”En samaritisk kvinna kom för att hämta vatten….” Joh.4: 5-26

Veckans reflex:

Där kom en kvinna till brunnen, skadad av människors ovarsamhet är hon avvaktande i mötet med andra. Inför Jesus är hon misstänksamt ironisk, hon tar avstånd, för att inte ännu en gång förlora sig själv, hon vet vad det är att se men inte bli sedd. ”Hur kan du som är jude, be mig om vatten”, ord från en kvinna som vant sig vid att bli avvisad när hon öppnat för kontakt. Nu tvekande när hon ännu en gång blir tilltalad. Ännu en gång lockas att visa sin törst, öppna sitt innersta och lyfta det  till det synligas och hörbaras yta, lockas att visa ensamhetens smärta. Genom hela mötet bär hon en rädsla för att bli avvisad. Hon är en av främlingsfientlighet drabbad som inte vill låta sig lockas, som ser bort, ser ned. ..”du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet?”

När berättelsen vänder har kvinnas sårbarhet avtäckts. ”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man..”. Berättelsen djupnar och de två som möts vid brunnen får sina identiteter upplösta. Deras identiteter av förtryckt och förtryckare, av samarit och jude ger vika för en djupare verklighet som förenar dem över genetiska och kulturella gränser. ”Tro mig kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.” Heliga platser och genetiskt ursprung förlorar sin betydelse. Att upprätthålla skenet av ett ”obefläckat förflutet” blir ointressant.  Allt förändras till ett möte där tilliten spränger främlingskapets gränser.

Kanske är det så enkelt och så ofrånkomligt svårt, att våga känna tillit och öppna för det oväntade. Vi lever i en tid när mycket måste göras om och förändras: våra segregerade bostadsområden, vårt koldioxidberoende samhällsbygge, våra ekonomiska regelverk… Nu är eftertankens och förändringens tid. Vår samtid står på tröskeln till en ny värld och det är vi som bestämmer hur den ska se ut. Rädslan och misstron vakar som en polishund vid gränsen, men tilliten kan förändra klimathot till samarbetsprojekt och upphäva skillnaderna mellan vi och dom.

För att bli en del av en hoppfull förändring behöver vi, likt kvinnan vid Sykars brunn, släppa misstron och rädslan. Släppa illusionen av vår livsstil som den enda rätta. Den tid har kommit när vi får vända oss mot framtiden och be Gud ge oss visioner om förändring, en ny värld där gränser öppnas och fiender försonas som vänner. Den tid har kommit när vi kan få förenas i en enad mänsklighet och tillbe Gud i ”ande och sanning”.

Bön: Gud hjälp oss att i tilltro bygga en ny värld av fred och rättvisa. Amen

”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han  har vittnat om sin son…”
1 Joh. 5:6-12

Veckans reflex:

Människans behov av en stor berättelse, som ger svar på tidens och framtidens gåtor, har inspirerat till sammanhängande världsåskådningar: religioner, ideologier och ”–ismer”. Johannes skiljer på dessa tillfälligheternas tankekonstruktioner som han kallar ”människors vittnesbörd” och hänvisar till ”Guds röst”. Han hänvisar till något gemensamt mänskligt bortom de tillfälliga erfarenheternas gräns som gör det möjligt att tro på Jesus som Guds son. Redan i den första kristna församlingen fanns alltså en brytning mellan den tidens världsbild och en dynamisk tro på Guds närvaro. En spänning som lever vidare genom historien som en skillnad mellan tradition och förändring.

Kyrkoledare och kristna organisationer bygger varumärken samtidigt som en förändringsprocess pågår någon annanstans. Medan kyrkostrategerna anstränger sig för att stärka samfundsidentiteten och söker ett samfällt budskap som fungerar på den religiösa marknaden delar de fattiga sitt bröd med varandra. Det är visserligen viktigt med en lärotradition för den avvärjer många villfarelser, men den riskerar också att stelna till ett skal lika tomt som en kyrkoruin. Guds närvaro i mänsklig historia betyder mer än lärotraditioner. ”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer…”

I vår tid famlar vi i blindo bland ruinerna efter de stora berättelserna, både sekulära och religiösa: Reformationens pennor besegrade katedralernas stora berättelse och 1800-talets väckelserörelser bars fram av erfarenheter utanför kyrkornas murar vilket ledde till att vår samtid inte längre har någon kristen enhetskultur. Upplysningens stora förnuftsskapelse ifrågasattes med hjälp av sina egna empiriska verktyg. Vår egen tids marknadstroende läromästare får allt svårare att förneka sprickorna i djupnande globala kriser. Samtidigt kan världens ledare inte längre hålla tillbaka kriget eller i tillräckligt hög grad påverka klimatförändringarnas oåterkalleliga förstörelse. På livsåskådningstorgets utbud konkurrerar  islamofobi med antisemitism och terrorism med extremnationalism. Skräpkulturer ur det förgångnas kompost.

