Arne Carlsson

”…De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig övas för krig…” Mik 4:1-4

Denna söndags gammaltestamentliga text hör till de så kallade ”eskatologiska” texterna – från grekiskans eschatos, ytterst, sist. De beskriver ofta tiden som ett linjärt förlopp och beskriver händelser vid tiden slut eller världens upphörande. Eftersom världen ännu inte har upphört framstår de flesta tidsbestämda förutsägelser om undergången som lite passé.

Inom konservativa evangelikala kretsar i USA har Left Behind-serien av Tim La Haye fått en enorm spridning. Som en av de ledande kristna sionisterna ägnar han sig gärna åt framtidsutsagor, som att Jesus skulle ha kommit tillbaka inom 40 år efter staten Israels tillkomst (alltså 1988). Det här sättet att läsa Bibeln där man lägger pussel av olika verser för att stödja vissa teser och tolkningar har Bernt Jonson beskrivit i sin bok ”Nästa år i Jerusalem”. Dessa tolkningar är inte bara naiva och till synes befängda utan utgör också ett farligt hot i den politiska propagandan.

För att försvara det bestialiska och grymma kriget i Gaza refererar premiärminister Netanyahu till den hebreiska Bibeln och gamla testamentets kontexter. ”Ni måste komma ihåg vad Amalek gjorde mot dej” säger han och tillägger att ”det gjorde vi inte, vi glömmer inte”. Amalekiterna, en nation av nomader, anföll enligt andra Mosebok kort efter Israeliternas uttåg ur Egypten de svaga eftersläntrarna som gick längst bak. I Första Samuelsbokens kapitel 15 segrar Saul stort över amalekiterna men begår misstaget att skona deras konung Agag som sedan förblev en fiende till dess att Samuel högg honom i stycken. Genom att påminna om Amalekiterna försöker Netanyahu rättfärdiga sitt beslut att angripa och helt förgöra palestinierna i Gaza – civila, kvinnor och spädbarn.

Att tolka de bibliska texterna tidsmässigt linjärt är att sätta in dem i vårt försnävade tolkningsperspektiv. Då frestar det oss också att använda ett fundamentalistiskt urval av texter som passar in i vårt syfte och i vår historiska och politiska kontext. Men jag tänker att vi istället för att se de eskatologiska texterna som slutet av en linjär tidsepok kan förstå dem som alternativa möjligheter i Guds skapelse. I en sådan läsning kan också uppmaningen av profeten Mika att smida om vapen till plogbillar bli mindre motsägelsefull och berättelserna om Amalek blir då den uppmaning till kamp mot ondskan som finns i den rabbinska traditionen. 

I den nytestamentliga texten som är föreslagen till predikotext denna söndag talar Jesus om fikonträdet som börjar knoppas som ett tecken på att Guds rike är nära. På samma sätt som vårtecknen inger oss i Norden hopp om nytt liv och sommar kan dessa bibliska tecken vara hopp om en ny tid – en uppmuntran till tro och hopp. ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Men Jesus varnar också för dem som uppträder under hans namn och vilseleder folk att följa dem. ”När ni får höra om folk och oroligheter, så tappa inte besinningen.” ”Håll er vakna hela tiden  och be att ni får kraft…” För Jesus var bönen ett sätt att behålla fokus där Guds helighet och vilja leder våra tankar och handlingar i väntan på Guds rikes eviga närhet.

Bön: Låt Ditt rike komma! Amen

”Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken…” Matt 12:15-21

Jesus hämtade inspiration till sin kallelse ur den judiska profettraditionen. Matteus påminner om detta när han citerar profeten Jesaja: ”Jag skall låta min ande komma över honom, och han skall förkunna rätten för folken.”Det är också i anslutning till samma profetkällor som sionismen på 1800-talet formulerade sina nationalistiska idéer om ett nytt Sion, ett Israel, som skulle bli en tillflyktsort för det judiska folket.

