”Josef sade till dem: Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.”
Första Mos. 50: 15-21.

Veckans reflex

Var inte rädda; den som gjort någon illa är rädd för hämnd. Den som har smitt planer för att döda sin bror, men i stället av feghet sålt honom till slaveri, har all anledning att vara rädd. Att dränka en mantel i blod för att iscensätta en olycka är att avleda uppmärksamheten från ett brott. Ju större brott desto dyrbarare mantel krävs för att skydda sig mot hämnd.

Vi tillhör ett brödraskap som har anledning att vara rädda. Vi har en historia som kantas av övergrepp och girig maktfullkomlighet. Vi har gjort generationer av afrikaner till slavar, deltagit i plundringståget av andra kontinenters rikedomar och slutligen med makt och våld deltagit i kolonisationen av den värld som tillhörde våra systrar och bröder. När deras dröm om frihet födde befrielserörelser som gav dem kunskaper och makt att omöjliggöra denna form av förtryck och förnedring, uppfann vi ekonomiska strukturer som fortsatte att föra guldet från deras gruvor till våra skattkammare. Som om detta inte räckte har vårt västerländska samhällsbygge orsakat en ofrånkomlig klimatförändring.

Vår skam och vår rädsla är så monumental att vi bygger ett försvar med murar av strömlinjeformade örlogsfartyg, kryssningsmissiler, Jasplan, arsenaler av kärnvapen och förarlösa dödsmaskiner. Så vaknar vi en dag till den pinsamma nyheten att allt detta, hela denna arsenal av hämndredskap, saknar värde när den kalla vreden underifrån slår tillbaka med hjälp av några pappersknivar och fräckheten att driva våra tekniskt fulländade passagerarplan in i hjärtat av den ekonomiska och politiska makten. Vad hjälper det då att vi klär oss i gudalik dress under temat ”operation oändlig rättvisa” när det är de gamla vanliga hot- och hämndaktionerna som planeras.

Låt oss bli påminda om att vi inte är Gudar och inte har någon rätt till hämnd. Vårt alternativ är möjligheten att vända det onda till något gott. Kan vår utsatthet hjälpa oss att se vår ”bror” i bröddemonstrationer och flyktingströmmar. Kan orkanströmmarna som slår in över våra betong- och ståltempel få oss att förstå att vi gjort elementen själva – himlen, luften, marken, vatten och vind – till våra fiender. Det är krafter som inte tar hänsyn till våra inbördes statusskillnader och som inte backar för några snikna dollarmiljardärer. Inför naturens vrede är vi alla jämlikar och måste därför sluta försvara oss med våld och ojämlik konkurrens. Nu är tid för samarbete, nu är tid för jämlikar, nu är tid att förstå att vi inte är gudar, men att låta Gud vända det onda till något gott. Våldet kräver offer, försoning kräver uppoffring.

Bön

Gud, du som kan vända det onda till något gott, gör oss villiga till försoning och uppoffrande kärlek och hjälp oss att ansvarsfullt förvalta din slösande rika natur.
Amen.

”Saliga de som äro fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade…”
Matt 5:1-12

Veckans reflex

Är inte de ideal som Jesus plockar fram som lyckobringande lite för inåtvända för vår tid? Som om vi blir lyckliga av ett inre förhållningssätt inte av framgång, konsumtion och flexibilitet. Kan det här verkligen vara ledord i utvecklingssamtalet med mig själv som kan hjälpa mig att bli mer marknadsanpassad och attraktiv? Är det här lämpliga identitetsnycklar i en tid när kapitalackumulationen är inne i en fas där sociala omvälvningar av aldrig tidigare skådat slag tvingas fram i spåren av ekonomiska chocktillstånd. Har vi ens tid att sörja när förmågan att klara av livets utmaningar prövas dagligen och det är i denna smältdegel som den enskilda människans självförtroende och självaktning smids eller smälter bort.

