”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka de skall ärva landet…”.”

Matt 5: 1-12

Veckans reflex:

Vi ser på det som händer i världen med hjälp av de glasögon genom vilka vi betraktar världen. ”Saligprisningarna” är de glasögon  Jesus tycker att vi borde betrakta världen genom. Både Matteus och Lukas har skrivit om dem. De båda författarna placerar dem i lite olika sammanhang och de är inte lika många i de båda texterna, men de första fyra är gemensamma. Detta påminner oss om att också bibliska texter har en historia och en undertext som behöver tolkas.

I katolsk lärotradition påminner man om att många av saligprisningarna upprepar de löften som givits åt det utvalda folket sedan Abrahams dagar. I denna traditionsbevarande tolkning skymtar också kyrkofädernas behov av att distansera sig från den judiska tolkningen av Gamla testamentet. Därför läser man  i saligprisningarna in ett löfte om en ny inriktning där människorna inte längre skall glädja sig åt att ha ett land att leva i, utan åt att komma in i himmelriket. Kanske de folk som är utan land och förföljs genom Europa som papperslösa har haft svårare att ta till sig denna tolkningstradition.

I sekulära läsningar av saligprisningarna, som hos Fredrik Nietzsche och Karl Marx ifrågasätter de om inte dessa texter hjälpt till att förslava människor och att indoktrinera dem att uthärda lidande i detta livet. Att komma in i himmelriket är ju ett avlägset mål, kan det tyckas.

Kanske är det med dessa texter som med alla andra texter att de fungerar i relation till sin läsare och i det sammanhang hen befinner sig i. I en statisk värld kan en text ha samma innebörd i varje tid. Men i en världsbild där allt utgör en enda stor process av förändring finns inget sådant statiskt sammanhang. Om allt, ifrån minsta molekyl till den stora kosmiska rörelse som ordnar världen i olika universa, är en process, då är vi och våra texter också en del av detta sammanhang. Kanske vi då behöver två punkter för att ta ut färdriktningen, en punkt i tidräkningens början och en mitt i tolkningen av samtidens kaotiska händelser. Två punkter där vi kan se spåren av en Gud som manifesterar sin närvaro genom en relation av kärlek.

Den ena punkten tar sin utgångspunkt i ”de fattiga”, ”de sörjande”, ”de som gråter”, ”de som hungrar”, ”de som förföljs” och ”de ödmjuka”, ”de barmhärtiga”, ”de renhjärtade” och ”de fredstörstande”. Den andra punkten är svårare att fixera för att den finns mitt i vår kaotiska samtid med krigsförberedelse, kapprustning, imperiebyggande och flyktingströmmar, tortyrkammare och hatretorik men också fredsbyggande organisationer, solidaritetsrörelser, kyrklig diakoni och kärlek. Att finna en färdriktning är varje människas uppgift och att välja ett kollektiv där denna färdriktning kan förverkligas är en möjlighet. Jag tror att i sällskap med Jesus och hans vänner finns ett par glasögon genom vilka vi kan finna en färdriktning där våra liv kan bli till ett salt och ett ljus.

Bön: Gud ge oss mod att vara ödmjuka och barmhärtiga i en kaotisk tid och hjälp oss finna en färdriktning även när kärleken är ifrågasatt och ett tilltagande näthat mörkar horisonten.  Amen.

”…Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Matt: 22: 15-22

Veckans reflex:

Jesus svar till dem som ville snärja honom är mer än elegant retorik. Hans svar rymmer en maktkritik.

Kejsaren vill ha makt över sina undersåtars liv och utövar den genom myntens värde. Men myntens värde är en fiktion som blir värdelös om inte kejsaren kan lösa in den i guld. Genom mynten har kejsaren en skuld till alla dem som byter varor med varandra. När kejsaren inte längre kan byta in mynten mot ”guld” är mynten värdelösa. Det är inte så ovanligt att mynten förlorar i värde när de blir för många. Den romerske kejsaren skulle betala sold till sin krigshär och lät tillverka alltför många mynt som i grunden därför blev värdelösa. Vi skulle kalla det valutakris och känner igen vår tids kejsare som låter sedelpressarna snurra för att ha råd att rusta till krig.