I Europa hade stödet för den sionistiska nationalismen sina rötter i skulden över nazismens förintelsepolitik. Europa betalade sin skuld med att offra det palestinska folkets landområden och godkände den engelska kolonialmaktens överlåtelse av Palestina till den judiska nationalstaten. Men denna tolkning av messianismens nya tid var inte självklar för alla judar. Rabbinen Marcus Ehrenpreis motsatte sej dessa nationalistiska tolkningar av messianismen och förstod den istället som en humanitär universalism. Judendomens lagar och regler med rötter i profettraditionen skulle då identifieras som delar av den universella humanismen för att utifrån denna skapa en vision av Gud, människan och världen.  I diasporan, bland alla andra folk, skulle då det judiska folkets uppgift vara att hålla profettraditionens globala perspektiv vid liv.

Göran Rosenberg hävdar att i den ehrenpreiska berättelsen var grunden för judendomen inte bara Mose utan också Esra ”den skriftlärde”, som vid återkomsten från Babylonien till Jerusalem ville skapa: ”ett Israel utan kung, utan stat, utan tempel även, som sammanhålles allenast av sin Lära, av sin Heliga Skrift: ej ett folk bland folken, utan något nytt och egenartat som aldrig funnits .” Ehrenpreis varnade också sina samtida när de vände det profetiska ordet ”Icke med härar, icke med makt, utan med anden” till sin motsats, ”Icke genom anden, utan blott med härar och makt”. Men efter nazismens förintelsepolitik blockerades Marcus Ehrenpreis´ globala vision av nationalism, krav på territorium, makt och våld, förtal och förföljelse. 

I den kristna traditionen är Jesus bärare av det messianska hoppet om rätt för alla folk. Filosofen Jaques Derrida ser i Karl Marx verk en messiansk anda som han vill bevara ”en viss emancipatorisk och messiansk bekräftelse, en viss erfarenhet av löftet som man kan försöka befria från all dogmatik och till och med från metafysisk-religiös bestämning… denna dröm om en ovillkorlig rättvisa som människan alltid är kallad att förverkliga.” Den kristna tolkningen av messianismen har starka likheter med Ehrenpreis humanitära universalism. Det blir synligt i Matteus beskrivning av Jesus med hjälp av ett citat från profeten Jesaja:: ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” Vårt hopp finns inte i hämndens makt, imperialismens vapen, kärnvapenhot och strategiska upprustningar. Det finns i rättens seger över förtrycket och tron på barmhärtighetens och nådens Gud.

Bön: Gud, tänd en strimma av hopp i våra klentrogna hjärtan, nu när terror och hämnd förmörkar vår himmel. Amen.

Nu är en sorgens tid när trettio års fredsförhandlingar slås i spillror och våldet triumferar med ett gränslöst lidande för den israeliska och palestinska civilbefolkningen. Europa har de senaste åren visat ett tynande intresse för händelserna i Palestina och bär därför en del av ansvaret. Nu bör vi öppna gränserna för flyktingar, bistå med förbön och återuppbyggnad av alla drabbade israeliska och palestinska samhällen. Min bibelmeditation skrevs före krigsutbrottet men är nog ändå relevant.

”Vilket är lättast att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp ta din bädd och gå?”  Mark 2:1-12

När Jesus sagt detta säger han också ”stig upp, ta din bädd och gå hem”. Jesus upphäver polariseringen mellan andlig verklighet och den materiella världen, det som sker i den ena sfären påverkar den andra.

Kristna har ofta gjort tvärtom – genom att ensidigt betona den andliga världen har vi blivit likgiltiga inför den materiella världens förhållanden, och personlig pånyttfödelse har framstått som en tillräcklig förutsättning för Guds rike i världen. Genom ”frälsningen” som predikas med karismatisk utstrålning för gigantiska människosamlingar, lockas människor in i dopliturgier där de utlovas evigt liv. Detta evangelikala budskap har sedan knutit an till den judiska förkunnelsen om ”den messianska tiden” och utlovat lösning på alla politiska problem. Den politiker som kan knyta sin politik till dessa massrörelser kan, oberoende av sina ekonomiska och materiella visioner eller tillkortakommanden, finna stöd för sitt löfte om en ljus framtid.

En annan strömning i den västerländska kontexten står statsvetaren Francis Fukuyama för. Han hävdar att den västerländska liberala demokratin är mänsklighetens mål. Därmed har vi nått slutet av historiens ideologiska evolution. Det ger honom rätten att utlova en ljus framtid genom västerlandets överlägsenhet över alla andra religioner och idéer.