Var ska vi söka den stora berättelse som ger oss svaret på meningen med våra liv om varken kyrkotradition eller förnuft, politik eller livsåskådningar kan ge oss svaret? När människornas vittnesbörd och tankekonstruktioner inte är några säkra vägvisare måste vi våga börja ett sökande i ruinerna av det som passerat. I den tid som varit finns trots allt en riktning, en möjlig tillit även när vi viskande frågar ”…varför har du övergivit mig”? Vår väg pekar in mot en okänd framtid där vi inte längre har svaren. En framtid i efterföljelse där vi delar brödet med den fattige och lyfter klimatflyktingarna ur vattnet, en okänd framtid där vi i tillit lyssnar efter Guds röst i samspel med andra än dem vi vant oss vid.

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner. (Psalm 796)

Bön: : Tack Gud att din närvaro betyder mer än alla våra traditioner och vittnesbörd, led oss du in i en okänd framtid där vi kan möta dig.  Amen.

”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa.”
Matt.11: 12-19.

Veckans reflex:

Dansgolvet var tomt, spelmännen lät melodierna klinga i en tom sal men ingen ville bjuda upp den andre till närhet och lek. Ändå kanske  närheten och leken var den hemlighet som kunde lösa vår ensamhet. Så många andra begär stal vår uppmärksamhet att vi inte upptäckte den lätta börda som Jesus ville erbjuda.

Inför Julen talar vi varje år om behovet att vila och att umgås, befriade från konsumtion och julkommersens hysteri.  Just nu håller många av oss på att misslyckas med just detta. Kanske är vårt samhälle så kommersialiserat att vi inte längre kommer ihåg hur vi ger varandra kärlek utan prylar?”

Det påminner om den gamla berättelsen om kung Midas som drömde om att bli rik genom att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld. Hans dröm gick i uppfyllelse och myten berättar också om hur maten som han ville äta blev gyllene metall, liksom hans dotter när han omfamnade henne. Denna myt har en del att säga oss i ett samhälle dominerat av konsumtionskrav för att hålla julen – hjulen igång. Som om vår välfärd eller omsorg om varandra var beroende av mängden pengar. Kanske är det tvärtom så att mängden pengar hindrar oss att se vår nästa.

Tidningarna berättar just nu om hur den svenska ekonomin blomstrar och hur  tillväxtsiffrorna ökar och årets BNP är historiskt högt. Likväl resulterar de politiska besluten i att ensamkommande barn får ligga på pappskivor och politikerna anstränger sig för att skrämma bort dem som är på väg till vår gräns för att de kostar för mycket.

Hela vår organisation för flyktingmottagande har brutit samman. EU länderna var ju inte förberedda. De hade ju istället förberett så många hinder för flyktingarna att komma hit och låtit Frontex bevaka Medelhavet. Särskilda paragrafer skulle ju hindra flyktingarna att lämna Italien och Grekland, men så plötsligt lämnade de flyktinglägren i Turkiet och påbörjar en folkvandring genom Östeuropa upp mot det befästa Nordeuropa. Alla barriärer har sopats undan.

Sverige är ett rikt land med en liten befolkning, inte särskilt tätbefolkat. Vore vi lika tätbefolkade som Holland skulle det rymmas strax över 200 miljoner innanför Sveriges gränser. Kanske måste vi berätta för dem som styr att vi nu vill börja en annan dans än den som lurade kung Midas. En dans där girigheten och rädslan får ge vika för viljan att bygga nya städer och byar för dem som fått sina hem bombade.

Mitt liv får sin mening när jag vågar bjuda upp min nästa till den dans där Jesus bestämmer takten och leder mig till andra möten än dem som kommersialismens beräknande tillväxtsiffror tvingar fram. Då  möter jag det gudomliga ursprunget inom mig, som en berusande vandring genom natten i månstrimmans ljus.

