”De närmade sig dödens portar. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem ur deras trångmål. Han gav en befallning och botade dem och räddade dem från graven…”
Psaltaren 107:18-22

Reflektion
Psalmen är en lovpsalm till den Gud som är god och befriar dem som är i nöd och visar hem dem som har gått vilse. De som satt i djupaste mörker fångna i fjättrar av järn, de som var sjuka och de som på sina handelsturer for i skepp över haven och råkat in i storm, de som led av torka och missväxt är föremål för hans hjälpande hand. Ja också de fattiga lyfter han ur deras betryck och gör familjerna stora som hjordar.

Texten speglar författarens bild av Gud. Av Gud själv har vi inga bilder och inga ord, hans röst kan vi inte höra när han talar till någon annan än mig. Det är viktigt att erkänna kunskapens gränser och tystnadens, tigandets och vördnadens betydelse. Likväl är det också viktigt att undersöka och tala om våra bilder av Gud. Traditionens bilder kan hjälpa oss att finna rätt när vi söker efter vårt livs mening. Predikningar och böneutropare kan vara en röst som kan vägleda oss genom vårt livs okända landskap. Som, i gammal tid, när de bohuslänska fiskarhustrurnas kärleksfulla rop in i dimman över havet vägledde båtarna när de var på väg hem.

Förväxlingar ser jag runt om mig i historien och i mitt eget liv. Det är snart 50 år sedan teologen Ronald Niebuhr påpekade riskerna med den amerikanska exeptionalismen. USA föddes utifrån idén om en nation som Gud utvalt för en ny start för en ny människa. USA sågs som Guds ”amerikanska Israel”. För Niebuhr stod det redan i början av femtiotalet klart att USA hittills försökt lösa alla problem genom expansion som inte kan fortsätta för evigt utan till slut kommer att ställas inför besvärliga frågor som rör social rättvisa. Det är samma expansion och samma frågor som kommer att möte det just nu övermodiga kinesiska samhället. Och i frågorna ekot av en Gud som lyfter de fattiga ur deras betryck. En Gud som ropar genom historiens dimmor för att vi ska finna rätt.

I den bibliska världen har man inte sanningen, man är sanning; ”om ni gör dessa mina ord…”, ”den som gör sanningen, han kommer till ljuset…” Detta är den sanning som är Gud manifesterad i en händelse. Det är inte min godhet eller den utvalda nationens goda handlingar som är goda utan en närvaro som kommer till oss när vi öppnar för denna verklighet och blir delar av ett förborgat skeende.

Psalmens föreställningar och våra föreställningar om Gud behöver prövas i ljuset av historien, vår kunskap, frukten av våra handlingar och vår gemensamma erfarenhet. Det är att öppna för ett inre ljus som finns i tingen, ett ljus som inte avslöjar sig för det kontrollerande intellektet men öppnar sig för en sökande kärlek. Det ljus som är fördolt i varje händelse. Det är inte en känslomässig erfarenhet det handlar om utan en närvaro av en Gud som är beredd att lida för den andre utan några andra maktanspråk än sanningens.

Bön
Herre hjälp oss finna din sanning och leva i din godhet.

Amen

”” … Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta dess frukt…”
Amos 9:11-15.

Reflektion
Den Gud som utgör hoppet för dem som lyssnar till profeten Amos förkunnelse är en Gud som bryr sig om hur människor har det med maten. Har vi samma Gud eller är vår Gud anpassad till en värld för mätta och likgiltiga. Låter vår Gud de hungriga svälta i väntan på att ekonomiska framgångar ska låta välfärden sippra ner också till dem?

Jag ställer den något provocerande frågan sedan jag drabbats av berättelsen om den Haitiska kvinnan som tillagade lerpajer. En lerpaj består av torkad och siktad lera blandad med fett och salt. Denna lerpaj innehåller ingen näring men stillar hungern. Inne i plåtskjulet satt en äldre utmärglad kvinna som kunde vara hennes mor och förklarade att när man inte kan äta någon frukost blir man för trött för att arbeta och söka efter föda och vatten. De bor tillsammans med 200 000 andra hungrande i en ”stad” av korrugerad plåt och trasor i kanten av Port-au-Prince.

