”…Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon….”Matt 12: 1-12

Jag tänker att Jesus berättelse om vingården inte handlar om kommunal- eller europapolitik utom om något mycket större och djupare. Jesus hämtar sin inspiration ur en psaltarpsalm där texten beskriver ett litet folks kamp för sin överlevnad: ”Israel som drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land…”. När ”fienden kringrände mig som en bisvärm” så fanns inget annat val än att nedkämpa dem och låta dem ”slockna som eld i törne”. I det korta perspektivet är valmöjligheten för den angripne reducerad till väpnat motstånd eller död, men i bibeltexten finns också en på lång sikt mer omfattande vision som vi ännu inte förverkligat, men som blir allt mer nödvändig ju längre tiden går.

Liknelsen om vingården slutar med orden om hörnstenen och den beskrivs, också för vår tid, som en gemensam mänsklig grund som handlar om något annat än hot, stridsvagnar  och kärnvapenstridsspetsar. Vad rustningsindustrin kan åstadkomma är allt annat än fred och samlevnad – våld skapar bara förödelse och död. Putin hotar med kärnvapenkrig och avskräcker oss därmed från att visa solidaritet med ett grannland. Terrorbalansen som ska hindra avgränsade krig från att eskalera till världskrig blir nu i stället ett hot.  Kapprustningsindustri tillsammans med pandemier och klimatkris hotar en rättvis fred och planetens överlevnad. Vår civilisation har misslyckats med att skapa framtidshopp och trygghet i världen.

Den vingård Jesus anspelar på har inte sina gränser vid några ”passkontroller” utan är världsvid liksom den som psalmisten beskriver ”Prisa Herren, alla folk, lova honom alla länder….” Det är samma vingård som i klimatkrisen benämns som planetarisk, dvs som inte bara rymmer det globala perspektivet utan sträcker sig bortom den nu kända världen. Detta perspektiv ger oss möjlighet att söka efter ännu ej utformade mänskliga relationer. Som professor Elena Namli i en radioessä formulerade frågan: ”Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt?” Kan vi föra en global dialog om samhällsordningen utan att utgå ifrån att just vi har rätt? I Ukrainakrisen framstår detta dilemma som tydligare än någonsin: Den ryska presidentens nationalistiska övertygelse, med stöd i den ryskortodoxa kyrkan, triumferar över det ukrainska ledarskapets värderingar om demokrati och kapitalism. Triumfalismen skapar parter som är övertygade om att deras uppfattning är den rätta och den sanna. Därför har de rätt att betrakta motpartens övertygelse som underlägsen. Då återstår i det korta perspektivet bara för den angripne att kämpa för sin överlevnad.

Men det finns ett längre perspektiv på vingårdens ordning som innehåller en nödvändig självkritik för alla parter och inbjuder till nya lösningar. Klimatkrisen har visat att svagheten i både auktoritära och demokratiska samhällsordningar gör en global dialog om förändring nödvändig. Ett embryo till detta har vi sett i de trevande försöken till en global samordning under pandemin. Om vi tror oss redan ha uppnått, eller nästan ha uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger över alla andra samhällsordningar finns svaga incitament för att sträcka oss mot den andre för att söka nya lösningar. Men om vi inser att vi lever i en värld under ständig förändring kanske vi kan förstå att vad vi än företar oss måste det ständigt omarbetas av de som kommer efter oss. Vi är en del av en skapande värld och representerar levande organismer som kontinuerligt gör om sig själva. Vi har möjlighet att som mänsklighet utveckla ett nytt sätt att bevara allt liv och skapa en ordning i vingården som bygger på den hörnsten vingårdens herre har utsett. Där är det solidariteten med de svagaste som är Herre och inte terrorbalansen.

Bön: Gud låt oss finna den hörnsten som du givit oss för att bygga våra framtid relationer till dig och varandra. Amen.

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket…Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Matt 16:21-23

Nej, lärjungarna fattade inte vad Jesus menade när han talade om att han måste lida och dö och Petrus var en av dem som visade att han inte förstått. Vi, nutida lärjungar, tror oss kanske förstå bättre än Petrus. Men vi har ju bara traditionen efter Petrus och några andra lärjungars tolkning av detta händelseförlopp att grunda vår tro på: En människa vid namn Jesus fångas in av religionens skriftlärde och ockupationsmakten avrättar honom. Han försvinner från sin grav och lärjungarna berättar att de tycker sig ha mött honom levande efter ett antal dagar.

