Må himlen fröjdas och jorden jubla, havet brusa och allt det rymmer, marken och allt den bär må glädja sig. Då skall alla träd i skogen jubla inför Herren – se, han kommer, se, han kommer för att råda på jorden, råda rättvist över världen, råda trofast över folken.

Psalm 96.

Veckans reflex:

Nu är det sommar, om ännu lite sval, och barnskratten klingar på badbryggor och i vikar. Efter skolavslutningen med folkdräkters frasande i nostalgins kyrkogångar väntar körsbärssaft och bullar. När sommaren är ny finns drömmarna kvar. Och många minnen ska spinna vävnader som vi bär med oss genom vinterhalvårets solfattiga dagar.

Glädjen och friheten i naturens närhet har alltid varit föremål för religiös tolkning. ”då skall alla träd i skogen jubla inför Herren…” Ensamheten fylls med jubel och vördnad, jag är ensam men ändå uppfylld av en närvaro, avskild men inte övergiven. Det blommande strået böjer sig för morgondaggen, likt ett valv ekande av orgelmusik.

Skapelsen är inget avslutat verk. Vi är en del av en pågående händelse. Vad är vår längtan efter knoppar och mjuka skott och vad är vår vaksamma omsorg om sticklingar och bisvärmens drottning? Varför vävs trådar från hoppet om förnyat liv och nya dagrar till känsliga samveten med drömmar om rättvisa i världen? Är det skaparens andedräkt som bereder morgondagens gemensamma liv och låter bladfästena sträcka sig mot morgonsolens ljus? Är det samma andedräkt som smeker hjärtats kamrar med längtan efter rättvisa fredsfördrag?

Natur och människa vilar i samma omsorg. Öppna ditt sinne för sommaren och låt ögonen göra det synligt. Låt jorden och ditt bröst jubla och havets brus påminna om en skapande vilja som tröstar. Låt oss skälvande lita på att en okänd Gud dröjer vid vår sida och ger oss rätt till glädje.

Bön:

Herre låt markens fukt och humlornas kunskap hjälpa oss att leva i den vördnad som aktar den skapade världens ordning och låt din rättvisa råda trofast över folken. Amen.

Med denna meditation över psaltarpsalmens tillitsfulla lovsång tar jag sommarsemester och återkommer i augusti med nya reflektioner över kyrkoårets texter.

”…Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta…”
Luk. 14: 15-24

Veckans reflex.

Det pågår en fest i världen av aldrig tidigare skådat slag. En oerhörd status- och konsumtionsfest. De som sitter vid de finaste platserna är en handfull människor vars rikedomar är så stora att de flesta av oss inte ens kan veta hur många nollor deras miljardtillgångar innehåller. För att festen ska kunna fortsätta har ett system ordnats där många bereds möjlighet att leva med lånade fjädrar från den stora festens deltagare.

Det är till deltagarna i denna orättvisa fest som Jesus berättar om en inbjudan till en annan fest i Guds rike. Nu är det svårt för den som deltar i den stora konsumtionsfesten att lämna det stora tillväxthjulet, även om alla festdeltagarna inser att förstörelsen av naturens tillgångar och de ökade koldioxidutsläppen från festlokalen skapar ett katastrofscenario. Alla hade någon ursäkt att komma med, En lät hälsa att det numera var vanligt att företagsledningar och VD-ar har tillgång till privatjet. En annan lät meddela att hans rikedomar fanns i Lichtenstein för att skyddas från plundring av skattefogdar. En tredje kunde inte svara på inbjudan för han seglade jorden runt med en yacht.

I Jesus berättelse grips tjänarens herre av vrede när han hör alla ursäkter för att inte vilja komma på festen och sa ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar 0ch blinda och lytta…“ Jesus berättelse om Guds rike blir ett utmanande krav på förändring av ett orättvist samhälle. När vi säger att vi är kristna är det denne Jesus vi säger oss tro på, han som ställer till en sådan total oreda i uppfattningen om vad som är ett välordnat samhälle. Vi kan säga att varje försök att förstå vem Jesus var måste ha Guds rike som utgångspunkt. Han predikade inte om sig själv utan om Guds rike.