Men genom Jesus förkunnelse är sådana utopier och massrörelser missriktade. Jesus knyter ihop det vi vet om den materiella världen med den andliga världens villkor. ”Vilket är lättast” frågar han provokativt och knyter ihop ett andligt påstående med ett materiellt villkor. 

Jesus var människa och levde med samma förutsättningar som varje annan människa och hans uppgift var att berätta vad Gud är genom sina handlingar som vi kallar tecken. Hans förkunnelse utformades ju i en judisk kontext och därför kan kanske den judiska traditionen hjälpa oss med kritisk granskning av uttryck som ”den messianska tiden”, ”historiens slut” och ”frälsning”.

En ung judisk tänkare, Franz Rosenzweig, skrev om det messianska hoppet nedgrävd i en luftvärnspostering i Makedonien under första världskriget. Han ville rädda det messianska hoppet i världen genom att befria det från alla förväntningar på historien. Den messianska tiden var enligt honom inte en historisk tid och Guds rike var inte ett historiskt rike utan en gnista i den historiska tiden som kastar ett evighetens ljus över den. ”Evighet är inte en mycket lång tid, utan en morgondag som likväl kunde vara idag”. Hans vision var en i varje ögonblick existerande möjlighet att hävda rätten mot makten. Göran Rosenberg skriver om denna messianism i sin viktiga bok om Marcus Ehrenpreis. Han distanserar sig också i den mot en messiansk impuls som i sionismen lovar just historisk fullbordan av messianska förväntningar. Jesus sammankoppling mellan andlig och materiell verklighet är just ett löfte om det meningsfulla i att hävda rättvisa i en maktfullkomlig värld utan att utlova Guds ingripande handlingar i den historiska tiden.

Bön: Gud förbarma dig över alla lidande i Israel och Palestina och låt ditt ljus bli en gnista av hopp för oss alla i en mörk tid.

”Nathanael frågade: `hur kan du känna mig? ´Jesus svarade: ` Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet´.” Joh 1:47-51

En vardagshändelse som vilken som helst – ett möte mellan två främmande människor i ett ockuperat land. I vår vardag identifierar vi varandra genom en mängd materiella koder: Språk, klädsel, blickar och rörelser är orsaksbundna avtryck av det liv och de samband som gjort våra identiteter tydliga.

De sociala rollerna mäter ut avståndet mellan oss – främlingskap eller klasstillhörighet, uteliggare eller miljardärson. Nathanael blev imponerad över Jesus förmåga att avläsa hans personlighet med en hastig blick och Jesus förklarar vad det var som skedde i deras möte. ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.” Det finns en kunskap utöver det synliga som inte kan reduceras till mätbar materia. Vår värld rymmer levande erfarenhet som inte orsakas av mekaniska lagar men ändå ryms i den materiella världen. Tänk om vi, genom att uppfatta världen som begränsad till matematiserbar materia, har krympt vår förmåga att uppfatta världens komplexa rikedom. 

Jesus identifierade Natanaels begränsade världsbild och vidgade hans föreställningsvärld med en utopisk bild: ”Jag säger er: Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över människosonen.” Det var säkert ingen bokstavlig beskrivning av någon kommande händelse utan en poetisk vision av en mycket större verklighet än den som präglade deras vardagliga möte. När Jesus fördjupar betydelsen av detta möte rymmer det en dimension av mänsklig erfarenhet som gäller oss alla.

I en värld där nyhetsflödet domineras av katastrofala väderfenomen och krigsförbrytelser törstar vi efter visioner som kan skapa nya utopier för vår mänskliga samlevnad.

Vi behöver höra politiker som uttrycker något annat än det övermodiga målet att själva erövra hela världen och hänvisar oss till åskådarläktaren utan någon aktiv roll. Vi är trots allt kapabla att tillsammans finna lösningar för en hållbar värld. 

Nu behöver vi påminna varandra om att vi är en del av mänskligheten och när flyktingströmmarna på nytt ökar vid våra gränser är det inte ett hot utan ett löfte och en möjlighet. Vi behöver inte välja mellan den självuppgivande medkänslan med alla lidande människor och den främlingsfientliga upptagenheten av rent privata angelägenheter som utesluter asylsökande flyktingar. Vårt moraliska engagemang kan utformas radikalt inom den begränsning som är vår. Mötet mellan Nathanael och Jesus fördjupar världsbilden så vi kan förenas i den samhörighet som går utöver det begränsade värdet av vad två människor kan åstadkomma. Vi kan förenas i en möjlig utopi där gränserna för gemenskap och nyskapande går utöver vår fantasis begränsning och vidgas till en värld där Guds änglar stiger upp och stiger ner över vårt möte. 

