”… Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vatten. Du får säden att växa, du sörjer för jorden. Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer. Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar…”
Psalm 65: 9-14

Veckans reflex

Psaltarpsalmen har många år på nacken, ändå känns den förunderligt aktuell. Den som skyggar för bibelns politiska budskap får det besvärligt. Den politiska teologi som säger att Gud endast bryr sig om det personliga frälsningsbudskapet i något slags individualiserat postmodernt perspektiv får bekymmer med många texter. Bibelns Gud är hela skapelsens Gud och hos honom finns ingen likgiltighet i förhållande till människornas sätt att leva och inrätta sin vardag. Omsorgen om den enskilda, hjälpbehövande människan, folket/kollektivet och jordens överlevnad går som röda trådar genom bibelns stora berättelse.

Det är inte bara naturens mystika växtkraft utan även plöjningen av åkern som är föremål för Guds omsorg. Plöjningen skall vara jämn och likformig, tiltorna skall vara vända och ligga tätt intill varandra. Du vattnar och jämnar ut jordens tiltor. Guds omsorg hjälper bonden i hans hantverk. Regnskurarna gör jorden mjuk, en skapelse som är i balans kröner året med goda gåvor. Men något har gått snett, jordens temperatur stiger och hettan jagar bort det livgivande regnet runt ekvatorn. Det hjälper inte att havens vatten försöker motverka förstörelsen och vill svalka den överhettade jordens svettdrypande panna i så hög grad att själva havets liv håller på att utarmas.

Det är människan som inte längre lever i harmoni med den skapade jordens helhet. Det är människan som gör anspråk på allt för stor del av jordens rikedomar och försätter skapelsen i obalans. Det är den egoistiska människan som skapat åt sig ett individualiserat perspektiv och plundrar också kommande generationers välfärd på dess möjligheter. Galonbyxfolket i sina små dagisprocessioner på väg till lekplatsen fråntas sin rätt till ett liv där tiltorna ger skörd och regnskurarna välsignar det som växer.

Den politiska teologi som blundar för människans hybris har glömt att läsa bibeln som en helhet. Där finns embryot till en politik som gynnar kollektivet och tillförsäkrar folken en möjlighet att överleva. Bibelns skapelseteologi och Bibelns berättelse om Guds rike är en berättelse om en väg att leva tillsammans och inrätta en vardag styrd av vördnad och kärlek.

Bön

Lovsång tillkommer dig O Gud. Hjälp oss att lyssna på ditt skapade verk och hjälp oss att finna vägar för vår politiska samlevnad fyllda av vördnad och kärlek. Amen

… ”Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte”. … Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Joh: 9: 1-7, 24-39

Veckans reflex

Konflikten är total mellan en fundamentalistisk tro som bygger på ord ur traditionen och en reflekterande tro som tolkar verkligheten med hjälp av orden. ”Vi vet att Gud har talat till Mose…” Hur kunde de veta det? Ingen kan höra Gud tala till någon annan, det kan bara den tilltalade. För Fariséerna var försanthållande av vissa ord fundamentalt för vem de ska tro på.

För Jesus däremot var orden en hjälp att se verkligheten, att upptäcka livets helighet och att hjälpa dem som inte ser att se. Uppenbarelsen är inte en begränsad verklighet i det förgångna utan ett skeende med kosmologiska tidsmått. Vår kristna tro formas i ett pågående samspel mellan bekännelse och berättelse, mellan ord och verklighet. Att söka efter en ursprunglig kristendom, som är sannare än all annan kristen tro, är ett villospår. Sanningen ligger framför oss. Ord och erfarenhet samspelar på ett kaotiskt sätt, ur kaos föds en ordning. Meningen med den virvel av händelser vi är indragna i visar sig i det man redan sett men inte förstått. Jesus vill hjälpa de som inte ser att se. De som låser sin tro i orubbliga anspråk på att veta blir blinda för det som sker.

En som skildrat det heligas närvaro i vardagen bättre än någon annan är Torgny Lindgren. Han väver in det osägbara i ett leende som är svårt att motstå. Eller vad ska man säga om den gamla författarinnan som dras in i församlingshemmet av en tuggummituggande flicka från Kyrkans ungdom. Författarinnan ska hålla en föreläsning eller snarare ett enkelt konstlöst meddelande eller tillkännagivande. Hon har sysslat med helgon och helighet i hela sitt liv. Men en vinter för länge sedan hade hon, på grund av omständigheter som låg utanför hennes kontroll, kommit att vårda två döende bröder. De var gamla och bundna vid varandra med starka band av hat, bitterhet och kärlek. Ingen av dem kunde förmå sig eller unna sig att dö före den andre. Till sist hade hon känt sig nödsakad att med några enkla ord hjälpa dem över den sista tröskeln och så att säga befria dem från överlevnadens tvång.

