”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt…”
Joh. 5: 31-36

Veckans reflex

Det handlar om källgranskning, inte minst i dataåldern är granskning av källmaterial viktigt. Hur ska jag kunna lita på dig? Varifrån har du fått det du säger? Vilken kvalité håller ditt källmaterial? ”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt…” Det är Jesus som diskuterar om människovärdet går före religiösa regelverk vid en högtid i Jerusalem. Den gången gällde det sabbatsbudet, vad man får och inte får göra på en sabbat. Vad har Jesus för rätt att sätta sig över sådana bud och vilka källor hänvisar han till? Har han möjligen kunskap om några för dem okända rader i Tanakh eller i det vi i kristen tradition kallar Gamla testamentet?

Jesus avfärdar först möjligheten att hans eget vittnesbörd om sig själv skulle vara en tillräcklig källprövning. Det fanns, då som nu, allt för många som utgav sig för att veta vad som var rätt och fel. Sedan avvisar han Johannes döparens vittnesbörd om honom trots att han bekräftat Jesus som sanningssägare. ”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig av någon människa”. På samma sätt avvisar han skrifterna: ”Ni forskar i skrifterna, därför att ni tror att de kan ge er evigt liv”. Jesus har en annan källhänvisning som alla har tillgång till. Han hänvisar till denne andre som en giltig källa. Den som har kärlek till Gud ska förstå skrifterna. Guds eget tilltal till människan döljer sig bakom de handlingar Jesus utför och vi kan känna igen dem som Guds tilltal. Det är inifrån oss själva bekräftelsen kan komma.

Jesus talar inte om Gud. Vi dras ofta in i beskrivande tal när vi talar om Gud som den skapande eller den tröstande och förvandlar Gud till den omtalade, såsom en frånvarande omtalas. Tilltron till Gud är tilltron till en djupare mening i det liv vi deltar i. Vi möter inte Gud i några texter inte eller i religiösa påbud om sabbat eller sexualmoral, i gudstjänstbesök eller i handpåläggningar. Vi möter Gud i vår egen vardag därför att det är där Gud verkar, tröstar, skapar och är till. I bästa fall kan texterna, vittnesbörden och levnadsreglerna hjälpa oss att finna en Gud förklädd.

Två svenska fotografer förvandlades vid ett besök i Syrien till kidnappningsoffer. Den vardag de drabbades av i skitiga och mörka lokaler med beväpnade, okända och hotfulla vakter ställde dem i en situation långt bortom människovärdets gränsområden. När de kom därifrån berättade de om sin överlevnadsstrategi, att behålla sina namn, presentera sig för vakterna, kamma till håret, dela på maten, lyssna och tala till vakterna på ett värdigt sätt… De beskrev i vardagliga ord hur de sökte behandla sina fångvaktare som människor med mänskliga egenskaper för att själva bli bemötta som människor. När jag lyssnade fladdrade minnesbilder förbi om hur Nelson Mandela och Mahatma Gandhi behandlade sina fångvaktare och fiender.

Människovärdet finns där före de religiösa tankekonstruktionerna därför att Gud är där, i den andre. När källan till våra handlingar kommer ur samma källa finns en möjlighet att grunden för alla mänsklig värdighet förvandlar oss från fiender och fångvaktare till medmänniskor.

Bön
Låt oss bli så stilla att vi kan släppa vår misstro och fyllas av tilltro.
Amen.

Några stjärntydare kom till Jerusalem och frågade ” var finns judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp…
Matt 2:1-2

Veckans reflex

Det är stjärnklart.

Jag bor i skogen, när det är mörkt ute ser man stjärnorna.

I en stad finns så mycket ljus att det är svårt att se stjärnorna, ljusreklam, gatlyktor de stora skyltfönstren fyller hela rummet med sitt ljus, ett flödande färgspel, men det stämmer inte till eftertanke, inne i dig blir det tyst.

Hos Stjärntydarna Kasper, Melker och Baltsar hade en eftertanke väckts sedan de granskat stjärnhimlens ljus. I mörkret hade de sett ett ljus som fick dem att resa hela vägen från Iran till Betlehem. En glödpunkt hade vaknat i dem som inte det spretiga dagsljuset kunde förvirra.