Tänk om det inte spelar någon roll vem du i dig själv är. Din viktigaste funktion är att shoppa och att tömma plånboken eller belasta kreditkortet. Du är en kugge i ett marknadsspel. I detta marknadsspel är vi alla överhopade av bekymmer som uppstår i våra vardagliga relationer till chefer, familj, barn och karriärkrav. Kraven ger sig till känna i datorns inkommande epostlåda och i mobiltelefonens plingande på lördagspromenaden till semesterhotellet. Vi är aldrig längre bort än kraven kan nå oss, ständigt beredda att svara på minsta vink.

Mot denna diktatur, som den konsumistiska ekonomin utövar över våra liv och vår identitet, krävs inget mindre än en revolution. Insikten att konsumtionen inte gör oss saliga, och att jordens resurser inte är oändliga, kan bli den skottsalva som likt slagskeppet Auroras dånande kanoner före stormningen av Vinterpalatset, väcker alla till motstånd. Sanningens ögonblick kan vara närmare än vi anar när vi långt bort från svältkatastroferna promenerar förbi stormarknadens dignande hyllor av färskt bröd. Bröd som ska vräkas ut i sopcontainrarna vid dagens slut, om inte kunderna rensat hyllorna. Att plötsligt inse att salighet handlar om vårt inre förhållningssätt till oss själva och vårt yttre förhållningssätt till den globala andre kan bli startskottet för en vilja till förändring. En förändring som låter den mänskliga identiteten omfatta en global relation där mänsklig värdighet och välbefinnande, samt överlevnaden av vår planet, vårt gemensamma hem, utgör kärnan i denna identitet. Efter en sådan global gemenskap längtar jag. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.

Bön

Herre befria oss från förtryckets deformationer av mänskligt liv och låt oss få tillgång till de djup där en fullständig människa, vidöppen för sorgen, smärtorna, glädjen, växer fram. Öppna våra ögon så att vi kan se varandra bortom summan av alla funktioner och befrias till nyskapande kärlek.
Amen.

…”Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Matt 22:15-22

Veckans reflex

Nu är det skillnad, både i makt och härlighet, mellan Carl XVI Gustaf och den romerske kejsaren. Det är också skillnad i rätten att ”trycka” pengar i den svenska ekonomin jämförd med den romerska ockupationsmakten. Att de svenska mynten bär bilden av en maktlös kung kanske ändå säger något om vår maktlöshet inför finanskapitalismens starka krafter. Vi har inte makt att betygsätta vår kreditvärdighet och därmed ingen självklar rätt att upprätthålla välfärdsstatens omsorger. I en demokrati är det dock ytterst vi själva som har möjlighet att påverka den skatt vi ska betala till välfärdens institutioner och det är vi själva som genom beskattning avstår från en del av det utrymme vi kan ha för privat konsumtion. Kanske kan man säga att vi ska ge skatteverket den skatt det behöver för att upprätthålla välfärden. Då har vi inte tystnat i vår kritiska granskning av de finansiella systemens orättvisor men inte heller glömt Paulus uppmaning att inte stå i skuld till någon, utom i kärlek till varandra.

I ett demokratiskt samhälle är det ofta genom skatten vi förmedlar kärlek till vår nästa. Ett samhälles styrka vilar på invånarnas kroppsliga och psykiska hälsa och vardagslivets kvalité. Ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Att beräkna medelvärden på inkomst och hälsa i ett samhälle och tro att det säger något om dess styrka är lika relevant som att beräkna genomsnittstyrkan i en kedjas länkar. Det spelar ingen roll hur starka de andra länkarna är, när påfrestningarna ökar är det den svagaste länken som avgör om vi förlorar både lasten och kedjan den hängde i. Ojämlikheten hotar det globala samhället hur mycket än den politiska klassen förnekar sambanden mellan kris och orättvisa.