Haiti är inget enstaka fall. Många länder som är beroende av importerade livsmedel hotas av svält. Femtiofyra stater, där hungern gör sig märkbar, är på nåd och onåd utlämnade åt spannmålsmarknaderna. Genom att de lever av import utsätts de för de stigande prisspiralerna på livsmedelsmarknaderna. I Chicago ligger världens största spannmålsbörs. Här avgörs spannmålsprisernas upp och nedgångar. I flera år har de gått upp och försett spekulanterna med ökade vinster. När börsen öppnas förväntar man att de ska fortsätta uppåt men världens befolkning ökar och frågan var grödorna ska växa när åkrarnas kapacitet redan i dag är nära nog fullt utnyttjade blir ofrånkomlig. Klimatförändringar, översvämningar och saltanrikning minskar tillgången till fruktbar jord och stora arealer utnyttjas numera till etanoltillverkning.

I nattvardsbönen formuleras en bön som om den uppfylls blir ett smärtsamt uppvaknande för många av oss; ”Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du tjänat. Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Det är nog nu! Vi måste kräva förändringar i politiken, vi kan inte saliga och klokt välinformerade fortsätta med våra tillväxtteorier, likgiltiga inför svältens oöverstigliga lidande. Det går att ställa krav på reformer i ekonomi, handel och jordbrukspolitik för att tillförsäkra alla människor rätten till mat och ett värdigt liv. Att tjäna Herren betyder att bygga upp förstörda städer och att låta frukten av trädgårdarna avnjutas av alla.

Bön
Herre, marknaden fördelar inte maten rättvist. Låt motståndet växa och gör oss till dina tjänare i kampen för allas rätt till mat och ett värdigt liv.

Amen

”… Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”
Rom 12:16-21.

Reflektion

Ur bibeltexten kan vi inte hämta någon beteendemanual eller någon etisk kod för våra handlingar men vi kan se bibeltexten som en text skapad ur ett sammanhang där man söker en samklang med Guds vilja. Texten är en provokation mot varje försök att rättfärdiga eller försvara en bild av verkligheten där föraktet mot den svage eller en utmålad fiende leder till krigshandlingar eller våldsutövning.

Minnesbilderna från 11/9 2001 har i olika sammanhang färgat det offentliga samtalet den gångna veckan och format sig till en utvärdering av två olika reaktionsmönster inför en spektakulär våldshändelse. När minnesbilderna från det tio år gamla terrorattentatet mot World Trade Center och Pentagon, återuppväcktes, fanns ännu bilderna från Utöya kvar på näthinnan. Två attentat planerade under lång tid och framvuxna ur en groteskt snedvriden världsbild, den ena muslimsk och den andra kristen, men båda med en polariserad verklighet där skiljelinjen mellan ett ”vi” och ett ”dom” skapade en fiende som frånkändes mänskliga rättigheter.

Kort tid efter attentaten mot USA framträdde president Bush och förklarade krig mot terrorismen. Den ansvarige skulle fångas in, död eller levande, och hans anhängare skulle jagas ut ur sina grottor. Den militära stormakten släppte loss sin oerhörda potential av vapen för att sprida lidande och död. Afghanistan och Irak ockuperades av trupper medan bombflyget visade sin kapacitet att slå sönder en infrastruktur och hota en civilisation. I det amerikanska folket inpräntades fiendebilden som rättfärdigade både krigets monstruösa handlingar och tortyr, som åter legitimerades som förhörsmetod.

I motsats till detta maktspråk för hämnd och hat profilerade sig Jens Stoltenberg med sin uppmaning till fördjupad demokrati, försvar för en rättvis och rättssäker domstolsprocess mot den ansvarige och med talet om att behålla viljan till sammanhållning. I hans tal fanns tilltron till kärlek som en läkande process för både de direkt berörda i sorgebearbetningen och för en sargad nation. Man kunde nästan höra Paulus ord genom det förtätade sorgearbetet; ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

Efter tio år sprider ännu USAs anfallskrig död och förödelse medan den amerikanska skulden räknat i dollar skapar konvulsioner i hela västvärlden. En möjlighet till fred och försoning har slagits sönder av hämndens strategi. I Norge pågår en valrörelse präglad av sammanhållning och försonlighet, ett steg på väg mot en bearbetning av de djupa rötter av hat som blottlagts.