Bön: Gud hjälp oss att inte fastna i en egotrippad värld utan förenas med varandra i uppgiften att vara en del av din skapade mänsklighet.  

”…Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med…”Luk 10:38-42.

Jesus utvecklade ofta en övergripande systemkritik i sin undervisning. Detta kan vara irriterande för dem som tror sig upprätthålla systemet. Som Marta, som var fullt upptagen och stressad över allt som måste ordnas. På samma vis kan vi uppleva hur det i vår offentlighet finns en växande irritation över dem som vill peka på ett samband mellan miljöförstöringen och kapitalismen. Det är helt i sin ordning att värna om miljön men irriterande med den djupa systemkritik som är en nödvändig utgångspunkt för att ställa om det mänskliga samhället.

Jag minns hur tiden under det sena 1980-talet var berusad av marknadstro och avreglering – en triumftid för dem som trodde på kapitalismen som nyckeln till välstånd och frihet. I dag är denna tro omtvistad: Finanskriserna har ifrågasatt marknadens förmåga att sprida riskerna och fördela välståndet lika till alla. Somliga menar att girighet är orsaken till finanskrisen och att det skulle räcka om vi krävde större ansvarstagande av marknadens aktörer. Det är säkert nödvändigt men det hindrar inte att marknadens värderingar har brett ut sig till livsområden där de inte hör hemma. Vi behöver tänka över vilka värden som utplånas när detta händer. 

Vi måste fråga oss vilka saker som inte kan köpas för pengar. I ett samhälle där allting är till salu blir livet svårare för dem som inte har så mycket pengar att röra sig med. De senaste decennierna har varit särskilt svåra eftersom varufiering har gjort ojämlikheten mer kännbar för de fattiga och medelklassen. Marknadens värderingar kan mycket väl tränga undan andra värden som vi vill värna om. Vi behöver stanna till och fråga oss vad som är viktigast att försvara för att det goda samhället och det goda livet ska växa fram. 

Liksom Marta är vi alldeles för upptagna av allt vi ska ordna med. Vi behöver stanna till och reflektera över vad som bör prioriteras. Orden ”tänkte på” har här innebörden ”att vara dragen från centrum åt alla möjliga håll”. Att återvända till centrum och reflektera över vad som är viktigast är väl om något kyrkans främsta uppgift. Ta till exempel uttrycket, ”det nya normala” som har använts i sommar med avseende på översvämningar och värmeböljor

som tecken på den globala upphettningens effekter. Men det nya normala finns ännu inte i full skala. Det kommer att bli så först när de hittillsvarande utsläppen av växthusgaser har fått sina klimatologiska återverkningar. Ett betydande mått av upphettning och avsmältning  finns redan i systemet – det är utom vår kontroll. Det är morgondagens klimat vi nu måste rädda för våra barn och barnbarns skull.

Den vardagliga berättelsen om Jesus möte med Marta och Maria innehåller en uppfordrande varning. Stanna upp ett ögonblick och fundera över vad som är bäst och vad vi allra mest vill värna om. Tala med varandra om detta i studiecirklar, gudstjänster och politiska möten.

Unna dig ett ögonblick av eftertanke, en tyngdlös rast och ro, njut av vinden som smeker dina kinder och fjällbäckens klara vatten, av allt som blir omskött i det tysta. Unna dig att tro på någons omsorg och tryggheten du behöver.

Bön: Gud, vi överlämnar oss i dina händer och tar emot din skapande trygghet när vi söker mänsklighetens nya vägar.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12

Det dummaste jag vet är individualismen för vi är ju hela tiden beroende av alla andra på planeten. När någon blir misshandlad eller torterad är det en människa i mänsklighetens kropp som torteras – det är hela mänskligheten som kränks. Vi är disponerade för att leva i gemenskap, inte ensamma. Människan föds med en inre möjlighet att uppfatta sig själv som del av en större enhet, en mänsklighet. Denna sommar blir vi hela tiden påminda om hur vår gemensamma natur binder oss samman. Det är vår kultur och våra gemensamma beteenden som skapat och fortsätter skapa värmeböljor, översvämningar, bränder, tyfoner och skyfall. När naturen slår på dessa varningsklockor mot vår hejdlösa exploatering missgynnas stora delar av mänskligheten, men för eller senare kommer det att drabba oss alla. Vi är också dåligt skyddade mot ond bråd död, ett faktum som blev tydligt under pandemin som därför skördade onödiga offer. Vi har ännu inte förstått att vi måste göra för andra vad vi vill att de skall göra för oss.