När förändringar i sjukvårdsförsäkringen och A-kasseregler beslutas ska det gå just så snabbt som kravet på skattesänkningar bland de högst uppsatta och mäktiga kräver. Farhågorna att det nya regelverket drabbar de fattigaste hårdast och att några ur medelklassen flyttas ned på ojämlikhetsstegen genom ”oavsiktliga konsekvenser” behöver inte tas med i kalkyler och riskberäkningar. Skadorna betecknas som oväntade och avfärdas som så oviktiga att kostnaderna för att minska denna risk inte är försvarbar.

För de drabbade är det annorlunda, kanske det är den sista ägodelen som de tvingas avyttra när de ska kvalificera sig för försörjningsstöd och den oväntade sjukdomen kan beröva dem rätten till ett värdigt liv. När olyckan är framme är ras och klass de outtalade skiljemärkena för vem som klarar sig och vem som blir kvar i fattigdom. Till dem som inte vill avstå ett utrymme i den privata konsumtionen för att bidra till en gemensam välfärd passar Jesus ord om hycklare väl in. Ni vill själva njuta av välfärdens frukter och känna trygghet inför oväntade sjukdomar men inte dela med er till dem som varit med och byggt vårt gemensamma trygghetssystem. Ge åt välfärden den skatt den behöver och tag emot livets hälsa som en oförtjänt gåva av den som skapar liv.

Bön

Gud hjälp oss att se vårt beroende av varandra som en gåva och att verka för en rättvis fördelning av bröd och arbete åt alla.
Amen.

Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Apg:16:11-15

Veckans reflex

I våra kulturer drar vi gärna gränser där ansvaret ska gälla vår familj, släkt, klan eller kanske nation eller ras. Det tar sig uttryck i irritation över vad man uppfattar som allt för generös asylpolitik eller generösa invandrarlagar. Gränsen för ansvaret dras allt snävare till dess den stänger in det egna självet i en ensam cell där självägarskapet blir den viktigaste mänskliga rättigheten. Mitt liv, min frihet och min egendom är den enda naturliga rätten. ”Mitt” ställs mot allt socialt ansvar och som motsats till strukturer som fördelar och utvecklar, strukturer där alla har ett ansvar för den andres behov. Mot detta exkluderande perspektiv ställer Jesus en fråga som öppnar mot ett inkluderande ansvar med mänskliga rättigheter som norm. Jesus vidgar ansvaret för familjen och släkten till att gälla en gemenskap som närmast kunde betraktas som global. Ett perspektiv som inte är en gräns utan en resväg in mot en global gemenskap.

När fördelningen av jordens krympande resurser ska räcka åt en växande befolkning, utan att en klimatkatastrof inträffar, krävs en annan organisation än vad ”nattväktarstaten” kan åstadkomma. Vem är min mor och mina bröder? Vilka är de som min kärlek och min omsorg ska omfatta? Vi behöver finna former för att lyfta den mänskliga integrationen till mänsklighetens nivå, till att omfatta hela planetens befolkning, inte enbart min familj, mitt folk, mitt land.

I den bibliska berättelsens centrum finns en måltid. Måltiden är en händelse som fördjupar berättelsen om Jesu liv till en sammanhängande bild av den globala verkligheten. Det är en bild som gör anspråk på att omsluta också det som ligger utanför den mänskliga varseblivningens räckvidd.”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd…” ”Kristi kropp, för dig utgiven.” ”Kristi blod för dig utgjutet.”

Så är vi fastän många… när vi lämnar nattvarden, inte längre avskilda från alla de andra men införlivade med dem i en gränslös kärlek. Så är vi fastän många en gemenskap som inte sätter gränser i rummet eller tiden. En gränslös kärlek som söker Guds vilja långt utöver nationsgränser eller kommande generationer, ett liv som inte är en egendomsrätt utan en gåva att bruka. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Bön

Herre vi ser förväntansfullt mot dörren för att den ska öppna sig mot ljuset, tindrande av kärlek. Vi har skapat burar som är svåra att öppna inifrån. Kom du i barnakläder, bärande på ett bröd och en kalk fylld med vin. När kärleken brinner i oss ska vi lämna våra burar och följa dig.
Amen.