Jesus var medveten om lögnen bakom pengarnas värde och talade om den ohederliga mammon i motsats till det som har verkligt värde. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”. Det är sant också i vår tid. Det finns ett talesätt där vi brukar tala om ”dem som är beredda att gå över lik för pengar”. När stater lånar pengar för att utveckla allt effektivare makt genom kapprustning är de beredda att gå över lik. Men vapenallianserna har förlorat makt i takt med sin utökade destruktiva förmåga. Krigen i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen har inte givit nya regimer utan skapat kollapsade stater utan kontroll över området. De makter som kan bryta ned samhällen och relationer men inte bygga fungerande strukturer och välstånd har inget av värde att erbjuda. De som orsakar flyktingströmmar men inte kan föda ett barn är lika oattraktiva som kejsaren vars pengar har förlorat sitt värde. Det finns de som likt Jesus har genomskådat ”maktlösheten” hos den politiska ekonomin och inte längre vill delta i de rikas förtryck av fattiga. En sådan man var ärkebiskop Oskar Romero.

När Oskar Romero blev vald till ärkebiskop i San Salvador var det för att maktens herrar uppfattade honom som en medlöpare. Men han hade lärt sig att skilja på det som tillhörde kejsaren och det som tillhörde Gud. De fattigas liv och välfärd var för honom viktigare än att dölja de väpnade styrkornas mord och avrättningar. Han vägrade att spela med i kaffebaronernas politiska spel och vände sig kraftfullt mot allt väpnat våld.

Oskar Romero drevs av en djupare identitet än den makten ville tilldela honom. Den 24 mars 1980 firade Romero nattvard i en kyrka. Han gick till altaret och lyfte kalken med orden ”Må denna brutna kropp och detta blod, som utgjuts för många, uppmuntra oss att ge vår kropp och vårt blod för att lida de smärtor Kristus led, inte för sig själv utan för att skänka rättvisa och fred åt vårt folk…” Säkert såg han hur mördaren siktade mot honom genom den öppna kapelldörren. Han rykte till och blev kallsvettig, berättas det. Prickskytten fyrade av och kulan trängde in i Romeros kropp precis ovanför hjärtat.

Detta dåd utfördes av en dödspatrull med kopplingar till landets väpnade styrkor, nära allierade med Pentagon, i en operation som planerats, godkänts och finansierats av välbärgade och inflytelserika medlemmar av den katolska oligarkin. Att avslöja den ohederliga mammon och att förvägra kejsaren det som inte tillhör honom har sitt pris.  Han var en martyr inte för att han mördades utan han mördades för att han var en martyr.

Bön: Gud befria oss från fegheten att underordna oss makten och giv oss mod att leva i den frihet som du givit oss.  Amen.

… Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Mark.3: 31-35

Veckans reflex:

Jesus var jude, han tillhörde det utvalda folket, egendomsfolket. Ordet jude kommer från Juda stam, som var en av de mäktigaste av de tolv stammarna efter patriarken Jakobs söner. I judisk tradition räknades Kanaan som löfteslandet sedan Gud enligt traditionen hade lovat Abraham landet. Jesus var införlivad med denna starka tradition genom att vara född av en judisk mor. Han kallades ”Rabbi” ,min mästare, av sina lärjungar och undervisade och tolkade Toran (lagen) för dem.

Mot den bakgrunden var Jesus svar både omtumlande och upprörande för de judar som lyssnade. Det är en oerhört stark markering när Jesus avvisar betydelsen av sin genetiska tillhörighet till det judiska folket och visar på ett nytt släktskap. Samtidigt vidgar han visionen av detta släktskap till ”den som gör Guds vilja”. Det är inte längre en genetisk samhörighet eller en nationell tillhörighet som definierar vilka som ingår i den familj som Jesus talar om.

Samtidigt är denna nya tillhörighet inte ett brott mot judisk tradition eller Toran utan snarare en fördjupning av dess innebörd som ju handlar om hur man bör handla gentemot sina medmänniskor, sin omvärld och mot Gud. Därför var Jesus hänvisning till ”den som gör Guds vilja” mycket judisk och genom att tolka tillhörigheten på detta sätt avvisar han nationalismen och lyfter fram ansvaret för varje medmänniska, oberoende av genetisk bakgrund.

