När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från fadern, då skall han vittna om mig.
Joh. 15: 26-27
Veckans reflex
Språket i de här raderna är svåra att förstå. Om Du tänker: att de är väl inte så svåra ändå, för den som är troende är de ju enkla. Då har du säkert anammat en förenklad berättelse där Gud och Jesus tillsammans med Anden ingår i en dramaturgi som ska accepteras helt och fullt. När vi har detta facit kan vi sedan leva våra liv med denna färdiga mall som förklarar det mesta och delar in människor i onda och goda, där de goda är just de som omfattar denna berättelse. Men kombinerad med ett auktoritärt ledarskap, som säger sig vara uttolkare av denna utpekade ande, kan det blir en farlig rörelse. En auktoritativ berättelse kan leda människor, mot allt förnuft, in i en gemenskap som exkluderar dem som utpekas som onda.
Jesus har ingen sådan färdig berättelse, han talar hela tiden om en verklighet som han är övertygad om att vi har gemensamt, men som är svår att tala om. En erfarenhet som inte är någon hel berättelse men en överraskande upptäckt av världens komplexitet. Den ger oss inte rätt att tala om Gud vare sig som omfattande allt och alla eller som en sanning överlägsen över andra. De färdiga berättelserna är våra berättelser och måste ständigt omprövas i en pågående förändringsprocess, därför att sanningen inte är någon färdig berättelse.
När Jesus talar om ”sanningens ande” så är det ingen verklighet utanför vår materiella värld. Det är en föreställning om en händelse i vår upplevda verklighet, där vi också möter det för oss främmande, det vi kallar Gud. Med vårt intellekt och våra inlärda känslor möter vi en verklighet som vi kallar Gud, omtumlande och lyckobringande som ett kreativt kaos. Så måste det vara i mötet med en verklighet som på ett radikalt sätt överskrider och utmanar vår kunskaps gränser. Den oändlige Guden är och förblir bortom vår kunskapshorisont, hur långt bort denna än sträcker sig. Det innebär inte att vi är opåverkade av mötet. Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” använder både intellekt och känslor för att förmedla just en sådan stor upplevelse av den Gud som möter oss i materiens komplexa värld.
I djupet handlar det om vad Emilia Fogelklou benämner som en vidgad skapelseuppfattning. Ett möte med verkligheten såsom den faktiskt framträder för oss, snarare än som vi förväntar oss att den ska framträda. Att se det som vi sällan sätter ord på för att vårt språk begränsar oss. Att vara öppen för förändring och förvandling och därigenom tjäna livet mer än döden, freden snarare än kriget. Tron på Gud avgränsar inte, men öppnar för världen och livet i den. När Hjälparen kommer, sanningens ande, ska han vittna om vad Gud är. Gud är i sista hand obegriplig men har trots allt uppenbarat sig i vår materiella erfarenhet. Därför kan vi bli Kristi efterföljare, inte som härmande varelser men skapande in mot det okända.
Bön
Vi ber med ord från Dionysos Areopagita (ca 500 e.v.t. ):
Jag ber att vi får gå in i detta töcken som överglänser ljuset
och, utan att se och känna, ändå se och känna
honom som är bortom åsyn och kunskap,
och detta genom att själva inte se eller känna.
Ty det är verkligen att se och känna… Amen