Bön
Herre, du som verkar i det fördolda, hjälp oss att finna handlingsmönster i samklang med din vilja också när hämnd och vedergällning vill dominera över våra reaktioner.

Amen

”Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta…”
2:a Mosebok 23:10-12.

Reflektion
Någon gång på 700-talet, före vår tideräkning, när den assyriska armén hade förstört ”nordriket” norr om våra dagars Västbanken och Jerusalem, sammanställdes texterna om Moses. Berättelserna om Moses utgör Bibelns äldsta berättelseskikt. Det är alltså en mycket gammal vision av ett fungerande samhälle som speglas i denna text. Det är en gammal text men mer insiktsfull än många av våra dagars samhällsteoretiska fundament. Här speglas en enhet där omsorgen om jordens gröda, markens vila och de fattiga såväl som de vilda djuren får sina livsvillkor skyddade.

Det går knappast en dag utan att vi påminns om hur vår civilisations människosyn har fört oss till randen av en kollaps. De nyliberala ekonomiska teorier som driver samhällets utformning antar att vi föds med fullt färdiga preferenser. De antar att om jakten på egennytta får leda oss, liksom ledd av en osynlig hand, skapas ett samhälleligt välbefinnande för alla och välfärdens frukter dalar sakta ner mot dem som är fattiga. Vi har följt denna väg rätt länge nu och vi formas av vad som sker runt omkring oss, inte minst av ekonomin. Det är hög tid att fråga oss om denna blinda tro på marknaden som drivkraft i samhällsomdaningen har format oss och vårt samhälle till det vi önskade?

I den gammaltestamentliga texten speglades en helhetssyn där jordens gröda, olika samhällsklasser och arternas mångfald sammanlevde i en symbiotisk helhet där människan reglerade vars och ens behov. Vi har nu låtit de ekonomiska teoriernas människo- och samhällssyn dominera vårt samhällsbygge. Vägledda av dessa visioner har vi skapat en tillväxttakt som inte är miljömässigt eller socialt hållbar och där vi inte längre handlar gemensamt som samhälle för att tillgodose gemensamma behov. Vägledda av ohållbara ekonomiska teorier har en kärv individualism och högröstad marknadsfundamentalism fått undergräva all känsla av gemenskap. Vi utvecklar en otyglad exploatering där alltför många människor har dragit materiella fördelar av en oskyddad miljö och erövrat en privat rikedom på andra människors bekostnad med växande sociala klyftor som resultat.

Den gammaltestamentliga berättelsen påminner om en annan värld på samma sätt som den gamla texten från 1600 talet som Joan Baez med sin vackra röst gav utrymme för i våra hjärtan; ”No man is an island…” ingen människa står ensam, varje människas glädje är glädje för mig, varje människas sorg är min egen. Vi behöver varandra, så jag kommer att försvara, varje människa som min broder, varje människa som min vän.

Bön
Hjälp oss Herre att forma ett samhälle där omsorgen om jordens gröda, klimatet och de fattiga utgör våra visioners drivkraft och för oss samman in i en global gemenskap.

Amen

Vecka 35,2011

”… Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem…”
Matt 23:1-12.

Reflektion
Vem gör inte det? Vem tvingas inte att kompromissa med det som vi vill göra i förhållande till det vi gör? Vi äter kött fast vi vet om problemet med en bestialisk djuruppfödning och knäcker gladligen våra frukostägg fast vi vet hur de så kallade frigående hönsen hålls inpackade i orimligt trånga utrymmen. Vi tar tacksamt mot skattepengar och arbetstillfällen från vapenindustrin trots att vi vet att leveranserna inte undantar diktaturer. Vi kör våra bilar och flyger till semestermålen trots klimatförändringarnas konsekvenser för ett växande antal människor.