Matteus börjar berättelsen om Jesus lidande och död med orden ”Från den tiden…”. Och samma ord använder Matteus när han berättar om den period i Jesus liv som präglades av budskapet om att ”Himmelriket är nära…”. Dessa två perspektiv är sammanvävda i Jesus liv, ett med rötter i vår närhet och ett bortom vårt vetande och vår död. Kristen tro innebär dubbla perspektiv, dels en utmaning att upptäcka himmelriket i vår närhet och dels ett hopp som sträcker sig bortom vår och lärjungarnas erfarenhet.

Utmaningen är att söka himmelrikets frid i den närhet som är vår. Just nu präglas vår närhet och samtiden av ännu ett krig. Det är vad vi brukar tala om som ett assymetriskt krig där ett övermäktigt imperium anfaller en mindre nation. Vi har sett det förr till exempel i Vietnam, Tjetjenien, Chile, Irak, Östtimor och nu i Ukraina. Exemplen är många men det är också imperiernas fall: Ända sedan Romarriket fram till Tredje riket har imperierna slutat i spillror. Det är detta som är budskapet i den gammaltestamentliga legenden om David och Goljat.

Vår tids stora imperiekrig har alla slutat med ruiner och lidande. Ett vapen kan alltid, oavsett hur kraftfullt det är, slås ut av ett ännu starkare vapen och terrorbalans är inte fred. Rättvis fred finns i solidaritet med de utsatta och himmelriket är nära dem som lider.

Sveriges kristna råd uttrycker i dagarna sin ”bestörtning över Rysslands angrepp på Ukraina. Vi känner djup oro och delar smärtan och sorgen med människor som måste fly, som skadas och dödas. Med den världsvida kyrkan hävdar vi uthålligt att fred är vägen till fred. Gud är fredens Gud och vi tror att Gud skapat alla människor lika i värdighet och värde. Vi är kallade att älska varandra, inte hata.”

Att befinna sig på de förtrycktas och angripnas sida är att upptäcka lidandet i himmelrikets närhet. Tron är inget framgångskoncept men en väg till djupare samhörighet med den andre, liksom droppen införlivas med havets vatten. Vi är kallade att älska varandra, inte hata. Det kan innebära en risk och en obekväm solidaritet, men i djupet av våra liv fullkomnas det hopp som sträcker sig bortom vår erfarenhet. ”Dona nobis pacem, giv oss din fred!”

Bön: ”Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina. Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg. Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning. Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom  med din fred. Amen.”                                                                  (En bön från Sveriges Kristna råd)

…Några i hopen som hörde detta sade: ”Han måste vara profeten” och några sade ”Han är Messias”. Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig… Joh 7:40-52

Några i hopen säjer sig lita på Jesus, medan andra, för att travestera på Hoola Bandoolas text, inte fattar om han ”visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på”. Så kanske man kan tänka att ”hopens” vilsenhet i förhållande till Jesus också liknar vår vilsenhet. En del hänvisar till textfragment och andra till hur de upplever Jesus.

Var finner vi stöd för vår tro eller vem i hela världen kan man lita på? Jag tror inte det är den fundamentalistiska synen på skriften, livets ord, vi ska lita på. Snarare är det genom själva livet som ordet från skapelsens Herre talar till oss. Istället för att utforska ordens etymologiska betydelse kanske vi ska fråga oss vad orden gör med oss. ”Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till!” I skapelseberättelsen är inte ordens mening och symbolik i centrum utan snarare uttryckskraften i naturen och kosmos, skapelsens materiella mysterium. Guds ord skapar världen och ”…Och  ljuset blev till”. Som delar av den skapelse som blev till kan vi finna ett utrymme mellan uppenbarelse och erfarenhet där vi kan ana Guds kännbarhet och närvaro. Det finns ett gensvar i vårt medvetande som föregår och överträffar de skrivna ordens abstrakta system. Jag tror det är något av detta som Petra Carlson benämner ”sakernas mysterium”. (The mystery of things”) .

