Veckans bibelmeditation vecka 21 2014


Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Psalm 13.

Veckans reflex

Jag såg en film om starar som inredde sitt bo i en holk. Hanens första inspektion av holken avlöstes av hans sång på starholkens tak följt av honans besök i holken med en stunds vänslande. Så började han samla små fång av kvistar och strå, trixade in dem genom det runda hålet som var dörren till deras hem. Ibland sjunger han med ett strå eller en blomma i näbben. När boet är färdigt och honan bereder sig att ruva gör hon det med en rogivande tillit. Hon ligger där nerbäddad i hanens omsorgsfullt byggda bo och väntar. När äggläggningen är klar och hon lämnar boet några ögonblick kommer hanen in med en blomma och lägger den på äggen, jo det är sant.

 

Vad är det som händer med ett par starar när de bildar familj och lägger ägg. Det är så självklart och ändå lite slumpartat. Bobyggandet är så glädjefyllt och spritter åt olika håll. Ibland med lite för stora kvistar, till synes godtyckligt sorterade där några kvistar kastas ut igen Vägen fram mot bobyggande och äggläggning är betingad av förändringar i fåglarnas inre organ, i dagslängden och i lufttemperaturen. En i skapelsen biologiskt ordnad klocka.. De olika stadierna i parbildningen, valet av holk, äggen och så de små fogelfostren som lämnar äggskalet och gapar efter mat. Det är så förutbestämt som vågornas skvalp mot en strand eller förälskade människor som bildar par.

 

Jag kan inte tänka mig en vackrare bild av bön än den där bilden av starhonan som just lagt sig ned för att ruva. Tillitsfullt väntar hon på äggen medan hanen samlar mat. Hennes små svarta pepparkornsögon speglar universum i en levande förändring. Starhonan ger sig hän åt det medfödda behovet att värpa ägg, ett behov väl förberett i hennes kropp som mognat fram under bobyggandet. Så går jag ut i skogsbrynet och hör hela kaskaden av olika arters vårsång medan sommarlukten blandar sig i den varma vårbrisen.

 

Texterna den kommande söndagen handlar om bön, det var därför jag liknade starhonans vilande i gräs och kvistar för en bön. Eftersom vi är så inkorporerade med konsumtionssamhällets värderingar och normer har bönen fått karaktär av inköpslista. ”Gud hör bön” står det sprayat på bergväggar utmed E:4. Som en försäkran från någon framgångsteologisk uttolkare om att inköpslistan kommer att levereras. Kanske vi måste bryta oss ur konsumtionssamhällets kontext för att förstå vad bön är. Är inte en starfamiljs liv närmare det verkliga livet än köpcentrets förledande larm och ljus?

 

Bön är att lägga sig ned i skogsbrynet medan skyarna drar över himlen och solljuset silar ner mellan grenarna och som starhonan veta att du är älskad. ”Starhoneteologi” för oss mot den tillit som Edith Södergran uttrycker i dikten Triumf att finnas till: ”… en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”.

 

Bön
Tack Gud för starhonans sång som öppnar alla mina sinnen med kärlekens varsamma glädje. Amen.

 

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.