”… Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? …”
Luk 18:1-8

Reflektion

Är det om Gud denna berättelse av Jesus handlar eller är det en berättelse om skapandets och livsmeningens innehåll. Berättelsen om änkan som envist kräver sin rätt, utan att ha annan makt att sätta bakom orden än sin övertygelse, är en berättelse om en kamp för rätten att förverkliga sitt liv. Med förundran och nyfiken attraktion kan jag möta människor som aldrig ger upp. Trogna sin innersta övertygelse skapar dessa människor en mening i sina liv som går långt utöver det förväntade. Bärande på ett inre ljus som inte låter sig släckas fortsätter de sin kamp. Inte alla uppmärksammas. Krigsänkorna i Gaza och den syriska befolkningens krav på förändring, med all kommunikation utåt avstängd, fortsätter i tysthet sitt motstånd för rätten till sina liv; ”Inshallah”.

Detta inre ljus är besläktat med det skapande ljus, som mot alla förväntningar och i kamp med livsvillkoren, tränger fram i Birgitta Trotzigs författarskap. “Man ser dem på långt håll, kroppar som vrider sig efter pulsslagen av en smärta som man inte ser. Formlöst, besinningslöst. Så tydligt deras brister urskiljs, felaktigheter, förgrovningar, ärrbildningar… Detta något – och det är ändå en människa med välbekanta drag – som inte upphör att förtäras. – Människor med en tung kärna av motstånd.”

En skapande människa med en tung kärna av motstånd var också Allan Pettersson, vars musik för många är fylld av ett intensivt ljus ur kaos,påminnande om några textrader ur hans Barfotasånger:”Det växer en blomma så skön/ i ett spår av en ängels fot. O skönhet, blott se den, o du: / den blomman har i himlen sin rot./ Är det tröttsamt att buga för vinden, / är det tröttsamt att gunga en fjäril, / blomma säj, blomma säj…” Ur mycket tunga villkor växer en vision av ljus och mening. Inte så att lidandet eller mörkret har en egen mening, ett ”för att”. Lidandet är i sig själv meningslöst och just så utan hopp som det upplevs i ångestdagarna och kan aldrig försvaras. Orsaken är ofta fattigdom och krigsförbrytelser, orsaker som vi kan och måste bekämpa. Nej det ljus som kan komma ur mörkret är på trots, ett ljus som värker fram som en skapande process ur det omöjliga. En människa som på trots inte låter sig förtäras; Men kungelig, kungelig kliver mot skyn, / Spelkarln, spelekarln i byn; / från svarta högtidsmullen, / passerar himlatullen…”

”…Skulle då inte Gud låta sina utvalda få rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt…” Att bära ljuset in mot mörkret, att upprätthålla tron på en mening som inte låter sig brytas ned, är utmaningen. Att ,likt en besvärlig änka, kräva rättvisa och mänskliga rättigheter för alla och förfölja makthavarna till dess att de ändrar politiken så att vi inte ska pina livet ur dem med vårt springande, se detta är vår kallelse.

Bön

Herre lär mig att inte vilja något annat än ur din hand motta mitt liv och i hoppets glädje leva dess mening till ljus.

Amen

Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och dela med er; sådana offer behagar Gud.
Hebreerbrevet 13:12-16

Reflektion

Jesus led utanför stadsporten, utanför lagen och traditionens heliga trygghet. Judarnas land och möjligheten att leva under lagen som ett folk var deras identitet. Paulus vidgar betydelsen av att vara det utvalda folket, Abrahams barn. Som Abrahams barn genom tron förenas vi med judar och muslimer till ett folk.

Vad som i sin första inkarnation var en distinkt etnisk grupp är nu ett samfund av fria troende som upphäver alla etniska uppdelningar. Vi är alla ett genom den kärlek som förenar oss och upphäver alla distinktioner i den existerande samhällskroppen. Det universum som gestaltas utanför stadsporten är inte längre ett universum där en mångfald av grupper önskar att finna sin egen röst och slå fast sin egen specifika identitet, utan ett universum där ett kämpande kollektiv byggs upp genom hänvisning till en villkorslös universalism.

Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Det byggs ännu murar, osynliga och synliga för att skydda våra nya och gamla identiteter eller förmenta etniska tillhörigheter. I Palestina bryter muren sönder det som kunde vara ett gemensamt land. I Bagdad byggdes murar för att söndra och härska. Runt de välbärgades bostäder byggs murar där tryggheten vilar i vakternas beredskap att skjuta. I det europeiska politiska landskapet byggs främlingsfientliga murar med en retorik vars eko rullar in i rättssalen där Breivik står åtalad. Alla dessa murar förminskar möjligheten att vara människa. Att bryta upp murarna och gå utanför privilegiernas, rädslans och hatets murar är att följa Kristus utanför lägret.

