”…Så skall också ni se på er själva: I Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.”

Rom. 6:3-11

Veckans reflex:

När Paulus skriver den här texten har det gått över sextio år sedan Maria Magdalena upptäckt att Jesus grav var tom. Paulus skriver nu till församlingen i Rom om betydelsen av Jesu död.

I Rom hade det funnits en judekristen församling från vilken judarna i församlingen tvingats fly på grund av kejsar Claudius´ förföljelse. Efter Claudius död började judarna återvända till Rom. Mellan de hemvändande judarna och församlingens hednakristna som varit kvar i Rom uppstod det motsättningar. Paulus påminner i sitt brev till romarna om det som förenar både judar och hedningar: den stora historiska händelsen där Gud genom Jesus har visat sin kärlek till alla människor oberoende av bakgrund.

Paulus anknyter till den gamla judiska historien och profetböckerna där Gud uppfattas som hela mänsklighetens Gud. Sammanvävt med detta finns idén om Gud som historiens Herre och därmed historien som platsen för Guds handlingar. Att historien är gudomlig innebar dock inte för profeterna att människor bara var marionetter i ”Guds dockteater”, i profetböckerna handlar det snarare om att människan är insatt i ett drama där människan är kallad att förverkliga den rättvisa som är historiens yttersta mål och mening.

Profeternas vision om en Gud och tanken om en djupare mening med historiens drama har varit både en enande och förödande tanke: frågan är hur denna rättvisa ser ut och hur den bör skapas? Totalitära stater och världsherravälde har ofta gått hand i hand med föreställningar om ett kommande rike där rättvisan ska förverkligas. Kolonialismen var inte heller den enbart en brutal plundring utan gick hand i hand med föreställningar om att civilisera och rädda världen.

Den nyliberala globaliseringen vi i dag lever mitt i kan ses som en fortsättning på ”civiliseringsuppdraget”: utveckling, framsteg och modernisering. En uppföljning av det globala projekt som bygger på uppenbart västerländska och imperialistiska principer. Vinstintresse draperas nu i ord om tillväxt som skall sippra ned som välstånd till de fattiga, trots att klyftorna i realiteten bara växer i takt med ökad tillväxt. Egenintresse klär ut sig till rättvisa och allmänintresse för att rättfärdiga totalitära övergrepp mot maktlösa folk.Till exempel har det nya flyktingavtalet med Turkiet lånat en förklädnad av skydd mot flyktingsmugglare för att rättfärdiga skyddet av vår egen välfärd.

Allt detta sker inom ramen för de rättsordningar och lagar som människor upprättat. Lagar som kan avvika från den gudomliga rättvisans princip. Det profetiska budskapet om Guds rättvisa som överträffar den mänskliga tillhör det viktigaste inslaget i det profetiska arv som Jesus förde vidare. En rättfärdighet där barmhärtighet går före rättvisa, försoning går före lagens bokstav och befrielse från lagen visar vägen mot ett liv i en djupare insikt om rättvisa.

Rätten i betydelse juridisk-politiska strukturer är inte tillräcklig. Guds rättvisa är inget statiskt förhållande som kan formuleras i en skriven lag utan är del av det större skeende som vi är indragna i. Det är en ständigt nyskapande process. Gudomlig rättfärdighet gestaltas alltid i en oavbruten förnyad kärlek till den andre.

Bön: Gud hjälp oss att leva i den skapande ordning som av nåd återskapar din rättfärdighet i varje nytt ögonblick. Lär oss att leva i din kärlek. Amen.

”… Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…”

Ef. 2:12-16

Veckans reflex:

Förhållandet mellan människor med judisk och kristen religion har alltid varit en utmaning. Paulus berör detta och påstår att Jesus ”gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren..” Det kan väl kännas som om Paulus ropar hej innan han kommit över bäcken. Ingen kan förneka att det är samma Gud som det berättas om i alla Bibelns böcker. På detta sätt är det starka band mellan judisk religion och kristen tro. Samtidigt går en stark skiljelinje i tolkningen av Jesus liv och förkunnelse. Det är en skiljelinje som inte kan bortförklaras.