Bön: Gud, du som vill inbjuda oss till en dans där vi alla förenas, hjälp oss att släppa rädslan och följa dina steg. Amen.

”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Matt 13:31-34

Veckans reflex:

Jag vill tala till dig som är ledsen, sorgsen över ditt eget och världens tillstånd. Jag vill tala till dig som väntar på den kristallklara dag där flödet inifrån, ömhetens flöde mot dem som behöver dig, ska bryta genom tröttheten och förminska det du räds. Jag vill tala till dig genom dunklet av flyktingströmmar, motsättningar och globalt inbördeskrig. Jag vill tala till dig och viska orden om en surdeg och ett senapskorn, jag vill viska till dig om ett rike som växer inifrån tre mått mjöl eller ur en åker med mörk mylla.

Detta är den djupaste innebörden i Jesus liknelse om senapskornet och surdegen: att ropa ut vad som varit dolt sedan världens skapelse. Det finns en riktning i det kaos som är vårt kosmos, vårt liv och vår samtid. Där finns en surdeg som verkar genom historien och som vi brukar tala om som kärlek. Den finns där inom oss när vi drivs ut i demonstrationståg för fred eller volontärarbete för Romernas bästa. Den finns där när vi klämmer fram några kronor extra till klimatkampanjen. Den finns där när vi ännu en gång lyssnar på den tröttsamma upprepningen av behoven från den hjälpsökande. Den finns där, kärleken till den andre, den finns där inom oss alla. Kärleken som driver oss att göra en massa saker bara för att någon skall bli lugn i ansiktet, bara för att läka den gemenskap som vi alla är en del av.

Liknelsen innehåller bilden av ett senapskorn som när det växer sig stort blir en plats där himlens fåglar kan bygga sina bo. Så döljer sig möjligheten till en annan värld i ett gryende hopp och ett löfte om det som ska komma. En annan värld är möjlig. Det kan vara svårt att se den världen i det kaos som är vår samtid och ändå är den fullt synbar. Inte bara i vår inre värld utan också i det globala scenario som ytligt sett ser ut att gå mot sin undergång.

Michael Hardt och Antonio Negri, två professorer vid två av världens främsta universitet avslutar sin grundliga samtidsanalys i boken ”Multituden” med orden ”Vi kan i dag se att tiden är kluven mellan ett nu som redan är dött och en framtid som redan är levande – och den gapande avgrunden mellan dem växer stadigt. Förr eller senare kommer en händelse att kasta oss som en pil in i denna levande framtid. Detta kommer att bli den verkliga politiska handlingen av kärlek.”

Detta är en anmärkningsvärd sammanfattning i en samtidsanalys där utgångspunkten är att världen sedan en tid tillbaka befinner sig i ett permanent krigstillstånd: grundlagsenliga garantier och skyddsmekanismer har satts ur spel, medborgerliga rättigheter har upphävts och det politiska styret underordnas militära behov. I detta läge talar de båda författarna om ett alternativ till ”Imperiets” maktordning som inte grundar sig på en väpnad revolt utan på en gränslös kraft som kan beskrivas som kärlek. Och dessa professorer är inte uttolkare av Jesus liknelser utan gör en vetenskapligt grundad analys av krig och demokrati i ”Imperiets” tidsålder.

Om man blickar tillräckligt djupt in i historiens skede kan man ana den skapande hand som finns där, en kärlekens möjlighet. Att vi befinner oss i en brytningstid kan var och en se. Kanske också Obamas inledningstal vid klimatmötet i Paris är ett tecken på en ny tid. Som representant för världens rikaste imperium och världens starkaste militärmakt vädjar han till alla, både små och stora nationer om solidaritet och samarbete inför det annalkande hotet mot planetens klimat. Pengarnas och vapnens makt har spelat ut sin roll, nu behövs solidaritet och kärlek. En gemensam riktning och ett hopp. Vad som varit dolt ska bli synligt.

Bön: Gud, du som skapat världen och givit oss nåden att leva – hjälp oss att finna den kärlek som likt surdegen kan förändra allt. Amen.