”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.”
Apg:16:11-15

Veckans reflex

Tron är vägen till kunskap om det som befinner sig utanför språkets gräns. Tron befriar oss till visshet om det vi inte kan se, inte som ett sinnesintryck visar ett föremål men som en kärlek som befriar oss till handling. Allt fler går i terapi och tränar vad man talar om som ”Mindfulness”, en träning i att vara närvarande i nuet som motverkar oro och stress. Det är också en träning i att inta en accepterande och icke dömande hållning till oss själva och våra liv. En hållning som också kan göra oss mer närvarande i våra relationer. Mindfulnesslitteraturen talar om en kunskap som var och en är född med. Det känns delvis som en parallell erfarenhet till trons visshet som för oss i kontakt med oss själva och en verklighet där vi möter den andre med vår egen skörhet, som en Jag- Du relation.

Nu kan aldrig den kristna tron stanna där. Tron är ett sätt att leva och kan aldrig formuleras i åsikter eller träningsprogram. Ditt liv är en pågående skapelse och du formar själv genom dina val detta livs innehåll och mening. Tro är ett sätt att närma sig det okända som vi kallar Gud. Vi behöver inte tvinga in andras religiösa föreställningar i vår världsbild. Du behöver inte heller pressa fram någon bekännelse. I tro kan du lyssna och när när du är den tilltalade kan du höra, men du kan aldrig höra Gud tala till någon annan. Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se. Bortom faktaspråkets gräns finns en verklighet som inte kan uttryckas, lika okänd som universums uppbyggnad. Förhållandet till denna verklighet kan uttryckas genom tro. Det outsägliga finns där och visar sig, det är det mystiska.

Att tro kan vara berättelsen om en livsstil där medkänsla och politik, handling och hänryckning, lidande och kärlek har sin plats. Det är en livsstil som Du måste finna själv och som är mycket avlägset de fiktioner som livsstilsmagasinen försöker sälja på dig. Dessa livsstilsmagasin lockar oss bort från ett autentiskt liv. Det stora bokförlaget har upptäckt vårt behov av drömmar i en allt annat än glamourös vardag och håller på att sjösätta ännu ett ”livsstilsmagasin” som ska behandla litteratur. Den utvalda redaktören försäkrade att det inte skulle finnas plats för kritik eller politik, det skulle vara ett livsstilsmagasin. Advokaten ska inte heller längre enbart försvara sin klient i domstolen utan ska bygga ett varumärke som ska ge framgång åt både klienter, den egna byrån och den egna personen. Fiktionen från Tv-serierna med de flotta kontoren, bilarna och de glamourösa kläderna ekar in bland kändisvärldens stjärnadvokater när de poserar i en glassig studiomiljö inför kommande rättegångsdagar. De fräsiga sportbilarna fyller livsstilsmagasinens helsidor med sina rymndinspirerade monstergaller, med ren och skär sportkänsla, pulsen av en ny generation.

Här kan du välja din livsstil från några av massmedias overkliga fiktioner, som lockar med sina färdigproducerade roller, eller i tro söka ett autentiskt liv med din egen verklighet som grund och en tro som ger dig visshet om det du inte kan se.

Bön

Herre vi söker den sanning som är den yttre och inre sanning vi kan leva efter, det unika och oersättliga som är vårt liv, långt bort från fiktionernas lögner.
Amen.

Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himlens Gud? Skall jag nalkas honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Vill Herren ha baggar i tusental och ändlösa flöden av olja? Skall jag offra min förstfödde för min synd, mitt eget barn för mina brott? Människa du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig; att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud
Mika 6:6-8

Veckans reflex

I den politiska retoriken beskrivs faran av att låta människor slippa kraven; en för hög a-kasseersättning leder till förlängda arbetslöshetsperioder och en högre sjukkasseersättning gör att människor inte går tillbaka till jobben när de är friska. I den politiska retoriken är det yttre krav som driver en människa framåt. Makten talar till de maktlösa med hot och tvång. När profeten Mika ser sig omkring ser han hur makten ställer krav på de maktlösa för att bli accepterade av Herren. Men Mika förnekar värdet i hela denna arsenal av blidkande handlingar som krävdes för att bli erkänd. Här krävs varken brännoffer, tusentals baggar eller ändlösa flöden av olja, det enda som begärs är ett liv i kärlek.