Inbjudan till Guds rikes fest är riktad till alla, Jesus nämner särskilt och i första hand alla dem som uteslutits genom våra statusvärderingar, de utanförställda som politikerna brukar säga. Jesus menar inte att berömma oss när vi ger romerna en slant i sin mugg eller att inbjuda uteliggarna till julfest en gång om året. Men när slanten och julbordet uttrycker en bekännelsehandling fördjupas innebörden till ett tecken för Guds rike. En bekännelse om att slanten och julbordsmaten tillhör dem lika väl som oss och där avsikten är profetisk som ett krav på förändring. Detta ger oss rätt att tala om Jesus som en befriare. Han lösgör oss från konsumtionens och statussymbolernas skiljemurar och återupprättar varje människas helighet.

 
Guds rike är både något som ska komma och något närvarande, Guds rike är nära. Jesus talar om Guds rike som en beskrivning av mänskliga relationer. Det är inte pengarna, tillväxten eller den tekniska standarden som är det viktigaste utan relationerna mellan människor. När Jesus säger att ”vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta det har ni gjort mot mig” så stakar han ut vägen mot Guds rike. Vi är inbjudna till en fest där dem som vi föraktar och talar nedlåtande om, flyktingar och fattiga, handikappade och särbegåvade, sjuka och svaga sitter ”överst vid bordet ”.

Bön

Herre tillkomme ditt rike. Giv oss nåd att göra slut på den fest som förstör våra relationer till varandra och hindrar ditt rike att bli synligt. Amen.

”… både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds gärningar.”

Apg. 2: 1-11
Veckans reflex

Berättelserna om vad som hände under pingsten är den händelse som gett upphov till en av den kristna traditionens största rörelser.Från början var pingsten en slags skördefest: femtio dagar efter påsk var det dags att skörda och man bakade två bröd av det nya mjölet. Nu associerar vi pingst till hänryckning och andlighet medan pingst egentligen var det vardagliga grekiska ordet för femtio och firades i glädje över att ha bröd på bordet. Det var vid ett sådant tillfälle deltagarna började förstå varandras språk trots olika ursprung. De kom från Egypten, Libyen, Mesopotamien och Judéen, Pontos och Asien och förstod varandra över språkgränserna. Händelsen tolkades av Petrus som ett uttryck för den Helige Andes verk.

Det är lite märkligt att just denna händelse har gett upphov till en tradition där meningslöst tal som ingen förstår har exkluderat de ”heliga” från de ”vanliga”. Den första pingstens händelser inkluderade ju alla i en gemenskap av förståelse över språkets särskiljande barriärer. Det var en händelse där den enskilde inte längre var fokuserad på sitt eget liv utan relaterades till andra människor. Det var en upplevelse av samhörighet, inte en affär mellan den enskilda individen och Gud utan mellan den enskilda individen och andra människor. Pingstens tilltal var och är Guds lockrop till människorna att söka ett helt nytt sätt att förhålla sig till varandra.

För att kunna dela pingstens två nybakade bröd behövs ett gemensamt språk, ett kärlekens språk som inifrån varje människa kallar till insikt om att det som förenar oss är större än det som skiljer oss. Det är ett nyfödelsens språk som bryter mot alla ideologier som vill vidmakthålla enskilda människors privilegier. Det är en brytning med marknadsfundamentalism, nationalism, nyliberal globalisering och tillväxt som leder till andras utarmning.

I en tid där växande orättvisor och sociala klyftor börjar te sig obekväma och riskfyllda, växer behovet av en annan ordning. När våra famlande bortförklaringar för att rättfärdiga våra liv dränks i larmande krigshot, ubåtskränkningar och flyktingströmmar runt våra gränser, behöver vi istället lyssna till systemkritiska röster. Våra invanda lösningar och vårt konventionella språkbruk räcker inte längre till. Det behövs ett paradigmskifte i vår kultur där vi hör varandras röster genom språkbarriärer och nationsgränser. Vi behöver lyssna till den inre röst som kallar oss att bygga nyskapande strukturer som ger alla människor ett likvärdigt liv.