Det faktum att Jesus levde ett ”Toratroget” judiskt liv bör dock göra det omöjligt att låta ersättningsteologin definiera judendomen som en motsats till Jesu förkunnelse. Det fanns en tid när det kändes självklart att Jesus upphävde den judiska lagen och att kristendomen ersatte den judiska religionen. Men efter förintelsen, när ersättningsteologin utgjorde grogrund för antisemitism, blev denna teologi otänkbar. Nu när Jesusforskningen i ökande grad tenderar att se Jesus som hemmahörande i sin tids judendom, och det blir allt mer sällsynt att beskriva honom som en motpol till judendomen, förstärks banden mellan dessa båda religioner.

Inom judendomen är det historiska judiska lidandet ett centralt tema för teologisk reflektion. Detta perspektiv kulminerar i bearbetningen av den ohyggliga förintelsen. Mark Ellis, som skriver om judisk befrielseteologi, har förvånats över att det inte uppstår en dialog mellan den judiska och den kristna befrielseteologin som båda använder profeterna och uttåget ur Egypten som centrala teman. Dessa traditioner talar båda till förmån för historiens osynliggjorda, de marginaliserade och förtryckta.

En av förklaringarna är sannolikt motsättningen mellan sionismens statsbildning, Israel, och den palestinska befrielseteologin. Den palestinska kristna befrielseteologen Nairn Ateek beskriver judarnas lidande i Europa genom historien som upptakten till den sionistiska kolonisationen och ockupationen av Palestina. Han förnekar inte heller att den västerländska kristendomens har varit medskyldig. Särskilt intresserad är han av att i det det bibliska budskapet finna en väg för palestinier och judar som leder bortom motsättningar och ödeläggelse. Med hans egna ord ”Gud har något mycket relevant och viktigt att säga till både de förtryckta och förtryckarna i Mellanöstern”…”Vi måste förstå förintelsens betydelse för judarna, samtidigt som vi vidhåller att judarna måste förstå den palestinska tragedins betydelse för palestinierna.”

Det finns både likheter och skillnader mellan kristendom och judendom. Men man kan inte tala om antagonistiska motsatser utan att göra djup orättvisa mot de människor som i båda religionerna mött Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som en nådefull, barmhärtig och förlåtande Fader. Den tyske teologen Jürgen Moltmann ansåg att Jesus inte är en skiljemur mellan kristna och judar, utan snarare en bro. Kristendomen är obegriplig utan sin judiske frälsare och inför honom får vi som judar och kristna ödmjukt lyssna på och lära av varandra. Kanske kan detta möte bli en väg till försoning i den av kolonialism och antisemitism sargade samtiden.

Bön: Till dig Gud ber vi om att finna vägar till försoning och befrielse, förbarma dig över vår oförmåga att skapa fred. Amen.

”…Han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar…”

Psalm 147:7-15

Veckans reflex:

Vi lever i ett mysterium, det mysterium som är vår värld. Psalmisten lovsjunger detta mysterium och ger namn åt den drivkraft som skapar liv, ”som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen…” Mysteriet kan uttryckas utifrån olika perspektiv och den förundran vi känner inför mysteriet växer ju mer vi vet om världen och våra kroppars liv.

Naturvetenskapen arbetar sig steg för steg in i kroppens mysterium och har ritat kartor över dess DNA. Nu fortsätter forskarna sin resa in i kroppen för att ta reda på var i människan alla våra proteiner finns. Proteinerna, berättar forskarna, är molekylerna i vår kropp som utför alla de sysslor som behövs, som ger stadga och struktur till cellerna.

