt av en helig mening, att samverka med den som vill skipa rättvisa mellan de feta och de magra, den som vill återupprätta mänsklig värdighet och frälsas till en gemenskap där inte ens döden skiljer oss åt.

Bön
Herre vi har länge njutit av det bästa världen kan erbjuda och länge har vi njutit av klara vattenkällor, förlåt oss vår vårdslösa framfart och de destruktiva strukturer vi byggt upp. Hjälp oss att målmedvetet och beslutsamt delta i den revolution som strävar efter en ny rättvis ordning i harmoni med din vilja.

Amen

…Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den … ?
Job 38:1-11

Reflektion
Omkring dig
Vecklas dagen ut
Som om den
Börjar i dig

Så faller diktraderna i Eva Ribich lilla ögonblicksdikt. En dag som en blommande rörelse, en blommande rörelse som en del i skapandets hemlighetsfulla tillblivelse. Som om den börjar i dig, du som en del av skapelsen, du som ett liv i sig självt meningsfullt.

Du är inte meningsfull för vad du gör utan för vad du är. Här ekar mönstret från Jesu tal om liljorna på marken. När liljorna, liksom fåglarna, kan undervisa människor om sorglöshet, innebär det inte att liljor och fåglar reduceras till tomma tecken, vilkas enda betydelse ligger i att peka på något annat. En lilja är i sig själv meningsfull och en fågel är i sig själv meningsfull – just därför kan de demonstrera för människan, att hon själv har värde, just därför kan de bringa henne ut ur oron. Just därför kan människan vila i sin egen mening, som om dagen börjar i henne. Vem spände mätsnöret?Ansvaret vilar i skaparens hand.

Ibland behöver vi förlänga perspektivet för att stå ut med tillfälligheternas meningslöshet, påminnas om blomningsdagens skönhet när vardagens vissna kronblad faller över synranden och medielandskapet förmörkas av drevkarlarnas tristess. Skildringarna av skapelsen i Jobs bok ger Job mod att bära bördor, den som bär gör det inte förgäves; ”Det vet du nog!”. Det är samma vilande ton som i Bergspredikan. Alla varelserna i naturen är meningsfulla i sig själva, lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, hönan och falken. Den nyblivne föräldern som bunden till blöjbyten avstår från festivalscenens strålkastarljus och den ackordsfjättrade försörjningsansvarige som fyller kvoten för reproduktionen av livets behov. När Job hukar under bördorna påminner skapelsens Herre honom om det skapande sammanhang han är en del av, som om det börjar i honom.

Varje dag som en blommande rörelse, i sig meningsfull, oinskränkt ägnad åt nuet, som när vetekornet ägnar sig åt att falla då sådd pågår. Och just då när det fyller sin vardagliga funktion pekar ut över nuet som bärare av liv, som bärare av evigt liv…

Bön
Herre när morgonljuset uppslukar nattens mörker ser vi din skapande mening i varje blommande rörelse. Hjälp oss att bevara denna ljusa port i minnets kamrar när mörkret åter sänker sig över landskapet och försvårar det dubbla seende som gör dagen meningsfull och natten uthärdlig.

Amen

Text: Joh. 2:1-11

I dag har vi samlats i Gredelbykyrkan i Knivsta kommun. Vi är här för att vi vill försöka förstå vad det är att vara människa. Knivsta kommun är en del av nationen Sverige i Europa. Europa är hårt sargat av ekonomiska kriser och en förändringsprocess som har drabbat de fattigaste med arbetslöshet och svält i Grekland, Lettland, Portugal, Spanien. Europa famlar vilset i förhållande till en arabvärld, stadd i uppror, med krav på rättvisa och bröd. Alla dessa världar har ett växande beroende till en Kinesisk diktatur som sitter på världens största kassakista. Diktaturen dras ofrivilligt in i en tilltagande spänning i förhållande till världens starkaste krigsmakt som med lånade pengar upprätthåller ett imperialistiskt tryck på världens frihetsälskande folk. Denna motsägelsefulla värld rusar mot en klimatkatastrof som hotar alla civilisationer på planeten jorden.