Där hos dessa män hade hon insett det meningslösa, ja fördärvliga i att försöka skilja helgonet från den vanliga människan. Det hela hade inte varit märkvärdigt, nej det var snarare trivialt eller vardagligt oandligt. De senaste decennierna hade hon endast i tillbakadragenhet och tystnad begrundat detta: ”Själva existensen uppfattad som sakrament”. När hon sagt detta vände hon sig till flickan från kyrkans ungdom, nu är det sagt, nu har jag ingenting att tillägga, detta var min sista föreläsning. För Lindgren kanske detta var vad han velat säga med alla sina böcker. Människan är helig, inte bara när hon är som vackrast, utan också när hon är som mest sårbar och fysiskt anskrämlig. Det vardagliga och ibland nästan anstötliga visas upp som helighetens essens. Det är just det där som är en del av evangeliets kärna. Vi kan se spåren av Guds närvaro och höra honom tala i det vardagliga, i det udda och avvikande, i varje annan därför att hon är en människa.

Bön

Herre hjälp oss i en tid när misstänksamheten mot varandra gör världen otrygg och förlåt oss att vi diskriminerar och registrerar varandra istället för att se din närvaro i varje människa.
Amen

….”…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd…” ”Om jag säger: Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus…”
Ps 139: 1-18

Veckans reflex

När sommarens sista dagar har passerat och den svala morgonkylan omsluter oss kan melankolin fylla själens skrymslen och stänga ute omvärlden precis som hos den sörjande. Kanske är det förlusten av sommarens obekymrade kvällsbris eller förlusten av morgonljusets romantiska locktoner som gör oss kränkta och besvikna. Kanske inte alla av oss ens märker det där melankoliska höstljuset? Men bara vetskapen om att inte vara ensam lindrar smärtan när svårmodets flackande mörker är enda fasta punkten.

Det är inte bara höstmörkret som kan förvirra lusten till liv och skapande mod. Inifrån gnager ibland tvivlet och släcker livsglädjen. Oron undrar vart min väg går och om den har något mål. Sorgen sjunger och hjärtat slår. Men långt bort från fundamentalism och självsäkerhet och långt bort från alla svar på livets frågor möter oss många av bibelns texter. Som utan krav en liten fågel i ödemarken sjunger ur sin natur så möter oss dessa texter som sjunger kärlekens lätta visa. Den visan övergår mitt förstånd, den är för djup för mig.

Om ditt hjärta fördömer dig så är Gud större än ditt hjärta och omsluter dig på alla sidor. Han håller dig i sin hand. När vi vågar oss utanför de rädslans galler vi själva skapat finner vi en gemensamhetens älv, full av kärlekens löften. När vi vågar oss ut i mörkret så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Du kan tacka din Gud för att han låter dig gå där inga fotspår går och att han lugnt och stilla väcker hoppet om något gott som sker.

Höstens sista rosor blommar ännu med sin skira doft och jag möter varje dag med tunna nerver, som hos ett genomlyst blad. Även om frostens kyla snart släcker den glöd som lyser där, så möter jag förundrad varje ny dag som livet ger. Den ger mig samma glädje som skaparen skänker den sena höstens sista rosenblad. Och meningen med denna sommars prakt vet bara den som låtit den ske och som omger oss på alla sidor och har oss i sin hand.

Bön

Tack Herre för denna sommars prakt och glädje. Tack för detta livets behag och möda som du låtit genomlysas av din kärleks ljus.
Amen

….”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar…”
Luk 12:13-21

Veckans reflex

I omklädningsrummet på den restaurang jag jobbade i hade någon satt upp en lapp på dörren till sin kamrats omklädningsskåp ”Den som har mest när han dör vinner”. Det var en lätt omskrivning av Jesus ord i liknelsen: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?”

Liknelsen riktar sig till den som är rik och just har fått en mycket god skörd som han vill behålla för sig själv för att leva ett gott liv. I Jesus samhälle var ofta rikedom förbundet med goda skördar. I vårt samhälle är det oftare kopplat till en god lön eller en kapitalvinst. Den som har fått en god lön eller råkat kamma hem en stor aktievinst vill helst behålla rikedomen för sig själv och inte dela med sig. Vi behöver inte bygga några lador för att få behålla merparten själva, men vi kan ordna samhället så att så lite som möjligt går bort i omfördelande skatter. Skatt som minskar det jag kan spara i min egen lada och som istället går till gemensamma ändamål.

