”…Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig….” Joh 20: 1-18

Där står Petrus och stirrar på bindlarna och huvudduken med minnet från Golgata som ett öppet sår och saknaden av vännen som fantomvärk i själen. ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.”  

”Skriftens ord” syftar på den hebreiska boksamlingen som berättade om Jahve, den ende Guden som skulle låta Messias framträda i människans historia och komma med ett nytt hopp. Lärjungarna hade trott att Jesus var den som skulle komma och nu stod de där vid en tom grav. Besvikelsen måste varit monumental. Vi står också där och har heller inget annat än skriftens ord att förlita oss på men för oss handlar det inte bara om de hebreiska texterna utan också om Nya testamentet. Där finns skildringen av Maria vid graven som vänder sig om och hör Jesus säga sitt ”Maria” på ett sådant sätt att hon känner igen honom. Där i Marias tro börjar berättelsen om fortsättningen av det liv som vi trodde upphörde med dödens brutala slut. I kropparna bor subjektet som älskar, tror och tvivlar. Jag tror det är så att kroppen bär på en hemlighet om ett fortsatt liv ­som vi aldrig kan veta något om.

Vi kan nu förstå att världen är mycket större än vårt medvetande och vår erfarenhet. I det allmänna medvetandet förknippas till exempel svampar framförallt med sina fruktkroppar, men precis som växters frukter bara är en del av en mycket större helhet har svamparna ett liv bortom det vi känner till som svampkroppar: Sitt mest utbredda tillstånd har svamparna i ett nätverk av celler i mycel som kan förstås som en process snarare än ett ting. På samma sätt är det liv som vi är en del av kanske större än vårt medvetande och vår erfarenhet.

När vi i dag läser texterna om den tomma graven och bindlarna som låg där har vi ingen ny empirisk kunskap att luta oss mot. Vi har de texter lärjungarna hade och sedan deras berättelser om möten med Jesus. Vi får ta erfarenhet i bred mening, snarare än vetenskapliga fakta, som utgångspunkt för att förstå texterna. Det kan vara människors berättelser och upplevelser, livet hos växter, djur och mikrober liksom historiska händelser.

Västerländskt tänkande har oftast givit företräde åt det empiriskt iakttagbara framför det potentiellt möjliga. Mänskligt liv har behandlats som någonting redan färdiguttryckt och fastslaget. Men inför Jesus uppståndelse behöver vi nu mobilisera de ofullbordade potentialerna i det mänskliga livet. Det finns en underförstådd berättelse i de heliga skrifterna som handlar om gränsöverskridande krafter av tillit och kärlek i ljuset av det liv som besegrar döden. 

Hur förhåller det sig med alla de nyupptäckter av livets uttryck som aktualiseras i vår ständigt växande kunskapshorisont – kommer den att förändra vår individualistiska och materialistiskt begränsade världsbild? Varför ska vi nöja oss med att leva i den avgränsade syn på livet som vår naturvetenskapliga världsbild utgör? Vi uppfattar världen genom betydelser och representationer som associerar till vår empiriska kunskap om världen och har svårt att tänka utanför denna kontext. När vi  granskar vår omvärldsbeskrivning kritiskt kan vi ta oss ur den mätbara världens inskränkningar och vara beredda att upptäcka nya visioner av en jämlik och likvärdig mänsklighet. Vi behöver de gränsöverskridande berättelserna om Jesus uppståndelse för att våga rikta blicken bortom vår kunskaps och erfarenhets gränser ”Saliga äro de som inte har sett men ändå tro” 

Bön: Gud befria oss till handling som lösgör uppståndelsens nyskapande krafter i världen.

…När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd…” Luk 1: 44-55.

Detta är Elisabets spontana utrop när hon mötte Maria som väntade det barn hon gav namnet Jesus. Kyrkoårets texter går förbi denna vackra bild och erbjuder två alternativa texter, en som handlar om hur graviditeten hade uppkommit och en som innehåller Marias lovsång. Men varför inte ta med Elisabets utrop av förundran. Förundran är nog en av de fina egenskaper som vi tappat bort och det präglar också Marias reaktion: ”Jag har ju aldrig haft någon man…” utbrister Maria när ängeln berättar att hon ska bli havande och föda en son. Jesus blir sedan adopterad och Josef hennes man är den manliga garanten för Marias heder. 

