”…Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras…” Fil 2:1-5.

Veckans reflex

Det känns verkligen lite passé att vara ödmjuk och sätta andra högre än sig själv. Paulus uppmaning till kristna i Filippi fungerar nog inte i vårt samhälle. Sedan århundraden har den egocentriska människan dominerat västvärlden. De senaste decennierna har självförverkligande varit viktigare än sociala relationer. Men är föreställningen om den avgränsade människan som är innesluten i sig själv lycklig eller ens möjlig? Kan en människa leva i sin egen värld, oberoende av andra och fri att skapa sitt eget liv?

Paulus visar oss en annan människa som existerar inom relationer och inte inom individer. ”Eniga i tanke och sinnelag”. I verkligheten lever och verkar vi alltid i relationer. Allt vi företar oss får sin mening i ett socialt sammanhang. Vi tänker rationellt och utvecklar en god intuition i en gemensam värld med andra. Vi lever vårt liv i en socialt konstruerad omvärld och vår identitet formas i dessa relationer.

I en intervju i God Morgon Sverige fick matematikläraren Stavros Louca frågan hur han lyckades fånga sina elevers intresse. Han svarade att vad det först och främst handlar om är ”att vinna barnens förtroende, vinna deras respekt och kärlek, som jag brukar säga, även om det låter väldigt starkt det här med kärlek i det svenska samhället…”.

Att leva i kärlek är ingen privat sak, något som handlar om mig, och vad jag känner. Kärlek är alltid i relation till den andre. Att leva i kärlek är att stå inför uppgiften att bära upp och förverkliga den betydelse som jag ser i mitt liv med andra människor. Det är förbundet med de olika betydelser vi som individer kan ha för varandra. Det är i en kärleksrelation jag kan upptäcka vem jag är och ge den andre möjligheten att spela en roll i mitt liv. Att leva i kärlek är att ge den andre möjligheten att upptäcka sitt värde och att låta min roll i den andres liv fyllas av min kärlek.

I nattvarden bryter vi ett bröd och läser texten: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Så är vi inte längre ensamma där vi under ett hektiskt liv ska förverkliga oss i en individualistisk karriär. Vi är en del av ett sammanhang som tillsammans gestaltar Guds kärlek i världen som en relation till varandra.

Bön
Herre vårt behov av kärlek är lika starkt som kroppens behov av syre. För oss in i relationer som mättar vår hunger och låt ditt bröd förena oss till en kropp fylld av utgivande kärlek.
Amen