Det viktigaste i den kristna etiken är inte makt eller rikedom utan det vi kallar liv. Detta liv är det förkroppsligade sambandet: Jordens topografi, människor, djur och fauna som upprätthåller planetens fortlevnad. Vad vi gör mot en av de minsta påverkar allt liv i naturen och den universella gemenskap som vi är en del av. Men denna helhet försvinner i samma stund vi försöker dela upp den i partikulära intressen som kön, raser, traditioner eller klaner. Vi ser det i dagens Europa där en glidande utveckling mot auktoritär och nationalistisk politik fördjupar orättvisor och försvårar flyktingmottagandet. 

Diplomaten Jan Eliasson beskriver utvecklingen: ”Invandring har blivit en syndabock för mycket som gått fel i samhället. Det politiska livet har låtit detta ske utan ordentlig analys. Sverige skulle stanna utan invandrare. De förtjänar respekt. Många är stolta nya svenskar. Dags på bred front säga Nej till främlingsfientlighet.” 

Det är inte ”invandrarna” som dikat ur våtmarkerna, asfalterat åkermark och förorenat luften med jetplan fyllda med semesterfirare i dyrbara flygstolar. Det är våra egna konsumtionsvanor som göder vattnet så att cyanobakterierna förgiftar haven. Allt detta har vi gjort själva. Däremot har människor från andra kulturer lärt oss att man kan leva enkelt, driva pizzerior och närbutiker med låga priser och att mänskligheten rymmer en mångfald av traditioner och uttryck för gudsdyrkan.

När Jesus uppmanar oss till medkänsla och mänsklig samhörighet finns det skäl att påminna oss om hur vi i Sverige behandlar vår nästa när hen kommer som flykting undan krig och svält. Som Jesu efterföljare har vi anledning att ompröva våra individualistiska ideal och protestera mot återvandringspolitik, asylförvaring i afrikanska länder och minskat stöd för asylsökande. Det finns skäl till att plocka fram Paulus brev till Romarna som en ledtråd till ett annat förhållningssätt: ”Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.”

Bön: Förlåt oss Gud för vår invandringspolitik och hjälp oss att visa våra flyktingar kärlek och omsorg.

”De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat… Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” Matt 23:1-12

Jesus ägnar sig åt religionskritik: Han granskar den egna religionens praxis och är djupt kritisk. Men i vår tid har vi kanske glömt hur viktigt det är att granska vår egen tro. Dagens teologi måste fungera i dialog med omvärldens svåra utmaningar, till exempel de perspektiv som fyller sociala medier och kulturella plattformar. 

Den centrala uppgiften är att upptäcka den ”kristna” dimensionen i det som inte uttryckligen äger en kristen identitet, en Gud förklädd. Den kristna läran innehåller inget facit på varje tids livsfrågor men kanske de teologiska traditionerna kan bibringa nya dimensioner åt den politiska och livsåskådningsmässiga tolkningen av vår föreställningsvärld. I vår tid när materialismen bortförklarar den dolda sidan av världens liv kan religionernas mystik ge oss nya möjligheter till en fördjupad tolkning av civilisationen. 

Jesus var kritisk mot de samtida religionsutövarna när de ville framstå som goda istället för att vara de andras tjänare. Vår tids ledare och influensers skaffar sig inte breda böneremsor och stora manteltofsar men det är attraktivt för dem att bli avundsvärda genom att skaffa sig stora SUVar och flyga till avlägsna turistmål.

Det är mindre attraktivt med en teologi som förhindrar negativa klimatförändringar genom att förorda ett enklare liv. När det politiska etablissemanget förskjuter ansvaret för klimatet till andra länder lägger de bördorna på andras axlar. ”Men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” Genom att vara restriktiva i migrationspolitiken avleder politikerna uppmärksamheten från social ojämlikhet och det fossildrivna överflödet. Blaise Pascal, den franske 1600-tals filosofen, beskrev hur man satte solidaritet och omfördelning ur spel genom polisiära åtgärder: ”Efter att ha varit oförmögna att stärka rättvisan har vi rättfärdigat makten”.