När det är stjärnklart ute och vi ser upp mot natthimlen anar vi det som är större. Vi bävar inför vårt universum och det som är bortom dessa stjärnors ljusresor fram till vårt ögas pupill.

Berättelsen om julkrubban där man ser ett nyfött barn ligga i krubban är berättelsen om var Gud finns. De där stjärntydarna kopplade också ihop det som är större med det som händer med några flyktingar i ett stall. Hur mycket ljusreklamen än förvirrar oss och hur ensamma vi än är i en av lidande utsatt värld, är det en delad utsatthet. Du är aldrig ensam.

Dietrich Bonhoeffer satt under kriget inspärrad i tegelfängelsets cell 92 i kanten av Berlin. Han kunde inte se natthimlens stjärnor över Berlin, men från den glödpunkt som bilden av en krubba en gång skapat i honom kunde han skapa ny teologi. Han fann nya ord för den erfarenhet han tvingats in i. En frihet som inte murarna råder över, ett stjärnljus som påminner om en gudsnärvaro långt bort frän maktstrukturer och fantasifulla dogmer. En Gud mitt i livet, också när det är som allra mest ensamt.

I en stjärnklar himmel blir du påmind om hur liten du är och omsluten av det som är större.

Man kan skymta en ljuskälla,
skymta den utan att söka,
och framme där,
ett annat universum, ett annat ljus,
tunt och hoppfullt som en strimma av liv.

Också stjärnornas ljusresor
är en del av det flöde som möter oss
från en glödpunkt
utanför klocktiden,
när vi vänder pupillens ljustörstiga
springa inåt.

Bön
Tack Gud att du omsluter oss på alla sidor och låter din glödpunkt bli vårt inre ljus.
Amen.

Den övermodige Assyriske konungens tal: ”Detta gjorde jag av egen kraft, i min oändliga vishet. Jag flyttade folkens gränser och plundrade deras förråd, allsmäktig störtade jag härskare från tronen. Som man sträcker handen mot fågelboet, så sträckte jag mig efter folkens skatter…”
Jesaja 10:12-15

Veckans reflex

Profeten Jesaja citerar i denna text vad han hör en av världens mäktiga säga. Det är inte så olikt vad världens mäktiga säger också i dag. De skryter inte på samma sätt men de uppfattar sig själva som oändligt visa när de laborerar med folkens gränser och störtar misshagliga härskare från sina troner.

Gränslinjer ritas om, inte bara i Georgien och Irak utan där makten kräver nya gränser. Mohammad Mossadeq, Saddam Hussein och Muammar al Gaddafi störtas från sina troner och oljan rinner nu obehindrat från sina förråd till härskarnas pipelines, medan folken plågas av samma terror och fattigdom som tidigare. Som man sträcker handen mot fågelboet, så sträcker sig härskarnas finansherrar efter folkens skatter.

Profeten Jesaja dundrar över den mäktige Assyriske konungens härjningar och varnar honom för rättvisans vredesdom. Dagens profeter ropar lika högt för att väcka maktfullkomliga härskare ur deras förhävelse. Profetrösterna ropar också till demokratiernas mäktige, som likt forntida härskare ser till sitt eget folks kortsiktiga rikedomar hellre än till de förenade nationernas gemensamma intressen.

Profeterna ropar till oss om flyktingströmmar på grund av klimatförändringarna. Hunger, vattenproblem, krig och ökenspridning kommer att skapa ett tryck på gränserna till ”välståndsöarna” Västeuropa och Nordamerika.

Sudan och Somalia är de första exemplen på krigshärjade länder där man med säkerhet vet att klimatförändringar utgör en orsak till våld och inbördeskrig. När öknen breder ut sig gör boskapsskötarna anspråk på böndernas mark, eller tvärtom. Konfliktsituationen är katastrofal redan innan man nämner bristen på dricksvatten, förgiftningsfall på grund av avloppsvatten, och miljöförstöring genom den växande oljeindustrin. Det finns ett samband mellan klimathot och flyktingströmmar. Men Europa bygger nu en mur med hjälp av Frontex och USA bygger en mur mot México, murar som ska hindra asylsökande att komma innanför gränserna.

