Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal…
1:a Kor. 13:1-13
Reflektion
Det är lätt att svara med nolltolerans mot den som drabbad av förtvivlan eller hunger beter sig våldsamt. Det är lätt att fördöma en stressad sjuksköterska som låser en dörr för mycket. För den som har en varm bostad ordnad är det svårt att förstå hur värmande gott en flaska brännvin kan vara. Inkomstklyftorna har ökat snabbare än i de flesta andra OECD länderna. Om jag hade maktens hela språkarsenal, de bästa PR byråernas strategiska resurser och hela forskarvärldens selektivt utvalda ursäkter, men saknar kärlek till den förtvivlat våldsamme, den stressade sjuksköterskan och den frusne uteliggaren, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Det ligger nära till hands för de flesta att tvivla på en barmhärtig Gud i mötet med dessa utsatta och plågade människor. Detta trots att de flesta av oss känner en tagg av smärta en skymt av medlidande. Vi är missledda och lurade, fostrade till girighet och själviskhet av tidsandans propaganda och förledda att tro på marknadens ofelbarhet och likväl känner vi smärta inför den andres lidande. Du behöver inte döva smärtan, den är en livsyttring, en kallelse i djupet av ditt väsen att vara människa.
Den syriske soldat som vägrar skjuta mot civila, med risk att själv bli mördad, den nazistiske fångvaktare som vände bort ansiktet när en liten pojke hoppade ut från godsvagnen, den socialarbetare som bröt mot reglementet och hjälpte den mentalsjuke att få mat är tecken på lyhördhet mot en djupare kallelse utan att veta vem som kallat. På samma sätt är det inte den som talar änglarnas språk som uttrycker livets djupaste mening utan den som handlar spontant i kärlek. Vi har ingen bättre förklaring till deras mod att trotsa makten och hatet än de spontana livsyttringarna; kärleken, givandet, villigheten att dö hellre än att döda den oskyldige. Det är detta som är det stora undret och den stora utmaningen i trons och tillitens livshållning.
Ännu förstår jag inte vem Gud är, men vill jag vara nära honom så finns han där någon ger en fattig människa bröd, där en stressad sjuksköterska får nya villkor, där den bostadslöse får ett varmt rum, där inkomstklyftorna minskar, där handikappade blir sedda och där kärleken väller upp så att du kan gripas av den och möta dagen med en spontan livsyttring av kärlek.
Bön
Hjälp oss att minska avståndet till de smärtbärande. Lär oss att släppa fram den spontana medkänsla som driver oss in mot de utsatta med den kristallklara kärlekens flöde och den framvällande ömhetens övertygelse.
Amen