Josefs släkttavla, som Matteus inleder evangeliet med, berättar om många andra kvinnors utsatthet. Tamar vars svärfar tog henne för prostituerad och beordrade att hon skulle brännas innan han förstod att han själv var förövaren och att hon bar på hans eget barn. Då lät han henne leva. Rachav skulle kunna berätta för Maria hur det var att leva som prostituerad och när Ruts israeliske man dog var hon både sårbar och utlämnad.

 Det är ingen småborgerlig idyll med gifta kvinnor och män som Marias släkttavla berättar om. Det är en utsatt skara prostituerade och otrogna hustrur. Vi kan läsa om kvinnornas utsatthet och gränsöverskridande som en blodröd tråd i det dramatiska släktträd som leder fram till ”Jesus som kallas Kristus”. Han som skulle bli världens frälsare har ett släktträd där många kvinnor varit utnyttjade och som själva brutit mot tidens ideal och moral. Det är i denna tillhörighet som den gravida Maria ”funnit nåd inför Gud”. ”Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Det är uppenbart att Gud inte låter sig hindras av en småborgerlig moralism. Men att kvinnorna i den bibliska berättelsen får bära en tung börda på grund av manlig maktutövning är tydligt. Men det är också just genom dem Gud uppenbarar sin vilja i trots mot den mansdominerande kulturen. Den vackra berättelsen om barnet som spritter till i Elisabets mage när hon möter Maria påminner om ytterligare en ny sida av vår begränsande världsbild. Kroppens egen materia rymmer ett eget liv som reagerar på livets helighet.  

Tron på förnuftet och vetenskapen förminskade vår diskurs till materialism och reduktionism: verklighetens inre dimension reducerades till sin yttre objektiva motsvarighet. Man började beskriva världen och människan som en AI- maskin som fungerar efter givna naturlagar. Världen sågs som deterministisk och reducerbar ned till sina sista beståndsdelar. Detsamma gällde människan. Men i en maskin sparkar inga foster till av fröjd. Känsla och andlighet har nedvärderats. Det är dags att byta ut maskinmetaforen för mänskligt liv mot en bredare erfarenhet. I en sådan metafor måste medvetandet få en central och betydelsefull del av vår verklighetsbeskrivning där också heligheten kan rymmas. Kanske är det så att heligheten ligger just i det annorlunda det som i världen blev förtryckt och utrangerat? Kanske är helighetens förändrande kraft det som kan bidra till att bryta förtryckande normer, det som kan bana väg för en värld där det som nu finns i marginalen får stå i centrum – en värld där den siste får bli den förste.

Bön: Gud du som utvalde heliga Maria till bärare av dig själv och lät ett mänskligt foster vittna om livets under, vidga vår tro så att vi kan möta dig i materiens djup. Amen.

”…Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp…” Mark 9:14-32

Denna berättelse är en av många där Jesus hjälper en människa i stor nöd. Den utgår från den tidens föreställningar om sjukdomar och deras orsaker. Vi skulle nog beskriva pojkens tillstånd som ett epilepsi-anfall snarare än att han var drabbad av en ”stum ande”. Men det centrala i texten är inte diagnosen eller Jesus som medicinsk botgörare: Hans uppgift i världen är att visa vad Gud är. Därför är det Jesus omsorg om den drabbade pojken som är centralt.

Både Jesus reaktion och förälderns uppfattning om pojkens sjukdom var givetvis ett uttryck för den tidens erfarenheter av denna sjukdom och deras försök att förstå den. Vi som lever nu har en bredare och djupare förståelse av kroppens reaktioner utifrån våra mångåriga naturvetenskapliga och medicinska rön. Men detta förminskar inte textens omskakande budskap om att det finns en djupt liggande generell omsorg som Jesus representerar i sin vilja att hjälpa. Vi ser den också i vår tids mobilisering av människor som hjälper till vid naturkatastrofer. Jesus irriterar sig samtidigt på likgiltigheten och oförmågan hos lärjungarna. ”Hur länge måste jag stå ut med er?”

Vi har kanske svårt att förstå den tidens medicinska diagnoser när vi läser texten. Med all rätt kan vi känna stolthet över den fantastiska kunskap om kroppen och dess sjukdomar som vi har tillägnat oss. Men det ger oss inte en överlägsenhet så vi kan förstå livets djupaste mysterium. Riskerar inte det moderna kritiska förnuftet, som hjälpt oss att avslöja naturvetenskapliga och religiösa auktoriteter, att inskränka tankens frihet? Kanske övermodet i den naturvetenskapliga kunskapssynen i sin tur blir inskränkande och  exkluderande inför mystika erfarenheter av Gudomlig karaktär. 