I det stora okända finns en värld att upptäcka som legat i mörker för mänskligt medvetande men nu gradvis uppenbaras. Filosofen Gilles Deleuze citerar geologen och professorn Challenger, som vill se livet och  jordens geologiska historia som en liten del i ett större skeende. Han skriver om jorden som en kropp utan organ som genomströmmas av instabila, formlösa materier, av flöden och nomadiska singulariteter, av vansinniga partiklar och övergångar av molekyler som förs in i molara ansamlingar (koncentrationer av obestämbara storheter). Han beskriver jordens historia som en för oss dold värld men som likväl är en del av förutsättningen för våra liv.

Våra vardagskunskaper ger oss inte möjligheter att förstå vare sig molekylernas resa genom våra kroppar eller jordens okända stratifierade ting (ett urval ur en större mängd). Men vi kan känna igen oss när Deleuze skriver: Att uttrycka sig är alltid att sjunga Guds lov… det är inte bara växter och djur, orkidéer och getingar som sjunger eller uttrycker sig, utan även klippor och till och med floder; alla stratifierade ting på jorden”.  Steget från filosofens text till psalmens är inte långt ”…Hej himlarymder, kom änglahär höj era röster, sjung Herrens lov! Hej sol och måne, kom stjärnevärld, höj era röster, sjung Herrens lov!… Hej björn och bäver – hej dromedar höj era röster– sjung Herrens lov…”

Mystikens lovsång och trons väg till naturen och nästan har alltid löpt parallellt. Teologen McFague vill se hela universum som Guds kropp och har i jämförelse med traditionell teologi en mindre hierarkisk och mer relationell gudsbild: Gud är den aktiva och livsuppehållande närvaron. Liksom befrielseteologin intar McFague ett underifrånperspektiv, det är i upprättelsen av de fattigaste och avvärjandet av klimathotet som Guds rike manifesterar sin närvaro. Vi är en del av den skapade världen, en av alla delar i Guds kropp, en del i helheten. I denna skapelse har vi människor en särskild uppgift,  att vara bärare av livets fortsättning på jorden och att i partnerskap med Gud stå på de förtrycktas och det hotade klimatets sida.

Livet är en lovsång och våra dagar på jorden är delar av det nothäfte som får änglarna att sjunga ”Halleluja”. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…”(Apg. 127:28)

Bön: Tack gud för livets rikedom och gåvan att få vara en del av din skapande kärlek.  Amen.

”Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal…”

1 Pet.2:1-3.

Veckans reflex:

EU utfärdade 2006 vad som kallades rekommendationer om ”nyckelkompetenser för ett livslångt lärande”. Man skulle kunna säga att för Petrus var ambitionen att rekommendera några kompetenser för ett kristet liv.

Några av EU:s nyckelkompetenser  gäller språkliga färdigheter, matematisk förmåga och flinkhet att hantera datorer och internet. Andra handlar om samhällsorientering och förtrogenhet med kulturens skatter. Petrus å sin sida var mer fokuserad på inre egenskaper som skulle kunna hjälpa en människa att leva ett bra liv.

Man kan skymta konturerna av EU-medborgarens livsideal i de nyckelkompetenser som rekommenderas. Människor ska bli initiativkraftiga, se möjligheter i alla lägen, äga social kompetens och förmåga att bli entreprenör. För Petrus var de klassiska dygderna som handlar om ”inre renhet” viktigare än 2000-talets ideal där människan ska vara, smidig, fördomsfri och lätt anpassa sig till nya krav och utmaningar.

Det finns en spänning mellan EU:s nyckelkompetenser och de egenskaper som Petrus eftersträvar. De står för olika synsätt på vad det är att vara människa. I centrum för EU:s rekommendationer efterfrågas en människa med färdigheter som samhällets ekonomiska tillväxt kräver. Människan blir objekt för andras kapitalackumulation. Men för Petrus var människans helighet i centrum. Helighet förutsätter inte en individuell färdighet utan ett skapande sammanhang, en möjlighet att vara en del av något större, en drivande kraft.  Helighet är en mäktig rörelse som leder ut över individuella behov i ett ständigt blivande där människan blir en del av Guds skapande handling i världen.