Kanske är det genom skapelsens mysterium, materiens mystik, som vår tro kan finna näring? Sedan gammalt citerar vi Linnés yttrande när han mötte naturens skapande krafter: ”att se Gud på ryggen”. Men den rådande naturvetenskapliga uppfattningen är att det inte finns något avsiktligt i icke-mänskliga interaktioner. Trots det balanserar vi mellan att se på naturen antingen som en ”förprogrammerad robot ” utan egna avsikter eller som en ”levande mänsklig erfarenhet” med valmöjligheter. I det amerikanska ursprungsspråket potawatomi tillämpas verbformer på den icke-mänskliga världen. Ordet för berg är till exempel ett verb. Berget är i färd med att vara ett berg. Detta ger utrymme för något annat än vårt sätt att betrakta naturen som ”blotta ting”.

Biologen Merlin Sheldrake som forskar på svampväxter och deras oerhört viljeinriktade mycel förespråkar ett språk där vi utökar vissa av våra begrepp så att tal kanske inte alltid kräver en mun, hörsel inte alltid förutsätter öron och tolkning inte alltid fodrar ett nervsystem. Han hävdar att synen på växter och människoliv som autonoma individer med tydliga gränser är förödande. Han menar att vi alla är varelser som är beroende av vår kontext. ”Tänk på en blind människa med sin käpp” citerar han tänkaren Gregory Betsoin. ”Var börjar den blinda människans jag? I spetsen på käppen? Vid käppens handtag? Eller någonstans halvvägs upp på käppen? Är inte käppen och den natur vi lever i som en utvidgning av våra sinnen, delar av våra liv. Var personens jag börjar och slutar är kanske inte en så enkel fråga.

Kan naturen slå tillbaka mot mänskliga övergrepp? Är kanske klimatkrisen naturens protest mot vår mänskliga iver att ackumulera rikedom och makt på naturens bekostnad? Naturens starka reaktion påminner om Bileams åsna. Bileam ville sabotera för israeliterna när en ängel kom i hans väg för att sätta stopp för honom. Bileam såg inte ängeln, men det gjorde åsnan som tvärstannade och vägrade ta ett steg till. Bileam slog sin åsna, men åsnan vägrade ändå att gå och började istället att tala till Bileam. Då öppnades Bileams ögon så att även han såg ängeln och ändrade sig. Det är nog samma ängel och samma Gud som uppenbaras i Jesus vädjan till oss att leva med varandra och med naturen som om det var ett möte med den andre och ett möte med Gud själv. ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.

Bön: Gud förena oss med dig och öppna våra ögon så att vi ser vårt beroende av varandra och den natur som ängeln skyddar. Amen

”…Jag har mat att äta som ni inte känner till…” Joh 4; 27-42

Jesus sa detta till lärjungarna samma dag som han sagt till en samarisk kvinna: ”…Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten…” Jesus använde vatten och mat som symboler för en upplevelse som han inte kan beskriva med ord. Kanske är detta samma dilemma som filosofen Gilles Deleuze möter när han ska beskriva vår komplexa  verklighet. Deleuze prövar begrepp som ”Rhizom” för att beskriva komplexiteten i det som är vårt liv: Ett slags organisationsmönster av människor och idéer med hierarkiska strukturer som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt och ympningar i nya kombinationer. Han skriver att ”förståndet släpar efter naturen”.  Jag tänker att det kanske är omöjligt att i ord beskriva vår erfarenhet av livets djupaste verklighet – det hela. Möjligen kan det religiösa språket användas för att beskriva allt omkring oss och tillvarons grund. En utväg ur detta dilemma kan K.G. Hammars drastiska lösning utgöra när han konstaterar: ”När jag säger `jag tror på Gud´ säger jag inget om Gud. Jag ger istället uttryck för något om mig själv, hur jag uppfattar mig själv”. Det handlar om hur vi relaterar till det liv som Jesus talar om som ”levande vatten” och den komplexitet som Deleuze beskriver som ett ”rhizom”. För mig blir dessa symboler vägvisare mot en djupare tillit som gör världen ”transparent” och som visar på alla möjligheter som livet rymmer, en relation till den transcendenta verklighet som en del av oss kallar Gud.