I våra samhällen byggs ekonomiska murar, lika omutbara som naturlagar, vilka skiljer människor från varandra och överskrider planetens gränser; utsläpp av växthusgaser, uttunning av ozonlagret, förlust av biologisk mångfald, försurning av haven, tillförsel av kväve och fosfor till land och hav, aerosoler i atmosfären och miljögifter. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Det globala ansvaret kräver en djupgående förändring där murarna står hindrande i vägen. Vi behöver inga murar vi behöver ett kämpande kollektiv som söker den stad som skall komma, en villkorslös universalism som inte glömmer att göra gott och dela med sig.

Bön

Herre låt vår lovsång bryta upp murarna och förena oss till ett folk. Ett folk som söker den stad där vi lämnar de brustna berättelserna bakom oss och formar nya meningsfulla försök i en ny värld där rättvisa råder och ingen glömmer att göra gott och dela med sig.

Amen

…När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen han röst. …
Joh. 10:1-10

Reflektion
Har du känt pulsen öka när du hör din älskades röst, rösten som avtecknar sig med sina unika kännetecken, som ett fingeravtryck, eller som en varm kyss en tidig morgon med daggen ännu vilande på rosenbladen. En daggfrisk beröring av den älskades stämläppar som rör vid varandra. När fåren hör herdens röst beröra deras kroppar, följer de honom. Fåren följer herden därför att de känner igen hans röst, som en älskande känner igen sin älskades röst och följer den in mot en beröring som väcker lust till närhet.

När Jesus ska beskriva sin relation till dem som hör hans röst tar han sin utgångspunkt i en erfarenhet från en herde och hans får. Våra kroppar bär på minnen av beröring och kärlek. Vi är beroende av de konkreta akter av kärlek och generositet vi känner till för att kunna ana något av en gudomlig kärlek. Vi kan bara tänka oss karaktären på ett tilltal av en gudomlig kärlek utifrån vår erfarenhet av en jordisk älskandes röst. När vi lärt känna Guds röst känner vi igen hans röst så som vi känner igen en älskandes röst och den kan inte förväxlas.

Genom hans röst förenas vi med varandra och såsom vi bara kan finna Gud i omfamningen av den andre som en främling, i betydelsen okänd i djupet av sin existens, så förblir Gud en främling vilken aldrig kan reduceras till något välkänt. Det som utgör glädjen i en älskandes röst är inte avsaknaden av hemliga djup utan tilliten att bli bemött med kärlek. Så är tryggheten i Guds tilltal inte att vi vet allt om honom utan den tillit som ger oss mod att leva. I mötet med honom är det jag blir tydlig och det är enda platsen jag inte blir otydlig inför mig själv.

I det massmediala vimlet av röster kan vi ibland bli lomhörda och drabbas av hörselskador när lobbygrupper lockar oss att misstro möjligheten att alla människor har rätt till ett värdigt liv, eller skriker till oss att vi inte kan ta emot alla flyktingar som kommer till oss eller låta alla sjukpensionärer få sina behov tillfredsställda, eller att vi inte kan mätta alla hungrande och lindra alla förtrycktas smärta, inte kan väl vi… Den som har hört Guds röst slutar att fråga och låter sig istället inneslutas i Kristi kropp som sträcker sig utanför sig själv och därigenom sammanfogar oss med andra kroppar i en helig beröring från hans stämläppar som rör vid varandra och gör oss till ett.

Bön

Herre viska i vårt höra med din röst och låt våra kroppar förenas i din kärlek till ”en” utgivande kropp som omfattar alla med samma rätt.

Amen

”Mina barn, har ni ingen fisk?”
Joh. 21:1-14

Reflektion

Jesus hade gripits under ett dramatiskt tumult och med hjälp av såväl ockupationsmakt som den religiösa maktstrukturen dömts till döden och avrättats under bestialiska former. En kort tid därefter när hans anhängare har återgått till fisket är han där på stranden och säger ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

Den här berättelsen är så dramatisk och revolutionerande i sitt överraskningsmoment att den kan röra vem som helst till tårar. Här finns ingen spekulation om övernaturliga dimensioner eller upphetsande skildringar från golgatahändelsen utan enbart den varma omsorgen om det dagliga brödet; ”Mina barn har ni igen fisk?”

