”…Jag är den gode herden och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern…”Joh  10:11-17

Detta är en vacker bild av de mänskliga villkoren. Bilden illustrerar det ärkebiskop Antje Jackelén beskriver i sin påskartikel i Svenska Dagbladet. Hon skriver: ”Människolivets signum är detta fyrdimensionella nät av sammanhang. Gud, skapelsen, medmänniskan, jaget – så är den bibliska ordningsföljden.” Genom bilden av en fårskock lyckades Johannes beskriva denna bibliska ordningsföljd. Det finns en lyhörd relation mellan fadern, den gode herden och fåren. Ibland beskrivs denna relation i form av underkastelse inför en diktatorisk fader som med allsmäktig dominans skapar fruktan och lydnad, men då missar man den intima närhet som ordet ”känner” representerar. Den där möjligheten att inifrån känna igen herdens röst tillkommer inte bara fåren i den egna fållan utan också andra som kan lyssna till hans röst. Det är igenkännandet som håller samman flocken.

I en värld som lärt sig förakta det kollektiva beroendet, delaktigheten i en skapande gemenskap och som bortser från rikedomen i att försaka för andra, öppnar sig ensamhetens tystnad. Det blir en individualistisk ökenvandring utanför den sammanhållande gemenskapen. Förmågan att lyssna efter den gemensamma röst som är mänsklighetens starkaste band förutsätter en trohet både mot det egna jaget och den gemensamma grunden. Det finns i djupet av skapelseordningen ett ständigt gensvar av överflödig kärlek som hela tiden återupprättar liv. Den erbjuder oss att leva i det befriande och gemenskapsskapande sammanhang som den bibliska ordningsföljden beskriver Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget.

När vi missar någon av dessa relationer så haltar utvecklingen och obalansen tilltar ända in i förödande krigshandlingar. Det ryska överfallet på Ukraina har åter förändrat verkligheten och förutsättningarna att leva i samförstånd över nationsgränserna. Föreställningarna om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete var lika naiva som närsynta. Det var inte så världen under det kalla kriget såg ut, en tydlig obalans dominerade istället världsordningen. Den präglades av en ständig kamp om marknader, resurser och makt med upprustning och ständiga krigshot, stay-behind-organisationer, säkerhetspoliser och terroriströrelser som följd. Även i vårt land förnekades obalansen mellan hänsyn till skapelsen, medmänniskan och jaget och det offentliga samtalet slog dövörat till för alla aspekter som närmade sig krigets bakomliggande orsaker. Nu griper rädslan reflexmässigt efter mer vapen och ökad militarisering med historiskt höjda rustningskostnader. Men är verkligen lösningen att lämna över framtiden till militärallianser och vapenlobbyister i en värld där kärnvapen ligger i vågskålen för mänsklighetens överlevnad?

I bilden av en fårahjord, en sammanhållen mänsklighet, finns det bibliska perspektivet med Gud, skapelsen, medmänniskan och jaget som ett svar på den moderna ordningens brist på sammanhang. I en värld som vänder ryggen till medmänsklighet, lider under miljöförstöringens och klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser, behöver vi lägga örat till marken och lyssna på den röst som återkallar oss till en levande skapelseordning. ”Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående…”

Bön: Tack Gud för att vi kan höra din röst genom skapelsens ordning och dela din vilja att återuppbygga trasiga relationer med ansvar för varandra och skapelsens förutsättningar. Amen.

”…Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon….”Matt 12: 1-12

Jag tänker att Jesus berättelse om vingården inte handlar om kommunal- eller europapolitik utom om något mycket större och djupare. Jesus hämtar sin inspiration ur en psaltarpsalm där texten beskriver ett litet folks kamp för sin överlevnad: ”Israel som drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land…”. När ”fienden kringrände mig som en bisvärm” så fanns inget annat val än att nedkämpa dem och låta dem ”slockna som eld i törne”. I det korta perspektivet är valmöjligheten för den angripne reducerad till väpnat motstånd eller död, men i bibeltexten finns också en på lång sikt mer omfattande vision som vi ännu inte förverkligat, men som blir allt mer nödvändig ju längre tiden går.

Liknelsen om vingården slutar med orden om hörnstenen och den beskrivs, också för vår tid, som en gemensam mänsklig grund som handlar om något annat än hot, stridsvagnar  och kärnvapenstridsspetsar. Vad rustningsindustrin kan åstadkomma är allt annat än fred och samlevnad – våld skapar bara förödelse och död. Putin hotar med kärnvapenkrig och avskräcker oss därmed från att visa solidaritet med ett grannland. Terrorbalansen som ska hindra avgränsade krig från att eskalera till världskrig blir nu i stället ett hot.  Kapprustningsindustri tillsammans med pandemier och klimatkris hotar en rättvis fred och planetens överlevnad. Vår civilisation har misslyckats med att skapa framtidshopp och trygghet i världen.