Reglerna för sjukförsäkringen ändrades 2008 för att pengarna behövdes till ett jobbskatteavdrag. Många som var sjuka utförsäkrades och fick klara sig utan hjälp. Det blev en tillfällig besparing men trots att 65 000 personer nu har utförsäkrats är sjuktalen tillbaka i samma nivåer som när regeringen skärpte reglerna. Några veckor innan skolstart i år sänkte några kommuner stöden till barn med särskilda behov. Barn som börjat klara sin skolgång och skolor som inriktat sig på att hjälpa dem kastas ut i kaos. Det som var ett uttryck för samhällets respekt för människovärdet drogs in för att frigöra pengar till subventioner åt dem som har råd att köpa läxhjälp till sina barn. Vi har ett samhälle som tar från utsatta och ger till välbeställda.

De som är sjuka, arbetslösa, ensamstående föräldrar, förtidspensionärer och handikappade barn med särskilda behov har fått det sämre. En kvarts miljon barn lever under fattiga förhållanden i Sverige i dag. Köerna till soppköken har blivit längre och tiggarna på gatorna har blivit fler. Våldsamma upplopp i förorten har skakat om tryggheten i vår ombonade värld.

Vi behöver inte bygga några lador för att få behålla merparten av det vi tjänar själva. Det räcker med att vi skapat ett samhällsklimat där det är viktigare att äga många saker själv än att tillsammans bygga ett samhälle med omsorg om varandra. ”Den som har mest när han dör vinner.”

Mot detta ideal satte Jesus ett annat ideal som var kritiskt mot den som samlar skatter åt sig själv. Han kallade det för att vara rik inför Gud. Sök istället Hans rike så skall ni få allt det andra också. Sälj vad du äger och ge åt de fattiga ty där er skatt är där kommer också ert hjärta att vara.

Bön

Herre du som kallade dem som samlade i ladorna för dårar ge oss modet att samla våra skatter där ingen mal förstör och vi blir rika inför dig.
Amen

…När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte”. Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala… Matt 11: 28-30.

Veckans reflex

Den här berättelsen är omöjlig. Allt förnuft säger oss att den som är död förblir död. Men vad är det för ett förnuft som säger att det som sker i texten ör omöjligt? Har inte vårt förnuft begränsad räckvidd när det gäller att avgöra vad som är möjligt? Har inte vårt förnuft i vår tid förändrat sitt innehåll så att det som tidigare har ansetts omöjligt inte längre behöver vara det? Det är inte längre filosoferna och teologerna som ifrågasätter vår självklara världsbild utan fysikerna och kosmologerna som får oss att förstå hur begränsad kunskapen är som ligger till grund för vårt förnuft.

Nu betyder inte det att den här berättelsen behöver vara bokstavligt sann. Den kan ha hittats på och gestaltats som en hörsägen vilken skiljer sig avsevärt från vad som hände där i Nain. Du behöver inte vara mindre älskad av Gud för att du har svårt att förstå eller tro på denna berättelse. Men vad jag vill påminna om är att vårt förnuft inte ensamt kan avgöra om den här berättelsen faktiskt har hänt eller inte. Grundläggande för religiös erfarenhet är att inte förnuftet kan sätta upp gränser för Guds existens och väsen, eller för vad som är möjligt i en religiös kontext.

För att riktigt se världen i all sin komplexitet behöver vi släppa alla de kloka erfarenheter som byggt upp vår världsbild och göra som filosofen Wittgenstein säger ”kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den”. Vi behöver förnuftets stegpinnar för att nå gränsen av det som ligger bortom vårt förnufts räckvidd. Men vi har därmed inte nått gränsen för det som är verkligt.

Erfarenhet av Gud går utanför våra konstruktioner men behöver för den skull inte vara utanför den materiella verklighet där vi lever våra liv. Men människan förfogar inte över denna erfarenhet som hon skulle förfoga över en egendom. Människans förhållande till denna erfarenhet kan aldrig bli till ett system eller en lära som fångar eller beskriver Gud. Ytterst finns inget annat kvar av mötet än den förändring som skett i människan själv. Ett möte utan annan grund än nåden.