”Mitt rike hör inte till denna världen….”
Joh. 18:36-37

Veckans reflex:

Det var när Jesus såg sig omkring i Pilatus residens som han konstaterar att hans rike inte hörde till denna världen där makt och rikedom grundade sig på förtryck och vapenhot. Imperiets representant frågade om Jesus var en kung och fick svar utifrån den position Jesus just då befinner sig i som anklagad för uppror. I imperiets värld var det militära vapen som gav makt. Hade Jesus trott på denna maktutövning hade hans lärjungar varit beväpnade. Jesus var inte en rädd person när han svarade Pilatus utan en människa vars erfarenhet  gjorde honom till en jämlike. Hans perspektiv var ”rättvisa, barmhärtighet och trohet” ett perspektiv som inte på något sätt gjorde honom likgiltig eller maktlös inför Imperiets maktutövning.

Jesus ord om ett ”rike som inte hör till denna världen” handlade inte om en metafysisk verklighet, helt utanför vår materiella tillvaro. ”Denna världen” refererar istället till den värld Jesus såg i Pilatus residens. Ett högst konkret påpekande som inte avsåg att referera till något andligt rike eller något rike som väntar på oss efter döden. För Jesus fanns det ingen parallell värld att fly till som kunde göra oss likgiltiga inför den här världens lidande. Däremot har hans efterföljande predikanter utmålat ett kommande liv med gator av guld som lindring för smärtan i det här livet. En teologi som Joe Hill häcklade i sången ”Svarta präster”: ”Du får mat o kamrat uti himmelens härliga stat, svält förnöjd och var nöjd, du får kalvstek i himmelens höjd”

Men ett rike som kännetecknas av rättvisa, barmhärtighet och trohet berör i högsta grad vår materiella tillvaro. Ändå är Guds rike är inte en utopi. Utopier är ofta drömmar om ett rike som passar just mig men betyder undergång för dem som inte delar just mina drömmar. Den enes utopi är den andres apokalyps. Vi ser hur en islamistisk utopi i Syrien gräver ner sina avvikare i massgravar och det är inte första gången det sker i historien. Alla utopier har sina massgravar: Nazismens tusenårsrike, De röda Khmererna i Kambodja och Kulturrevolutionen i Kina, för att nämna några.

Jesus refererar till ett rike som vi alla har erfarenhet av, en sanning som varje människa är en del av. En inre sanning om tillhörighet som utmanar till handling i varje ögonblick. Ett oerhört livfullt och initiativrikt skapande där perspektivet är samhörighet, mångfald och förändring. Världen är en pågående händelse där inga färdiga mallar för en statisk ordning finns. Inifrån varje människa möter oss den sanning som kan bli en skapande process i varje nu, en möjlighet till liv.

Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer hävdar att Jesus inte kom för att ge oss en ny religion, med nya dogmer att anamma, utan för att återföra oss till livet. Ett liv där skapelsens rikedom ger oss möjlighet att leva med olika anspråk och behov, där det sant mänskliga i all sin mångfald förenar oss med det sant gudomliga. En förenande kraft som omfattar oss alla med samma rikedom och väcker viljan till motstånd mot förtryck och orättvisor, mot förstörelse av miljön och påtvingade normer från maktens våld. Så finns det rike som Jesus talade om inte  i en utomvärldslig verklighet eller i en värdslig utopi – Guds rike är nära som en pågående möjlighet i varje människas liv.

Bön: Gud ge oss mod att öppna för ditt skapande liv i den samtid som är vårt ansvar.  Amen.

””Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar…”
Matt 25: 1-13.

Veckans reflex:

Jo, det står så i den predikotext som vi kommer att lyssna till i Gudstjänsten kommande söndag. Är det verkligen en lämplig text att läsa i en tid när religiöst hat och terror fyller tidningarnas nyhetssidor? Kanske är det viktigt att inteskynda förbi texter av den här arten. Vi kanske behöver stanna till och sätta dessa texter i relation till vårt sätt att kommentera och förklara islamistiska terrordåd som resultat av en fundamentalistisk tolkning av koran. För också i kristen tolkning av bibeln finns det fundamentalistiska läsningar.

Vi kallar de islamistiska terroristerna för fundamentalister och uppfattar dem som farliga i sin oberäkneliga tolkning av koranen. Och mycket av terrorn inspireras av fundamentalistiska muslimer som till exempel de av Saudiarabien understödda Salafisterna. Men när vi gör den iakttagelsen måste vi påminna om att det också finns kristna fundamentalister som till exempel bränner abortkliniker i USA. All fundamentalism är farlig oberoende av religion. Redan Paulus påpekade att bokstaven dödar men anden gör levande. Om vi vill lära oss av historien finns det allt för många exempel.