Några av kyrkofäderna i urkyrkan förstod betydelsen av att jämföra kristendomens symboler och mänsklighetens allmänna erfarenheter med varandra. Ett exempel på detta är kyrkofadern Clemens av Rom som jämför dygnsrytmen med död och uppståndelse. ”visar oss dagen och natten uppståndelsen; natten lägger sig ned, dagens står upp; dagen förgår, natten kommer.”  Kyrkofäderna tänkte att naturens fenomen var fulla av budskap som visade det heliga i världsalltet. För den religiösa människan har naturen alltid haft en djupare betydelse, en form av helighet.  Det reflekterar jag över när jag går ut i natten – skogen har den vackraste vinterskruden och månen kastar sitt ljusa sken över stigen. En trolsk och vidunderligt vacker upplevelse. Den skiljer sig brutalt från vad mänskliga handlingar skapar i världen. Som det mänskliga narrativ som berättas från TV-skärmen under rubriken Irak. Där skildras resultatet av USAs krig i Irak med lemlästade och skadade människor, en monumental historia av mänskligt lidande och övergrepp som lämnar efter sig en öken av ödsliga ruiner, ruiner , ruiner… detta krig som möjliggjorde IS. Beslutet om Irak-kriget fattades av en president som sa sig vara en pånyttfödd kristen. Ibland undrar jag om inte det heliga är mer närvarande bland människor i naturnära kulturer än i våra imperiekulturer, hur utvecklade vi än tror att de är. En profet från Umatilla-stammen vid namn Smohalla upplevde jorden så helig att han vägrade såra och skära i den ”Det är en synd” sa han ”att med jordbruksarbete såra eller skära i, riva eller skrapa allas vår moder.”

I de amerikanska ursprungsbefolkningarna och i medelhavsreligionernas Terra Mater och Tellus Mater finns en föreställning om jordens helighet som jag tror vi behöver stanna upp och pröva vår tro och vår kultur mot. Kanske det är sant det som KG Hammar skriver, att först uppkommer en erfarenhet av något som inte låter sig rymmas i det språk som finns till hands. Sedan tillkommer begreppet Gud som finns i olika traditioner och kulturer. Jesus självutgivande kärlek avser att uppenbara Gud och tro är en tillit som växer ur förnimmelsen av något bortom ord och begrepp. Därför behöver vi en ständigt föränderlig och levande teologi som hjälper oss att förstå vad det är att leva som Jesu lärjungar. Jesus sa: ”Min mat är att göra hans vilja som sänt mig och att fullborda hans verk”

BÖN: Gud hjälp oss att se din heliga närvaro i allt vi möter och som dina tjänare fullborda ditt verk. Amen

”… Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var full av nåd och sanning…”Joh 1:1-14

Johannes sammanfattar julens budskap i några kärnfulla meningar som kastar omkull hela det perspektiv som vi valt att leva efter. Han skriver om nåd och sanning, nåden som Guds närvaro i vår materiella värld och sanning som en mötesplats för det gudomliga och en förmåga att skilja ont från gott. Den bräckliga världsbild vi har konstruerat åt oss bortser från dessa två kosmiska perspektiv. Ju mer vi fjärmar oss från nåd och sanning ju större blir risken för globala kriser. Vi har behov av ett inre riktmärke som döljer sig ”i det ljus varigenom allt blev till”, som det står i Johannesevangeliet.

Julens budskap drabbar oss med omvälvande insikter som vi visserligen redan fått men som vi bortser ifrån. När Johannes säger att allt blev till genom detta ljus så för han samman hela jordens biosfär i ett sammanhängande perspektiv. Samma sanning som naturvetare påvisar: att jordens biosfär utgör ett sammanhängande helt som nu hotas av mänsklig aktivitet. Det sägs i denna text att ”han kom till det som var hans men hans egna tog inte emot honom”. Många förnekar idag denna sanning: Den nåd som skulle kunna hjälpa oss ur vår fossildrivna modernitet handlar om att se möjligheterna att skapa ett hållbart liv för alla med likvärdiga sociala förutsättningar och relationer. ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…” Vi kan redan nu välja ett nytt perspektiv där inte ensamhet råder och där vi kan möta den andre med ett syskons omsorg.

Detta gudomliga perspektiv är inget som tvingas på oss men förunnas ”alla dem som tror på hans namn…”.Samhällsvetare har länge visat att hotet mot en enad mänsklighet är det djupt orättvisa samhälle som formats av pengarnas logik. Det ökande våldet i våra förorter speglar det ökande våldet i världssamhället. Denna våldsspiral går aldrig att hejda med ny teknik, istället krävs det nya perspektiv på mänsklighetens utmaning. Orsaken till de fattigas utanförskap är den globala världshandelns materiella substans – de mängder av energi, material, mark och arbete som går år för att bibehålla vår konsumtionskultur. Vi stjäl andra människors tid och flyttar miljöbelastningen till andra världsdelar. Begäret efter pengar är drivkraften hos individer, företag och nationer. Vi låtsas som om detta gynnar alla parter men världens fattigdomskris bara växer. Det rimmar dåligt med Jesus perspektiv som handlade om att ge allt till de fattiga och sedan följa honom. Han har avslöjat sanningen bakom den artefakt vi kallar pengar och satt mänskligheten i centrum.