Petrus talar om att lägga bort sådana egenskaper som stör vårt förhållande till gemenskapen med nästan: avund, förtal och falskhet. Förhållandet till gemenskapen är också centralt i ett litet barns utveckling. Försöken att meddela sig med andra, att upptäcka sig själv genom andra. Det är ur denna primära upplevelse av ett jag-du förhållande som erfarenheten av Gud kan möta oss. Det är när vi sträcker oss ut mot världen och mot andra, och genom dem mot Gud, som vi kan leva ett heligt liv. Det är när vi ger vårt erkännande till ”den andres” andel av sanning, rättvisa och mänsklighet som konturerna av ett gott samhälle växer fram.

Om vi ställer EU:s nyckelkompetenser i kritisk kontrast till Petrus syn på att vara människa kan vi se hur individualism och gemenskap ställs mot varandra. I en tidsperiod när krig driver nya familjer på flykt och klimatförändringarna kräver radikala samhällsförändringar kan vi inte längre stödja den renodlade individualismen. Vi behöver istället skapa en mäktig rörelse av kärlek som bryter ned teknokraternas diktatur när de glömmer människan för organisationen. Vi behöver återerövra modet att vara medmänniska och byta den stränga principen mot den levande tillfälligheten, välja vågstycket framför formeln. Vår tids utmaning är av en sådan omfattning att det kräver kärlekens vågspel, det kierkegaardska språnget. Eller som Petrus säger ”Älska då varandra av hela ert hjärta”.

Bön: Gud låt den aldrig sinande törsten efter gemenskap leda oss till ett mänskligare samhälle. Amen.

Vecka 08, 2016

”…Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna…”

Ef. 6: 10-18.

Veckans reflex:

Ibland skulle jag vilja censurera bibeltexterna, i varje fall stryka en del texter ur det vi kallar den ”svenska evangelieboken”. Evangelieboken har en lång tradition bakom sig och speglar en historisk mångfald av tankar, uttryck och föreställningar. Men med tanke på att de kan upplevas förlegade borde de kanske kommenteras när de läses i högmässor och gudstjänster.

Även om vi inte kan identifiera oss med texternas innehåll, så har de sin plats i gudstjänsten för att hjälpa oss att se hur människors tro har förändrats under olika tidsepoker. Genom att vi håller hela detta kulturarv med bibliska texter levande visar de hur en fundamentalistisk tolkning av texterna kan leda till orimliga trosföreställningar. Vi får hjälp att se hur den samtida världsbilden alltid har påverkat religiösa föreställningar och förändrat trons innehåll.

Är inte Paulus text från Efesierbrevet just en sådan kvarleva från en tid med en annan världsbild än vår?  Det går alltid att psykologisera tolkningen av en text och säga att den beskriver en inre erfarenhet som vi nuförtiden talar om i andra termer. Men då bortser vi från hur texter av detta slag har använts för att förtrycka och skrämma människor ända in i vår tid. Att förstå hur bibeltexter, som i detta exempel, har använts för att förtrycka människor är lika viktigt som att förstå hur Paulus ”bildvärld” var påverkad av hans världsbild.

I år är det 500 år sedan Hieronymus Bosch dog, han som livfullt illustrerat helvetet, och nu högtidlighålls hans minne som konstnär och bildskapare. Det är åtskilliga bibelillustratörer och konstnärer som inspirerats av hans fantasifulla bilder. Kanske dessa bilder har präglat människors uppfattning av den kristna tron mer än själva bibeltexten. När kyrkan och överheten utnyttjade religionen för att förtrycka människor blev också detta myller av fantasifulla monster och ondsinta djävlar i ett brinnande helvete en skrämmande verklighet som kunde drabba oss.

Vi kanske har distans till Hieronymus Bosch bilder nuförtiden, men hans världsbild som delar upp världen i ”andligt” och ”materiellt” har vi svårare att frigöra oss från. Denna världsbild måste betraktas som en kvarleva från antikens Grekland som adopterats av kristendomen. Att fantisera om en parallell andlig värld där det sitter en Gud och en djävul som lurpassar på människorna är att återvända till en antik världsbild. Jesus är långt bort från en sådan parallell värld när han säger att Guds rike är ”nära” och liknar denna verklighet vid ett senapskorn som gror i jorden. Hans bilder är mer kompatibla med vår sammanhängande och komplexa världsbild än med antikens primitiva dualism.