Men är ”ett liv i kärlek” inte ett oöverstigligt krav – vem kan leva upp till detta? Hela framgångskulturens lyxmärkta klassmarkörer och vår skörhets sorgsna tillkortakommanden tornar upp sig som oåtkomliga krav. ”Ett liv i kärlek” hur var det då med våra skilsmässor och kvalitetstid med barnen, hur blir det då med vår effektivitetsjakt för att blidka marknaden och hur ska vi då kunna erkänna smygalkoholismens skamfulla handlingar? Vi är så indränkta i krav och tror att vår enda väg ut ur kravmaskinens helvete är att uppfylla kraven, med råge. Ju fattigare vi är desto svårare är det att leva upp till dessa ofrånkomliga krav. När man stressad och trängd av arbetslöshet och inkassoföretagens hotfulla kuvert på frukostbordet är det svårt att ge familjen kärlek.

Låt oss börja med att som Mika skicka hela kravmaskinens pliktlista ner i papperskorgen. Människa du har fått veta vad det goda är. Om du för ett ögonblick vänder dina ögon bort från alla dessa krav och riktar dina blickar inåt, ska du bland ruinerna av ditt sargade självförtroende finna en liten rest av den kärlek som en gång diade dina hungrande läppar. Kärlek är en kravlös gåva. Kraven kommer utifrån, från maktens och omgivningens sociala kamp, medan kärlek kommer inifrån som ett flöde av liv. Den enda trohet du behöver är troheten mot livets djupaste flöde.

Att leva i kärlek betyder att låta kärleken uträtta sitt försonande och uppbyggande arbete också inne i vårt självförnekande och dömande inre. Fattigdomen, skilsmässan, tillkortakommanden vid frukostbordet, den uteblivna framgångsglansen i en högavlönad karriär; alla dessa krav smälter ner när den kärlek som finns där inne får det utrymme den behöver. Kärleken som kommer inifrån är en gåva, en rest av skapelsens mening, och inget krav. Så är också kärlekens handlingar inte en prestation utan ett flöde av den kärlek som ger liv.

Bön

I djupen är din boning Herre. Du andas och världen är till. Sol föder marken, moln skuggar den och vintervilan förbereder vårens dofter,vid sprödisen sjunger svanen, i havet vandrar ålstimmen mot sina mål och i djupet av vårt inre skänker du din kärlek. I en stor tystnad pågår detta som har början och slut. Lovad vare du o Gud!
Amen.

”…Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. ”
Matt. 6:19-24

Veckans reflex

På mitt nattduksbord ligger två böcker;Papperspengarnas kollaps, av Detlev Schlichteroch Annorlunda nu, med underrubriken åtta sekel av finansiell dårskap, av Carmen M Reinhart och Keneth S. Rogoff. Boken om papperspengarnas kollaps handlar om hur elastiska penningsystem, papperspengar eller digitala representationer av pengar, förr eller senare kollapsat och för övrigt även de dynastier som skapat dem. Problemet är att pengar blir en helt elastisk vara, vilket gör att systemet hela tiden expanderar. Det finns ingen gräns för bankernas utlåning. Centralbankerna måste rycka in och rädda banksystemet genom att skapa mer pengar för att hålla systemet vid liv, så länge det går, och fortsätta stimulera skulduppbyggnaden. Historiskt har det lett till kollaps. De som försvarar den avreglerade marknaden säger att ”det är annorlunda nu”, att det finansiella systemet blivit så mycket mer effektivt att vi helt enkelt klarar högre skulder. Just denna invändning, visar min andra bok på nattduksbordet, har alltid varit anledning att fortsätta lånefesten. De flesta sådana hausser slutar illa, konstaterar författarna efter en grundlig genomgång av åtta seklers finans- och bankkriser. Inget är annorlunda nu.

