”Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader rädda mig undan denna stund?”
Joh.12: 20-33
Veckans reflex:
”Nu är min själ fylld av oro” säger Jesus som redan förstått att han går mot en kris i sitt liv där våld och vapen kommer att föra hans liv in i förnedring och död.
”Nu är min själ fylld av oro” kunde vara temat för vår tid. En tid som vi kanske ska benämna som mellankrigstid. Vi vill nog intala oss att vi lever i en fredstid, vi har ju inte haft krig i vårt land på 200 år. Men för världens mäktiga tycks alla fredstider vara mellankrigstider, tider då man laddar upp för nästa krig. Alliansfria länder, som Sverige, betraktas med omilda ögon, som ett vakuum i en ökande spänning.
Preventiv krigföring aktualiseras på nytt av militära strateger. Ett krig som krigshetsarna tror sig kunna vinna trots att all erfarenhet visar att krig bara rymmer förlorare. I vår omvärld pågår en kapprustning där arsenalen av atomvapen ”moderniseras” och kapprustningen eskalerar. I civilsamhället har också mellankrigstiden återkommit med nazistiskt gatuvåld och politiska krav på positionering i den globala kapprustningen. Allt fler dras in i extremnationalisternas historieförfalskning där vår brist på bildningstradition i kultur, språk, religion och historia ger dem skarpslipade vapen.
En värld full av blod, våld och hemlöshet möter oss i flyktingarnas berättelser. De är offer för ett sönderfall som tycks sprida sig över hela världen. Vi står mitt i tidens ström och kan inte värja oss mot vare sig det förflutna eller framtiden.
Ska vi försöka skapa en plats utanför tid och rum, en kyrka med tryggheten i en tro där Fadern ska rädda oss undan hotet? Jon Fosse skildrar en sådan ”ickeplats” i pjäsen ”Någon kommer att komma” där en man och en kvinna har tagit sin tillflykt till ett gammalt hus vid havet. De reser dit för att, som han säger, vara ensamma tillsammans, något som hon tvivlar på är möjligt: Men kan man det/ Kommer inte dom andra/ ändå att vara här/ Kan man resa bort från alla andra/ Ät det inte farligt…” Snart besannas kvinnans föraningar och en främling dyker upp. De är inte ensamma här heller, det finns alltid ett samhälle i närheten, det går inte att förskansa sig i ett socialt vakuum. Inga mänskliga boningar är tomma. Paret får erfara hur denna skenbart namnlösa plats invaderas av det som varit och det som kan inträffa.
”Nu är min själ fylld av oro”, vart ska jag gå med min oro, var ska min ångest lindras? Det finns ingen plats utanför världen dit man kan fly. Inte heller Jesus hade någon sådan flyktväg. Men Jesus visade på en annan väg att uthärda oron, en väg av motstånd mot hat och våld där krisen i hans liv kunde uthärdas därför att den hade en djupare innebörd. Vetekornet dör, inte för att efter döden få njuta av en lycksalig himmelsk tillvaro; vetekornet dör för att bära frukt, för att bli till näring för andra. Vi är kallade att bli Kristi efterföljare i motståndet mot ”denna världens härskare”. ”Om någon vill tjäna mig, ska han följa mig, och där jag är där kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.”
Bön: Herre giv oss mod att använda vår röst till motstånd mot militära konfliktlösningar, stängda gränser och alla former av hat och diskriminering. Amen.