”Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas, men inte dina lärjungar?” Mark 2: 18-20

Fastan har sitt värde utifrån vad den gör med kroppen. Den har utövats i religionernas praktik i årtusenden. Vi har fasta inför den kristna påsken, under Ramadan i den islamska traditionen och under Yom Kippur i den judiska. I vår kultur är fasta också ett av hälsoföretagens favoritrecept för viktnedgång, mental skärpa, koncentration och lägre nivåer av blodsocker. Som metod att påverka kroppen har fastan en dokumenterad effekt. Därmed är den också intressant i en religiös kontext: Det är med kroppen vi upplever den omgivande världen och Guds närvaro i denna.

Ett exempel på kroppsliga uttryck för vårt sökande efter Gud finns inom sufismen som har utvecklat en rad meditativa och rituella tekniker som består av fysiska och andliga övningar för att uppnå en innerlig upplevelse av gudsnärvaro. Ett av de mer uppmärksammade inslagen i sufismens tradition är den virvlande dansen. Den börjar med att man håller den högra handen på hjärtat medan den vänstra hålls upprätt så att man ser dess insida. Dansaren ska samtidigt hålla balansen med fötterna i en speciell position. Innan dansaren börjar snurra riktas kroppen mot Mecka och sedan växlar händernas positioner medan kroppen rör sig bakåt i en virvlande dans. I Bektashiorden är dansarna indelade i par som uttryck för att man ser det gudomliga i en annan människas ansikte.

Jag vet inte vad de dansande Dervischerna tänker om den kropp som är platsen för mötet med det gudomliga. Men för mig är deras mystika upplevelse av enhet med Gud genom kroppsliga upplevelser en påminnelse om den kristna traditionens förkunnelse av kroppslig förening med Kristus i nattvarden. Nattvardsritualen kan upplevas som en kommunikationsakt, en akt av kommunion och delaktighet i Kristi kropp. ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Kristi kropp blir till ett medium som skapar relationer, inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människor. I ett sådant perspektiv kan inte kroppen reduceras till enbart ett materiellt föremål utan är en komplex sammanflätning av materialitet, erfarenhet och en oavslutad förändringsprocess. En kropp som i nattvardsakten blir delaktig i andra kroppar. Vem Kristus är förstår man inte annat än i relation till andra människor och vad kroppen är förstår man inte annat än i relation till Kristi kropp. Därför söker vi inte Kristus främst genom att rikta blicken mot skyn utan genom att rikta blicken mot den andre.

Analogt med detta är det därför naturligt för Equmeniakyrkan att i år utlysa en ”klimatfasta” som förberedelse för påsken. Vi kan genom fasta koncentrera uppmärksamheten på mänsklighetens gemensamma kropp, jordens liv och det klimat som gör livet möjligt. Vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Nu måste vi vända blicken bort från att se konkurrens och marknadskrafter som skapare av välstånd. I stället kan välstånd på jorden uppnås genom fördjupat samarbete genom ekonomiska och politiska reformer. Detta kan leda till en gemenskap där alla människor samverkar för att skapa rimliga levnadsvillkor för jordens alla arter. I detta perspektiv har människan som art aldrig varit mer betydelsefull än nu. En förändringsprocess som är större än industrialismens genombrott. Det innebär en förvandling från att utnyttja och exploatera jordens resurser till att organisera ett tillitsfullt beroende av planeten som en kropp. Låt oss göra fastetiden till en tid då vi lägger bort den skadliga överkonsumtionen och koncentrerar oss på kärleken till vår nästa oavsett om det är den fattige eller kommande generationer.

Bön: Tack Gud för våra kroppars gåtfulla möjlighet att förenas med dig och bli en del av din kärleks kraft att förändra. Amen.

”… om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. …” Joh 12: 20-33

”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, …” Predikarens text förklarar ingenting och är inte resignerad, bara beskrivande, det finns en tid för död. Det självklara perspektivet att det är människans villkor att leva en stund på jorden och sedan dö talar vi sällan om.

Döden kan vara något skrämmande, som när imperiernas härskare rustar upp med obegripliga mängder av vapen och hotar andra med en allt för tidig död. Det som är skrämmande i detta perspektiv kanske inte är min egen död utan det totala lidandet för de många människor och samhällen som blir angripna, de som inte dör. Men döden som slutet på ett rikt liv behöver inte vara skrämmande. Innanför dödens portar väntar inte imperiernas härskare, deras makt tar slut vid samma okända gräns som vårt eget liv. ”…måste inte den vise dö såväl som dåren?”