Vi har inte obegränsad tid att bryta upp från marknadsfetischism och global orättvisa. Det handlar inte längre om att vara del av en sekt som ska klara sig från den yttersta tiden fasor. I dag berättar pingstens texter om att vi är enmänsklighet med ett gemensamt ansvar som Guds skapande medarbetare. Nu gäller det inte den enskilda människans salighet utan våra barns och kommande släkters möjlighet att överleva.

Bön:

Gud ge oss möjligheter att lyssna på varandras behov och att finna ett språk som leder oss in i en förenad mänsklighet. Amen.

…”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”…

Matt 4: 1-11
Veckans reflex

Det går ju bra att säga för den som har mun full av bröd –kan man tänka i en värld där många saknar bröd för dagen. Men nu var det inte till de fattiga som Jesus sa de här orden utan till djävulen. När djävulen frestar Jesus att göra bröd av stenar, dvs. sätta sina egna fördelar före alla andra skapelsens ordningar och förvandla stenar till bröd, då svarar Jesus med ett nej. Att upphäva guds skapade ordning för ett singulärt behov av bröd är att bryta mot den helhet som är Guds skapade värld.

Den judiska skapelseberättelsen har aldrig varit avsedd att leverera några naturvetenskapliga förklaringar av skapelsens ordning. De bibliska berättelserna handlar om hela livet som sådant, om alla levnadsformers relationer och ömsesidiga beroende av varandra, om grundförutsättningarna för att livet ska kunna utvecklas och växa.

Jesuiten Henri Lubac talar om att allt skapat, all materia, är vidrört av Gud, eftersom Gud har velat dess tillblivelse. Allt är bärare av en slags gudomlig närvaro. Allt från stenen till brödet vittnar om något som är större och går utöver det som det självt är. När människan bryter sig ut ur detta sammanhang för att exploatera skapelsen istället för att förvalta den, så bryter hon sönder en ordning för överlevnad.

När vi sätter vårt behov före alla andras och i brist på vördnad för vår planets gränser exploaterar hela skapelsens ordning för att till exempel ackumulera mer kapital på det egna aktiesparkontot, då bryter vi sönder en grundläggande ordning. Människan skall inte leva bara av bröd, eller bara samla rikedomar i egna lador. Människan ska leva av helheten, av varje ord som utgår ur Guds mun. Gud skapade en värld där vi är beroende av varandra såväl som av mineraler, växter och djur. Gud skapade en helhet.

Vi har velat göra bröd av stenar. Vi har velat exploatera naturens gåvor för att mätta vårt behov av makt och rikedomar. Resultatet ser vi nu: samernas marker är förgiftade på grund av gruvbrytningen, öknarna breder ut sig och jordbruksarealer går förlorade. Världen står inför en miljökris, en utvecklingskris och en energikris som smälter samman till en enda samverkande summa av respektlös exploatering. Den summan kan beskrivas som brist på respekt för den ordning som är planetens gränser och den resulterar i klimatförändringar.

Att hindra att klimatförändringarna accelererar kräver respekt för naturens lagar istället för att strunta i dem eller försöka övervinna dem. Det krävs respekt för den ordning som sätter vördnaden för allt skapat före alla singulära behov och ger varje människa rätten att leva. En ordning som respekterar allt skapat liv som utgår från Guds mun.

Bön:

Bön: Herre lär oss respektera skapelsens ordning och hjälp oss inte exploatera skapelsens gåvor för våra egna behov. Amen.

…Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst…

1Kor 13: 1-13
Veckans reflex

Jag går i vinternatten med knarrande skor på den lilla skogsvägen på väg till bussen och talar med en av mina döttrar om kärleken. Den där vardagliga kärleken som är att leva ihop på några kvadratmeter tillsammans med en annan människa. Likheter och olikheter. Hos en ung människa är viljan att behålla sitt nyfunna ”jag” lika stark som begäret och lusten att söka någon slags förening med den andre. Den omogna kärleken – hur intensiv och ljuv den än är – bortser från den mäktiga erfarenheten av skillnad. För den mogna kärleken är skillnaden den nödvändiga kraften i all kärlek.

Ingen erfarenhet av kärlek kan ta ifrån oss vår individualitet och ingen kärlek vill ta ifrån den andre dennes individualitet. Kontroll och tvång är uttryck för makt och finns inte i kärleksrelationer. Kärleken är en riskabel affär. Vi kan aldrig få någon garanti för att vårt begär efter den andre, vår investering av känslor och omsorg om den andre skall resultera i en bestående erfarenhet av lycka.

Kärleken är det där som drabbar oss men också det vi väljer. Men vad är det vi väljer? Det slår mig där vi går på skogsvägen och samtalar att vårt sätt att tala om kärlek förändras mellan generationerna och att vi betonar olika aspekter av kärleken. Kärleken kan också belysas från olika perspektiv i samhällsdebatten. Sociologer har påtalat att många kärleksrelationer nuförtiden är överlastade med orealistiska förväntningar. Deras perspektiv är tendensen att reducera kärleken till en parrelation som ensam förväntas fylla vårt krav på mening och trygghet. Ett annat perspektiv har de kristna tänkare som har lanserat teorin att verklig kärlek på något sätt är avskilt från människans kropp, dvs. den är rent andlig.

Men varje perspektiv som isolerar oss från varandra eller förnekar det kroppsliga i vår kärlek förminskar kärlekens räckvidd. Själva kroppsligheten är ett uttryck för Guds närvaro i den tro där Gud tar gestalt i Kristus. Våra handlingar, blickar, beröring och begär är lika viktiga som ord i sökandet efter den kärlek som också är Guds närvaro i vår kultur och historia.

Varje tid och varje rum speglar sin tids förväntningar och behov, dess särskilda rum och språk. Varje tid har också sin erfarenhet av vrångbilder av kärlek och orealistiska förväntningar med resulterande besvikelser. Men genom alla tidsbestämda töcken växer alltid kärleken fram som en gåva. Kärleken är en gåva med sin egen historia som rätt förstådd kan hjälpa oss att leva tillsammans i varje ny tid och möta varje ny tids utmaningar. Också i livscykelns olika utmaningar hjälper oss kärleken att övervinna de kommersiella trendernas tyranni, både när det gäller många ungas utseendefixering och äldres förnekande av kroppens åldrande. Kroppen hotas och förändras på många sätt men är likväl bärare av kärlekens mysterium.

I den kristna mystikens tradition har alltid både kropp och själ förenats i människans kärlek till Gud. Det råder i denna tradition ingen radikal motsättning mellan erotik och helighet och inget avskiljande från världen i mötet med Guds kärlek. Kroppen är ju bärare av mystikens förening med det heliga. Så kan kärleken till en annan, med kropp och vilja, individualitet och styrka, förenas på samma sätt som det heliga kan förena oss i ett engagemang för det kroppsliga – klimat, jämlikhet och rättvisa. Kärleken bär allt, tror allt och hoppas allt.

Bön:

Bön: Herre giv oss i dag vår dagliga kärlek och låt våra kroppar och drömmar arbeta för ditt rikes ordning i världen.   Amen.