Den vingård Jesus anspelar på har inte sina gränser vid några ”passkontroller” utan är världsvid liksom den som psalmisten beskriver ”Prisa Herren, alla folk, lova honom alla länder….” Det är samma vingård som i klimatkrisen benämns som planetarisk, dvs som inte bara rymmer det globala perspektivet utan sträcker sig bortom den nu kända världen. Detta perspektiv ger oss möjlighet att söka efter ännu ej utformade mänskliga relationer. Som professor Elena Namli i en radioessä formulerade frågan: ”Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt?” Kan vi föra en global dialog om samhällsordningen utan att utgå ifrån att just vi har rätt? I Ukrainakrisen framstår detta dilemma som tydligare än någonsin: Den ryska presidentens nationalistiska övertygelse, med stöd i den ryskortodoxa kyrkan, triumferar över det ukrainska ledarskapets värderingar om demokrati och kapitalism. Triumfalismen skapar parter som är övertygade om att deras uppfattning är den rätta och den sanna. Därför har de rätt att betrakta motpartens övertygelse som underlägsen. Då återstår i det korta perspektivet bara för den angripne att kämpa för sin överlevnad.

Men det finns ett längre perspektiv på vingårdens ordning som innehåller en nödvändig självkritik för alla parter och inbjuder till nya lösningar. Klimatkrisen har visat att svagheten i både auktoritära och demokratiska samhällsordningar gör en global dialog om förändring nödvändig. Ett embryo till detta har vi sett i de trevande försöken till en global samordning under pandemin. Om vi tror oss redan ha uppnått, eller nästan ha uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger över alla andra samhällsordningar finns svaga incitament för att sträcka oss mot den andre för att söka nya lösningar. Men om vi inser att vi lever i en värld under ständig förändring kanske vi kan förstå att vad vi än företar oss måste det ständigt omarbetas av de som kommer efter oss. Vi är en del av en skapande värld och representerar levande organismer som kontinuerligt gör om sig själva. Vi har möjlighet att som mänsklighet utveckla ett nytt sätt att bevara allt liv och skapa en ordning i vingården som bygger på den hörnsten vingårdens herre har utsett. Där är det solidariteten med de svagaste som är Herre och inte terrorbalansen.

Bön: Gud låt oss finna den hörnsten som du givit oss för att bygga våra framtid relationer till dig och varandra. Amen.

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket…Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Matt 16:21-23

Nej, lärjungarna fattade inte vad Jesus menade när han talade om att han måste lida och dö och Petrus var en av dem som visade att han inte förstått. Vi, nutida lärjungar, tror oss kanske förstå bättre än Petrus. Men vi har ju bara traditionen efter Petrus och några andra lärjungars tolkning av detta händelseförlopp att grunda vår tro på: En människa vid namn Jesus fångas in av religionens skriftlärde och ockupationsmakten avrättar honom. Han försvinner från sin grav och lärjungarna berättar att de tycker sig ha mött honom levande efter ett antal dagar.

Matteus börjar berättelsen om Jesus lidande och död med orden ”Från den tiden…”. Och samma ord använder Matteus när han berättar om den period i Jesus liv som präglades av budskapet om att ”Himmelriket är nära…”. Dessa två perspektiv är sammanvävda i Jesus liv, ett med rötter i vår närhet och ett bortom vårt vetande och vår död. Kristen tro innebär dubbla perspektiv, dels en utmaning att upptäcka himmelriket i vår närhet och dels ett hopp som sträcker sig bortom vår och lärjungarnas erfarenhet.

Utmaningen är att söka himmelrikets frid i den närhet som är vår. Just nu präglas vår närhet och samtiden av ännu ett krig. Det är vad vi brukar tala om som ett assymetriskt krig där ett övermäktigt imperium anfaller en mindre nation. Vi har sett det förr till exempel i Vietnam, Tjetjenien, Chile, Irak, Östtimor och nu i Ukraina. Exemplen är många men det är också imperiernas fall: Ända sedan Romarriket fram till Tredje riket har imperierna slutat i spillror. Det är detta som är budskapet i den gammaltestamentliga legenden om David och Goljat.

Vår tids stora imperiekrig har alla slutat med ruiner och lidande. Ett vapen kan alltid, oavsett hur kraftfullt det är, slås ut av ett ännu starkare vapen och terrorbalans är inte fred. Rättvis fred finns i solidaritet med de utsatta och himmelriket är nära dem som lider.

Sveriges kristna råd uttrycker i dagarna sin ”bestörtning över Rysslands angrepp på Ukraina. Vi känner djup oro och delar smärtan och sorgen med människor som måste fly, som skadas och dödas. Med den världsvida kyrkan hävdar vi uthålligt att fred är vägen till fred. Gud är fredens Gud och vi tror att Gud skapat alla människor lika i värdighet och värde. Vi är kallade att älska varandra, inte hata.”