Nu var det inte den tekniska frågan om elastiska betalningsmedel eller den globala ekonomins obalans som Jesus talade om när han beskrev Gud och mammon som två oförenliga storheter. För Jesus handlade det om drivkrafter, om tillväxt i ekonomin är det övergripande målet betyder det att fördelningsfrågorna får stå tillbaka och att lösningarna på miljö och klimathot skjuts på framtiden. Fortsatt tillväxt och kreditdopad köpfest kräver riklig tillgång på billig energi från oljekällor som passerat sin topp och kravet på minskade koldioxidutsläpp är en överlevnadsfråga. Vår generation och våra barn måste välja mellan en ökad tillväxt eller en ökad hållbarhet med förändrade villkor för de fattigaste. Som jag tolkar Jesus var det just detta val av drivkrafter som han avsåg när han pekar på en motsättning mellan Gud och mammon. Jesus pekar på ett dilemma som också är dilemmat i min nattduksbordslitteratur.

Vi står inför ett övergripande val och en övergripande förändring både i förhållande till nationella klassklyftor och internationell dominans med exploatering av geopolitiskt och ekonomiskt svagare länder. Kolonialismen lämnade djupa spår, inte bara i de kolonialiserade länderna, utan också i de sönderfallande imperierna och i den västerländska självbildens överlägsenhet. Med sönderfallande ekonomiska system, hotande klimatkris och en energikrävande samhällsorganisation krävs en omprövning av de drivkrafter som styr våra liv. När det internationella samhället efter första världskrigets chock skulle formulera en ny drivkraft för uppbygganden av ett nytt samhälle formulerades de mänskliga rättigheternas dokument. Det är en god början av en samhällsvision där inte tillväxten men människan står i centrum. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon, men vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni gjort mot mig.

Bön
O Gud, vi har låtit mammon snärja oss i ett system av orättvisor och miljöhot, giv oss mod att söka nya drivkrafter för vår samlevnad och giv oss tålamod att uthärda förändringens plågor. Befria oss till ett liv i kärlek.
Amen.

…Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukter för dem som håller frid
Matt 6:31-34

Veckans reflex

21 september är WCC:s (Kyrkornas världsråds) internationella bönedag för fred som utlyses tillsammans med FN:s internationella dag för fred. September är också den ödesdigra månad som för drygt ett decennium sedan försatte världen i ett chocktillstånd. En terrorhandling som skakar om ett oförberett land med sin monumentala förstörelsekraft öppnar också för ett val hos detta lands ledare. 2001 höll världen andan och en våg av sympati och medkänsla med de drabbade sköljde över världen, men där fanns också vrede och hat riktat mot terrorismens mörker. 2001 blev svaret ett väpnat krig mot terrorismen, ett krig som aldrig kan vinnas med vapen men som göds av våldets härjningar. När krigets armador flög in över Afghanistan, ett sedan länge krigshärjat land, så hade USAs president gjort ett val som ännu i dag skördar nya offer och underblåser en härd av hat och hämnd. Efter terrorhandlingarna i Norge gjorde Norges statsminister ett annat val med målet att fördjupa demokratin och stärka en fredlig kamp för rättvisa.