Lösningen på vårt dilemma är varken att ändra på vad vi lär eller att bli moraliserande och skuldtyngda. Vi behöver inte gå in i en ny roll, en maskerad föreställning som döljer det autentiska mysteriet att vara människa. Den maskerade föreställningen skapar leda därför att den gör anspråk på att den avslöjat allt och att den har funnit och vet allt om livets svåra dilemma fast den bara ställer ut och demonstrerar en maskerad roll. Denna låtsasföreställning gör anspråk på att föreställa det vars innersta betydelse alltid måste vara ett mysterium. Vi kan bara närma oss denna betydelse genom att låta den vara det som den i sanning är: beslöjad och okänd.

Mot en kravfylld moralisk roll står trons mysterium som tar emot livet som en gåva, tar emot modet att leva och ansvaret som en gåva från den andre. En gåva från den som i sin beslöjade oåtkomlighet ser mig utan att jag ser honom, som håller mig i handen samtidigt som han förblir otillgänglig för mig. Att ta emot en inbjudan till kärlek, och all den oro som kärleken skapar i förhållande till lidandet, är att ta emot ansvaret för ett liv utan en tanke på egennytta och för ett liv som ger avkall på individualismen. Att leva i trons mysterium betyder att leva i det som är givet, och i ansvar söka vara en del av den händelse som formar sig i världen som Guds närvaro, en närvaro vars källa förblir otillgänglig för mottagaren.

Du har inget facit, du har ett liv att forma i tillit, du har inga färdiga svar att döma andras handlingar med men en kärlek som ger dig mod att leva.

Bön
Herre tack för livets gåva och den möjlighet att leva i kärlekens frihet som du öppnat för oss. Vi söker din närhet genom våra handlingar och dansar i ditt ljus.

Amen

Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som var dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka står där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud …
1:a Kor. 1:26-28

Reflektion
Den som gått ut i morgonljuset och sett en ros slagit ut i blom, dess inneboende skönhet förverkligad i en stolt praktfullhet utan minsta avvikelse har sett mer än alla visa och mäktiga kan visa upp, det som är dåraktigt, skönheten för skönhetens skull, utvalde Gud.

Det är inte vetenskapsmannen som lärt rosen att blomma, det är rosen som lärt vetenskapsmannen vad blomning är. Det är inte vetenskapsmannen och tänkandets rosor som förkastas. Det är vishet i ”världslig mening” som försöker stänga in den skapande Guden i en på förhand fastställd och begränsad teori utan öppningar, som förkastas. Det förkastas som stänger in och utesluter en förundran där förändringens och växandets under kan bli vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och frihet.

Vi ser det ständigt i såväl kyrkliga som värdsliga maktsystem. De färdiga kolosserna som ska bevakas och där allt liv ska tvingas till lydnad. Dessa fula ruiner av oföränderlig stelhet, allt från makten på golgata med sin smutsiga lans som tortyrinstrument, till berlinmurens söndervittrande fasader, återuppstånden i hatets mur runt de palestinska olivodlingarna eller i de positivistiska och marxistiska tankesystemens muromgärdade slutna rum. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam. Genom Kristus Jesus, som blivit vår vishet från Gud, har vi lärt känna levandets, föränderlighetens stora kärlek, som sätter den fattige först, som sätter det först som världen ser ner på, det som ringaktas, rättvisan och jämlikheten inför Gud och varandra i en kärlekens och slumpens ständiga utvaldhet.

Är inte semestertiden en påminnelse om livets oberoende av vår ständiga klåfingrande närvaro, en påminnelse om att det inte är våra planer och teorier som bygger världen utan en Guds handling i vilken vi kan få vara en del. Vilans och semestertidens mening är att återuppta kontakten med vår innersta mening som när en ros slår ut i blom och förverkligar sin djupaste mening av skönhet och frihet, en Guds skapande kärlek. Därför är Guds vila på sjunde dagen och vår egen rätt till vilodagar en gudomligt inspirerad ordning, en mänsklig rättighet. Vi behöver vila från rastlöshetens varuproducerande tillväxtmanual och möta konstens och skapandets inre rosenrabatt. Djup är ett rosenblads skönhet, där kan vi möta Gud. Kommen från himmelska ting bär vi en stillhet med oss i världen in.

Bön
Tack Herre för vilodagarna när vi låter oss återupprättas till liv och kärlek. Låt vår vilodag och vår lagstadgade semester bli en påminnelse om att det är du som skapar och ger livet dess mening i en ständigt pågående process. I dina händer lägger vi vår dag och vårt liv.