Därför är berättelsens hemlighet inte att den bryter mot vad vårt förnuft kan hålla för sant utan vad berättelsen säger om Gud. I det perspektivet är de första orden, om att Herren fylldes av medlidande, lika omtumlande som de sista om den döde som börjar tala. Du är inte ensam utkastad i världen utan där i djupet av din värld finns en Gud som känner medlidande. Det motsäger allt vad vårt förnuft kan formulera. I en värld fylld av hat och motsättningar, där krigets logik ständigt övermannar fredens och där hoppet krymper i förhållande till den annalkande klimatkatastrofen säger berättelsen att det finns en gud som fylls av medlidande.

Bön
Vi ber dig, medlidandets Herre, att förbarma dig över vår brist på tillit och ge oss av nåd modet att mot allt förnuft hoppas på en framtid i fred och frihet.
Amen

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11: 28-30.

Veckans reflex

I den judiska tradition som Jesus levde var ordet ”ok” ett uttryck för tro, världsbild, det som hjälper oss att leva och se hur världen hänger samman. Det är utifrån vår bild av hur världen är som vi formar våra liv. Så länge vi tycker att den verkar trovärdig är det ingen som ifrågasätter det sätt på vilket vi lever. Jesus talade om sitt ok, sin världsbild, som ett bättre alternativ för dem som var tyngda av bördor. Han hade just talat med lärjungarna om att inte skaffa sig guld eller silver eller koppar att ha i bältet. Hans världsbild byggde på något annat än rikedom, en tillit till något som han talade om som Guds rike. Han tyckte inte att den världsbild som var hans samtida världsbild var trovärdig. Han ifrågasatte den rådande världsbilden och erbjöd en annan. Ta på er mitt ok och lär av mig.

Vi lever i en samtid som delvis har slutat fungera. Vi hade byggt vår tillit på pengar. Pengar är det medium som gör vår värld begriplig. Pengar har inget eget värde men vi litar på att det går att lösa in dem mot bostäder, bilar och nyttigheter. Fiktionen om pengars värde fungerar så länge vi tror på den. När vi slutar tro på den blir pengarna bara värdelös makulatur, meningslösa siffror. Detta har hänt nu och då, som i mellankrigstidens Tyskland eller i vår tids finanskris när investeringsbanken Lehman Brothers gick omkull och i sitt fall drog med sig hela den globala konjunkturen.

Den rika världens fiktion bröt samman i finanskrisen 2008. Det var en världsbild där globaliseringen hade skapat ett nytt överflöd och det blev möjligt att leva på värdestegringen av hus och bostäder. Man kunde låna till lyxbilar och långresor så länge fiktionen med lånade pengar fungerade. Men lika förförisk som fiktionen är när den fungerar, lika grym är den när den bryter ihop. I finanskraschens spår förlorade människor både jobb och hem. Välfärden krackelerade och de flesta av oss förvandlades från sparare till skuldsatta. Den som vill ha en studentlya får låna en eller ett par miljoner, pengar som måste lånas och sedan bestämmer över hur livet ska levas.

Den värld vi skapat ger oss ett tungt ok att bära. Människorna blir allt mindre värda och konflikterna omkring de penningskapande energikällorna blir allt mer laddade med hot och vapenskrammel. Välfärdssamhället bryts långsamt ned och pengarna räcker inte längre till omsorg. Pengarna har fört oss in i en värld där vi blivit varandras fiender.

Därför måste vi söka ett annat sätt att utforma vårt förhållande till varandra, och finna andra sätt att se hur världen hänger samman. En världsbild som inte domineras av pengarnas makt.

Det finns andra sätt att utforma ett samhälle, där musiken, konsten och kärleken värderas högre än fiktionen om pengarnas och lyxkonsumtionens tunga ok. Ett rike där den andre är viktigare än makten och där krigsförberedelser i form av krigsindustri och vapenlager ersätts av fredsskapande verksamhet. Ett ok och en världsbild som skänker vila, ett sätt att leva tillsammans som är skonsamt. Ta på er mitt ok och lär av mig.

Bön
Herre vi har låtit fiktionen om pengar göra världen livsfarlig, hjälp oss att förändra vår världsbild så att vi finner frihetens och kärlekens milda ok.
Amen

För Veckans bibelmeditation svarar Uppsala missionsförsamling
genom pastor Arne Carlsson.

Vinjetten är ett utsnitt ur Olof Hellströms fondrelief
Att födas på nytt i Uppsala missionskyrka.

Veckans bibelmeditation arkiveras regelbundet
och finns att läsa HÄR. 

