”…Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig….” Joh 20: 1-18
Där står Petrus och stirrar på bindlarna och huvudduken med minnet från Golgata som ett öppet sår och saknaden av vännen som fantomvärk i själen. ”Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.”
”Skriftens ord” syftar på den hebreiska boksamlingen som berättade om Jahve, den ende Guden som skulle låta Messias framträda i människans historia och komma med ett nytt hopp. Lärjungarna hade trott att Jesus var den som skulle komma och nu stod de där vid en tom grav. Besvikelsen måste varit monumental. Vi står också där och har heller inget annat än skriftens ord att förlita oss på men för oss handlar det inte bara om de hebreiska texterna utan också om Nya testamentet. Där finns skildringen av Maria vid graven som vänder sig om och hör Jesus säga sitt ”Maria” på ett sådant sätt att hon känner igen honom. Där i Marias tro börjar berättelsen om fortsättningen av det liv som vi trodde upphörde med dödens brutala slut. I kropparna bor subjektet som älskar, tror och tvivlar. Jag tror det är så att kroppen bär på en hemlighet om ett fortsatt liv som vi aldrig kan veta något om.
Vi kan nu förstå att världen är mycket större än vårt medvetande och vår erfarenhet. I det allmänna medvetandet förknippas till exempel svampar framförallt med sina fruktkroppar, men precis som växters frukter bara är en del av en mycket större helhet har svamparna ett liv bortom det vi känner till som svampkroppar: Sitt mest utbredda tillstånd har svamparna i ett nätverk av celler i mycel som kan förstås som en process snarare än ett ting. På samma sätt är det liv som vi är en del av kanske större än vårt medvetande och vår erfarenhet.
När vi i dag läser texterna om den tomma graven och bindlarna som låg där har vi ingen ny empirisk kunskap att luta oss mot. Vi har de texter lärjungarna hade och sedan deras berättelser om möten med Jesus. Vi får ta erfarenhet i bred mening, snarare än vetenskapliga fakta, som utgångspunkt för att förstå texterna. Det kan vara människors berättelser och upplevelser, livet hos växter, djur och mikrober liksom historiska händelser.
Västerländskt tänkande har oftast givit företräde åt det empiriskt iakttagbara framför det potentiellt möjliga. Mänskligt liv har behandlats som någonting redan färdiguttryckt och fastslaget. Men inför Jesus uppståndelse behöver vi nu mobilisera de ofullbordade potentialerna i det mänskliga livet. Det finns en underförstådd berättelse i de heliga skrifterna som handlar om gränsöverskridande krafter av tillit och kärlek i ljuset av det liv som besegrar döden.
Hur förhåller det sig med alla de nyupptäckter av livets uttryck som aktualiseras i vår ständigt växande kunskapshorisont – kommer den att förändra vår individualistiska och materialistiskt begränsade världsbild? Varför ska vi nöja oss med att leva i den avgränsade syn på livet som vår naturvetenskapliga världsbild utgör? Vi uppfattar världen genom betydelser och representationer som associerar till vår empiriska kunskap om världen och har svårt att tänka utanför denna kontext. När vi granskar vår omvärldsbeskrivning kritiskt kan vi ta oss ur den mätbara världens inskränkningar och vara beredda att upptäcka nya visioner av en jämlik och likvärdig mänsklighet. Vi behöver de gränsöverskridande berättelserna om Jesus uppståndelse för att våga rikta blicken bortom vår kunskaps och erfarenhets gränser ”Saliga äro de som inte har sett men ändå tro”
Bön: Gud befria oss till handling som lösgör uppståndelsens nyskapande krafter i världen.