Det händer att vi klandras för att vi bryr oss för mycket om klimatfrågorna, de politiska dimensionerna i bibeltexterna eller upprörs över världens orättvisor. När Jesus möter de lärjungar som ska föra den djupaste innebörden i hans liv och död vidare säger han; ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Fisket var en del i detta samhälles ekonomiska och näringspolitiska förutsättning för överlevnad. ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

Vårt samhälle är uppbyggt för att försörja så många fler människor och ge så många fler möjligheter till ett värdigt liv än det samhälle där Petrus kastade ut sina nät men det handlar om samma försörjningsbörda, att se till att alla kan äta sig mätta.

När Petrus halade in fisknäten den natten fick de ingenting. Det var lika oroande som när vi anar att utfiskningen av världshavens rikedomar har nått en gräns där vi måste ändra våra produktionsmönster, kasta ut näten på den högra sidan om båten. Det är inte bara utfiskningen som nått en gräns, sällsynta jordartsmetaller, högteknologins DNA som är nödvändiga för mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och annan elektronik blir allt mer svåråtkomlig och dyr. Också oljan, den moderna civilisationens förutsättning, har nått sin peak och blir allt dyrare. Fosforn, detta anonyma grundämne som är en förutsättning för växternas fotosyntes och som får vårt eget nervsystem och våra muskler att fungera, är en ändlig resurs som nu spolas ut via våra avloppssystem.

”Mina barn, har ni ingen fisk?” är en fråga med revolutionerande innebörd och uppmaningen att kasta ut näten på högra sidan om båten är en uppmaning att ändra produktionsmönster och invanda handlingar för att överleva. Djupast sett handlar det om skapelsens frälsning och människans frigörelse ur förtryckande mönster för hela skapelsens återupprättelse.
”Mina barn har ni ingen fisk?” Vi är inte ensamma, omsorgens och kärlekens Gud är närvarande i sin skapelse. Om vi övar vår lyhördhet kan vi höra hans uppmaning att ändra vårt sätt att lägga ut näten för att respektera livets gränser och allas behov.

Bön

Tack Gud för din omsorg om våra behov. Lär oss att lyhört lyssna till din röst visa respekt för livets gränser och allas behov. Din är jorden och vi är alla dina barn.

Amen

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er; nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”
Matt 26: 26-29

Reflektion
Så är det åter påsk och våra kroppar har blivit ännu ett år äldre. Ibland blir vi påminda om att vi är i en kropp. Synen förändras, en del sjukdomar fäster sig i kroppen, den förändras. Den fysiska ”kroppen” är ett skeende, och detta skeende är beroende av andra kroppar, inte bara fysiska utan också sociala, sakramentala och politiska kroppar. Du kan fråga dig vad du är i dig själv utan andra varelser eller utan de berättelser, myter och koder som du lever i och genom. Och det går inte att tänka.

Vi bär alla på erfarenheter av existentiell tomhet Livet har deformerat vår närhet till Guds kärlek och till varandra. Den moderna individualismen skapar fria men ensamma själar. Bristen på sammanhang skapar en brist på riktning, något att orientera sig efter. Vi sugs ner av svartgröna blandningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest.

Jesus sista måltid med lärjungarna för oss in i ett nytt landskap. Våra kroppar och vårt liv är alltid inskrivna i landskapets kroppslighet och ett socialt sammanhang. Allt detta är inskrivet i våra kroppars minnen och våra kroppars pågående skeende. Vi är relaterade till varandra och till Gud på ett sätt som varken utsläcker skillnaderna eller fråntar oss ansvaret för vårt liv. ”Så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” I nattvardens mysterium återförs vi till ett landskap där vi införlivas med ett större skeende, en riktning och ett sammanhang.

”Tag och ät, detta är min kropp”. Jesus överräcker sig själv till lärjungarna. Vi betraktar kroppar som enkla och specifika men i nattvardens mysterium kan inte det mänskliga bli mått för det kristuslika, snarare kan Kristi kroppslighet öppna upp för det gränsöverskridande i våra kroppars möjligheter.

I det skeende som vår delaktighet med Kristus för oss in i bryts alla gränser, exempelvis etniska gränser, könsgränser och socioekonomiska gränser, men också den yttersta gränsen för vår kroppslighet, dödens gräns. ”Jag säger er; nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike”. Om detta nya rikes kroppslighet vet vi lika lite som vi vet vad Gud är. Jesus öppnar en verklighet i det bröd som vi bryter och det vin som vi dricker som överskrider vår kunskaps gränser och berör oss med en djupare mening som kommer från längre in liggande rum än dem vi enkelt benämner.

