Text: Joh. 2:1-11
I dag har vi samlats i Gredelbykyrkan i Knivsta kommun. Vi är här för att vi vill försöka förstå vad det är att vara människa. Knivsta kommun är en del av nationen Sverige i Europa. Europa är hårt sargat av ekonomiska kriser och en förändringsprocess som har drabbat de fattigaste med arbetslöshet och svält i Grekland, Lettland, Portugal, Spanien. Europa famlar vilset i förhållande till en arabvärld, stadd i uppror, med krav på rättvisa och bröd. Alla dessa världar har ett växande beroende till en Kinesisk diktatur som sitter på världens största kassakista. Diktaturen dras ofrivilligt in i en tilltagande spänning i förhållande till världens starkaste krigsmakt som med lånade pengar upprätthåller ett imperialistiskt tryck på världens frihetsälskande folk. Denna motsägelsefulla värld rusar mot en klimatkatastrof som hotar alla civilisationer på planeten jorden.
I Gredelbykyrkan läser vi en gammal text om en man kallad Jesus. En text som har valts ut bland många i samtiden cirkulerande berättelser om denne Jesus. Texten är noggrant utvald för att den skulle bevara bilden av Jesus. Man påstår att hans liv skulle visa oss vad Gud är. Berättelsen handlar om en bröllopsfest där deltagarna började bli lite berusade och stämningen säkert var hög och hämningarna hade dämpats av alkoholen. Då upptäcker värdparet att vinet håller på att ta slut. Maria, Jesus mor som hade stora förväntningar på sin son, trugade honom att hjälpa dem ur deras dilemma. Så småningom bärs nytt vin in och bröllopsvärden anmärker: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Varför sparades denna märkliga berättelse till eftervärlden. Bland människor som är religiösa och söker efter Guds vilja finns det ofta en tendens att fly in i en andlig värld, som är något helt annat än den konfliktfyllda materiella världen. Så var det också några hundra år efter Jesus liv när de här berättelserna skulle samlas. Det fanns religiösa rörelser som, inspirerade av grekisk filosofi, tänkte sig en motsats mellan det materiella och Gud. Klyftan mellan det gudomliga och kroppsliga vidgades intill söndersprängning. Många forskare menar att den avgörande drivkraften bakom söndersprängningen av den mänskliga tillvaron är en elementär upplevelse av den mänskliga existensen såsom meningslös.
Den berömda liknelsen om vårt liv såsom en tillvaro i en grotta, där skuggan syns på väggen, återger förträffligt detta synsätt. En yta som i sig själv är värdelös, kan visa spegelbilder eller skuggbilder av något värdefullt. Det finns i denna världsbild inget spår av Gud i kroppen eller världen. Gud är fjärran, långt borta från oss, totalt otillgänglig. Om vi på detta sätt tömmer den materiella världen på betydelse och mening så blir också arbetet meningslöst. I den grekiska världen gjordes arbetet av slavar och den arbetsfria dagen förhärligades. Slavarbete är förtryck och föder drömmen om befrielse medan den helt arbetsfria dagen är full av leda och ingen av dem låter en skapande människa träda fram.
Denna lära som är den diametrala motsatsen till Israels vördnad för det skapade, hade trängt in i den kristna församlingen. Det var i kampen mot denna förandligade värld och föraktet mot det materiella som berättelsen om bröllopsfesten fungerar som ett motgift. Guds rike är nära, mitt i den materiella vardagen, om det så bara gällde att rädda en bröllopsfest.
Den bibliska berättelsen börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och Johannesevangeliets första ord fortsätter berättelsen med det kristna tillägget ”I begynnelsen fanns ordet, och ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. …. Och ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Här finns inget tal om ett skiljande mellan ande och värld. Tvärtom när Gud ska visa vad han är gör han det i en människa och hela berättelsen börjar med en skapande Gud. För den som tror på en skapande Gud blir arbetet en del i skapandet och meningen i arbetet blir den andre. Inom judendomen var kroppsligt arbete normalt en plikt just för den som ägde kunskapen om Guds i lagen kungjorda vilja. Guds lag fanns inskrivet i skapelsens mysterium. Det där vet och anar varje ung kvinna som föder ett barn. Fråga en ung kvinna, som just har fött sitt första barn, vad livets mening är och du ska få hennes svar långt innan hon öppnar sin mun. Så är Guds mysterium inskrivet i världens materia, ja för en händelse i materien är ett barns födelse.
Nu har den här berättelsen lärt oss att inte skilja mellan ande och materia. Vidare har den lärt oss att allt materiellt är heligt därför att det är en händelse i en pågående skapelse. De där sju dagarna i den bibliska berättelsen pågår alltjämt och alltjämt pågår den skapande process som utvecklar människan från Homo floresiensis och Homo erectus över Neandertalmänniskan till dagens reflekterande och funderade människa. Detta under att i människan reflekterar materien över sig själv och blir medskapande.
Med detta perspektiv behöver vi inte längre fundera över existensens meningslöshet. Men allvaret blir påträngande. Den ekonomiska krisen gör mig fortfarande kallsvettig och ett kort steg bakom den hotar miljökatastrofen som kanske skulle gå att mota i grind om vi hade råd. Världens ledare tycker inte att vi har det, emedan folk demonstrerar på gatorna för jobb, mat, frihet. Det mest skrämmande med skuldkrisen och miljöhotet som tornar upp sig bakom den är att det som vanligt är de allra svagaste som tar den största smällen. På lite längre sikt sitter vi kanske alla illa till.
Nu har vi gjort en kringgående rörelse och är tillbaka där vi började, men nu inte längre på åskådarläktaren utan mitt i en händelse där vi är medaktörer. Om bröllopsfesten ska bli en katastrof, som ett kodord i terroristernas hemliga meddelanden eller en fest där materien visar sin helighet, sin bärare av Guds kraft beror också på oss. Så behöver gudstjänstfirande inte så mycket handla om introspektion och bevarande av tradition utan mer om att tillstyrka en gränsöverskridande och grundläggande solidaritet i hoppets och kampens tecken. Hoppet säger inget om hur det ska gå eller vad det kostar, det säger istället något om meningen med att vara människa.
I går demonstrerade vi på Segels torg, tätt sammanpackade med människor från Ogadenprovinsen, Södra Sudan och Syrien. I dag sitter vi i Gredelbykyrkan och reflekterar över en bibeltext om en bröllopsfest och i morgon tar vi bussen till skolan, till fabriken, till universitetet, till våra skilda arbetsplatser eller kanske v i tar hand om ett litet barn och allt detta är meningsfyllt, fyllt av den mening en skapande Gud ger det.
Herren välsigne oss och bevare oss, Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid. I Guds Faderns,Sonens och Den Helige andes namn. Amen.