När Sverige gick in i Afghanistan, där så småningom svensk trupp ställdes under NATO befäl, blev Sverige en stridande part i ett krig som initierades som en hämndreaktion. De motiv som anfördes för detta krig var; att krossa terrorismen, att befria afghanska kvinnor från ett manligt förtryck och att skapa regional säkerhet och demokrati. Dessa motiv tonades ned i takt med att Krigets frukter visade sig vara; en sönderslagen infrastruktur, en skoningslöst drabbad civilbefolkning, och posttraumatisk stress när soldaterna tvingats sätta sin instinktiva medmänsklighet ur spel. När Sverige valde kriget framför fredliga insatser i Afghanistan bröts en nästan 200-årig period av fred. Varje lands ledare har möjlighet att välja inriktning på sitt lands säkerhetspolitik. Valet står mellan att antingen skicka krigare mot hotande terrorister eller att satsa på fredsförebyggande insatser och solidaritetsarbete, antingen satsa på vapenexport eller nedrustning. Sverige hör numera, per capita, till en av världens ledande vapenexportörer.

På den internationella böndagen för fred är det i år med sorg vi betraktar Sverige i ett nytt perspektiv.Vi har vant oss att se Sverige som ett solidariskt land i förhållande till fattiga och hotade länder. Nu finner vi oftare Sverige i samarbete med militära och ekonomiska makthavre som vill styra världens spelregler till sin egen fördel. Vi behöver stärka vår tro på strukturer där vördnaden för livet och en vilja till solidaritet går före tilltron till vapenmakt och ödmjukt söka en rättfärdighet som utsås i frid och bär frukter som håller frid.

Bön
GUD,
Hjälp oss leva,
I en värld som vi varken kan behärska eller kontrollera,
Hjälp oss att leva med tillit och öppenhet, trots att vi är skrämda av
terrorns kraft.
Hjälp oss att leva i kärlek och barmhärtighet, trots hatets ofrånkomliga
närvaro både i vår värld och i våra egna liv.
Hjälp oss att leva i medkänsla med alla som drabbas av människors
ondska och livets oförklarliga mörker.
Gud, hjälp oss leva
Amen
(KG Hammar, september 2001)

….Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Matt 6:31-34

Veckans reflex

Att inte göra sig bekymmer i bekymrens tid är en grandios uppmaning. Vi som lever i de brutna förtrollningarnas tid har svårt att förstå vad Jesus menar. Politikens glans med sina löften om reformer och revolutioner har förlorat sin förtrollning. Politikernas makt har förtvinat under beroendet av en global ekonomi vars löften om välstånd åt alla har förbytts mot en svindlande rikedom åt några få och djupnande armod för flertalet. Inte heller naturvetare och tekniker är längre säkra på rösten när de drömmer om kunskapsmässig, teknisk eller samhällelig utveckling, som ligger utom synfältet. Både tekniska och ekonomiska drömmar har skrivit ut växlar på framtiden vilka man inte har täckning för. Kärnkraftens olägenheter skulle elimineras när den farliga fissionen skulle ersätta den ofarliga fusionen. Under -90talet förkunnade Alan Greenspan från sin upphöjda predikstol att lågkonjunkturens tid är förbi och spådde evig tillväxt. De ekvationer som ställdes upp för att framtiden skulle lösa dem är fortfarande olösta. Som om detta inte räckte påminns vi om att skuldkontot också belastas av peak-oil och klimathot.

Innebörden i Jesu uppmaning är ett omvänt perspektiv, det är inte vår teknik som skapar liv och hopp. Det vi kan åstadkomma är i olika delar ett förvaltande av det liv som är givet. När våra produkter, ting, föremål, uppfinningar, konstverk eller förmögenheter glömmer sitt ursprung, de en gång givna livsprocesserna, byts vår tillit mot rädsla. Vi glömmer att vårt samhälle och våra liv bygger på ett livsskapande under. När vi andas tar vi emot det givna och syret som vi andas skapar nytt liv. Så har liv skapats långt före våra upptäckter av oljans egenskaper eller möjligheten att använda internet. Alla våra upptäckter och underbara tekniker bygger på det givna livet, de är skänkta åt oss och om de inte skänkes på nytt finns livet inte. För att vi ska kunna göra en upptäckt måste det finnas något att upptäcka. I djupet av livets mysterium vet vi att livet är en gåva men vi saknar namn på Givaren.