Vad betyder det att vi, istället för att tillsammans lösa hungerns och klimathotets verkningar, satsar på murar och vapentillverkning? Vad händer med oss innanför murarna och vad hände den gång nationalsocialismen gav dödandet en mening utifrån det högre syftet att hjälpa det rasrena samhället att uppnå världsherravälde. Vad hände 1994 i Rwanda när majoritetsbefolkningen ansåg det meningsfullt att inom loppet av tre månader döda 800 000 tutsier. Då var det människor som inte tvekade att döda andra människor när dessa andra utgjorde ett problem för dem. Vi är också människor och i Sverige lönar det sig bättre att tillverka vapen än verktyg och få protesterar mot murbygget.

Det är tid att göra upp med den vishet som den Assyriske konungen skröt om att ha, den rationalitet som bygger murar och hindrar flyktingbåtar att komma i land. Ett nytt år väntar oss där vi ska välja styrande i det Europeiska parlamentet och i det svenska. Ska vi finna någon bland de valbara som vill skipa rätt åt de fattiga?

Bön
Herre fyll oss med den vishet som ser världen genom flyktingarnas ögon.
Amen.

”… När Elisabeth hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande …”
Luk 1: 39-45

Veckans reflex

I Lukasevangeliets första kapitel är det barnaföderskorna som står i centrum. Det är änglar och putande magar på både unga och gamla kvinnor. Det är kvinnor som oväntat är gravida och det är liv och överflödande liv. Vi vill så gärna ha kontroll på livet och kunna veta vad som skall hända. Det oväntade och överraskande skrämmer vare sig det gäller orkaner eller när en kvinna upptäcker att hon är gravid. För Maria vänder den första rädslan till stolthet, som kroppens första illamående vänder till Glädje. Hon söker upp Elisabeth, som också är gravid, och när de möts sparkar fostret i Elisabeths mage till i henne. Då fylldes hon av helig Ande och Elisabet kallar Maria min herres mor.

Det är inget konstigt med den här scenen. Den är bara underbart vacker. Två kvinnor med putande magar, fyllda av drömmar och spänningen att vara utvalda. Att föda ett barn är alltid att vara utvald, livgiverska. Den ”gudsvind” som i skapelsens morgon svepte fram över vattnet har nu svept fram över dessa kvinnors kroppar och givit liv. Den gudomliga skaparmakten slutar inte att vara verksam när världen är skapad utan fortsätter att skapa. Det är så den kristna traditionen har berättar om livets stora händelse. En konstruktion av tankar som byggs upp av erfarenheter ur det mänskliga liv där vi möter skapelsens under.

Det livets underverk som möter oss inifrån som förmågan till intuitiv inre glädje och ibland möter den oss ur materiens mest fördolda skeende som ett foster i den materiella livsprocessens födelse. Är det inte lite märkligt att vi ofta söker Gud i det avvikande, som i tungotal eller mirakel, men inte vill se hela livets märkvärdiga skeende som ett närvarande mirakel. Ja att vi inte ser hela detta sammelsurium av neutroner, protoner och Higgspartiklar som en enda stor skapande händelse i vilken individualism och ensamhet är absurda tankefel. Vad är det som gör att vi inte kan glädjas åt att vara en del av denna väldiga helhet som vi kallar skapelse? Varför söker vi inte i vördnad meningen med livets mysterium inifrån denna skapelses djupaste skeenden, i födelsens och den innersta fridens glädje.

Ibland tror jag också vår kristna berättelse har skrämt bort oss från livets kärleksfulla flöde. Allt för subjektiv förståelse av frälsning och allt för många moraliserande krav har byggt labyrinter av tillfällighetslösningar för att komma undan de moraliska dilemman vi konstruerat åt oss. I all denna strävan är det lätt att tappa livsglädjen, modet och den oerhörda gåva det är att leva i den nåd och befriande kärlek som Jesus liv berättar om. Hur har vi kunnat tappa den tillit mot livet som berättelsen om Jesus ville ge oss. Den rörelsen inåt som också är en rörelse framåt ända från skapelsens första okända ögonblick in i en varaktig förändring bortom allt vetande. En tillit till livets Herre mitt i den materia som en putande mage påminner oss om.