”När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag tog de honom till Jerusalem…

Luk 2: 22-40.
Veckans reflex

Det är Kyndelsmässodagen på söndag och denna dag firas i kyrkan som en nådens och ljusets högtid. Vi firar den dag då Symeon tog Jesus i sina händer och sade. Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk…

Men berättelsen innehåller också mörkare delar som vi inte talar om. Berättelsen börjar med att tala om varför Josef och Maria var i templet med Jesus. ”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag.” står det. Vad var det för rening, vad var det som behövde renas? I Moses lag står det: ”… när en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort. Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut…”

Renhet handlade här inte om yttre hygien eller moraliska förhållanden. Det var en orenhet som varken kunde tvättas bort eller renas genom goda gärningar. Vad talet om renhet handlade om, enligt traditionen, var umgänget med Gud, vissa mänskliga tillstånd var olämpliga i umgänget med Gud. Dessa tillstånd gjorde människan rituellt oren. Genom att följa föreskrifter i Moses lag och gå till templet med brännoffer kunde man renas igen och på nytt delta i gudstjänsten. Ja, ja säger vi och skakar av oss obehaget av dessa intima berättelser om menstruation och reningsceremonier, det var ju den tidens sed.

Men stopp, har vi rätt att blunda för dessa kvinnofientliga och diskriminerande texter utan att kommentera dem. Måste vi inte stanna inför dessa texter och erkänna att de står i den bok vi kallar helig och som är vår religions urkund?  Jo visst, vi måste stanna upp och erkänna att bibeln innehåller fragment och texter som är diskriminerande och upprörande föraktfulla mot kvinnors kroppar och kvinnlig identitet. Dessa texter finns där för att bibeln har en texthistoria och är färgad av andra värderingar än de vi förknippar med våra värderingar. Därför behöver vi ha en textkritisk läsning för att inte legitimera reaktionära tankekomplex.

Runt om i världen utsätts kvinnor för religiöst motiverat förtryck. I Egypten utsätts 98 % av alla kvinnor för könsstympning på grund av gamla föreställningar, kvinnoförtryck och religiös konservatism. I Sverige finns det fortfarande teologer som med hjälp av bokstavstrogen tolkning vill hindra kvinnor att prästvigas.

Det är kyndelsmässodag i kyrkan. Låt oss fira den med en påminnelse om den befrielse från förtryck som den kvinnliga profeten Hanna, enligt texten, just i den stunden kom fram och uttryckte. Hon tackade och prisade Gud för barnet och talade om förändring till alla som väntade på Jerusalems befrielse. Guds närvaro finner vi inte i traditionen men i rörelsen, i förändringen och hos alla dem som väntar på befrielse.

Bön:

Bön: Herre låt våra hjärtan fyllas av hopp: om förändring där förtryck råder, om likvärdighet där könsdiskriminering råder och om ditt helande ljus i varje människas sinne.  Amen.

”Då protesterade de och sade till ägaren: ”De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.” Då sa han till en av dem: ”Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick.”
Matt 20: 1-16
Veckans reflex

Det är mycket vi skulle behöva ändra på för att alla de värderingar som vi berömmer oss av också ska prägla våra handlingar. T ex. säger vi oss hylla alla människors lika värde men i praktiken värderar vi människor efter sin produktionskapacitet. Jesus berättelse om vingårdsarbetarna är en provokation mot dåtidens värderingar men jag undrar om vi har kommit så mycket längre? Är inte vår spontana reaktion mer lik de tidiga vingårdsarbetarnas värderingar än Jesus. De som började på morgonen har ju arbetat längre tid – ska de då inte ha rätt till mer betalning.

Det vi kallar ”främlingsfientlighet” får ett växande inflytande i vårt samhälle. Det tar sig ofta uttryck i en snikenhet inför de små bidrag till sin försörjning som asylsökande tar emot.  Förslag om att ytterligare minska bidragen till dem vinner gehör trots att det är så små bidrag att få av oss skulle klara av att leva på dem.

En negativ särbehandling av invandrare är inget nytt för vårt samhälle. I det medeltida England fanns en grupp som kallades ”denizen”, outsiders – främlingar, som av kungen fått rätt att bosätta sig i en stad för att utföra ett arbete. De garanterades några av stadsbornas medborgerliga rättigheter, men sällan alla och inte nödvändigtvis permanent.

