”… ”Ty bokstaven dödar, men anden ger liv.”

2:a Kor 3: 1-6

Veckans reflex:
Vi har ofta tolkat anden som vore det ett spöke, likställt med det oförklarliga, och därmed har vi identifierat alla fenomen som bryter mot naturlagarna som andliga. Men det är nog banalt och allt för enkelt. Det är ett uttryck för våra primitiva perspektiv när vi inte vill eller vågar uppfatta komplexiteten i vår verklighet. I Paulus brev till korintierna refererar Paulus till en erfarenhet som är ”skrivet i era hjärtan och känt och läst av alla människor.”  Andlig erfarenhet är inget exklusivt som utesluter några och innesluter andra. Andlig erfarenhet är inga trossatser huggna i sten ”utan i era hjärtan, på tavlor av kött och blod” – en del av vår mänskliga erfarenhet. Det är bakgrunden till Paulus övertygelse att ”bokstaven dödar, men anden ger liv”.

Ande och materia är inte varandras motsatser. Du behöver inte bli världsfrånvänd för att vara andlig. Det vi kallar ande är en del av våra sinnens förnimmelser, ett uttryck för sinnlighetens rikedom. Det finns ingen död materia, bara materia i förvandling. Livet är just detta, materia i ständig förvandling.  ”Himmelriket är nära” säger Jesus.  Därför kan vi göra andliga erfarenheter också när vi är en del av den skapade världen, djupt engagerade i det jordiska. Det är med våra sinnen vi kan ana Guds närvaro. ”Liksom himlen är jordisk måste du också vara här nere…” skriver Gunnar Ekelöf i en dikt.

Gunnar Ekelöf förmedlar samma erfarenhet som jag hör viskas i Paulus texter och i Jesus liv. ”Jag talar till dig/jag talar om dig/ djupt inifrån mig själv/ jag vet att du inte svarar/ hur skulle du kunna, så många som ropar till dig/ allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig av dig…”

Andligt liv är inte något annat liv än det vi brottas med i vår vardag: omsorg, oro, lagom salt i maten, vad vi använder våra pengar till och hur vi möter den andre i det stora kalendarium som är våra liv. Andligt liv är när vi upptäcker att just detta liv inte är slumpmässigt utvalt åt oss, utan en del av ett större sammanhang som vi kallar Gud. En Gud som av många mystiker har liknats vid längtan efter en älskads röst. Med detta språkbruk är det inte orden och bokstaven som ger liv utan den röst som kallar oss till ett möte. Ett möte som förenar oss med den helhet vi är en del av. En röst som kommer inifrån mig av dig…

När Paulus hänvisar till att det han säger finns skrivet i våra hjärtan, möjligt för alla att känna och läsa, så är det just denna erfarenhet av inre sammanhang han hänvisar till.  Att söka denna förening har alltid varit mystikens drivkraft men också drivkraften i livets starkaste begär, begäret efter kärlek och att inte försvinna men ingå…

Bön:
Du som inifrån mig låter längtan efter samhörighet och kärlek vara mitt starkaste begär, lär mig att leva så lyhörd att jag kan förenas med din närvaro. Amen