Jesus klandrar dem som ”säger ett och gör ett annat” Det är skillnad att ”ha” en tro och att ”göra”. Att ”göra en teologi” som öppet redovisar teologiska motiveringar för att förändra det sociala och politiska systemet påverkar mitt sätt att betrakta bristen på rättvisa och min syn på klimatförändringarna. Vi vet inte om Karl Marx var påverkad av sin judiska bakgrund när han drömde om det klasslösa samhället eller om Adam Smith trodde på någon slags gudomlig disposition som han kallade ”den osynliga handen”. Men båda teorierna förlitade sig på en självgående mekanism när de fullbordats. 

För Jesus fanns dock ingen lagbunden samhällsutveckling. Möjligheten till det goda livet låg i människornas pågående handlingar – den av Gud skapade mänskliga dispositionen att av fri vilja tjäna sin nästa. Däri ligger möjligheten att leva i en solidarisk relation till varandra som en enad mänsklighet. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Bön: Hjälp oss Gud att använda vår frihet till  satt tjäna varandra i tro på din kärlek.

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Luk 6:36-42

  (2/7 4:e söndagen efter trefaldighet.) 

Det finns en samstämmighet mellan Gud och människa – Jesus blottlägger en gudomlig disposition i varje människa som gör att vi kan vara barmhärtiga. Min barndom färgades av en självklar religiositet som sällan åberopades men som påverkade relationerna till andra människor. Min mor var präglad av känslan av underlägsenhet från torpstugans beroende av herrgårdsfolket, men detta vägdes upp av den frireligiösa känslan av utvaldhet. Jag förstod aldrig väckelsens behov av personlig frälsning men jag ärvde min mors djupa tillit. För mej handlade min gudstro om religionens djupa rottrådar in i människans inre och hennes sätt att existera i den yttre världen. I vardagsmoralen gestaltades den religiösa erfarenheten och den sökte sig in i de mest undanskymda av själens skrymslen långt bortom de vedertagna religiösa formerna för kristen tro. Som för Augustinus letade sig den religiösa erfarenheten utifrån och in i mej. Jag hade med mej den frikyrkliga traditionens trygghet i mina egna erfarenheter av den existentiella ångest som ansvaret för livet vållar. Traditionen blev min utgångspunkt för att lära känna den mystika närvaro varifrån tryggheten utgår och universellt liv uppenbaras.

Steget från denna universella delaktighet till politiskt engagemang är inte långt. Söndagsskolans berättelser om människorna i Turkmenistan och missionärens intressanta föremål från en annan kultur satte upp varpen till min internationaliserade gudsupplevelse. Guds barmhärtighet var inte en genväg för individuell befrielse från ångest utan en global gemenskap av mänskligt liv. Jag skriver om dessa erfarenheter för de gav mej då och ger mej nu ett självklart förhållande till vår tidsålder som innehåller klimatförändringar och eskalerande artdöd. Den kristna kallelsen har för mig aldrig handlat enbart om personlig frälsning utan om människans plats på jorden. Den allt för höga sommarvärmen, skogsbränderna och de smältande isarna i Antarktis är existentiella utmaningar som väcker frågor om Gud och om vilka vi är i förhållande till alla andra. Vad betyder det att vara barmhärtig och finns det en relation till något som är större än oss själva, som vi kan knyta an till när klimatångesten kramar våra själar?

Som svar på denna fråga lanserade Teologerna KG Hammar och Petra Carlsson ”den åttonde dagen” som begrepp och livsstil. Den ”åttonde dagen” är ett gammalt judiskt-kristet begrepp som öppnar världen för en framtid bortom den vi lever i nu. Den är en vision om en annan värld, mitt i vår verklighet. En framtid som knyter an till messianismen och talet om Guds rike. Det är ett kristet förhållningssätt som bryter med de apokalyptiska undergångsstämningar som förlamar vår handlingskraft. Det ger hopp om en förändring och om att vi kan påbörja den i våra liv nu. Vi är inte ensamma om att vilja leva så, också i de andra finns en längtan, som efter en sval sommarmorgon, som försmak av vad ett annat liv kan innebära. Det innebär att kasta grus i det maskineri som överskrider planetens gränser och att bryta med den oreglerade kapitalismens konsumtionsslaveri. Det innebär att vi kan börja omställningen i våra egna liv och visa barmhärtighet istället för att döma andra. 