Den sanning som naturvetare och samhällsvetare med allt starkare röst förmedlar till oss sammanfaller med det budskap som kom till världen genom Jesus födelse. Jesus bar också på samma insikt som vår tids humanister: att pengar i sin nuvarande utformning egentligen är fantasier som har fått makt över oss och som gör oss till främlingar för varandra, vår miljö och oss själva. Det som Marx kallade pengarnas fetischism behåller sitt grepp om oss bara så länge vi tror på dem.

Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inte kan fortsätta som nu. Det globala samhällssystem som vi är en del av närmar sig sina gränser och kommer ganska snart att övergå i något annat. Låt oss vara lyhörda  och söka en ny framtid i ljuset av den nåd och sanning Johannes talar om.

”Om du förstått hans tecken rätt så skall du finna vägen lätt.

I krubban är det barnet lagt som har all världens makt.” (M Luther)

 Bön: Herre välsigna oss och bevara oss! Herre låt ditt ansikte lysa över oss och visa oss nådens väg. Amen.

”……Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er men ni ville inte dansa……. Men vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Matt 11:12-19

Jesus ser tillbaka på sitt liv och sammanfattar det, alltifrån mötet med Johannes till slutet av livet och sin epok. ”Vi spelade för er men ni ville inte dansa…” Här finns en ton av besvikelse men också en tillit riktad mot framtiden där ”Vishetens gärningar har gett visheten rätt.” Detta liknar även vår epok som nu går mot ett avslut utan att tillväxten har fördelats för att ge fattiga, änkor och faderlösa en rättmätig del av välståndet. Likt de barn som vägrade dansa har vi inte hörsammat vishetens möjlighet att ena mänskligheten. Vi utvecklade istället orättvisa system med bombskadade städer, förbrukad krigsmateriel och mängder av fattiga människor som letar efter mat och hopp i ojämlikhetens efterlämnade ruinhögar.

I vår epok har funnits en unik möjlighet till en rättvis utveckling som vi försummat. Men nu utmanar ”Visheten” mänskligheten att enas i en omorientering där kriget och våldet avvecklas och tilliten på nytt byggs upp. Då måste tillväxt ersättas med ”nerväxt” och våra naturtillgångar ransoneras. Vi måste nu sätta de människor i centrum som lider av den tidigare epokens slöseri. Som Jesus beskrev sin epoks skifte med hopp om ”Vishetens gärningar” så står nu mänsklighetens hopp till ett omvänt perspektiv där omsorg, fördelning och hållbarhet är centralt.

”Visheten” är i gamla testamentet ett abstrakt begrepp besläktat med klokhet och insikt. Gud har skapat världen med vishet och uppmanar oss människor att ta emot och älska den. I gamla testamentet representerar Guds vishet en del av det gudomliga mysteriet. Hos den judiske filosofen Filon uppfattas Ordet och Visheten som identiska begrepp och utgör den länk varigenom Gud kommunicerar med sin skapelse. På samma sätt upplyser ljuset vårt begränsade rum samtidigt som det färdas genom rymdens obegränsade rum. Så överbryggas motsatsen mellan materiellt och andligt, immanent och transcendent.

För att vi ska ana Guds storhet och skapande verksamhet i den dynamiska förändringsprocess som vår värld utgör, bör vi utgå från att gudomligheten har samhörighet med allt levande. Gud har i alltför hög grad uppfattats som ett begränsat och absolut begrepp utanför materien som kan definieras av människan. I den nya epok vi nu kallar antropocen är det människan som behöver omdefinieras. Då blir Gud större än våra definitioner men kan ändå uppfattas på vårt mänskliga, relationella vis.

Hur vi människor uppfattar Gud förändrar inte Gud men ett begränsat perspektiv kan minska vår möjlighet att uppleva Guds närvaro. Vi flyter inte runt som atomer i en materialistisk värld utan vi har föreställningar, rädslor, emotioner, fantasier och drömmar som påverkar hur vi uppfattar världen och Gud. Våra uppfattningar om Gud har i slutändan alltid en jordisk anknytning. Den fysiska och materiella upplevelsen av Guds närvaro liksom vår tillit är beroende av hur Gud representeras i vår föreställningsvärld.