Runt om i världen förvandlas allt fler människor till ”denizens”. Deras medborgerliga rättigheter urholkas och de utgör en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet, avskärmad från arbetslagstiftning och mänskliga rättigheter. Det kan vara gästarbetare i Dubai eller gömda flyktingar i Sverige. Men det kan också vara arbetslösa och utförsäkrade svenskar med ett handikapp på arbetsmarknaden.

Vi håller hårt om vårt ackumulerade kapital: det är ju genom hårt arbete och sparsamhet vi har skapat det här samhället med dess välfärd. Inte ska de som inte arbetat här ha någon lön. På något märkligt sätt tycker varje samhällsklass i ett allt ojämlikare samhälle att just han eller hon har moralisk rätt till just sina förmåner och privilegier. Detta trots att varje personlig förmögenhet i ett samhälle i långt högre grad är ett resultat av våra förfäders ansträngningar än av någonting vi som individer har åstadkommit. Och våra förfäders kapital är mer beroende av de förutsättningar som kolonialismen skapade åt de rika västländerna än vad de som individer själva skapade.

”De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.” Det är inte svårt att känna igen tonläget. Det var också det som i början av nittonhundratalet dominerade den hypernationalistiska varianten av medborgarskap och som ledde till den nationalisering av rättigheter som blev en grogrund för fascismen.  I extremfallet hade riktiga arier rätt till den egendom som judarna ”tillskansat” sig.

Berättelsen om vingårdsarbetarnas lön är en starkare varning till oss än vi i vår första reaktion tänkte. Nu får vi låta den smälta in i vår reflektion över vårt samhälle och våra rättigheter och låta den förena våra villkor med denizens.

Bön:

Bön: Tack Herre för välfärdssamhällets gåvor och för våra möjligheter att få dela dem med sent tillkommande vingårdsarbetare. Amen.

“När Jesus gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade: ”skall då jag komma och bota honom?”  Officeren svarade: ”Herre jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk”. … Jesus blev förvånad och sa till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.”

Matt 8: 5-13
Veckans reflex

Hur vi använder orden saknar inte betydelse. Ordet ”tro” har i det kristna språkbruket förvandlats till ”tro på”. Från ett ord som berör det liv vi är indragna i till en samling företeelser som kan sättas efter den lilla prepositionen ”på”. ”Tro på” associerar till något avgränsat, utpekat, något att ta ställning till och sedan gå vidare med. Men berättelsen om Jesus möte med officeren, som bad för sin sjuke tjänare, handlar mer om tillit: Ett möte med det okända, modet att ta ett språng, att visa sin nakenhet, att möta sjukdomar och livets utmaningar utan fruktan.

När jag tror på något kan jag bli besviken, som när ekonomerna tror på marknaden och inte kan släppa denna ”tro på” därför att de inte har något att sätta istället. Leonid Brezjnev trodde på kommunismen i den form han formulerat den. Han stod ofta på balustraden tillsammans med centralkommitténs politbyrå lika orubblig som Karl Xll i Kungsträdgården. Att ”tro på” i en föränderlig värld leder ofta till totalt sönderfall och kaos.

Maktmänniskorna kräver ofta en ”tro på”, på tyrannen, ledaren, systemet, rasen, ett avgränsat objekt som de kan kontrollera. De religiösa maktmänniskorna kräver att vi ska tro på dem, tro på deras tolkning av religionens urkunder. Vi ska tro på deras sanning i motsats till våra egna sanningar. Vårt eget ska bort och ersättas med detta nya som de har kontroll över.

Det som förenar auktoriteterna är rädslan för friheten, det okända och nyskapande. De har behov av ett kvitto på underkastelse. Just nu ser vi unga människor åka ner till krigets Syrien för att bekräfta tron på sina ledare. Den religiösa auktoriteten utlovar dem en plats i paradiset som ersätter livets osäkerhet. Tillflykten till militärlivet och döden befriar dem från ansvaret av ett liv i frihet. Underkastelse och disciplin, lydnad och ofrihet, befriar dem från skuld och ansvar. Tron på att få betyda något i ett större sammanhang driver unga sökande människor in i döden. Deras liv blev förgiftat av något att ”tro på”.