Det är viktigt för oss att göra upp med denna parallella världsbild för att befria oss från den inre rädslans förklädnader. Den kristna tron handlar inte om magi där våra böner eller handlingar påverkar ondskans andemakter i himlarymderna. Vi behöver inte heller materialisera Gud med egna fantasifoster utan vi får acceptera att Gud är utanför vår kunskaps räckvidd men i omedelbar närhet  till oss när vi vänder vårt engagemang mot vår nästa.

Mörkrets värld bekämpar vi inte genom magi men genom upptäckten av att ingå i det stora sammanhang som är materien – vad du gör och tänker spelar roll.

På öarna i Oceanien växer människors rädsla för att havet ska karva sig in på land och sluka  samhällen, förstöra jordbruksmarken och låta saltet tränga in i grundvattnet. Runt om i världen tilltar extremvädren och haven försuras och töms på liv. Orsaken till förstörelse, ond bråd död och krig finns inte i en parallell värld i himlarymderna utan på nära håll. Klimatpåverkan, flyktingströmmar och mänskligt lidande är en påminnelse om hur världen hänger samman, det är mot varelser av kött och blod vi har att kämpa. ”Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd… och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred…”

Bön: Gud giv oss frimodighet och kärlek att bekämpa de makter som hotar människors liv och frihet. Amen.

”…Så länge jag teg tynade jag bort… ”
Psalm 32:1-5

Veckans reflex:

””Herren går på ängen,
mest ibland tistlar.
Fattigblomst står på ängen,
Mest ibland tistlar…”

Allan Pettersons text ur ”Barfotasånger” ekar av det svårmod och lidande som var en del av hans liv. ”När Herren kommer och när han går,/mest ibland tistlar,/ då fattigblomst växer där det står, mest ibland tistlar.” Där finns i texten en ofrånkomlig äng av tistlar där fattigbror har det bekymmersamt. Men just på denna äng av tistlar går Herren och söker litet ”försprunget får” för att hämta ”fattigbror” dit där tistlarna inte längre sticker i fötterna.

För Allan Pettersson var det skapandet som kunde lindra hans värk. I hans musikaliska skapande kan man höra hur musiken lyfter ur smärtorna och blir till en levande protest mot svårmodet som vill tysta hans inre röst. Han har kallats ”Lidandets musikaliska vittne”. Själv säger han: ”Att skapa är att protestera mot den så kallade verkligheten med sin död, sjukdom, orättvisa, meningslöshet.”

”Så länge jag teg tynade jag bort…” Att passivt tiga är att långsamt tyna bort. Men att låta språket eller skapandet motstå destruktionens krafter är att bereda plats för liv. Människans skapande förmåga är hennes guds-likhet – ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Tidigt i människans historia växte i det mänskliga medvetandet den smärtsamma erfarenheten av att förlora möjligheten att vara gudalik. Något kan gå fel och då plågas människan av ångest. Det som plågar henne kallar psalmisten för ”synd” och lindringen beskrivs som förlåtelse. Synd var inte ett felsteg i den personliga moralen utan hotet mot ett liv i nära relation med Gud. ”Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut.”

Orden i psaltarpsalmen om förlåtelse och upprättelse har fungerat som tröst för många människor vars liv plågats av tistlar och fattigblomst.  För Sigmund Freud blev upptäckten av tystnadens skadliga inverkan på hans patienter till en vårdform. Psykoanalysen utvecklade en behandlingsform där berättandet, det avbrutna tigandet, skulle befria från ångest och neurotiska beteenden.