Bön
Gud vi tackar dig för alla putande magar, för livets och kärlekens under och för Jesu liv som hjälper oss att se din närvaro också i djupet av våra tankekonstruktioner.
Amen.

Folket frågade honom (Johannes döparen): ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor han skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”
Luk 3: 1-15

Veckans reflex

Johannes talar konkret om vad som är Guds vilja. Han förmanar sedan tullindrivaren och soldaten att inte driva in mer än vad som är fastställt och att inte pressa någon på pengar med våld och hot. Det är samma underifrånperspektiv som tillämpas hela tiden. Det är inte svårt att förstå vad han menar.

Det är till den mannen Jesus går innan han börjar sin verksamhet. I samband med att Johannes döper Jesus beskrivs han som en son till Gud. Jesus är den som ska visa vad Gud är. Det går en rak linje från Jordanflodens vatten till Jesus verksamhet och budskap. Lukas är noggrann med dateringen i världshistorien: han fastslår att detta händer Jesus ”under femtonde året av kejsar Tiberius regering” och understryker därmed att det är ett historiskt skeende.

Hur kunde detta tydliga budskap, daterat till en tidpunkt i en politisk historieskrivning, så missa sin karaktär i den senare kristna traditionen. Där förvandlas budskapet till en subjektiv invärtes uppgörelse med det egna jagets böjelser. Hur kunde det som var en uppgörelse med förtryck och korruption, i en tid av ockupation och ofrihet, bli till enbart en personlig erfarenhet som är helt skild från det politiska livet och samhällets orättvisor?

Hur kunde denna solidaritet med underifrånperspektiv bli till religiösa akter utan betydelse för orättfärdiga maktstrukturer och det politiska livet. Hur kommer det sig att kolonialismen och det ekonomiska imperiets hegemoni utgick från den del av världen som dominerats av den kristna tron? Korståg och atomvapenförsedda militära styrkor har utrustats av stater med dominans av kristen kultur. Är inte det ett misslyckande? Hur kunde detta ske?

Kanske har det med Guds väg till människan att göra. Jag menar att det är svårt att upptäcka Guds närvaro ute i världen om inte något först har berört den inre människan. Guds väg går genom människan in i världen, genom människan Jesus, för att de som tror ska kunna följa honom. Det är lätt att stanna där men det är här mysteriet börjar, kärlekens mysterium som du sedan inte kan leva utan.

Kanske har nationalismen under några århundraden också hindrat oss att se världen i globala perspektiv. Men något håller nu på att brytas upp, perspektiven vidgas och innebörden i Johannes ord klarnar. Orden fylls nu av ett globalt ansvar som tidigare varit otänkbart. Johannes skjortor får en förskräckande innebörd när vi ser att några få procent av jordens befolkning äger alla skjortor, medan resten är nakna, och att samma lilla fåtal människor i ett globalt perspektiv också äter brödet.

Guds väg till människan stannar inte i det inre och gör inte halt vid nationsgränsen. Det är nu i vårt historiska skeende som vi har möjlighet att förstå innebörden. Och nu som vi också har möjlighet att förverkliga en global rättvisa. Han som döper i helig ande och eld vill tända en kärlek inom oss som får oss att söka en ordning där alla har en skjorta och ett bröd.

Bön
Herre tänd i oss en eld som i fantasi och kärlek söker din globala rättvisa.
Amen.

”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Luk 4:16-23

Veckans reflex

När vi möter denna dag så är det inte en meningslös räcka med timmar som genom tidsfördriv ska fås att passera så smärtfritt som möjligt. Det är en dag i ditt liv, i en människas liv och Gud har en plan med varje liv på jorden, med mördarsnigelns liv såväl som med ditt liv.