När Jesus säger; ”gör er inga bekymmer om morgondagen” så är det just detta förhållande han påminner om. Vi behöver inte veta vem Givaren är för att förstå. Vi behöver bara se på himlens fåglar och på ängens liljor på allt det som lever och är till för att påminnas om att Givaren är överallt där liv leves. Det vi tappat bort är tilliten till en ”himmelsk fader” som vet vad vi behöver och i den förlusten har vi också förlorat vördnaden för det skapade. Vi slutade att söka efter hans rike och hans rättfärdighet och förlorade meningen med att vara en del av ett sammanhang. För att återskapa tilliten behöver vi inte uppfinna något nytt utanför oss som vi kan gå till. Vi behöver bara återupprätta kontakten med det liv som är givet och i detta framför allt annat söka det rike där vördnaden för det givna går före allt detta andra.

Bön
Vi ber till dig Skapelsens Herre, Livgivaren, hjälp oss att se dina händers verk i det synligas och hörbaras yta så att vår tillit vaknar till omsorg om allt levande.
Amen

…En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt…
Efesierbrevet 4:1-6

Veckans reflex

Det finns många ord i Nya Testamentet som talar om enhet och samhörighet. De där orden har ofta använts när det gäller att argumentera för att kyrkorna ska samarbeta med varandra, det vi kallar ekumenik. Nu är det mer sällan bibeltexten är avgörande för det kyrkliga samarbetet, oftast är det strategiska och ekonomiska frågor som är avgörande när samarbete etableras. Det är också ett av skälen till att samarbete blir av först när samfund är så orkeslösa att de inte orkar upprätthålla en livskraftig verksamhet själva. Denna begränsade användning av orden om enhet är dock allvarligare än så. Ett ensidigt bruk av ordet enhetdesarmerar också den verkliga sprängkraften i visionen om en enande kraft i allt.

Vårt samhälle plågas av en tilltagande vardagsrasism, som vi förnekar när den kommer för nära, och tilltagande ekonomiska klyftor med barnfattigdom och allvarliga sociala klyftor mellan de priviligierade och de för vilka arbete och bostad inte är några självklara rättigheter. Talet om enhet är ett kraftigt fördömande av alla rasistiska handlingar vare sig det gäller rivningen av zigenska bostadsgetton i Frankrike eller trakasserier av somaliska flyktingar i Sverige. Men enheten stannar inte där, också de djupa klassklyftor som vi skapat i den nyliberala samhällsmodellen, som fått vägleda utvecklingen de senaste tjugo åren, strider mot den enhet där Guds rättvisa verkar genom allt.

En annan alarmerande klyfta är den islamfientliga aktivitet som hindrar oss att se de djupa trådar av samhörighet som skulle kunna föra oss närmare den enhet vi har möjlighet att skapa. I Islam betyder begreppet Tawhid en rörelse som strävar till att frigöra människan från de ”gudar” hon själv skapar. Sådana “gudar” är en förnekelse av den enhet som är hennes bestämmelse. Vi upphöjer våra föreställningar om världen till gudomlig status och förhärligar dem till falska gudar. Exempel på sådana föreställningar kan vara våra förutfattade meningar om varandra eller ideologiska tankefigurer som ”ekonomisk tillväxt” på vars altare vi tror det nödvändigt att offra såväl människor som natur. Tahwid är den rörelse som leder människan rätt och frigör henne från falska gudar för att skapa den inre frid och yttre fred som är en viktig innebörd i själva ordet islam.

Läst och tolkad på detta sätt är enhet och tawhid en rörelse mot förändring av vårt eget invanda vardagsrum. Allt för ofta pryder vi väggarna med vår egen förträfflighets självklara föreställningar av vardagsrasism, nödvändiga klassklyftor och islamfientliga motiv. Föreställningar som inte får plats i en försonad värld.

Bön
Herre du som verkar genom allt och i allt, frigör oss från de ”gudar” som ramar in vår uppfattning om världen och hindrar oss att söka den enhet som är vår möjlighet till inre frid och yttre fred.
Amen