Författaren Torgny Lindgren berättar i sin bok ”Ormens väg till hälleberget” en fruktansvärd historia om hur änkan Tea och hennes barn blir grovt utnyttjade av byns handelsman, en historia som skenbart handlar om synd och skuld. Men Torgny Lindgren ville berätta en historia om ”musik och nåd”. För Lindgren är ”nåden” den kraft med vars hjälp människan förmår ta sig igenom tillvaron. I Ormens väg till hälleberget är det musiken som representeras av den kraften. I en intervju där han tillfrågas om vad nåden är säger han: ”Själva existensen är en alldeles särskild nåd. Tillvaron i sig är en balansgång på slak lina över en ohygglig avgrund, och de som snavar men inte faller ned, där handlar det om nåden”.

”Så länge jag teg tynade jag bort…” Skapelsen och tillvaron i sig kan uppfattas som ett uttryck för Guds nåd, själva livets gåva. När Psalmisten berättar om sin erfarenhet av upprättelse talar han om en verklighet som omsluter honom med godhet. Nåden i oss är det som får människan att klara av livets balansgång. Det kan vara som för Allan Pettersson och änkan Tea musiken som är nåden, eller som i psalmistens text – tilliten till en förlåtande Gud: ”den som litar på Herren skall omslutas av godhet” eller som Allan Pettersson beskriver det: ”ja Herren hämtar fattigbroder/ till den breda vägen.”

Bön: Tack Gud för din nåd som omsluter oss på alla sidor.  Amen.

”Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader rädda mig undan denna stund?”
Joh.12: 20-33

Veckans reflex:

”Nu är min själ fylld av oro” säger Jesus som redan förstått att han går mot en kris i sitt liv där våld och vapen kommer att föra hans liv in i förnedring och död.

”Nu är min själ fylld av oro” kunde vara temat för vår tid. En tid som vi kanske ska benämna som mellankrigstid. Vi vill nog intala oss att vi lever i en fredstid, vi har ju inte haft krig i vårt land på 200 år. Men för världens mäktiga tycks alla fredstider vara mellankrigstider, tider då man laddar upp för nästa krig. Alliansfria länder, som Sverige, betraktas med omilda ögon, som ett vakuum i en ökande spänning.

Preventiv krigföring aktualiseras på nytt av militära strateger. Ett krig som krigshetsarna tror sig kunna vinna trots att all erfarenhet visar att krig bara rymmer förlorare. I vår omvärld pågår en kapprustning där arsenalen av atomvapen ”moderniseras” och kapprustningen eskalerar. I civilsamhället har också mellankrigstiden återkommit med nazistiskt gatuvåld och politiska krav på positionering i den globala kapprustningen. Allt fler dras in i extremnationalisternas historieförfalskning där vår brist på bildningstradition i kultur, språk, religion och historia ger dem skarpslipade vapen.

En värld full av blod, våld och hemlöshet möter oss i flyktingarnas berättelser. De är offer för ett sönderfall som tycks sprida sig över hela världen. Vi står mitt i tidens ström och kan inte värja oss mot vare sig det förflutna eller framtiden.

Ska vi försöka skapa en plats utanför tid och rum, en kyrka med tryggheten i en tro där Fadern ska rädda oss undan hotet? Jon Fosse skildrar en sådan ”ickeplats” i pjäsen ”Någon kommer att komma” där en man och en kvinna har tagit sin tillflykt till ett gammalt hus vid havet. De reser dit för att, som han säger, vara ensamma tillsammans, något som hon tvivlar på är möjligt: Men kan man det/ Kommer inte dom andra/ ändå att vara här/ Kan man resa bort från alla andra/ Ät det inte farligt…” Snart besannas kvinnans föraningar och en främling dyker upp. De är inte ensamma här heller, det finns alltid ett samhälle i närheten, det går inte att förskansa sig i ett socialt vakuum. Inga mänskliga boningar är tomma. Paret får erfara hur denna skenbart namnlösa plats invaderas av det som varit och det som kan inträffa.