I Gredelbykyrkan läser vi en gammal text om en man kallad Jesus. En text som har valts ut bland många i samtiden cirkulerande berättelser om denne Jesus. Texten är noggrant utvald för att den skulle bevara bilden av Jesus. Man påstår att hans liv skulle visa oss vad Gud är. Berättelsen handlar om en bröllopsfest där deltagarna började bli lite berusade och stämningen säkert var hög och hämningarna hade dämpats av alkoholen. Då upptäcker värdparet att vinet håller på att ta slut. Maria, Jesus mor som hade stora förväntningar på sin son, trugade honom att hjälpa dem ur deras dilemma. Så småningom bärs nytt vin in och bröllopsvärden anmärker: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Varför sparades denna märkliga berättelse till eftervärlden. Bland människor som är religiösa och söker efter Guds vilja finns det ofta en tendens att fly in i en andlig värld, som är något helt annat än den konfliktfyllda materiella världen. Så var det också några hundra år efter Jesus liv när de här berättelserna skulle samlas. Det fanns religiösa rörelser som, inspirerade av grekisk filosofi, tänkte sig en motsats mellan det materiella och Gud. Klyftan mellan det gudomliga och kroppsliga vidgades intill söndersprängning. Många forskare menar att den avgörande drivkraften bakom söndersprängningen av den mänskliga tillvaron är en elementär upplevelse av den mänskliga existensen såsom meningslös.

Den berömda liknelsen om vårt liv såsom en tillvaro i en grotta, där skuggan syns på väggen, återger förträffligt detta synsätt. En yta som i sig själv är värdelös, kan visa spegelbilder eller skuggbilder av något värdefullt. Det finns i denna världsbild inget spår av Gud i kroppen eller världen. Gud är fjärran, långt borta från oss, totalt otillgänglig. Om vi på detta sätt tömmer den materiella världen på betydelse och mening så blir också arbetet meningslöst. I den grekiska världen gjordes arbetet av slavar och den arbetsfria dagen förhärligades. Slavarbete är förtryck och föder drömmen om befrielse medan den helt arbetsfria dagen är full av leda och ingen av dem låter en skapande människa träda fram.

Denna lära som är den diametrala motsatsen till Israels vördnad för det skapade, hade trängt in i den kristna församlingen. Det var i kampen mot denna förandligade värld och föraktet mot det materiella som berättelsen om bröllopsfesten fungerar som ett motgift. Guds rike är nära, mitt i den materiella vardagen, om det så bara gällde att rädda en bröllopsfest.

Den bibliska berättelsen börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och Johannesevangeliets första ord fortsätter berättelsen med det kristna tillägget ”I begynnelsen fanns ordet, och ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. …. Och ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Här finns inget tal om ett skiljande mellan ande och värld. Tvärtom när Gud ska visa vad han är gör han det i en människa och hela berättelsen börjar med en skapande Gud. För den som tror på en skapande Gud blir arbetet en del i skapandet och meningen i arbetet blir den andre. Inom judendomen var kroppsligt arbete normalt en plikt just för den som ägde kunskapen om Guds i lagen kungjorda vilja. Guds lag fanns inskrivet i skapelsens mysterium. Det där vet och anar varje ung kvinna som föder ett barn. Fråga en ung kvinna, som just har fött sitt första barn, vad livets mening är och du ska få hennes svar långt innan hon öppnar sin mun. Så är Guds mysterium inskrivet i världens materia, ja för en händelse i materien är ett barns födelse.

Nu har den här berättelsen lärt oss att inte skilja mellan ande och materia. Vidare har den lärt oss att allt materiellt är heligt därför att det är en händelse i en pågående skapelse. De där sju dagarna i den bibliska berättelsen pågår alltjämt och alltjämt pågår den skapande process som utvecklar människan från Homo floresiensis och Homo erectus över Neandertalmänniskan till dagens reflekterande och funderade människa. Detta under att i människan reflekterar materien över sig själv och blir medskapande.

Med detta perspektiv behöver vi inte längre fundera över existensens meningslöshet. Men allvaret blir påträngande. Den ekonomiska krisen gör mig fortfarande kallsvettig och ett kort steg bakom den hotar miljökatastrofen som kanske skulle gå att mota i grind om vi hade råd. Världens ledare tycker inte att vi har det, emedan folk demonstrerar på gatorna för jobb, mat, frihet. Det mest skrämmande med skuldkrisen och miljöhotet som tornar upp sig bakom den är att det som vanligt är de allra svagaste som tar den största smällen. På lite längre sikt sitter vi kanske alla illa till.

Nu har vi gjort en kringgående rörelse och är tillbaka där vi började, men nu inte längre på åskådarläktaren utan mitt i en händelse där vi är medaktörer. Om bröllopsfesten ska bli en katastrof, som ett kodord i terroristernas hemliga meddelanden eller en fest där materien visar sin helighet, sin bärare av Guds kraft beror också på oss. Så behöver gudstjänstfirande inte så mycket handla om introspektion och bevarande av tradition utan mer om att tillstyrka en gränsöverskridande och grundläggande solidaritet i hoppets och kampens tecken. Hoppet säger inget om hur det ska gå eller vad det kostar, det säger istället något om meningen med att vara människa.