”…Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras…” Fil 2:1-5.

Veckans reflex

Det känns verkligen lite passé att vara ödmjuk och sätta andra högre än sig själv. Paulus uppmaning till kristna i Filippi fungerar nog inte i vårt samhälle. Sedan århundraden har den egocentriska människan dominerat västvärlden. De senaste decennierna har självförverkligande varit viktigare än sociala relationer. Men är föreställningen om den avgränsade människan som är innesluten i sig själv lycklig eller ens möjlig? Kan en människa leva i sin egen värld, oberoende av andra och fri att skapa sitt eget liv?

Paulus visar oss en annan människa som existerar inom relationer och inte inom individer. ”Eniga i tanke och sinnelag”. I verkligheten lever och verkar vi alltid i relationer. Allt vi företar oss får sin mening i ett socialt sammanhang. Vi tänker rationellt och utvecklar en god intuition i en gemensam värld med andra. Vi lever vårt liv i en socialt konstruerad omvärld och vår identitet formas i dessa relationer.

I en intervju i God Morgon Sverige fick matematikläraren Stavros Louca frågan hur han lyckades fånga sina elevers intresse. Han svarade att vad det först och främst handlar om är ”att vinna barnens förtroende, vinna deras respekt och kärlek, som jag brukar säga, även om det låter väldigt starkt det här med kärlek i det svenska samhället…”.

Att leva i kärlek är ingen privat sak, något som handlar om mig, och vad jag känner. Kärlek är alltid i relation till den andre. Att leva i kärlek är att stå inför uppgiften att bära upp och förverkliga den betydelse som jag ser i mitt liv med andra människor. Det är förbundet med de olika betydelser vi som individer kan ha för varandra. Det är i en kärleksrelation jag kan upptäcka vem jag är och ge den andre möjligheten att spela en roll i mitt liv. Att leva i kärlek är att ge den andre möjligheten att upptäcka sitt värde och att låta min roll i den andres liv fyllas av min kärlek.

I nattvarden bryter vi ett bröd och läser texten: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Så är vi inte längre ensamma där vi under ett hektiskt liv ska förverkliga oss i en individualistisk karriär. Vi är en del av ett sammanhang som tillsammans gestaltar Guds kärlek i världen som en relation till varandra.

Bön
Herre vårt behov av kärlek är lika starkt som kroppens behov av syre. För oss in i relationer som mättar vår hunger och låt ditt bröd förena oss till en kropp fylld av utgivande kärlek.
Amen

” … Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt dem som vill låna av dig…” Matt 5:38-48.

Veckans reflex

Jesus luckrar upp våra föreställningar om vad som är rimligt i en mänsklig gemenskap. Visst måste vi kunna säga nej till dem som vill låna av oss? Är det bara en retorisk tillspetsning som Jesus ägnar sig åt för att få oss att lyssna; ett dilemma som ska fördjupa vår syn på vad som är rimligt?

Jesus angriper de självklara utgångspunkter utifrån vilka vi orienterar oss. Äganderätten är en sådan självklarhet på vilket hela vårt kapitalistiska samhälle vilar. Det jag äger är MITT, det ska ingen ta ifrån mig. Andras behov får tillgodoses utan att min äganderätt får sättas ifråga. För många har också beskattningen kommit att betraktas som en sådan kränkning av min integritet och äganderätt. För att inte tala om de där tiggarna på gatorna som kränker min sinnesfrid, borde de inte förbjudas?

Hur långt kan man driva föreställningen om individuell äganderätt. I den gemenskap av självklarheter och generella sanningar som vi bygger upp med hjälp av det allmänna förnuftets välknäppta kostym är det enkelt att vara ”god”. Vi är goda med hjälp av det vi kallar vårt eget, det som vi har äganderätt till. Men i den dårskap Jesus lever är allt givet av Gud och vi förvaltar en natur som lämnar ifrån sig av sitt rika överflöd. God är Gud allena och du är förvaltare eller mottagare av detta goda. Ge åt dem som ber dig och vänd inte ryggen åt dem som vill låna.

Men så kan man väl inte tänka? Vår verklighet är ju ändå uppbyggd av sammanlänkade idéer som kan verifieras och korrigeras genom erfarenhet och observation. Jag tror på att solen ska gå upp i morgon och alla levande varelser måste dö. Men vem är jag som ser allt detta. Mitt sätt att uppfatta mig själv och världen överskrider inte det allt det jag tycker mig ”veta”? Är inte just min osäkerhet om vem jag är och mitt värde, formad på samma kaotiska sätt som min världsuppfattning? Är det inte bara det sätt vi binder samman alla intryck på som vi kallar förnuftiga och självklara, men som är lika osäkra som vår självkänsla?