Det är svårt att inte associera till dagens Jerusalem där pass och nationstillhörighet är helt avgörande för hur man blir bemött. Legitimiteten för den judiska staten är delvis grundad på berättelsen om Abrahams löfte och delvis på asymmetrisk vapenmakt. I Jerusalem bryter historien in med brutal skärpa och den genetiska bakgrunden avgör om det är med knivar och stenar eller med högmoderna automatvapen som nationsgränser och ockupationsområden angrips eller försvaras.

Det är inte bara i Jerusalem som nationalismen bestämmer hur man får röra sig. I Europa rullar nationalismen på nytt ut taggtrådsstängsel och passet ligger till grund för rätten till välfärd och tillhörighet. Det är när man sitter med ett svenskt pass i fickan och bekvämt flyger över stridsområdena i Levanten som man förstår skillnaden. Passet befriar mig från risken att  korsa medelhavet i en överlastad gummibåt.

Också i kristen tradition har nationalismen skapat gränser och skillnader. Antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet har funnit grogrund i nationer som kallat sig kristna. Teologer och skriftlärda har format läror som försvarat nationalism och murar. Också i vårt land pågår striden om hur gränskontrollerna ska utformas.

Men oberoende av judisk eller kristen tradition, så är det svårt att tolka bort den radikala innebörden i Jesu ord: ”den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor”. Här upphävs genetiska och nationella tillhörigheter och vi sammanfogas i ett gemensamt ansvar för varandra. Jesus öppnar en ny värld – stunden har kommit: ”Guds rike är nära. Öppna ditt hjärta och tro den goda nyheten.” Det grekiska ordet för ”öppna hjärtat” (μετάνοια) betyder ”ändra ert sätt att tänka”. För att våldet ska upphöra i Jerusalem och våra nationsgränser ska förbli öppna för flyktingar behöver vi ändra vårt sätt att tänka. Den som handlar i enlighet med Guds vilja är den som förändrar och utvecklar, inte den som slår vakt om genetiska eller nationella privilegier. Eller som den judiske filosofen Joshua Heschel uttryckte det: ”ett minimum av uppenbarelse och ett maximum av tolkning”.

Bön:”Ske din vilja” Herre, och låt oss tänka nytt för att kunna möta varandra i ett globalt ansvar. Amen..

”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. … Alltså verkar döden i mig och livet i er.”

2 Kor 4: 7-14.

Veckans reflex:

Att åldras är att stegvis närma sig döden. Alltså verkar döden i mig i åldrandets tunga och oåterkalleliga process.  I vår kultur dyrkar vi ungdomlig skönhet och försöker dölja åldrandets kännetecken med skönhetsoperationer, träningsideal och klädstil som döljer åldrandet. Kanske vi gör så för att vi är rädda för döden. Också i de heliga texterna förnekas ofta åldrandets och dödens närvaro i livet.

Men i Paulus brev till Korintierna vänder han på denna attityd av förnekande och markerar dödens ständiga närvaro i sin egen kropp. Den död som Jesus fick lida finns också i Paulus kropp. Det är inte genom att förneka kroppens död som vi kan förhålla oss till vår rädsla för det okända. Vi kommer inte heller närmare Gud och vårt livs mening genom att skilja på andligt och kroppsligt. Våra andliga erfarenheter är också beroende av våra kroppsliga sinnen och av dödens närvaro i våra liv.

Vi behöver acceptera både åldrandets närvaro och kroppens dödlighet för att upptäcka livets rikedom. Att låta döden vara död är också ett sätt att acceptera det gudomligas närvaro i materien som bärare av det heliga. Det är där vi kan möta Gud, genom att Gud blir människa. Genom att låta döden vara den verklighet där all mänsklig erfarenhet tar slut måste vi också acceptera att vår Gudstro har sin grund i materiens oerhörda rikedom. En förklädd Gud.

Om andlighet inte är någon slags hägring från ett liv bortom döden så är det något mycket sinnligt och bärare av en i materien levande helighet. Genom denna ”andlighet” kan vi befrias från vår rädsla för döden men vi får ingen kunskap om dödens hemlighet. I denna erfarenhet av helighet räcker orden inte till och dialogen med Gud får karaktär av en inre dialog, eftersom Gud upptäcks som det egnas innersta väsen. Det inre blir en plats för dialog och relation. Vi behöver inte kunskap om eller tro på något efter döden för att ta emot livets hemlighet nu.