I går demonstrerade vi på Segels torg, tätt sammanpackade med människor från Ogadenprovinsen, Södra Sudan och Syrien. I dag sitter vi i Gredelbykyrkan och reflekterar över en bibeltext om en bröllopsfest och i morgon tar vi bussen till skolan, till fabriken, till universitetet, till våra skilda arbetsplatser eller kanske v i tar hand om ett litet barn och allt detta är meningsfyllt, fyllt av den mening en skapande Gud ger det.

Herren välsigne oss och bevare oss, Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid. I Guds Faderns,Sonens och Den Helige andes namn. Amen.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ”Den rättfärdige skall leva genom tron.”
Rom. 1:16-17

Reflektion
Det är inget av betydelse som hänt, enbart att vi fått en ny almanacka med rena och oskrivna blad. De oskrivna bladen öppnar en möjlighet att omstrukturera de livsvanor som i så hög grad bestämmer vad vi gör med vår tid på jorden.

Öppenheten kan verka skrämmande för dem som inte vill några förändringar, för dem som gömmer sig bakom konservatismens stela klasstillhörighet, för dem som tolkar framtiden i trygga ekvationers förutsägbarhet. I den klassiska ekonomins historia gömmer sig det lilla mantrat; ”allting annat givet”, mantrat som ska ge oss rätt att fortsätta bygga våra individualistiska luftslott.

Men allting annat var aldrig givet. En oförutsett kraftig jordbävning med en oförutsett gigantisk tsunami överraskade. En arabisk vår som bröt jordskorpan och avslöjade en gigantisk eruption av sammanhållning och konkreta förändringsbehov, rubbade cirklarna. En uppåtstigande misnöjesvåg mot orättvisorna i ekonomin, en medkänslans occupy rörelse, växte fram runt börshusens fasader. En ekonomisk kris, som fick mammons furstar att gömma sig bakom skuldbergens orättvisa branter, spred sig likt en gräsbrand in i det europeiska eurosamarbetets tunna fasader och påminde oss om att ingenting är givet. Och så klimatförändringarnas stormar som rycker upp gran och tall med rötterna och sätter igång jordskreden i erosionens spår, ett varningsrop som likt Bileams åsna dementerar ”allting annat givet”.

”Allting annat oförutsett” är trons och religionens språk. Trons livsform är en ”förvandlingspraktik” som Ola Sigurdsson formulerar religionens förhållningssätt. Trons och tillitens språng in i det okända, kärlekens och rättvisans praktik. Det är en annan värld än den där ”Homo economicus” maximerar sin vinst, helt isolerad från sina medmänniskor. Efterföljelsens praktik är oförutsägbar, ständigt beredd på förändring för att möta den andres rop, centrifugalkraften som driver utåt, utåt, ända ut i tortyrkamrarnas smutsiga praktik.

Trons praktik ger en ny möjlighet att omstrukturera de livsvanor som kan störta tidsålderns svarta pelare och förenas med alla nednötta människoläppars rop på hjälp. Den ger oss möjlighet att höra ropen från Greklands svältande barn och de lettiska mödrarnas landsflykt för att få arbete. Trons praktik sammanvävd med dem som ska resa sig, sammanvävd som ett hopknutet foster – sammandraget hopknutet som inför en födsel- en knut av livsvilja och tilltro. En pånyttfödelse i tro.

Bön
Herre lär oss att leva med trons osäkerhet i tillit till den djupa mening som är din kärlek i världen och låt varje förhållande till andra bli ett kärleksförhållande till dig. Lär oss att älska i tro genom mörker och ovisshet, allt blindare och djupare, tills endast kärleken återstår.

Amen

”

… Där har han rest ett tält åt solen, den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra, ingenting är gömt för dess glöd.”
P:s 19:2-7

Reflektion
”Den liknar en brudgum som lämnar sin kammare…” En brudgum som lämnar kammaren ännu rusig i blodet av älskogens hetta och med minnet av orgasmen som en hetta i blodet, stolt och oövervinnlig, förenad med sina drömmars skönhet med ett heligt sinne, en vilja ny och god. Kan Guds härlighet och människans beskrivas mer målande och drastiskt. Avbilderna av det som är i himlen, tingens mäktiga tungade tystnad, det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Den dansande Dervischen i morgonrodnadens glans, det dansande skeendets ögonblicksdans. En hymn går opp av fröjd och hopp från fåglars glada kväden från blommorna och träden. Gudserfarenheten målad i bilder av naturen och himlavalvet går som en röd tråd genom mystikens vackra bilderbok och psalmdiktningens mjuka vågor som skvimpar och slår mot själens bryggkanter.

