”…Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig…”
Joh. 10:13-21
Veckans reflex
En tidig morgon, innan dimmorna ännu lättat, gör jag sällskap med en upplandsbonde ut till fårhagen. Han går med lugna och trygga steg över gårdsplanen och ut mot fälten. Väl framme lyfter han klykan av grinden vid inhägnaden och ropar in i dimman ”tackera, tackera, tackera, tackera…” Rösten ekar in i dimman och ur slöjorna lösgör sig konturerna av får som trippar med svängande kroppar. Fåren skockar sig runt bonden som förklarar för mig att fåren känner igen hans röst. När han ropar kommer de. Fåren känner sin herde, han som för dem i vall.
Jag kan aldrig läsa bibeltexten utan att minnas de där morgontimmarna ute på slätten. Jag hör på nytt fåren bräka till svar och flockas runt sin herde, även när han är en svensk upplandsbonde. Kung David, ca 900 år före Kristus, hade också sett hur fåren följde sin herde och hade berörts av den vackra bilden av herden som för fåren i vall på gröna ängar. Han skrev en psalm som liknade Gud vid just en sådan herde. När Jesus säger ”– Jag är den gode herden”, så är det kontroversiellt i en kulturkrets där Davids psalmer beskriver Gud själv som en herde. Många sa ”han är besatt och från sina sinnen”.
Men Jesus menade allvar, han är bärare av en hemlighet som visar vad Gud är och han använde därför samma bild om sig själv som kung David gjorde om Gud. I varje människa finns en erfarenhet av Gud, även om den bara finns där som frånvaro och saknad. Den erfarenheten kan beskrivas med bilden av en herde som fåren känner genom hans röst. När människorna lyssnar till hans röst blir de till en hjord, en gemenskap. David hade en tro som han uttryckte i sina psalmer. Den erfarenheten kunde beskrivas som en herdes röst.
Herden var, i Davids psalm, en beskyddare mot det som hotar människorna. I en politisk värld där gränserna var flytande, och inga gränspoliser eller fredsfördrag härskade, var kungen den som skyddade folket. Det var en osäker värld och behovet av en beskyddare var stort. Bilden av Gud som en herde, en beskyddare, var lätt att förstå och fick sin innebörd av det hot som de mötte i sin vardag.
När Jesus 900 år senare talade om sig själv som den gode herden var den politiska världen dominerad av en ockupationsmakt och behovet att bevara den judiska identiteten var stort. För dem som lyssnade till Jesus tal om den gode herden var det lätt att associera till det djupa behov av judisk identitet som rådde under den romerska maktens välde. Herdebilden leder tankarna till försvar mot en oberäknelig ockupationsmakt.
Behovet av en herde som skydd för det som hotar oss har i skilda tider sett olika ut. För Augustinus, som levde mer än trehundra år efter Jesus, i en tid när en lärd man skattades högt av det kejserliga hovet var inte det politiska förtrycket något hot. Hans hotbild dök upp i en sexualitet som tycks i det närmaste omöjlig att kontrollera, en drift så stark att den dominerade honom totalt.
För Luther var det olika sinnestillstånd som andligt högmod, förnekande av sanningen, förtvivlan, avundsjuka det onda som hotade honom. Den politiska makten däremot skyddade honom mot hotet från en maktfullkomlig kyrka. För olika människor i olika tider har det onda som den gode herden skulle skydda dem från växlat mellan olika tillstånd, karaktärsegenskaper eller politiska situationer av förtryck.
Vad vi upplever som ett hot kan växla under olika tider, inte minst beroende på den politiska situation vi lever under. Men behovet av en herde, en röst att lyssna till, ett hopp som skyddar och hjälper oss mot hoten är i alla tider detsamma.
Är Guds röst i dag möjlig att urskilja trots nazistiska slagord, främlingsfientligt förtal, militär upprustning och växande klimathot. Kanske kan bilden av herden ge oss en ny möjlighet att känna igen rösten som ger oss kraft och att stå emot det som hotar hjorden, gemenskapen mellan människor.
Bön
Herre hjälp oss känna igen din röst och följa den genom tidens dimmor. Amen.