Min stund på jorden är begränsad samtidigt som den är fylld med helig och tidlös närvaro. Det öppnar för ett liv fyllt med den mening som går långt utöver min erfarenhet men också för mig närmare varje väsen som är bärare av denna heliga närvaro. Platsen för mitt livs mening är alltid här och nu och alltid i relation till det heliga. Att bejaka dödens och åldrandets process i mitt liv är att öppna för det stora okända men samtidigt ett bejakande av mötet med den inre erfarenhet vi kallar Gud.

Bön: Gud förlåt oss vår rädsla för döden och hjälp oss att ta emot Dig i mötet med allt levande.  Amen

”… Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”
Matt 6:31–34

Veckans reflex:

Om vi söker efter vår samtids viktigaste mål så blir det begreppet ”tillväxt” vi finner. Det har blivit viktigare än allt annat och har utbroderats som förutsättningen för alla andra viktiga mål. Om vi bara underordnar oss tillväxtens krav så ska den hjälpa oss att lösa svält, fattigdom, klimatförändringar och krigshot.

Enigheten om tillväxtens välsignelser har genomsyrat den massmediala och politiska dagordningen så konsekvent att det liknar en enhetskultur, lika stark som 1800-talets folkkyrkokultur i Sverige. Konsekvenserna av en sådan enhetskultur är i allmänhet förödande. Den rymmer en värdegrund där människors upplevelse av sin omgivning omvandlas från en gemenskap med kännande subjekt till ett utnyttjande av själlösa objekt: Medmänniskor blir objekt på en marknad och flyktingar förvandlas till volymer. Marknaden blir tumstock för vad som är rätt och fel och marknadsandelar blir viktigare än empati och mänsklig erfarenhet.

Med denna enhetskultur som bakgrund är det inte underligt att upprördheten blir stor när en ledande politiker plötsligt skapar en reva i denna samstämmighet. Det händer när Angela Merkel höjer sin röst och öppnar sitt lands gränser för de flyktingar som Forex och meterhöga rakbladsbarriärer skulle utestänga: Flyktingarna blir människor i nöd.  När kroppen av en drunknad pojke flyter i land på stranden, som om han somnat efter leken, tystnar volymdiskussionerna. Empatin, som hindrats av främlingsrädsla och distans, väcks. Det står plötsligt klart att detta inte får fortgå. Det kunde vara mitt barn.  Vi kan och ska öppna våra hjärtan.

Ett fönster har öppnats mot ett nytt sätt att betrakta världen. Händelserna i Levanten, de outhärdligt avhumaniserande krigen och en kallhamrad vapenexport kan inte längre negligeras. Genom att erkänna flyktingkatastrofen och vårt ansvar för den har en reva i enhetskulturen uppstått och det vi kallar humanitet och empati har öppnat för många människor att stanna upp och tänka efter.  De stora demonstrationerna som fyller gatorna i Europa har brutit hatets murar.

Ett fönster har öppnats där många ser att tillväxt beräknad med marknadsekonomisk kunskapssyn inte räcker till. ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?” Vi har de materiella förutsättningarna för att ta emot och lindra flyktingarnas nöd. Alla invändningar som handlar om hur flyktingarna skulle kunna bryta ned våra välfärdsystem är undanflykter. Sök först efter en hemstad för dem som flyr undan krigets död, våldtäkter och förföljelse så kan allt detta andra ordnas.

Tänk om Jesus ord, tillämpade på vår samtid, innehåller en sanning som får oss att bryta upp från vår blinda tilltro på tillväxten som lösning på vår samtids utmaningar. Tänk om vår samtids lycka inte finns i materiell tillväxt, vapenrustning, nationalism och nykolonial marknadsekonomi. Kanske vi genom att lyssna på flyktingarnas och naturens nödrop kan återupptäcka det rike där flyktingen och den fattige står i centrum och vägen till den andre är vägen till Gud. ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem.”

Bön. Herre gör oss lyhörda för dem som är i nöd och mod att bryta med allt som hindrar oss att lindra den.
Amen