Bön

Herre låt påskens texter öppna för det inifrån kommande ljuset och införliva oss med det större skeende, riktning och sammanhang där vi finner din frid..

Amen

…Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen…
Ef. 2:12-16

Reflektion
När ett land är i krig är det två saker som är viktiga; att hemmaopinionen hålls vid gott humör och att fiendebilden målas upp så att fiendens identitet utmålas med entydigt hatfulla egenskaper, en fiende som förverkat sin rätt att leva. Hemmaopinionen i det under andra världskriget aggressiva Tyskland matades med billiga varor från fronten och en stark åtskillnad mellan vi-gruppen och de-gruppen.

Vi är en hemmaopinion som matas med bilder av soldater som hälsar på barn och åker omkring i klumpiga bilar på fridfulla bygator där tacksamma människor skyddas från talibaner. Dessutom ökar den vinstgivande vapentillverkningen på våra skatteintäkter så att vi kan leva i skydd av en tigerekonomi.

Det var så det var möjligt för Tyskland att driva andra världskriget och så möjliggjordes för USA att föra krig i Vietnam och det är så det är möjligt för Sverige att dras allt längre in i krig och krigsförberedelser. Sverige har blivit en krigförande nation, en nation som dödar människor i Afghanistan. En nation som samarbetar med andra krigförande nationer och utrustar dem med ammunition, missiler och högeffektiva vapen.

Beslutet att överge fredslinjen med tonvikt på samtal, förhandlingar och politiska lösningar är ödeläggande för den process mot fred och försoning som långsiktigt läker krigets sår. Den tro på en skapande Gud som har kommit med budskap om fred för dem som var långt borta och fred för dem som var nära kan inte låta sig tystas av propaganda och vapentillväxtens vinster. Kriget är en destruktionsakt både för den människa som drabbas och den krigförande parten.

Det kristna hoppet föder en gemensam sång av många, där skiljemuren har rivits och fiendskapen upphört. Liksom Gud enligt kristen tro inte kan annat än älska, så kan han inte heller annat än skapa, göra nytt mot all förstörelse, mot all död.

Bön

Du som gör allt nytt. Hjälp oss att läka krigets sår och upprätta en skapande samverkan där vapnen slagit sönder möjligheter till försoning.

Amen

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som det är sagt.”
Luk 1:26-38

Reflektion
Vid en graviditet tas kvinnans hela kropp och person i anspråk för att föra livet vidare. Det är en stor sak och har alltid varit stort, men också skrämmande. Det är därför ängeln Gabriel tar plats i berättelsen när Maria upptäcker att hon är gravid. ”Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus…” Maria bejakar graviditeten och låter sin kropp bli bärare av det barn som skulle komma att kallas Guds son. ”Må det ske med mig som det är sagt”. Att släppa kontrollen och överlämna sin kropp åt ett liv som skall födas, åt ett skeende som har sitt eget inneboende förlopp, ett förlopp som bereder plats åt en människas val och möjligheter; detta är min första uppgift som människa och ger mig platsen som en del av den stora händelse där livet formas.

Detta är livets gåtfulla skönhet, att få släppa kontrollen och överlämna sig åt ett skeende som är det liv som föds i mig. Varje liv bär på sina unika möjligheter att förverkligas och att bli bärare av den mening som är livets stora händelseförlopp. Insikten att vi är en del av ett större sammanhang räddar oss från alla inskränkta identitetsförklädnader, etnicitet, nationalism, religiösa identitetströjor, terrorister eller fundamentalister. Som bärare av det liv som är mig givet är jag fri från alla påtvingade identiteter som formats i det sammanhang som ligger bakom mig. Framför mig ligger möjligheterna att tjäna den Gud som givit mig ett liv i det stora händelseförlopp som är hoppets oförutsägbara skeende.

Globala konflikter ses ofta som en naturlig följd av den religiösa eller kulturella uppdelningen av vår värld. Vi har en benägenhet att betrakta världen och varandra allt mer som en federation av religioner, civilisationer och givna identiteter som i förlängningen innebär att vi ignorerar alla andra uppfattningar som människor har om sig själva. Vi förlorar möjligheten att nyfiket lyssna på varandras djupaste erfarenheter.