Det är inte religion i sig som är farlig utan fundamentalistisk tolkning av religiösa urkunder. Både judendom, kristendom och islam kan utgöra ett hot mot eller en möjlighet till fredlig samexistens. Det är de militanta islamisterna och den islamska kultur som dominerade Andalusien på 800-talet ett bra exempel på. Under denna tid var det framträdande draget i samhällsutvecklingen de muslimska morernas toleranta religionsuppfattning. Den skapade ett samhällsklimat som gjorde det möjligt att värna om tolerans.  Judar, kristna och muslimer levde sida vid sida i en skapande kultur vars byggnader och monument än idag charmar besökare. Denna kultur fick ett slut då de katolska monarkerna Ferdinand och Isabellas arméer besegrade de muslimska makthavarna och tillsammans med bokstavstrogna muslimer från Nordafrika gjorde slut på den toleranta form av islam som hade utvecklats. De kristna makthavare som sedan tog över makten visade sedan förödande intolerans mot såväl judar som muslimer.

Om vi återvänder till Jesus ord om djävulen och hans änglar så får vi nog tolka dem som ett retoriskt grepp. Kanske ville han understryka hur viktigt det är att vi inte hatar utan visar omsorg om varandra. Då får till och med Jesus måla ”fan” på väggen. Det är i detta bibelsammanhang som Jesus säger ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig…” För att visa hur avskyvärt han såg på dem som handlade tvärtom hotade han dem med den eviga elden. Det var ingen bokstavlig beskrivning av ett kommande tillstånd utan en kraftfullt uttryck för att han menade allvar.

Det är inte svårt att känna samma desperation som Jesus i förhållande till dem som hela tiden misstänkliggör de syriska flyktingarna vid vår gräns. Utan att citera Jesus blir det i efterdyningarna av terrorattentaten i Paris en kristen plikt att tillbakavisa kravet på stängda gränser för dem som kommer med syriska pass. ”Jag var utan svenskt pass vid er gräns och ni släppte in mig…”

Bön: Gud hjälp oss att använda kärlekens kritiska glasögon när vi läser bibliska texter. . Amen

”Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.”
Matt 25: 1-13.

Veckans reflex:

”Ni vet inte när dagen och timmen är inne.” Jesus levde i vår tideräknings början, hans perspektiv på tiden är inte vår. Mycket av det han säger vittnar om att han trodde sig leva i den yttersta tiden. Nu har det gått några tusen år sedan Jesus verkade. Det kan upplevas som en oändlig tidsrymd. Men med vår kunskap om världen och kosmos är det en försvinnande kort episod i den väldiga händelse som är universums tillblivelse. Vi är en del av ett sammanhang som vi inte kan överblicka, men ana.

Jesus världsbild är inte vår och likväl påminner hans bildspråk om vår situation. Uppmaningen, ”håll er vakna”, var säkert inte bokstavligt menad men appellerade till en vaksamhet över hur vi lever våra liv. Liknelsen om jungfrurna som skulle hålla sig vakna finns att läsa i samma text där Jesus talar om människosonen som ska komma tillbaka. Han riktar uppmärksamheten på vår relation till den andre: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog  hand om mig…” Vakenheten handlar om vår relation till varandra och tidsperspektivet är samma ”nu” där vi alltid lever våra liv, oberoende av hur vi uppfattar tiden. Det är inte livet efter detta som kräver vår uppmärksamhet utan Jesus riktar den mot det här livet.

Det betyder inte att tidsperspektiven spelat ut sin roll. Vi har allt för  länge levt med en axelryckning i förhållande till globala orättvisor och tänkt att det ordnar sig med tiden. Som om ”utveckling” var enbart en fråga om tid. Men ju längre tiden går desto tydligare blir det att vår tideräkning kan gå mot sitt slut om vi inte ändrar vårt sätt att leva. Vi behöver kallas till vaksamhet över hur vi lever nu i förhållande till varandra.

Inför den som är hungrig, törstig och utan husrum är det lätt att tänka att det nog ordnar sig med tiden. Men vår rikedom är inte en tidsfråga utan kan snarare ses som en orättvis fördelning i rummet. Vår rikedom är beroende av deras fattigdom. De fattiga länderna har ingen fjärde värld från vilken de kan hämta slavar, råvaror och billig arbetskraft. Tiden går men deras fattigdom förändras inte med tiden. I det globala rummet fortsätter fattiga länder att leverera rikedom till de rikare delarna av världen. Där skeppas fortfarande råvaror och billig arbetskraft till den rikare delen av världen, medan miljöfarligt avfall och förorenande industri dumpas i den fattiga delen av världen.