Det är detta Jesus menar när han talar om att Guds rike är nära. Gud vill något med det som skapats, det finns en riktning i Guds arbete med oss. Det handlar inte om att lyfta bort människan från en syndig värld utan att upptäcka meningen med livet här i vår historiska verklighet och i våra materiella omständigheter. Då blir inget likgiltigt och inget för betydelselöst. Inte heller kan någon annan bestämma vad din mening är, inga yttre krav, inga mediala trender och inga hänsynslösa arbetsgivare.

Om klimat- och kärnvapenhot, kombinerat med vår maktlöshet, får oss att förtvivla, leder det till likgiltighet och apati. Apati betyder håglöshet, avsaknad av lust. Jag tror att Gud vill att vi ska ha lust till den här världen, älska den och vårda den så som Gud älskade världen så att han utgav sin son för den. Meningen med den här världen talade Jesus om som Guds rike. Det är inte fråga om ett partiprogram, inte om en samling sharialagar eller 10 Guds bud som ska uppfyllas för att riket ska bli förverkligat.

Nej, Guds rike är ingen statisk verklighet utan en dynamisk och föränderlig riktning i en människas liv, lika ogripbar som Gud själv. Det är inte heller en andlighet som alienerat sig från den materiella verkligheten och bara uppenbarar sig i ordet. Nej Guds rike är nära och gripbart. Det är en andlighet som fokuserar på rättvisa och kärleksfulla relationer mellan människor och mellan människa och allt skapat liv. Det handlar om en värld där allt hålls samman, inte bara relationerna mellan Gud och människa utan allt det Gud har skapat. Meningen i livet är att vara en del i det stora sammanhang som är Guds, där både vårt eget och allt annat skapat liv kan växa.

I det perspektivet är inget meningslöst; att med omsorg städa en arbetsplats, att sätta ett skyddande hölje över rosornas ömtåliga grenar, att ännu en gång dra på galonbyxorna på ett okoncentrerat barn eller att ställa fram medicinkoppen åt en högröstad patient i en stressad sjukhusmiljö. Sopsorteringen, finansministerns budgetplaner och storasysters bestämda uppmaning till lillebror att vara tyst, allt är en del av livets mångfald och rikedom. Livet är en pågående händelse och ditt liv är en del av ett sammanhang. En del av guds rike där du kan finna vila.

Bön
Herre förtydliga ditt rikes mening i vårt medvetande så att vi kan se att tiden är inne för att bli en del av detta rikes händelse.
Amen.

… När han öppnade den fann hann det ställe det står skrivet: Herrens ande är över mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna nådens år från Herren.
Luk 4:16-23

Veckans reflex

Befrielse för de fångna och frihet åt förtryckta. Det går väl inte? Hur ska det då gå med vår samhällsordning? Om häktet i Uppsalas polishus skulle öppnas och Kumlaanstaltens rörelsedetektorer skulle upphöra att fungera hur kan vi då få lagarna att fungera? Om de som vi spärrat in för att vi är rädda för dem skulle släppas ut, vad blir det för en ordning? Inte kan väl de förtryckta få sin frihet så där på en gång, vem skulle då sy våra kläder och städa våra badrum och vem skulle då svälta för att vi ska kunna äta oss övermätta?

Vår samhällsordning och våra lagar är konstruerade så att de ska försvara äganderätten och den fria marknaden. Ändå betraktar vi våra lagar som om de vore Guds lagar. Vi blir inte förvånade när någon säger att våra lagar bygger på kristen judisk kultur. Det finns en föreställning om att Guds skapelseverk skedde i början. Som resultat av hans skapelseverk låg nu vissa ordningar fast i skapelsen. Dessa har fångats upp av människorna och formats till ett lagens regelverk. Lite som Sharialagarna i muslimsk tradition fast från kristen kultur. Genom att följa lagar och regler kunde vi bevisa vår gudsfruktan och trohet mot kung och fosterland. En Naturlig lag (lex naturalis) tolkades som försvar av bestående värden.