Tilltrons evangelium, däremot, erbjuder oss kärlek till frihet. Tilliten till en Gud som är där mitt i livet och möter oss med sin närvaro. En Gud inte att ”tro på” men att förena vår vilja till liv med. Som om Guds kraft läggs till vår passion för liv och handling. Denna tilltro är med nödvändighet en glädjens etik, bara glädjen gäller, bara glädjen består och för oss in i modet att leva. Tillit är att vara omsluten på alla sidor och delta fullt ut i livets mysterium, fri till handling och kärlek. Som Jesus säger till officeren ”Gå. Du trodde och det skall ske. Och i det ögonblicket blev pojken frisk”.

Bön:

Tack Herre för livets gåva och friheten att leva i tillit i din omfamnande glädje. Amen.

Hon lindade honom och lade honom i en krubba…

Luk 2: 1-20
Veckans reflex

Javisst, Maria råkade föda Jesus när de var på resa för att skattskrivas. Skattskrivningen var ju viktigare än en gravid kvinnas möjligheter att på ett ordnat sätt föda sitt barn. Pengar och makt har alltid varit viktigare än kvinnors levnadsvillkor och barnafödande.

Det faktum att det inte fanns plats i härbärget har givit upphov till många teologiska reflektioner om utanförskap och om att möta Gud utanför maktsfärens centrum. Men det finns ytterligare en detalj i texten som blivit allt viktigare för att vi genom texten skall kunna se vår värld utifrån Jesu liv. En sådan detalj är att platsen för födelsen var ett stall. Jag vet inget om hur ett stall såg ut på den tiden, men kanske krubban var den renaste platsen i stallet att lägga ett spädbarn i. Det var säkert en riskfylld miljö att föda barn i, inte alls så idyllisk som våra julkrubbor ger intryck av. Men det var en plats som gav skydd mot vind och kyla och där djuren födde sina ungar.

Påven Fransiskus berättade i en intervju om en medlem i den romerska kurian som hade vetat namnen på sina församlingsbors alla hundar när han var kyrkoherde. Jag kom att tänka på den där lilla sidonoteringen om kyrkoherden när jag i dag läste rubriken i morgontidningen ”Påven öppnar för hundar i himlen”. När Påve Franciskus under ett offentligt framträdande vid Petersplatsen försökte trösta en förtvivlad pojke vars hund hade dött, sa han att ”paradiset är öppet för alla Guds varelser”. För säkerhets skull ryckte då teologerna ut och påpekade att Franciskus hade uttryckt sig flyktigt och inte gjort ett dogmatiskt uttalande.

Jag tror att när Gud talar till oss gör han det ofta i sidonoteringar och i flyktiga kommentarer som är långt viktigare än dogmatiska uttalanden. Det kanske inte var enbart en slump att Jesus föddes i ett stall och om det var en slump så är slumpen lika viktig som en flyktig kommentar för att förstå vad Gud vill säga till oss. Människan föds med en stor närhet till och ett absolut beroende av djuren. Hon är en del av det ekologiska systemet där allt annat liv också har sitt eget värde – hunden har också sin plats i paradiset. Människan är mer beroende av sin hund och den övriga naturen än den omgivande naturen är av henne. Därför grät pojken som mist sin hund.

Jesus föddes i ett stall som en påminnelse om människans unika medvetenhet och ansvar för allt liv. Vi behöver påminna oss om detta eftersom mänskligheten i vår tid av ekonomiska skäl har offrat arter och utsatt andra arter för omfattande våld. I vår relation till djuren behöver vi omvändas till en ödmjuk hållning, präglad av medkänsla. Min hund lär mig varje dag att det är i mötet med annat liv vi blir till som människor. Ja också i en relation med ett djur kan vi möta den andre.

