…En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt…
Efesierbrevet 4:1-6

Veckans reflex

Det finns många ord i Nya Testamentet som talar om enhet och samhörighet. De där orden har ofta använts när det gäller att argumentera för att kyrkorna ska samarbeta med varandra, det vi kallar ekumenik. Nu är det mer sällan bibeltexten är avgörande för det kyrkliga samarbetet, oftast är det strategiska och ekonomiska frågor som är avgörande när samarbete etableras. Det är också ett av skälen till att samarbete blir av först när samfund är så orkeslösa att de inte orkar upprätthålla en livskraftig verksamhet själva. Denna begränsade användning av orden om enhet är dock allvarligare än så. Ett ensidigt bruk av ordet enhetdesarmerar också den verkliga sprängkraften i visionen om en enande kraft i allt.

Vårt samhälle plågas av en tilltagande vardagsrasism, som vi förnekar när den kommer för nära, och tilltagande ekonomiska klyftor med barnfattigdom och allvarliga sociala klyftor mellan de priviligierade och de för vilka arbete och bostad inte är några självklara rättigheter. Talet om enhet är ett kraftigt fördömande av alla rasistiska handlingar vare sig det gäller rivningen av zigenska bostadsgetton i Frankrike eller trakasserier av somaliska flyktingar i Sverige. Men enheten stannar inte där, också de djupa klassklyftor som vi skapat i den nyliberala samhällsmodellen, som fått vägleda utvecklingen de senaste tjugo åren, strider mot den enhet där Guds rättvisa verkar genom allt.

En annan alarmerande klyfta är den islamfientliga aktivitet som hindrar oss att se de djupa trådar av samhörighet som skulle kunna föra oss närmare den enhet vi har möjlighet att skapa. I Islam betyder begreppet Tawhid en rörelse som strävar till att frigöra människan från de ”gudar” hon själv skapar. Sådana “gudar” är en förnekelse av den enhet som är hennes bestämmelse. Vi upphöjer våra föreställningar om världen till gudomlig status och förhärligar dem till falska gudar. Exempel på sådana föreställningar kan vara våra förutfattade meningar om varandra eller ideologiska tankefigurer som ”ekonomisk tillväxt” på vars altare vi tror det nödvändigt att offra såväl människor som natur. Tahwid är den rörelse som leder människan rätt och frigör henne från falska gudar för att skapa den inre frid och yttre fred som är en viktig innebörd i själva ordet islam.

Läst och tolkad på detta sätt är enhet och tawhid en rörelse mot förändring av vårt eget invanda vardagsrum. Allt för ofta pryder vi väggarna med vår egen förträfflighets självklara föreställningar av vardagsrasism, nödvändiga klassklyftor och islamfientliga motiv. Föreställningar som inte får plats i en försonad värld.

Bön
Herre du som verkar genom allt och i allt, frigör oss från de ”gudar” som ramar in vår uppfattning om världen och hindrar oss att söka den enhet som är vår möjlighet till inre frid och yttre fred.
Amen