Det är mot denna ständigt återupprättade ordning som Jesus revolterar. Släpp fångarna loss det är vår! Guds skapelseverk skedde inte i början, det är ett pågående verk. Talet om en naturlig lag kan inte enbart utnyttjas i ensidigt konserverande riktning. Våra lagar och vår samhällsordning konserverar ett orättfärdigt system och kan inte likställas med Guds lag. Våra lagar skyddar ett samhällsystem som förbrukar jordens resurser och gör några omåttligt rika medan andra svälter. Inom oss finns en annan lag som verkar kraftfullt när vi befriar den från rädslans murar och falska myter om varandra.

I den gångna veckan har UNT befriat oss från rädslans murar i förhållande till tiggarna på våra gator. Istället för att falla in i den konserverande kören om krav på förbud mot tiggeri lyfte de upp tiggarna till första sidan.De förmänskligade de bylten vi kallade tiggare. Deras artiklar klädde av myterna om organiserat tiggeri och farliga romer. Rädslan försvann och människor öppnade sina hem och plånböcker till medmänniskor som var värda vår medkänsla. Spontana handlingar visade en annan lag än den som irriterat vill vända bort ansiktet, en lag som liknar kärlek. Främlingskapet blev avklätt och medmänniskan blev identifierad.

”I dag har denna nya lag gått i uppfyllelse”,den finns inom er, lyssna nog och följ den. Nej, allt blir inte nytt på en gång. Den nyliberala ordningen som ger de rika rätt att fritt handla och styra kapitalet består. Klimathotet har inte mildrats och de förtryckta bevakas med drönare och pansarskott. Men inom dig finns en ny lag som kan fylla dig med kärlek. Du kan tro på den, våga släppa fram den, våga kräva en nyordning. Våga börja med att tömma småpengarna i fickan och lämna dem till tiggarens skål. Kanske öppna ditt hem för barnen och sluta upp bakom protesterna mot krigsindustrin. Dina ord och handlingar blir en del av en ny lag. I dag har denna lag gått i uppfyllelse i ditt hjärta.

Bön

Herre öppna vårt hjärta för din lag och låt oss få vara medarbetare i ditt rike
Amen.

”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv… ”
Joh. 5: 22-30

Veckans reflex

Evigt liv är inte något vi ska få när vi dör. Evigt liv är inte som en årslön utbetalad på vårt konto efter sista arbetsdagen. Med evigt liv är det som med kroppen, det är en kvalité i det liv vi har. De flesta av oss upplever att livet är en pågående händelse, en kvalité mera än ett tidsbegränsat tillstånd. Om det inte var så skulle vi väl när vi kvitterar ut vår första pensionsersättning göra upp en lista på det vi vill vara med om i livet. Vartefter tiden går skulle vi sedan pricka av de återstående projekten innan vi lägger oss ner och dör. Men de flesta av oss gör inte så, vi lever varje ny dag som om den var den första i vårt liv. Visst märker vi av åldersymtomen men de är mer som erfarenheter i detta pågående liv. Vårt liv är en pågående händelse och döden kommer nästan alltid som en oförutsedd överraskning.

Jesus talar om ett perspektiv som inte är tidlöst, inte utanför tid och rum, men som är evigt. En kvalité i det pågående livet. Något man har del av, ett evigt liv. Vi kommer alla ur livets urcell. Livets utveckling på vår planet är en evolution från det enkla till det mer komplexa. När jag går ut på klippan högt över Mälaren och vattenspegeln krusas av nattbrisen medan månljuset speglar sig över de mörka vattnen blir upplevelsen av rymd overkligt påtaglig. Min tids- och rumsuppfattning rubbas och fantasin skapar nya livsformer. När jag står där på klippan är jag en del av ett medvetet liv, ett steg i evolutionens allt större komplexitet.

Det finns aldrig någon väg tillbaka. Vårt liv är en pågående process som vi brukar kalla irreversibelt. Den som tror, han har evigt liv. Det betyder inte att vi är uttagna ur den pågående evolutionen. Evigt liv är en del av den livsprocess som vi är indragna i. Detta med komplexitet gäller inte bara biologin utan också vårt samhälle, vårt avtryck i naturen, vår filosofi och tro.