När vi möter det andra livet som objekt, som föremål, så missar vi möjligheten att växa och förstå livets hemlighet. I ett sant möte kan vi läsa varandras blickar och förstå. Jag möter den andre som annorlunda, som en annan. Det verkliga mötet med ett djur blir aldrig någon stor berättelse som kan göra anspråk på universell giltighet. Samtidigt är det svårt att inte låta hundens ögon berätta om sorg eller glädje, liv och tillit. En berättelse som ger mig en ny existensförståelse och en djupare natursyn.

Bön:

Tack Gud för varje möte som fördjupar vår respekt och medkänsla med allt liv.

”…De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren, de fattigaste jubla över Israels Helige. Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som har ont i sinne…”
Jesaja 29: 17-21

Veckans reflex

Det finns en risk med profetiska budskap om de uppfattas som om något som måste komma, som genom en naturlag. När det inte inträffar så kan man antingen fortsätta sin passiva väntan eller ändå låtsas som om det redan hänt. Då är de profetiska budskapen ofarliga. Men om kärnan i det profetiska budskapet är en uppmaning att beskriva den existerande ordningen som den verkligen är, då kan profetiska budskap bli farliga för tyrannerna.

Vi vet hur det gick med Karls Marx beskrivning av den politiska ekonomin. Några uppfattade beskrivningen som en naturlag som man kunde skynda på lite och så blev det till århundradets mest omfattande förtryckarsystem. Den som regerar med en naturlag i ryggen har rätt att kväva all opposition. Så har alltid tyranner och kejsare trott sig regera av Guds nåde. Under sådana totalitära regimer är det livsfarligt att kritiskt beskriva den existerande ordningen.

Nu hade Marx inte tänkt beskriva en naturlag och Jesaja var ingen ”spågubbe” som skulle förutsäga vad som skulle hända. Men för tyrannerna var både Marx och Jesajas ord farliga därför att de betraktade den rådande ordningen med kritiska ögon. De var farliga på samma sätt som Pussy Riots framträdande framför altaret i Kristus Frälsarens katedral i Moskva var farligt för tyrannerna.

Några unga tjejer utan vapen och makt blev så farliga för diktatorn att de var tvungna att spärras in. Deras farlighet bestod i att beskriva saker och ting som de är. Inte som de önskade att de var, inte heller som de trodde att det var för länge sedan eller som de beskrivs i heliga texter, utan som de verkligen är i alla sin motsägelsefulla realitet.

Just i denna betydelse har Pussy Riot, Marx och Jesaja något gemensamt som gjorde dem farliga. De beskrev verkligheten som de uppfattade den just då. Jesaja talade om sin tids mäktiga som tyranner och vad som skulle hända om de kom bort, hur de fattiga då skulle jubla när de som hade ont i sinnet utplånades. Varken Pussy Riot, Marx eller Jesaja sysslade med förutsägelser i en kommande tid men betraktade sin samtid med kritiska ögon.

De makter som styr världen vill sällan ha sanna beskrivningar av sin samtid. För dem är det bättre med utopier, tillbakablickande eller en tro på orubbliga lagar som inte kan förändras. För dem är det ofarligt om Jesajas text beskriver något som redan varit eller något tillkommande vid tidens slut. Men om vi börjar betrakta texten som en beskrivning av det som är blir det farligare. Om den beskriver ett slags paradigm, ett återkommande mönster i historien, då är texten farligare.

Kanske texten på något sätt beskriver världen och vad som styr den även i dag, till synes utan konkurrens, som en naturlag. Kanske vi också i dag har en tyrannisk ordning som skapar på en gång väldiga förmögenheter och ohygglig fattigdom, en ordning som producerar ett oändligt överflöd av varor och samtidigt oerhörd mänsklig nöd. Då säger dagens text från Jesaja, Marx och Pussy Riots texter samma sak: ”den rådande ordningen” kan förändras och Gud vill att de fattiga befrias och att de mäktiga störtas från sina troner.

Bön:

Tillkomme ditt rike! Amen.

(Lördag 13 december talar pastor Arne Carlsson över texten Matteus kap 11: 2-11 i Sveriges Radios program Helgsmål kl 18 med rubriken Bereda väg.)