”Nu är min själ fylld av oro”, vart ska jag gå med min oro, var ska min ångest lindras? Det finns ingen plats utanför världen dit man kan fly. Inte heller Jesus hade någon sådan flyktväg. Men Jesus visade på en annan väg att uthärda oron, en väg av motstånd mot hat och våld där krisen i hans liv kunde uthärdas därför att den hade en djupare innebörd. Vetekornet dör, inte för att efter döden få njuta av en lycksalig himmelsk tillvaro; vetekornet dör för att bära frukt, för att bli till näring för andra. Vi är kallade att bli Kristi efterföljare i motståndet mot ”denna världens härskare”. ”Om någon vill tjäna mig, ska han följa mig, och där jag är där kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.”

Bön: Herre giv oss mod att använda vår röst till motstånd mot militära konfliktlösningar, stängda gränser och alla former av hat och diskriminering.  Amen.

”Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt… Fil. 1: 8-11

Veckans reflex:

Att avgöra vad som är väsentligt blir allt svårare i strömmen av information som vi möter i vår tids mediesamhälle. I den strategiska medielogiken har det blivit allt vanligare att inrikta sig på att misstänkliggöra motståndaren istället för att övertyga opinionen med sakargument. Den största framgången är när man får en motståndare att framstå som en moraliskt tvivelaktig person. Att koppla samman en motståndare med ett tvivelaktigt sammanhang,  ”guilt by association”, blir viktigare än att diskutera politiska sakfrågor.

Misstroendets logik används också av hatets kolportörer för att utmåla folkgrupper och asylsökande som farliga eller misshagliga. De som sträcker ut händerna till samarbete eller trevar i fickorna efter en sedel att lägga i Romernas muggar drabbas ofta av samma förakt som riktas mot dem som är i underläge. I den politiska debatten hör man allt oftare krav på ”resoluta ingripanden,” effektivare gränskontroller och förbud mot ”tiggeri”.

När kyrkan är som bäst, och i dagens debattklimat är den ofta det, är den ett motgift mot den nedbrytande egoism som rasism och främlingshat utgör. Det långsiktiga och gemenskapsbyggande diakonala arbetet som många församlingar utför är ett kraftigt motgift mot ”försurningen” i samhällsklimatet. Att vara ett motgift eller ett salt i en av främlingshat och misstro nedkyld värld kräver en inre tro som bär. En ”vintertro” som bär Kristi Jesu ömhet genom frusna tidsepoker  och låter kärleken överleva under det fascistiska människoföraktets hårda skare.

I vinterkylan samlas andningsluften varm och het emellan mun och halsduk. Vi rustar oss mot kölden för att undgå att skada vår känsliga hud. Så behöver vår ”vintertro” också skyddas mot känslomässiga blockeringar på grund av misstrons köldskador. Påfrestningarna på samhällets  bistånd till asylsökande har inte upphört med nya gränskontroller. Vi vet att behovet av skydd för många människor inte avtar utan växer. Vi behöver mer än någonsin en kärlek uppburen av kunskap och insikt.  ”min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning…”

Till insikten hör kunskapen om många människors behov av skydd. Att klimatförändringarna i mellanöstern kanske är ett större säkerhetshot än terrorismen kan ge oss anledning att förbereda oss för mycket stora insatser. Om de klimatförändringar vi har i dag fortsätter så kommer det i mellanöstern att vara 55-60 grader om 40 år och redan i somras dog hundratals personer under värmebölja med 45 – 50 grader. I Iran skulle uppskattningsvis 40 miljoner människor bli utan färskvatten inom 10-15 år om klimatet blir varmare.

Att avgöra vad som är väsentligt blir allt svårare men att vi har stora utmaningar framför oss är ofrånkomligt. Istället för att drabbas av misstro behöver vi utrusta oss med ”Kristi Jesu ömhet” som med insikt och urskillning kan hjälpa oss att planera för kärlekens handlingar.

Bön: Gud uppfyll våra hjärtan med kärlekens ömhet så att vi med insikt och urskillning kan bli dina tjänare i en svår tid. Amen