Ibland kallar vi tankar och handlingar för dårskap. Det där som går lite utanför vår kontrollerade erfarenhet. De dåraktiga kopplingar som fantasin gör när den alstrar idén om ett ”jag” eller idén om en enhetlig värld, för att inte tala om en Gud som skapat allting. Med andra ord allt detta som ger oss livets mening.

Jesus luckrar upp det där förnuftiga och självklara. Han ger oss en annan bild av det som är jag och det som är en självklar verklighet. Våra konstruktioner måste tolkas om i ljuset av det som är oss givet. Det som är oss givet är naturen som vi också är en del av. Det är ur detta givna vi hämtar kunskap och näring. Omslutna av gåvans kärlek blir också våra förnumstigheter om äganderätt och vårt förhållande till varandra utsatta för dårskapens omtolkning.

Bön
Herre vi är bara i början av att förstå vårt livs rikedom, för oss du djupare in i kärlekens mysterium
Amen

Så börjar jag på nytt att publicera veckans bibelmeditation. Bibelmeditationerna bygger på någon av kyrkoårets texter för den kommande söndagen.

”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk…” 1:a Petrus brev ” 2: 4-10

Veckans reflex

”Ni som förut inte var ett folk…“ Vad är ett folk och vilka hör till folket? Nationalismen drar upp geografiska gränser för folktillhörigheten och bokför noga de som har rätt att leva innanför gränsen. Rasismen frodas innanför nationalismens gränsdragningar och pekar ut vilka som inte hör till folket och inte ska finnas innanför gränsen. ”Folket” har också använts för att försvara övergrepp mot enskilda och oliktänkande. De har utpekats som ”folkfiender” och skulle elimineras eller placeras i omskolningsläger för att tvingas in i ett kollektivt medvetande.

När Petrus talar om ett ”folk” är det inte gränserna eller konformiteten, likheterna, som konstituerar en tillhörighet utan gemenskapens centrum. Centrum är den Gud som älskar och ger sin kärlek till dem som tar emot den. Att låta sig beröras av denna kärlek är att bli en del av den gemenskap som är Guds folk. En tillhörighet som är i opposition mot en hårdnackad individualism eller substanslös idealism. Vi kallas istället till ett gensvar på vårt behov av tillhörighet och sammanhang.

Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Perspektivet är globalt och tidshorisonten historisk. Den andre är av samma folk som du, älskad av samma Gud. De papperslösa, prekariatet eller de hemlösa, romer såväl som judar, ryssar såväl som amerikaner, alla oberoende av social, politisk eller ekonomisk ställning, är älskade av den Gud som ser djupare på personen än vad våra kategorier förmår fånga in.

Ser man människan på detta sätt måste varje person i sin strävan till gemenskap med andra möda sig om att behandla dem som subjekt, inte som objekt som man utnyttjar och sedan kastar. Kort sagt att aldrig driva någon till förtvivlan. Ingen kan äga en annan och ingen har rätt att exploatera en annan människa. Att möta en annan människa är att alltid sträva efter ett möte som är självklart mellan två personer båda älskade av samma Gud.

Utifrån detta perspektiv är våra nuvarande maktrelationer, mellan klasser och stater i ett globalt perspektiv, ett sammanbrott av folkrätten som omfattar alla människor med samma rätt. Insikten om detta sammanbrott kan leda oss fram till en livsduglig och fruktbar förnyelse. För att det ska bli möjligt krävs ett kollektiv av personer och inte en hop slavar. Vi är var och en kallade att bli ett folk, till medlemskap i en helhet som hålls samman av sitt centrum. En gemenskap långt borta från auktoritära ideologier som förvandlar oss till en rad personnummer, alla lika ensamma. Vi är kallade till ett uppbrott ur gamla lojaliteter till en ny tillhörighet, ett nytt folk med global räckvidd.

Bön
Herre låt oss förenas till ett folk sammanhållet av din kärlek, medvetna om att det är i mötet med varandra som vi blir till som människor.
Amen

Så önskar jag alla läsare av Veckans bibelmeditation en Glad sommar! Att respektera varandra innebär också att respektera sig själv och behovet av vila och återhämtning. Därför gör jag sommaruppehåll och återkommer vecka 34, måndagen den 19 augusti.
Arne Carlsson