”… Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…”
Ef. 2:12-16
Veckans reflex:
Förhållandet mellan människor med judisk och kristen religion har alltid varit en utmaning. Paulus berör detta och påstår att Jesus ”gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren..” Det kan väl kännas som om Paulus ropar hej innan han kommit över bäcken. Ingen kan förneka att det är samma Gud som det berättas om i alla Bibelns böcker. På detta sätt är det starka band mellan judisk religion och kristen tro. Samtidigt går en stark skiljelinje i tolkningen av Jesus liv och förkunnelse. Det är en skiljelinje som inte kan bortförklaras.
Det faktum att Jesus levde ett ”Toratroget” judiskt liv bör dock göra det omöjligt att låta ersättningsteologin definiera judendomen som en motsats till Jesu förkunnelse. Det fanns en tid när det kändes självklart att Jesus upphävde den judiska lagen och att kristendomen ersatte den judiska religionen. Men efter förintelsen, när ersättningsteologin utgjorde grogrund för antisemitism, blev denna teologi otänkbar. Nu när Jesusforskningen i ökande grad tenderar att se Jesus som hemmahörande i sin tids judendom, och det blir allt mer sällsynt att beskriva honom som en motpol till judendomen, förstärks banden mellan dessa båda religioner.
Inom judendomen är det historiska judiska lidandet ett centralt tema för teologisk reflektion. Detta perspektiv kulminerar i bearbetningen av den ohyggliga förintelsen. Mark Ellis, som skriver om judisk befrielseteologi, har förvånats över att det inte uppstår en dialog mellan den judiska och den kristna befrielseteologin som båda använder profeterna och uttåget ur Egypten som centrala teman. Dessa traditioner talar båda till förmån för historiens osynliggjorda, de marginaliserade och förtryckta.
En av förklaringarna är sannolikt motsättningen mellan sionismens statsbildning, Israel, och den palestinska befrielseteologin. Den palestinska kristna befrielseteologen Nairn Ateek beskriver judarnas lidande i Europa genom historien som upptakten till den sionistiska kolonisationen och ockupationen av Palestina. Han förnekar inte heller att den västerländska kristendomens har varit medskyldig. Särskilt intresserad är han av att i det det bibliska budskapet finna en väg för palestinier och judar som leder bortom motsättningar och ödeläggelse. Med hans egna ord ”Gud har något mycket relevant och viktigt att säga till både de förtryckta och förtryckarna i Mellanöstern”…”Vi måste förstå förintelsens betydelse för judarna, samtidigt som vi vidhåller att judarna måste förstå den palestinska tragedins betydelse för palestinierna.”
Det finns både likheter och skillnader mellan kristendom och judendom. Men man kan inte tala om antagonistiska motsatser utan att göra djup orättvisa mot de människor som i båda religionerna mött Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som en nådefull, barmhärtig och förlåtande Fader. Den tyske teologen Jürgen Moltmann ansåg att Jesus inte är en skiljemur mellan kristna och judar, utan snarare en bro. Kristendomen är obegriplig utan sin judiske frälsare och inför honom får vi som judar och kristna ödmjukt lyssna på och lära av varandra. Kanske kan detta möte bli en väg till försoning i den av kolonialism och antisemitism sargade samtiden.
Bön: Till dig Gud ber vi om att finna vägar till försoning och befrielse, förbarma dig över vår oförmåga att skapa fred. Amen.