Jesus levde som jude i en tid när den hebreiska bibeln, med sitt rättvisepatos och sina messianska drömmar, förminskade det romerska imperiets totala makt över sinnena. ”Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.” De romerska soldaterna fanns där med sina stridsmunderingar och maktdemonstrationer men drömmarna fanns där också. Jesus såg bortom maktens ömkliga hot. Han anade rättfärdigheten i den kärleksfulla samhörigheten mellan människor som lyssnar på en annan röst än maktens. Hellre än att underkasta sej de romerska soldaternas krigshot hoppades han på en fredsfurste som skulle låta ljuset från en annan värld bryta in. Detta var till synes ”dåraktigt” som Paulus uttryckte det i sitt brev till korintierna.
När Jesus talar om vad som behöver läkas i en sjuk tid så tror jag inte han menar enskilda misstag som vi människor gör oss skyldiga till. Inte heller handlar det om de provisoriska världsbilder som vi håller oss med. Våra teorier och världsbilder förändras ju hela tiden och blir till nya saltstoder och nya horisonter i en ständig rörelse. Det är i den totala pågående förändringen av självbevarande liv som hoppet kan rymmas. För att de inre dispositionerna av kärlek ska leva måste våldsmaktens dominans få mindre utrymme i människornas världsbild. ”Ej för de starka i världen men för de svaga… är Gud på jorden vandrar han förklädd”. Som när Elia såg att bäcken i Kerits bäckravin sinade och fick rådet av Gud att vända sig till en änka i Sarefat för att få hjälp. Hon hade bara en handfull mjöl och lite olja i en kruka. Änkan delade med sig av mjölet och oljan och hennes mjöl tog inte slut och oljan i krukan räckte, alldeles som Herren hade sagt till Elia. I Jesus världsbild var det inte maktens vapentillgångar som rymde hoppet – det fanns i berättelserna om naturen där korparna försåg Elia med mat och en änka gav honom bröd, hur fattig hon än var.
Att sätta sin lit till den bestående orättvisa samhällsordningen och att befästa det rådande förtrycket är som att simma i en damm när den är på väg att frysa igen. Först uppstår isolerade isfläckar som sedan knyts samman och blir till flak, till slut är hela dammen täckt och frusen till botten. Det liknar vårt Europa där nationalismen fryser solidariteten mellan människor och visar bort flyktingar. Just nu stelnar den stora omställningen mot ett fossilfritt samhälle och den gröna förändringen skjuts på framtiden för att nationalismen permanentar historiska stater till bestående ideal. I världen byggs samtidigt nya militärallianser som utvecklar sin utplåningsarsenal. Visst är det konstigt att det finns människor som tror att dessa potemkinkulisser ska rädda vår planet.
Vårt hopp finns inte i denna nationalistiska världsordning utan i rörelsen och i det ständiga nyskapandet. Alternativet för att rädda planeten är medmänsklighet och minskad klimatpåverkan och att vi harmonierar mänskligt liv med naturen i solidaritet med varandra. Det är inte de friska som behöver läkare men de som tror sig vara friska behöver sjukdomsinsikt för att söka hjälp. Medicinen mot vår egoistiska trygghetssjuka finns hos en fattig änka som delar med sig av sitt mjöl och i en natur där korparna förser profeten med mat. Hjälpen finns där mitt i förändringen och i språnget mot något nytt.
Bön: Gud hjälp oss att tro på ett rike där rättfärdighet och fred råder och där gränserna finns för att skydda de som flyr. Amen