Jag tror det finns ett  utrymme i vår moderna materialism som kan rymma en förståelse av mystiken i vår mänskliga tradition. Detta utrymme innebär dock ingen acceptans för fundamentalism och sekteristiska föreställningar. Vi kan sluta söka efter orubbliga fundament till vår religiösa tro, de var i första hand en anpassning till en mekanistisk världsbild. Planeten jordens liv såväl som kosmos är i ständig förändring. Alltså kan vi inte finna Gud i orubbliga fundament utan mitt i livets förändringsprocess. Kanske vi ska söka efter ”tecken” på Guds närvaro mitt i livets materiella mysterium? Istället för att söka tröst i tvärsäker dogmatik får vi vända oss till varandra och lyssna på den andres erfarenhet av tillit i förhållande till livets utmaningar. 

När vi tolkar berättelsen om Jesus och den sjuka pojken kan vi se den på olika sätt. Antingen kan vi tro att den innehåller historiska fakta oberoende av skillnaden mellan den tidens och vår tids upplevelse av till exempel sjukdom eller så kan vi betrakta den som ett symboliskt uttryck för djupare moraliska och existentiella sanningar. En tredje tolkning kan göras utifrån Yaleteologen Hans Fries som hävdar att texterna måste förstås som ”texter”. Det innebär att meningen kan sökas i den historia som berättas, i interaktionen mellan karaktärer och händelser i texten. På samma sätt som vi söker tecken på Guds närvaro i vår samtids historia söker vi efter dessa tecken i texten. Där är inga givna fundament eller auktoritära dogmer nödvändiga och Guds vilja, liksom textens mening, går att finna i den verklighet som texten beskriver.

Bön: Tack Gud för att du inte överger oss utan möter oss i den vardag som är våra liv. Amen 

”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan…” Mark 1:12-13

Prövningens stund är temat för denna söndag. I texten står det att det var Satan som satte Jesus på prov. Jag vet inte vad Markus menar med Satan men helt klart var det inte Gud han menade. Vem var det då som satte honom på prov? Någon Satan i betydelsen personlig maktutövare tror jag inte på. Kanske frågan är fel ställd: När vi säger ”vem” så syftar det på någon som med avsikt prövar en annan, vilket ger oss rätt att ställa den som prövar till svars. Men en prövning kan också associeras med en påfrestning och då söker vi inte efter någon som avsiktligt skapar denna. Påfrestningar sker och vi behöver skaffa oss beredskap för att möta dem. Jag tror att det var en sådan beredskap Jesus utvecklade genom att vistas i öknen i fyrtio dagar.

Men frågan om påfrestningarnas orsaker lämnar mej inte. När jag skriver detta strömmar namnen på tidigare okända städer och byar i Turkiet och Syrien förbi genom nyhetsprogrammen. Ebistan, Kahramanmaras, Harem, Pazarcick – tätorter förvandlade till grushögar och gravplatser. 50 000 döda hittills. Jordbävningen är en naturkatastrof av historiska mått där frågan om det finns en barmhärtig Gud tränger sig på. Katastrofen ställer frågor till oss om vår tro men också om vilka vi är och var Gud fanns när katastrofen inträffade. Naturkatastrofer inträffar utan avsikt och vi behöver skaffa oss beredskap att möta dem. Beredskap att möta jordbävningar sker med byggnadstekniskt kunnande och organisation av gemensamt ansvar. 

Det kristna svaret är formulerat på ett kors, en Gud som är närvarande med oss i lidandet. Jesus ställer samma frågor som vi gör när han citerar psaltarpsalmen 22 ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”.Katastrofen avslöjar vår hjälplöshet men visar också på två andra sidor av den verklighet som katastrofen utgör. Den ena uppenbarar en mänsklig beredskap till solidaritet och önskan om att rädda liv: Hjälparbetare och frivilliga från hela världen gräver i rasmassorna för att hjälpa de skadade och instängda människorna. De uppträder som en enad mänsklighet i förhållande till varandra. Den andra sidan avslöjar byggfusk och cynisk hjärtlöshet genom att någon låtit byggherrar köpa sig fria från sitt ansvar att följa byggregler i jordbävningshotade områden. I Jesus erfarenheter från öknen frestades han att själv skaffa sig bröd och makt istället för att följa Guds vilja till gemensamt ansvar för världen.