Att befinna sig på de förtrycktas och angripnas sida är att upptäcka lidandet i himmelrikets närhet. Tron är inget framgångskoncept men en väg till djupare samhörighet med den andre, liksom droppen införlivas med havets vatten. Vi är kallade att älska varandra, inte hata. Det kan innebära en risk och en obekväm solidaritet, men i djupet av våra liv fullkomnas det hopp som sträcker sig bortom vår erfarenhet. ”Dona nobis pacem, giv oss din fred!”

Bön: ”Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina. Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg. Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning. Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom  med din fred. Amen.”                                                                  (En bön från Sveriges Kristna råd)

…Några i hopen som hörde detta sade: ”Han måste vara profeten” och några sade ”Han är Messias”. Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig… Joh 7:40-52

Några i hopen säjer sig lita på Jesus, medan andra, för att travestera på Hoola Bandoolas text, inte fattar om han ”visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på”. Så kanske man kan tänka att ”hopens” vilsenhet i förhållande till Jesus också liknar vår vilsenhet. En del hänvisar till textfragment och andra till hur de upplever Jesus.

Var finner vi stöd för vår tro eller vem i hela världen kan man lita på? Jag tror inte det är den fundamentalistiska synen på skriften, livets ord, vi ska lita på. Snarare är det genom själva livet som ordet från skapelsens Herre talar till oss. Istället för att utforska ordens etymologiska betydelse kanske vi ska fråga oss vad orden gör med oss. ”Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till!” I skapelseberättelsen är inte ordens mening och symbolik i centrum utan snarare uttryckskraften i naturen och kosmos, skapelsens materiella mysterium. Guds ord skapar världen och ”…Och  ljuset blev till”. Som delar av den skapelse som blev till kan vi finna ett utrymme mellan uppenbarelse och erfarenhet där vi kan ana Guds kännbarhet och närvaro. Det finns ett gensvar i vårt medvetande som föregår och överträffar de skrivna ordens abstrakta system. Jag tror det är något av detta som Petra Carlson benämner ”sakernas mysterium”. (The mystery of things”) .

Kanske är det genom skapelsens mysterium, materiens mystik, som vår tro kan finna näring? Sedan gammalt citerar vi Linnés yttrande när han mötte naturens skapande krafter: ”att se Gud på ryggen”. Men den rådande naturvetenskapliga uppfattningen är att det inte finns något avsiktligt i icke-mänskliga interaktioner. Trots det balanserar vi mellan att se på naturen antingen som en ”förprogrammerad robot ” utan egna avsikter eller som en ”levande mänsklig erfarenhet” med valmöjligheter. I det amerikanska ursprungsspråket potawatomi tillämpas verbformer på den icke-mänskliga världen. Ordet för berg är till exempel ett verb. Berget är i färd med att vara ett berg. Detta ger utrymme för något annat än vårt sätt att betrakta naturen som ”blotta ting”.

Biologen Merlin Sheldrake som forskar på svampväxter och deras oerhört viljeinriktade mycel förespråkar ett språk där vi utökar vissa av våra begrepp så att tal kanske inte alltid kräver en mun, hörsel inte alltid förutsätter öron och tolkning inte alltid fodrar ett nervsystem. Han hävdar att synen på växter och människoliv som autonoma individer med tydliga gränser är förödande. Han menar att vi alla är varelser som är beroende av vår kontext. ”Tänk på en blind människa med sin käpp” citerar han tänkaren Gregory Betsoin. ”Var börjar den blinda människans jag? I spetsen på käppen? Vid käppens handtag? Eller någonstans halvvägs upp på käppen? Är inte käppen och den natur vi lever i som en utvidgning av våra sinnen, delar av våra liv. Var personens jag börjar och slutar är kanske inte en så enkel fråga.

Kan naturen slå tillbaka mot mänskliga övergrepp? Är kanske klimatkrisen naturens protest mot vår mänskliga iver att ackumulera rikedom och makt på naturens bekostnad? Naturens starka reaktion påminner om Bileams åsna. Bileam ville sabotera för israeliterna när en ängel kom i hans väg för att sätta stopp för honom. Bileam såg inte ängeln, men det gjorde åsnan som tvärstannade och vägrade ta ett steg till. Bileam slog sin åsna, men åsnan vägrade ändå att gå och började istället att tala till Bileam. Då öppnades Bileams ögon så att även han såg ängeln och ändrade sig. Det är nog samma ängel och samma Gud som uppenbaras i Jesus vädjan till oss att leva med varandra och med naturen som om det var ett möte med den andre och ett möte med Gud själv. ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.

Bön: Gud förena oss med dig och öppna våra ögon så att vi ser vårt beroende av varandra och den natur som ängeln skyddar. Amen