”Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan…” Mark 1:12-13
Prövningens stund är temat för denna söndag. I texten står det att det var Satan som satte Jesus på prov. Jag vet inte vad Markus menar med Satan men helt klart var det inte Gud han menade. Vem var det då som satte honom på prov? Någon Satan i betydelsen personlig maktutövare tror jag inte på. Kanske frågan är fel ställd: När vi säger ”vem” så syftar det på någon som med avsikt prövar en annan, vilket ger oss rätt att ställa den som prövar till svars. Men en prövning kan också associeras med en påfrestning och då söker vi inte efter någon som avsiktligt skapar denna. Påfrestningar sker och vi behöver skaffa oss beredskap för att möta dem. Jag tror att det var en sådan beredskap Jesus utvecklade genom att vistas i öknen i fyrtio dagar.
Men frågan om påfrestningarnas orsaker lämnar mej inte. När jag skriver detta strömmar namnen på tidigare okända städer och byar i Turkiet och Syrien förbi genom nyhetsprogrammen. Ebistan, Kahramanmaras, Harem, Pazarcick – tätorter förvandlade till grushögar och gravplatser. 50 000 döda hittills. Jordbävningen är en naturkatastrof av historiska mått där frågan om det finns en barmhärtig Gud tränger sig på. Katastrofen ställer frågor till oss om vår tro men också om vilka vi är och var Gud fanns när katastrofen inträffade. Naturkatastrofer inträffar utan avsikt och vi behöver skaffa oss beredskap att möta dem. Beredskap att möta jordbävningar sker med byggnadstekniskt kunnande och organisation av gemensamt ansvar.
Det kristna svaret är formulerat på ett kors, en Gud som är närvarande med oss i lidandet. Jesus ställer samma frågor som vi gör när han citerar psaltarpsalmen 22 ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”.Katastrofen avslöjar vår hjälplöshet men visar också på två andra sidor av den verklighet som katastrofen utgör. Den ena uppenbarar en mänsklig beredskap till solidaritet och önskan om att rädda liv: Hjälparbetare och frivilliga från hela världen gräver i rasmassorna för att hjälpa de skadade och instängda människorna. De uppträder som en enad mänsklighet i förhållande till varandra. Den andra sidan avslöjar byggfusk och cynisk hjärtlöshet genom att någon låtit byggherrar köpa sig fria från sitt ansvar att följa byggregler i jordbävningshotade områden. I Jesus erfarenheter från öknen frestades han att själv skaffa sig bröd och makt istället för att följa Guds vilja till gemensamt ansvar för världen.
Prövningens stund är nu. Vi befinner oss i en värld där det ekonomiska och politiska systemet skapat en utsatthet för människor som drabbas av naturkatastrofer. Professor Johan Rockström har tillsammans med kollegor skrivit boken ”En jord för alla” där de redogör för ett forskningsprojekt som visar att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Flera tippningspunkter där klimatet inte går att vända tillbaka är på väg att passeras. De har också identifierat fem vändpunkter som skulle möjliggöra välstånd för alla på planeten, men det är bråttom och kräver förändringar nu.
Katastrofen i Turkiet avslöjar vilket val vi människor har. Vi har vilja och förmåga att lindra varandras nöd och vi har kunskaper att mildra effekterna av kommande katastrofer. Men då behöver vi förändra det ekonomiska och politiska systemet från ”vinnaren tar allt”– kapitalismen” till ”En jord för alla – ekonomi”. Det är en praktisk utmaning för ett liv i kärlek och katastrofen kan vara varningsropet som väcker oss till handling. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun”.
Bön: Gud låt Jesus ord om att älska varandra hjälpa oss att söka efter ”en jord för alla”!