När det till berättelsen om Jesu födelse fogas en bild av tre vise män, tre konungar som tolkat himlavalvets rörelser och stjärnornas gång efter den tidens uppfattning om himlavalvets hemlighet, så är det en berättelse som avslöjar vår iver att förstå ”Guds härlighet”. Himlen förkunnar Guds härlighet och himlavalvet vittnar om hans verk… Också i dag vill vi förstå hur världen är uppbyggd, den sista felande länken som gör allt begripligt. De tre vise männen sökte den i ett stjärntecken och vi söker den i en Higgspartikel. Länken som ska göra nebulosorna och världens universa begripliga och sammanhängande. Men inte ens Moses fick se den felande länken; “Mitt ansikte kan du inte få se…” var Guds bistra svar på hans begäran.

Kanske det inte är en slump att det är männen i de vackra berättelserna om Guds härlighet som söker den felande länken medan kvinnorna bär på en förborgad hemlighet av närmast religiös erfarenhet. När barnet som formats i kvinnornas inre vill se världens ljus och hennes kropp förvandlas till mottagerska, när höftbenen mjuknar och foglossningen öppnar för barnet och livets krafter för ansiktet ut i ljuset för att tilltala modern med sitt första skrik, då formas en erfarenhet av delaktighet. Kvinnan, föderskan, låter sig användas, ger sig hän åt krafter som är större men ändå så inneboende, låter sig vara del av en händelse där livet återskapas. Ett ögonblick förtätad som en explosion, ljusårsmångfaldigad i en enda samlad rörelse. Så har mannens ögonblick av rusigt blod och kvinnans erfarenhet av livgiverska förenats till ett ögonblick, Guds härlighet, solens mäktiga ljusskål över havsspegeln, ljus av ljus, tystnad-ljus-rörelse. Kärnan i universums Big bang, livets ögonblick i universums exploderande tystnad.

Bön
Herre vi, lovar och tackar dig för kärlekens härlighet, för födandets hemlighet där ditt ord blir något bultande skimrande, rör sig och andas, rör sig simmande som en himlakropp i urvattnet och talar utifrån, inifrån, från alla håll om din Härlighet. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Amen

Salomo sträckte händerna mot himlen och sade: ”Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört ditt namn … … … lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om…
Första Konungaboken 8:41-43

Reflektion
Den 27-årige Sercan Budaksi från Jordbro begick självmord genom att hänga sig i arrestcellen. Han hade bråkat med en busschaufför och fördes därför till polishuset i Haninge där han placerades i polisarrest. Drygt ett dygn efter gripandet klev Sercan Budaksi upp på arrestcellens väggfasta stol och fäste ett lakan i ventilationsgallret. Efter ett par minuter var han död.

När sektionschefen på Rikspolisstyrelsen skulle försvara sig mot kritik av cellens utformning, som ju i hög grad underlättat förloppet, svarade han;”Sitter man på sängen och inte gör någonting så är man ju trygg i en cell”, ”Det är också en ekonomisk fråga om man ska bygga om så att gallret inte hamnar över en väggfast stol”.

Även om Sercan uppfattas som en främling som har bråkat med en busschaufför har han rätt att behandlas med all den omsorg som en människa behöver. I vaktens tidsangivna anteckningar står det: ”bankar på dörren”, ”ringer celltele konstant”, ”Står vid dörren”, ”bankar på dörren”, ”gråter”, ”vill ringa psyk och soc”,”uppger att han har psykoser som kommer och går”, “bankar i vägg”, ”ligger, gråter”, “Ringer celltel, vill till psykakut”, “vaken, ligger, gråter”. Detta pågick i 23,5 timmar fram till kl 21.15 då vakten hittade honom livlös.

Arretsvakten var inte utbildad. Länsrätten hade uppmanat Rikspolisstyrelsen i en dom att inte anta företaget med den tillkallade läkaren som anställd, då dessa läkare är ortopeder utan erfarenhet av arrestvård. Det fanns skador på Sercans kropp som i protokollet över frihetsberövandet förnekas men bestyrks av den rättsmedicinska obduktionen som ”att ett slag utdelats bakifrån mot bakhuvudet.”

Var det Sercans identitet av främling som gjorde denna tragedi möjlig. Något har hänt med oss när vi accepterar att främlingar misshandlas och sedan konstaterar att ”ingen gjort något fel”. Har högerextremismen färgat våra värderingar av varandra så att vi inordnar alla i ett enda övergripande klassificeringssystem, baserat på religion, nation eller civilisation? Vår gemensamma mänsklighet är allvarligt hotad när världens mångfald inordnas i förenklade kategorier där medkänslan amputeras. Att tilldela andra människor negativt laddade attribut, innebär att man förminskar dem på två olika men sammansvetsade vis, man förtalar dem som ingår i den utpekade gruppen och man hävdar att de undermåliga attributen är de enda relevanta i personernas identitet.