Amen

Nu tar vi vila, också i arbetet med veckans bibelord, och återkommer vecka 32.

Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid…
Psaltarpsalm 33:18-19

Reflektion
Jag minns när mor tog fram den lilla gröna väskan med alla små facken. Varje fack hade en liten namnskylt som i en registerpärm. Spännet utanpå var trasigt så fliken som stängde väskan hängde lös. På flikarna stod det ”kaffe”, ”mjöl”, ”mjölk”, ”smör”… Det var ransoneringskupongerna. Hon räknade dem med bekymrad min, de skulle räcka hela månaden till fem familjemedlemmar. Ransoneringskupongerna som fördelade maten så att alla skulle få lika. Under kriget var det brist på matvaror. Mjölet skulle fördelas för att alla skulle få lika. Vi fick äta tre brödskivor på kvällsmaten och två skivor till frukosten. Ransonen var lika för alla barnen. … Han räddar dem från döden och håller dem vid liv i hungertid.

Mellan 2008 och 2009 köpte Saudiarabien, Sydkorea och Kina en halvmiljon hektar mark i Sudan, Etiopien och Zimbabwe genom avtal med de lokala eliterna. Bonden Nyikav Ochalla berättar att avtalen är gjorda i smyg. Det enda jag har sett, som bor här, är en massa folk och traktorer som en dag kom och tog vår mark.

Ransonering under min uppväxttid betydde en jämn fördelning av brödet till alla. I dag håller klimatförändringarna på att ta ifrån människor brödet. Klimatförändring är något annat än vädervariation, det handlar om en irreversibel förändring, en förändring som inte går att återställa. Världsekonomins tillväxt har aldrig varit större men den globala fattigdomen har inte minskat. Nu förbereder sig rika enklaver på att ta för sig av jordens åkermark från dem som inte har råd att försvara sig. En hotande torka i Kina, som minskar den brukbara jorden ytterligare, ligger bara månader framför oss.

Det är hungertid och ransoneringskupongernas värld, föredelningens och samarbetets värld kan inte vänta längre. Hungerdemonstrationerna i Arabvärlden berättar om en kraft som inte kräver tillväxt men rättvis fördelning. På Filipinerna tvingade folkmassorna regeringen att upphäva ett avtal om utarrendering av 1,5 miljoner hektar åkermark. Runt om i världen kräver folkmassorna fred, rättvisa, arbete och bröd. Ska vi tjäna de politiska och ekonomiska eliternas symbios eller ska vi tjäna dem vilka hoppas på en förändring som håller dem vid liv i hungertid.

Bön
Herre vår ekonomiska tillväxt kränker markens helighet. Vår orättvisa fördelning förgiftar det som sträcker ut sig av törst. Vägen tillbaka är så lång Herre, vaka över oss i hungertid och rädda oss från att slitas ner av allt som hindrar oss att ingå i din stora handling.

Amen

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.
Rom: 8: 24-25.

Reflektion
”Ingen kan förvänta sig att vi ska gå från diktatur till demokrati på tre månader. Vi kommer att göra misstag och det kommer att komma bakslag. Men jag är hoppfull. Det är väl skillnaden mot förut. Nu vågar folk vara hoppfulla.” säger en av de aktiva i den egyptiska demokratirörelsen. Redan hoppet om frihet och förändring gör skillnad, ”människor är inte längre lika rädda för att säga sin mening. Alla diktaturer är beroende av att sanningen undanhålls, och därför förtrycker de alla som berättar om hur det är…”

Inte bara diktaturer är rädda för sanningen. Sanningen är det första offret i ett krig. Allt förtryck och all orättvisa kräver ett visst mått av lögn och bygger på rädsla. När rädslan för ockupationsmakten upphör och befolkningen börjar göra motstånd i hoppet om att ockupationen kommer att upphöra, har första steget tagits för att göra ockupationen omöjlig. När orättvisa reformer ska genomföras är ett visst mått av propagandistisk lögn nödvändig. När sanningen sipprar fram genom offrens berättelser börjar orättvisa reformer att krackelera. I hoppet är vi räddade, i hoppet om förändring upphör rädslan och vi vågar se sanningen och berätta.