Men mycket av den modernitet och rationalitet som blivit vår världsbild ser komplexa fenomen som om de vore ännu inte förklarade naturfenomen. Som om de vore fenomen som ska övervinnas och reduceras till enkla variabler. Livet reduceras till en variabel i en orsakskedja som saknar mening. För den som tror att traditionen är den enda platsen för Guds uppenbarelse av livets mening blir frestelsen att på samma sätt förneka komplexiteten i evolutionsprocessen. Måste tillvarons komplexitet förnekas av den som har en tro för att spänningen mellan förändring och tradition ska kunna upplösas? Måste vi begränsa vår upplevelse av den pågående händelse som vi är en del av genom att tvinga in den i något vi kallar ”uppenbarelse”. Kan vi inte istället erkänna att just denna bild av uppenbarelsen som vi vill kalla tidlös har förvirrande likheter med en förmodern världsbild?

Tänk om Jesus menar att den som har evigt liv kan leva med i den stora förändringsprocess som livet utgör, utan att låta sig bindas av traditionens tidstyngda bilder eller naturvetenskapens meningslösa värld. Tänk om vi kan fortsätta att ge oss hän åt varje dag som om den var vår första i livet och bara hänge oss åt det stora evolutionsprojekt som är Guds rike. Tänk om utmaningen är att se framåt, inte bakåt, och genom vårt liv göra det eviga mer och mer synligt.

Bön

Ge oss mod att leva i din evighet och njuta av din skapande kärlek i våra liv.
Amen.

…. ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?”
Matt 24:3-14

Veckans reflex

Jesus avvisar frågan i den kommande texten.”dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens ängar, inte ens sonen…” Tidens slut kan vi spekulera i under hela vår tid på jorden medan vi missar tidens nu. Tid är ett relativt begrepp och då måste tidens slut vara lika relativt. Vi kanske trots allt är en liten rumtid i en större tid som är universums födelse och rörelse mot en framtid, en irreversibel förändring, ett blivande.

I ett sådant kosmologiskt universum där vi är en del av flera universa är vår och lärjungarnas spekulation om tidens slut lite förmätet och en smula inkrökt. Jesus svar rätar ut det inkrökta att bli till en rak hållning i den tid som är. Där är vi inte utlovade en sittplats medan andra får stå, nej vi drabbas alla lika av passerande händelser och vi är en del av dem. ”Solen förmörkas, stjärnor faller och många ska lova guld och gröna skogar för att bedra er, men var vaksamma, var trogna tjänare. Sannerligen vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta det haven i gjort mot mig.” En lång rad berättelser om det historiska skeendet passerar i Jesus tal och sedan landar det i ett mycket nära nu. Det är nu vi kan räcka vår hand mot den andre, och se där är tidens gåta löst. I ett ögonblick av kärlek kan tiden stanna och detta ögonblick blir en öppning in i evigheten. Ögonblicket utan början och utan slut.

”Vad kan man säga om vår korta tid?” sjunger Vladimir Vysotskij i en gripande sång om en man som älskade en kvinna som bedrog och utnyttjade honom. Han ångrar inte det han gav men erkänner hur skadad han blev” … lika rädd som en strålskadad japan, är rädd för ett nytt Hiroshima.” Inte heller den utgivande kärleken blir privilegierad utan drabbas av föraktets nedbrytande konsekvenser. Några fribiljetter på livets resa delas inte ut av livets herre. Jesus ger oss ingen smitväg men ett möjligt förhållningssätt att möta livet med. En rak hållning där kärleken skapar nytt, en hållning där motståndet mot självförakt och girighet lever. Ett liv där vi reser oss på nytt ”…Låt hästarna bära mig dit människor bor./ Där luften går att andas, blickarna är klara/ och människor lever som människor.” Vysotskijs sånger är i någon mening en illustration till Jesus ord om att se den andre och att detta är tidens djupaste mening. Vysotskij ville ge de gömda och glömda en röst, en röst som berättade allt som förtigits, förnekats och begravts. Han ville vara de glömdas röst: lägerfångarnas, de ordlösas, de stupade soldaternas röst.