Om vi också i fortsättningen prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt framför långsiktig överlevnad blir vårt  framtida tidsperspektiv kort. Det ”tvågradersmål” som sattes upp i i Köpenhamn 2009 är redan förbrukat. Redan i dag kan vi mäta en grads uppvärmning och även med ordentliga utsläppsminskningar får vi räkna med långsamma feedbackprocesser som intecknar tvågradersmålet. Vår globala situation är inte längre en tidsfråga där allting så småningom ordnar sig. Vi vet inte längre när dagen och timmen är inne för den ”tipping point” där klimatförändringen når en tröskeleffekt då allt går mot ett oåterkalleligt slut. Vi behöver inte vänta på beslut av världens ledare i  Paris, redan nu kan vi söka efter en hållbar livsstil i det lilla och kräva lagar som inkluderar ett framtida hållbart samhälle.”Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.”

Bön:Gud hjälp oss att känna vördnad för det kosmiska under vi är en del av och att med denna vördnad som drivkraft skapa ett nytt hållbart samhälle. Amen

”…Ty där två eller tre är samlade  i mitt namn är jag mitt ibland dem. ”
Matt. 18:15-20

Veckans reflex:

När jag läser den här texten, om Jesus gåtfulla beskrivning av en tolerant och förlåtande praktik mot den som handlat orätt, får jag associationer till ett bisamhälle. Trots att inget individuellt bi besitter någon högre intelligens utgör svärmen som helhet ett intelligent system utan central kontroll. Svärmens intelligens bygger i grund och botten på kommunikation och på att alla får sina basbehov tillgodosedda genom svärmens aktivitet.

När invintringen i en bikupa är klar, och temperaturen sjunker utanför kupan, ordnar sig bisvärmen i ett klot som blir allt tätare ju mer temperaturen sjunker. Hela klotet sjuder av rörelse när bisamhället ser till att alla bin får mat och värme. Ett invintrat bisamhälle kan bestå av 20 000 individer. Under sommartiden ökar samhället  mångdubbelt  men hela året har varje bi en specifik uppgift som växlar under dess livstid. Det finns ingen central kontroll eller överordnad modell i denna organisation. Men den fungerar.

Problemet med våra mänskliga samhällsmodeller är att vi glömt svärmintelligensens hemlighet och förlitar oss på ”ledaren”. En ”stark ledare” vars intelligens och handlingskraft ska leda oss rätt. Företagen ska följdriktigt ledas av starka män, eller kvinnor som beter sig som starka män. Deras ledarförmåga är garanten för en positiv vinstutveckling. Men samhällen som förlitar sig på en stark ledare faller ofta samman som korthus.  Företag som tror att det auktoritära ledarskapet är nyckeln till framgång glömmer lätt att det är kundernas uppskattning och kommunikationen med omgivningen som är nyckeln till framgång.

Problemet med många organisationsmodeller och samhällssystem är att de ofta fallit offer för en renodlad individualism. I ett renodlat individualistiskt  samhällsklimat efterfrågas en karismatisk ledare som lösningen på komplexa problem, även där inga enkla lösningar finns. Att många faller offer för ledarhybris i ett sådant klimat bär historien många förödande vittnesbörd om. Det är en erfarenhet som kan delas av både sekulära och religiösa organisationer.

När Jesus talar om vad det är att vara människa så är det alltid i relation till en gemenskap. Han talar om Guds rike eller en plats där två eller tre är församlade. Det handlar alltid om kommunikation och samarbete inom en varierad mångfald. Denna mångfald hålls samman av en inre samstämmighet som han liknar vid en gemensam erfarenhet, en närvaro av någon som är mitt ibland oss, ett inre begär efter tillhörighet, oberoende av ras, kön och sexualitet. Vad vi behöver lära oss är att känna igen denna vilja till samhörighet och ge utrymme för den kollektiva erfarenhet av Gudomlig närvaro som finns i varje individ. En erfarenhet av kärlek som löper samman i en rörelse mot det gemensamma.

Bön: Gud hjälp oss att stämma våra liv i den tonart du angivit i skapelsens grundackord och hjälp oss att känna igen din närvaro i vårt gemensamma behov av tillhörighet. Amen