Därmed är inte förändringen genomförd. När diktaturen störtats återstår det uthålliga arbetet att bygga demokrati, när demokratin är genomförd återstår det uthålliga arbetet att bygga rättvisa. Det visste Paulus som levde under en ockupationsmakt styrd av en diktatur. Det vet vi som lever i en demokrati där rättvisan måste försvaras och det demokratiska ansvaret för vår plats i världen måste bäras. I hoppet är vi räddade – ett hopp som vi ser uppfyllt är inte något hopp.

Om vi hoppas på det vi inte ser av fred och rättvisa ger vi inte upp kampen. Det är inte ett hopp enbart för vår individuella oro och de orättvisor som skaver i vårt samhälle utan ett globalt hopp om en ny världsordning. En världsordning där fred och rättvisa inte bara är ett förhållande mellan människor utan måste förstås utifrån vår kunskap om att det finns millioner skapade livsformer på jorden där allt liv hänger samman och är beroende av varandras överlevnad. Om vi hoppas på det vi inte ser väntar vi uthålligt.

Bön
Jag tackar dig Gud för hoppets under, att jag möter kärlek och hopp därinifrån min modstulna värld. Jag tackar dig för det alldagliga undret av återvändande liv i slysnårens frodiga tillväxt och potatislandets under där spaden skär genom lerjordens rikedom. Jag tackar dig Gud för potatisblastens skvaller om liv, och för undret av kosmos ordning och vår möjlighet till hopp. Jag tackar dig Gud för hoppet om fred och rättvisa och väntar tålmodigt på ditt rike.

Amen

Vecka 21,2011

Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft.
Jesaja 57:15

Reflektion
Man ser dem på långt håll, något har brustit, besinningslöst, av en smärta man inte ser. Så tydligt går deras brister att avläsa, ärrbildningar, besvikelser. De har inte längre ork att dölja dem, den enda känsla de väcker är avståndstagande, pinsamt mänskligt och uppgivet. På väg att gå under, för varje dag, ännu ett steg till med en ballast därinne i det som förtär.

Vi har sett dem, de modlösa och försagda, de som politikerna talar om med förakt, de som inte vill gå upp på morgonen. Vi har känt igen dem i vårt innersta som en skräck, en rädsla för utanförskap, inte kan väl jag… Och det är ändå en människa med välbekanta drag.

Ingen vill möta de modlösa och försagda. Vi vill så gärna vara med den som är hög och upphöjd. När hans mediebeströdda väg blir naggad i kanten, om en spricka uppstår i fasaden, kryper medkänslan fram, identifikationens medkänsla, som om vår egen omnipotenta självbild hade naggats i kanten. Stackars bankdirektören med sin oerhörda makt som ska behöva sitta i samma häkte som alla de där brottslingarna eller monarken som ska behöva utsättas för utpressning av de otäcka kriminella, stackars diktatorn som förlorar hela sin samlade förmögenhet, stackars alla dem som faller från sina upphöjda positioner på grund av sjaskig mänsklig oförmåga till empati.

Nu säger han som är hög och upphöjd att han finns hos den våldtagna kvinnan och vid de utnyttjade kvinnornas ensamma sorg och hos de utfattiga, plågade och hungrande som diktatorn har förtryckt och plågat. Gud finns hos den modlöse och försagde, om vi vill vara med honom så är detta platsen där han finns, i utanförskapets oglamorösa slutenhet.

När man inte längre styrs av sin identifikation med de upphöjda och låter karriärstegen för ett ögonblick stå oanvänd, då finns det en mycket djupare glädje som föds ur empati och medkänsla och den är euforisk. Vi kan göra skillnad, vi kan kanske tillsammans bli en del av det sammanhang som ger de försagda mod och som ger de modlösa kraft.

Bön
Herre låt vårt liv inte bli en del av en gigantisk, grotesk felaktighet av solida kulisser i cement, gjutjärn och ekonomisk makt i en blind samhällsklass perversioner. Låt oss våga följa dig in i de modlösa och försagdas närhet och där finna din katedrals vackra bågar av ljus.

Amen