Secrams död är en dom över svenskt rättsväsende och en kallelse att bygga om inte bara en polisarrest utan framförallt det samhällsklimat som inte kan identifiera en människa i nöd.

Bön
Herre vi såg dig törstig, hemlös, naken och i fängelse men hade inte råd att hjälpa dig, dessutom liknade du en främling som bråkat med en busschaufför. Nu skymtar ditt ansikte mot arrestcellens sterila väggar som en skugga i Veronicas grova duk, jag ser det misshandlat, gråtande, förödmjukat med spår av Auswitch stereotypa ursäkter och även jag vände bort mitt ansikte. Vänd mitt ansikte till dig och var mig nådig så att jag på nytt kan se och möta din nöd.

Amen

Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Jesaja 9:1a, 2-7.

Reflektion

Hjul, hjul strålande hjul, glans över hjulhandelns tillväxt, glimmande siffror i börsmäklarnas hus glöm all suckan och klagan… Hjul, hjul, snurrande hjul ska skydda vår tillväxt och framgång, smörjas ska hjulen medan fattiga vänta, ty hjulen är tillväxtens motor.

Klimatansvar och stopp av den pågående förstörelsen av vår älskade planet, får stå tillbaka för att rädda tillväxten. Kling och klang nu är det hjulhandelskommers och hjulhandelsbelysningen lyser mer än vanligt med färggranna beten. Hjulfesten ska locka kontokortens outsinliga källa att porla. Nu ska vi rädda tillväxten och slå nya rekord i hjulhandelsfrossa.. Tioåringarna önskar sig thailandsresor och Iphone, de som inte har råd får skämmas. Den rikaste tiondelen slår taktfast med pinnen med sex gånger starkare löner, den fattigaste tiondelen snubblar på hjulfestens tröskel.

Hjul, hjul, strålande hjul, Sverige har en tigerekonomi och bankerna är solida, trygga och lugnande ord möter oss från maktens förvaltare. Krisen är över och nu är vi på rätt väg. Det har hänt förut, vi har hört de hoppfulla orden förut. Den stora börskraschen 1929 föregicks av en lång rad hoppfulla expertröster som skulle skydda tillväxten, men det som såg ut att vara den sämsta tänkbara situationen förvärrades ytterligare. Det som ena dagen tycktes vara slutet på kraschen, visade sig nästa dag bara ha varit början, nästan som 2008. Hur långt ska vi följa med när jämlikheten ratas, när demokratin ställs åt sidan och de ekonomiska experter som byggt förutsättningarna för krisen blir statsöverhuvuden, utan parlamentariskt underlag. Det är mörkt över Europa, och världen, där ångest nu råder.

Då sker i julnatten en valfrihetens revolution, du behöver inte följa med längre, du är fri att välja en ny väg och protestera mot den rådande samhällsordningen. Du kan välja en väg där betydelsen av ett barn som fötts blir viktigare än tillväxtens furstar. En väg, där mänskliga värden som riskerar gå förlorade bland alla vinstintressen, får återupprättelse. En väg, där de som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus och oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryts sönder.

Det räcker nu! Nu vänder vi mot ljuset, ljuset som glimmade till där inne när vi såg möjligheten till frihet. Jag struntar i julklappshysterin, tackar nej till köpfesten, det är decembergrått och ute finns varken kyla eller snö. Mötet i Durban satte ekonomin före ekologin och kommentatorerna suckar uppgivet. Då går vi ner till stallet på juldagsmorgonen, sopar rent i stallgången, ger katterna mat och hästarna havre, sparkar fram ett par trälådor, tänder ett ljus – en skimrande ljuslåga i gryningen- och när hästarna tuggar havren sjunger vi så:

Välkommen, o Jesu, du himlamonark,
Välkommen uti våra kojor.
Välkommen vår konung och hjälte så stark
Och frälsa oss ur våra bojor.
Välkommen vår Gud och vår käraste bror.
Vi prise och love Dig Herre så stor.
Välkommen hit neder på jorden.

Bön
Herre låt ditt ljus komma inifrån, i våra hjärtan, och låt denna juldag bli den första i en vandring där ditt ljus får leda oss till nya handlingar för att bevara vår jord och ena oss tillsammans i en mänsklig gemenskap.

Amen