Nu är Guds tid, nu är tid att älska och tjäna, nu är tid att ge den förtryckte lindring och att hjälpa flyktingen över gränsen, nu är tid att använda din röst. Låt de ängsliga spekulera över tidens slut och låt de giriga beräkna sina vinster, låt de rädda frukta hatet och de avundsjuka surna i skuggan av överklassens rikedomar. Nu är Guds tid gå du ut och tjäna din nästa i självutgivande kärlek och vinn ett liv i evighetens ljus.

Bön

Gud, giv oss mod att leva nu, låt din kärlek uppfylla oss och göra oss delaktiga i din skapande rörelse in mot det okändas eviga ljus.
Amen.

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”
Mark. 4:26-29

Veckans reflex

Jesus talar ofta om Guds rike. Det är ett vanligare motiv i hans föreställningsvärld än något annat. Det är lätt att uppfatta Guds rike som en utopi. Men Guds rike är ingen utopi. Historien är full med utopier i vilkas namn hela folkgrupper, som står i vägen för utopierna, har utplånats. Kulakerna i sovjet utplånades för att de stod i vägen för det klasslösa samhället och judarna skulle utplånas för att de stod i vägen för tredje riket. Utopier är farliga därför att de är statiska positioner och låser förverkligandet av drömmen i tidsbundna konstruktioner.

Guds rike är ingen utopi, det är inte heller en plats där de frälsta tågar in. När kristendomen blir religion, en lära om vägen till Gud, uppfattas frälsningen ofta individualistiskt, som en räddningsaktion bort från den fallna och skenande världen. Kristendom uppfattad på detta sätt blir en utopi för de utvalda. Om kristendom är en religion som vill tillförsäkra en utvald grupp människor platserna i ett kommande rike då är den snubblande nära ett sekteristiskt tänkesätt. ”Världen” kan aldrig bli ”frälst” i sådan sektliknande rörelse. Endast de utvalda, de som ansluter sig till budskapet blir tillhöriga. Att på detta sätt låta Guds rike vara en plats för utvalda reducerar kristendomen till en religiös sekt.

Kristendom är ingen religion om man med religion menar en väg att överskrida skiljemuren mellan Gud och människa. Genom kult och magi ska religion i denna betydelse genombryta denna skiljemur. Religionen har präster som kliver innanför förlåten och företräder människorna inför Gud. I religion är det skillnad mellan heligt och profant, mellan andligt och världsligt, mellan präster och lekmän. Men kristendomen är slutet på all religion. Jesus talar inte om en utopi utan han talar om en ”topi”, en plats, en möjlighet som hela tiden är närvarande. Skiljemuren är nedriven, kulten är inte längre nödvändig ”alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning”. Då är varje plats den”topi” där vi möter Gud. ”Guds rike är inte här eller där” säger Jesus. Guds rike är nära. Tillgängligt för alla.

Guds rike är inte ytterligare en utopi att förverkliga eller en idé om hur världen ska tolkas. Guds rike förändrar själva vårt sätt att förhålla oss till världen. Världen vidgas utanför vårt medvetande eller vår erfarenhet. Vi är en del av ett sammanhang, ett rike som är någonting annat än oss själva, något externt. Men till denna värld kommer vi inte genom att fly undan den gripbara världen. Tvärtom är det där i relation till den världen som det nya är tillgängligt och starkt som livsviljan. Vår vilja till liv är inte något vi tänker ut, det är en del av hela kroppens begär, ett flöde av krafter som producerar relationer till världen, växandet och den andre. Vår vilja till liv och kärlek är ursprunglig och närvarande som en möjlighet.

Med Guds rike är det som när säden gror och växer, som när kärleken får tid och rum att förändra ögonblicket till en del av Guds närvaro. Jesus inbjuder oss att bli en del av livets skapande kraft, att genom nåd förenas i Guds kärlek.

Bön

Herre lär oss att släppa våra absoluta konstruktioner och i varje ögonblick välja din kärleks möjlighet i alla våra relationer och drömmar. Amen.
Amen