Prövningens stund är nu. Vi befinner oss i en värld där det ekonomiska och politiska systemet skapat en utsatthet för människor som drabbas av naturkatastrofer. Professor Johan Rockström har tillsammans med kollegor skrivit boken ”En jord för alla” där de redogör för ett forskningsprojekt som visar att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Flera tippningspunkter där klimatet inte går att vända tillbaka är på väg att passeras. De har också identifierat fem vändpunkter som skulle möjliggöra välstånd för alla på planeten, men det är bråttom och kräver förändringar nu. 

Katastrofen i Turkiet avslöjar vilket val vi människor har. Vi har vilja och förmåga att lindra varandras nöd och vi har kunskaper att mildra effekterna av kommande katastrofer. Men då behöver vi förändra det ekonomiska och politiska systemet från ”vinnaren tar allt”– kapitalismen” till ”En jord för alla – ekonomi”. Det är en praktisk utmaning för ett liv i kärlek och katastrofen kan vara varningsropet som väcker oss till handling. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun”.

Bön: Gud låt Jesus ord om att älska varandra hjälpa oss att söka efter ”en jord för alla”! 

• …Jesus från Nasaret i Galileen…” Markus 1:9-1

• Får jag presentera Jesus, som var från Nasaret i Galileen, märkvärdigare än så var det inte. När den här unge mannen kom till Johannes, som predikade bot och bättring vid Jordanflodens strand, lät han sig döpas. Han var alltså en ung människa som i sitt inre hade  en vilja att leva nära Gud. När han efter dopet klev upp ur vattnet upplevde han att han var utvald av Gud. Han bar då på en vision av Guds rike, den som skulle bli hans centrala tema i mötet med andra människor.Jesus förkunnelse om Guds rike är något mycket mer än en idé som i ett tillfälligt historiskt ögonblick känns relevant. Den är ett uttryck för generativiteten, överförandet av en inre disposition mellan generationer av människor och Gud. Hos Jesus kommer den till uttryck i den historiska utsträckningen av Guds oändliga generativa kraft och dess syfte att förvandla mänskligheten till Guds avbild. Men Kristi kropp styrs inte av en suverän och allsmäktig Gud på avstånd från vanligt folk. Jesus är vanlig människa som i fruktan för döden bad Gud att slippa avrättas på korset. ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig…”( 1917 års översättning) Kroppen är människans praktiska och konkreta förhållande till andra människor och till det gudomliga, inte bara en biologisk och medicinsk verklighet. Våra kroppar och sociala liv som människor förfuskas i vår individualiserade omvärld. Därför är nattvardsfirandet som gemenskapsmåltid en av vår tids viktigaste liturgier. Där förkunnas vår samhörighet med varandra och med Gud. Den påminner oss också om den generativa kraft som genom en gemensam Gudstillhörighet gör oss till en mänsklighet.I det perspektivet är frälsningen social och kroppslig, inte en privat historia mellan Gud och själen som den blivit i trosrörelsens tradition. Själva syftet med frälsningen är att Gud skall återställa människosläktets enhet. Som professor Ola Sigurdsson skriver: ”Människans synd består i att hon bryter med Gud, men detta uppbrott från Gud är på samma gång ett sönderfall av människosläktets enhet.” Synd kan konkretiseras i enskilda handlingar men består alltid i ett brott mot den enhet som Gud vill skapa mellan människor. Den klimatkris som mänskligheten gemensamt upplever kan inte lösas utan en social jämlikhet och fördjupad samhörighet. Det är den vision som i Jesus förkunnelse omtalas som Guds rike och den är en utmaning för det allt mer individualiserade samhället.Liturgin i nattvarden är alltså inte bara en ensidigt pedagogisk process utan ett sätt att konkretisera en rättvis och lika fördelning av skapelsens gåvor. På samma sätt som Jesus med sin kropp och sitt liv visade Guds vilja så är nattvarden primärt inte en förkunnelse om Gud utan en kommunikation med Gud själv, en handling som förkroppsligar människans relation med Gud och varandra.
• Bön: Tack Gud för de myriader av tankepartiklar genom vilka vi söker dig och för den allt omfattande kärlek som likt ett kosmiskt hölje omsluter oss alla. Amen.