”Må det ske med mig som det är sagt”, Maria hjälper oss att oberoende av andras identifikationer av oss ta emot det liv som är vårt. Vi får bejaka de unika erfarenheter vi är bärare av och släppa kontrollen för att förverkliga ett liv befriat från det förutsägbaras begränsningar. Civilisations eller könsroller, Hbt eller religionsroller; allt kan vi lämna bakom oss för att upptäcka den värld av möjligheter som ryms i det liv som blev oss givet. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som det är sagt.”

Bön

Herre tack för det liv du gav, det hav att segla i som du målade åt mig och de oceaner av erfarenhet du skänkte mig. Innan jag förstod att det var livets vågor som böljade inom mig försökte jag stilla min oro i hamnens fjättrade trygghet. Nu lämnar jag strändernas trygghet och möter dagen förundrad och bestört.

Amen

…Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.
2:a Kor 9:8-10

Reflektion
Det är ingen tvekan om att Paulus påstår att Gud genom skapelsens ordning givit oss säd att så och bröd att äta och att fördelningen av brödet har med vår rättfärdighet att göra. Vår rättfärdighet förväntas ge avkastning i form av en rättvis fördelning av brödet.

Nu är det inte så det ser ut i världen. Jorden, vattnet, klimatet, den biologiska mångfalden och utsädet är stressade och hotar att påverka varandra negativt. Många tecken tyder på att det är oundvikligt att världens livsmedelsförsörjning drabbas av en ”multiorgansvikt”. Samtidigt ökar efterfrågan på det som växer på världens åkrar, på grund av fler människor, mer kött och mer biodrivmedel. Priserna kommer att pressas upp till nivåer som miljarder människor inte har råd med. Ekonomernas mystifierande språk talar om att de blir ”utprisade” men vi vet att de kommer att svälta. Svältande människor kommer att sätta igång uppror och flyktingströmmar. När människor som inte har något annat att förlora än sina liv söker sig till Europas gränser kommer det som händer i dag på flyktingön Lampedusa enbart att vara en enkel föraning.

Låt oss nu vända fokus mot den bakomliggande verkligheten till någon av hjälporganisationernas bilder av mödrar med svältande barn. Vad är det deras ögon ser när de vänder sina blickar mot oss? De ser våra undflyende och flackande blickar som söker en utväg för att slippa ansvaret. Om man ska söka Gud någonstans, så är det inte i ett paradis, i en nebulosa eller i något externt förhållande till historien, utan tvärtom i vardagligheten i den mänskliga relationen, i de blickar som möter oss från mödrarna som pryder hjälporganisationernas affischer. När vi lämnar affischformatets verklighet och möter blicken från den bakomliggande verkligheten så vet vi att det inte räcker med en allmosa. Till mänskliga rättigheter hör rätten att äta sig mätt. Vi hjälper inte en miljard människor med allmosor. Ansvaret kräver av oss att vi tänker om och låter vår tro komma till uttryck i politisk förändring.

Mödrarnas ögon vänder sig till oss i tro och om vi möter blicken med samma trosakt så förenas människans mysterium med Guds i en och samma outsägbara zon. Detta möte har samma spänst, behovet att lita på den andre, och den frambringar samma energi att vandra tills krafterna är uttömda som Paulus övertygelse om att Gud ger säd att så och bröd att äta och övertygelsen att inget multinationellt bolag har rätten att ta ifrån den fattige hans utsäde inte heller förbruka det i köttproduktion eller till biodrivmedel.

Bön

Herre vi ber om nåd att få kräva förändring i världens ekonomiska och politiska system så att vi vågar möta mödrarnas ögon från hjälporganisationernas affischer med vår tro på rättvis fördelning av brödet.

Amen

”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
Luk 11:14-26

Reflektion
”You are either with us or with the terrorists”orden är George W Bush, hans ord klingar med ett omisskännligt eko ur de välkända Jesusorden ur Lukasevangeliet i samband med hanteringen av vad man på den tiden kallade demoner. När G W Bush, väl förankrad i nyliberala ekonomiska tankemodeller, oljeintressen och neokonservativa militära maktpositioner beslöt att, oberoende av vad världen i övrigt ansåg, inleda krig i såväl Afghanistan som Irak, och därefter avkräva världen lojalitet, tog han sin utgångspunkt i primitiva tankemodeller om ondskans axelmakter och demoner.