Nu går vi in i semestertider och söker utforma en klimatvänlig livsform medan vi njuter av varandras vilja att ta ansvar för naturens rop på hjälp. Livsglädje är också ansvarets glädje och barmhärtighetens djupa livsform på den åttonde dagen.

Bön: Tack Gud för tjänandets glädje och din ropande röst i vårt innersta.

Nu under sommarmånaderna tar vi semester: Arne, som har idéerna och Anna som korrekturläser. Vi önskar alla läsare en god sommar!

Jesus levde som jude i en tid när den hebreiska bibeln, med sitt rättvisepatos och sina messianska drömmar, förminskade det romerska imperiets totala makt över sinnena. ”Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.” De romerska soldaterna fanns där med sina stridsmunderingar och maktdemonstrationer men drömmarna fanns där också. Jesus såg bortom maktens ömkliga hot. Han anade rättfärdigheten i den kärleksfulla samhörigheten mellan människor som lyssnar på en annan röst än maktens. Hellre än att underkasta sej de romerska soldaternas krigshot hoppades han på en fredsfurste som skulle låta ljuset från en annan värld bryta in. Detta var till synes ”dåraktigt” som Paulus uttryckte det i sitt brev till korintierna.

När Jesus talar om vad som behöver läkas i en sjuk tid så tror jag inte han menar enskilda misstag som vi människor gör oss skyldiga till. Inte heller handlar det om de provisoriska världsbilder som vi håller oss med. Våra teorier och världsbilder förändras ju hela tiden och blir till nya saltstoder och nya horisonter i en ständig rörelse. Det är i den totala pågående förändringen av självbevarande liv som hoppet kan rymmas. För att de inre dispositionerna av kärlek ska leva måste våldsmaktens dominans få mindre utrymme i människornas världsbild. ”Ej för de starka i världen men för de svaga… är Gud på jorden vandrar han förklädd”. Som när Elia såg att bäcken i Kerits bäckravin sinade och fick rådet av Gud att vända sig till en änka i Sarefat för att få hjälp. Hon hade bara en handfull mjöl och lite olja i en kruka. Änkan delade med sig av mjölet och oljan och hennes mjöl tog inte slut och oljan i krukan räckte, alldeles som Herren hade sagt till Elia. I Jesus världsbild var det inte maktens vapentillgångar som rymde hoppet – det fanns i berättelserna om naturen där korparna försåg Elia med mat och en änka gav honom bröd, hur fattig hon än var. 

Att sätta sin lit till den bestående orättvisa samhällsordningen och att befästa det rådande förtrycket är som att simma i en damm när den är på väg att frysa igen. Först uppstår isolerade isfläckar som sedan knyts samman och blir till flak, till slut är hela dammen täckt och frusen till botten. Det liknar vårt Europa där nationalismen fryser solidariteten mellan människor och visar bort flyktingar. Just nu stelnar den stora omställningen mot ett fossilfritt samhälle och den gröna förändringen skjuts på framtiden för att nationalismen permanentar historiska stater till bestående ideal. I världen byggs samtidigt nya militärallianser som utvecklar sin utplåningsarsenal. Visst är det konstigt att det finns människor som tror att dessa potemkinkulisser ska rädda vår planet. 

Vårt hopp finns inte i denna nationalistiska världsordning utan i rörelsen och i det ständiga nyskapandet. Alternativet för att rädda planeten är medmänsklighet och minskad klimatpåverkan och att vi harmonierar mänskligt liv med naturen i solidaritet med varandra. Det är inte de friska som behöver läkare men de som tror sig vara friska behöver sjukdomsinsikt för att söka hjälp. Medicinen mot vår egoistiska trygghetssjuka finns hos en fattig änka som delar med sig av sitt mjöl och i en natur där korparna förser profeten med mat. Hjälpen finns där mitt i förändringen och i språnget mot något nytt.

Bön: Gud hjälp oss att tro på ett rike där rättfärdighet och fred råder och där gränserna finns för att skydda de som flyr. Amen