Om vi läser en bok om Afrika påverkar det hur vi upplever platsen när vi reser dit, även om det är en avsevärd skillnad mellan förväntningarna som skapats av det skrivna ordet och hur det faktiskt känns på plats. Representationernas tid och rum som innesluter och omger oss medan vi lever våra dagliga liv påverkar våra upplevelser och våra sätt att tolka och förstå vad som händer. När Bibeln talar om Gud som ”Visheten” är det med hopp om en mänsklighet som kan enas och låta sig påverkas av Guds närvaro.

Bön: Gud omslut oss på alla sidor och led oss in i en varaktig relation med dig och varandra.

”… Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matt 21:1-9

Så var det åter dags för adventsfirande. Affärsidkare och torgmånglare, små och stora kapitalister, skapar julstämning med girlanger och prylar. Ännu en gång ska skyltsöndagen öka tillväxten inför årets sista resultaträkning. Kyrkorna stöper ljus och tränar julspel, med en och annan levande åsna som attraktion, inför kyrkoårets första söndag när barnen med tindrande ögon ska sjunga ”Hosianna Davids son”.

Det är svårt att blunda för diskrepansen mellan detta firande och den bibliska berättelsen om Jesus på åsnan. Han red mot tortyr och avrättning för att ha väckt upproriska associationer om Sakarjas fredskonung, den som skulle förinta maktens stridsvagnar och förstöra krigets vapen.

Var och är fredskonungen bara en dröm? Krigen har ju inte upphört och människan fortsätter att satsa på upprustning. Det skulle kanske varit enklare om Gud inte hade inrymt den mänskliga aktivitet som lett till klimatkatastrof, krig och orättvisa i sin skapelse? Men utan svar på frågan om människans roll blir skapelsen en obesvarbar gåta. En skapelseteologi utan ett framtida mål innebär att världen stagnerar i ett statiskt tillstånd. Som när den Gud deisterna skapat drar sig tillbaka efter sitt verk och likt en rik kapitalist nöjer sig med att leva på räntorna. Men jag tror istället att skapelsen är ett ofullständigt och pågående verk där människan inte är något statiskt med frälsning som en extra egenskap. Frälsningen innebär inte att människan återställs till sin ursprungliga intention utan handlar om att fullborda den gemenskap med Gud som mänskligheten söker. I kontrasten mellan vad som är och vad som kunde vara ligger skapelsens hemlighet och människans frälsning.

I detta perspektiv blir konsumismens gisslantagande av adventskonungen en bild av Jesus som avrättad fredskonung. Men detta är inte hela berättelsen: Jesus död och uppståndelse är tecken som visar på inkarnationens hemlighet där Guds kärlek övervinner döden. Tron på Sakarjas fredskonung må förefalla overklig men i förhållande till krigets historiska oförmåga att skapa fred är den sannare. Mot fredskonungens ödmjuka makt står de globala imperieledarnas tro på vapenlobbyn som med krig vill tvinga fram den globala maktbalans de kallar fred. Utöver krigets och kapprustningens enorma klimatpåverkan visar världens starkaste militärmakt sin impotenta förmåga att skapa fred genom upprepade nederlag också på slagfälten: Iran, Vietnam, Afghanistan, Libyen och Irak. I dessa länder har skamlösa övergrepp begåtts av imperiet som i många fall resulterat i statskollaps och decennier av mänskligt lidande.

Vi lever på randen av en planetär kris där de sociala skillnaderna och osäkerheten i finanssystemen är enorma samtidigt som klimatförändringarna tvingar fram stora folkomflyttningar. Vår nya globaliserade värld är hotfullt instabil men världens nationer närmar sig nu varandra för att ta itu med klimatförändringar, rättvisa och fattigdom. Vi behöver fråga oss vad som i det långa loppet kommer att vara bäst: att vi fortsätter leva i de föreställda gemenskaper som vi kallar nationalstater och maktbalans, eller att vi börjar betrakta oss själva som medlemmar i en världsgemenskap där rättvisa och fred inspirerar oss till uppoffringar och den enkelhet som gör en global jämlikhet möjlig.

Bön: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”