Med en rysning av igenkännande från Anders Breving Breiviks manifest kan man höra hur världen polariseras i onda och goda. Vi är de utvalda i motsats till de andra, en stridslysten vilja att fördöma och urskilja ”ondskans axelmakter” och de ”onda” för att befria världen från dem som inte hör till oss. Tolerans och pluralism ersätts av fördomar och primitiva förenklingar. Föreställningar om att människor kan kategoriseras endast utifrån religion eller kultur skapar mängder av potentiella konflikter.

Det är med ödets ironi som Bush omskriver ett uttryck av Jesus som har precis den motsatta avsikten. Jesus ord ska tolkas i ljuset av en text i Markusevangeliet där samma tanke som i Lukasevangeliets text formuleras i orden ”Den som inte är emot oss, han är för oss” Med andra ord är det viktiga att göra gott och att respekteras oberoende vilken grupp man än tillhör. Jesus hade ett inkluderande perspektiv medan Bush och högerextremismen har ett exkluderande förhållningssätt.

Det är många som vill ta in Gud i sin egen image och göra honom till tjänare av egna intressen. Bilden av Gud kan förvrängas. Tragiskt nog finns det de som ger sitt liv för denna förvrängda Gud. Men ingen kan äga Gud. Gud ser inte på oss som exklusivt utvalda, tillhöriga en eller annan religiös eller nationell identitet, som agnostiker eller ateister. Den Gud som Jesus talar om ser på oss i första hand som människor, som lider och är hoppfulla, ofta förtryckta, ibland som aktiva befriare när vi räddar och livnär dem som svälter och törstar.

Med många identiteter i ett mångfaldigt pluralistiskt samhälle är vi kallade att vara människa bland människor. Det är varken religion eller ideologi, nationalitet eller utvaldhet som ger oss den särställning i skapelsen som vi kallar människa. Den inre värld, där sinnet klyvs i en begränsande horisont, kan vi lämna bakom oss och istället söka efter en global rättvisa som Kristi efterföljare.

Bön

Herre hjälp oss att bli samlande människor, som helar förskingringen och söker en samhörighet på djupet av alla våra identiteter där vi möter din kärlek.

Amen

… Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt.
2:a Kor 6: 1-10

Reflektion

När Paulus presenterar sig på det här sättet hänvisar han inte till en bestämd identitet utan till ett liv i kamp och kärlek. Där ryms en mängd identiteter. Här passerar också identiteter som andra tillskriver en person som ska förnedras; villolärare, pryglad fånge, upprorsmakare och vanärad med dåligt rykte. Det är som om Paulus vill spräcka hela denna moraliserande livssyn och blandar de omdömen som cirkulerar om honom med positivt och negativt stigmatiserande egenskaper för att sätta myror i huvudet på dem som fångats i en okritisk acceptans av konformistiskt beteende.

Att se på en människa eller en kyrka utifrån illusionen om en singulär identitet gör det lättare att stöta bort och legitimera utfrysning och stigmatisering av dem som bär andra värderingar än mina. Det är skillnad på en öppen och inkluderande identitet med många ansikten och en singulär uteslutande och fördömande identitet som används för att exkludera. Sekterismens och intoleransens vapen har alltid varit att stänga in människor i singulära identiteter, och utifrån dessa förfölja, hata och stöta bort dem som främmande element.

Paulus var revolutionär både i förhållande till den romerska ockupationsmakten och den judiska traditionen. Han ville uppmuntra ett förhållningssätt som sökte sanningen även om det smulade sönder gamla vanor och identiteter. Han försöker inte snäva in en smal profil av kristen identitet utan provocerar med den frihetens nåd som Guds inkarnation i världen öppnar.

Med uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, bygger och organiserar han en motkraft mot försnävning och maktfullkomlighet. Tillsammans med Paulus kan vi vara Guds medhjälpare i en pågående händelse, en händelse där hoppet om en värld där alla ska äta sig mätta kan förverkligas. En frälsningens dag där genetiskt bestämd diskriminering och fördold eller öppen ojämlikhet ska avskaffas, förtrycket av kvinnor i sexistiska miljöer och en smygande miljökatastrof i skuggan av en avreglerad finansmarknad ska förhindras, en frälsningens dag där hoppet om en kärlek som inte dömer ut men omsluter alla skall förverkligas. ”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt”.

Bön

Herre du som betraktar oss utifrån den stora mångfalden av identiteter och erfarenheter som vi är bärare av, och är vårt livs rikedom, hjälp oss att aldrig förminska våra medmänniskor eller din kyrka till en av oss förminskad och exkluderande identitet. Låt våra ögon låna din blick när vi söker ögonkontakt med den andre.

Amen