Om döden vet vi inget mer än att kroppens alla biologiska funktioner slutar att fungera. Vi vet inget om vad som händer med alla de erfarenheter vårt inre rymmer. Det har av tradition varit religionernas uppgift att förmedla svar på frågor om och fruktan inför döden. I den kristna traditionen är det Jesu död och uppståndelse som kan ge oss tillit också inför den sista erfarenhet vi ofrånkomligen möter i livet – vår egen död. Jesus själv ser inte på döden som ett hot utan som en fortsättning, ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.”Det är samma perspektiv som Paulus förmedlar när han skriver: ”…Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.” Döden som en del av livet, det liv som lever vidare i vetekornet.

Döden är i detta perspektiv intressant, inte bara för det liv som  kanske ryms i en kommande verklighet, utan också för allt levande. Döden skiljer oss som har ett inre liv från allt annat i världen. I övermodig förundran över tekniska framgångar bygger teknikutopisterna ”Babels torn” som de tror kan ersätta det mänskliga livets komplexitet med teknik: AI – intelligens, robotisering och tillväxt. Allt det som gynnar den skrämmande oansvarigheten att breda ut sig men som aldrig kan dö för att ge nytt liv. Den tekniska utvecklingen som dominerar vårt samhälle kan te sig som autentiskt liv och göra anspråk på att vara det men skapar enbart leda. Genom att vilja avslöja allt, göra allt begripligt och kontrollerbart försöker denna ”mekaniska världsbild” göra det omöjliga: avbilda det liv som är människans innersta kärna som är ett autentiskt mysterium.

Det är i mötet med detta mysterium som ansvaret för den andre föds, detta ansvar som ger mig möjlighet att leva i i utgivande kärlek fram till min död. Mitt liv är lika oersättligt som min död. Döden är livets gåva till oss och ingen kan ta den ifrån oss.Ingen kan dö för mig och ingen kan ge mitt liv som en gåva till en annan. Det är bara jag som kan fylla mina dagar med en utgivande kärlek som en gåva till den andre fram till min död. Vetekornets lag kan sammanfattas i gåvan, som dödens gåva, gåvan som ”öppnar himlens portar” mot det okända mysteriet. Så är likheten mellan vårt liv och vetekornet att det vi sår av utgivande kärlek ger rik skörd och svarar på vår innersta längtan efter delaktighet i Guds mysterium. ”Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin gestalt.”

Bön: Tack Gud för livets mysterium och dödens gåva. Amen.

”…Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.”Rom10:13-17

Jag vill bära bud om goda ting. Det bästa bud jag kan bära fram är ett möjligt svar på den inre längtan efter närhet som jag mött hos många människor. Gunnar Ekelöf skriver om detta behov av närhet som en längtan från ett aldrig avvänjt barn:  ”Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!”

I bästa fall kan gemenskapen i en kyrka vara just ett sådant möte med den andre. Vi talar om sköra ting, därför kan ett avvisande eller utnyttjande av närhetsbehovet vara lika djupt sårande som ett möte kan vara värmande. Ofta har kyrkor varit mer intresserade av att bestämma var gränserna går för att få höra till än att värna om de gemensamma centrala värdena. Jag är glad över att Uppsala Missionskyrka är en öppen gemenskap där vi tillsammans kan växa och fördjupas i trons mysterium utan att bli avvisade.

Det pågår genom hela historien en rörelse, inifrån mystikens djup, för att bekräfta den yttre gemensamma tillhörigheten mellan människor, kyrkor och religioner. Påven Franciskus besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att i mötet med muslimer ”bekräfta att vi är bröder om än olika.” Detta möte är ett uttryck för denna rörelse. I mötet mellan påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb skrev båda under ett dokument som handlade om mänskligt broderskap: ”…Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades.” Dokumentet pläderade för religionsfrihet och en ömsesidig respekt som går långt utöver enbart tolerans och kan ses som ett syskonskap. I ett tal framhöll påven att det är en religiös plikt för världens troende – oavsett tro – att aldrig visa godkännande eller villighet till krig.

Påvens och imamens gemensamma text beskriver en samhörighet trots olikhet. Paulus beskriver i denna veckas episteltext en liknande samhörighet mellan jude och grek. Ett växelspel mellan en gemensam erfarenhet och tolkningen av denna. ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samma herre…” och”hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?  Samma Herre, samma religiösa upplevelse som genom reflektion och förkunnelse skapar tro. Det handlar inte om ett statiskt avslöjande av verklighetens innersta struktur, inte ens ett ordnande av kyrkans dogmatiska uppenbarelse i en färdig bekännelseskrift. Det handlar om en fortlöpande förändringsprocess mellan trons erfarenheter och tolkningen av dessa berättelser.

Att leva som kristen innebär att ta emot ”ett tecken inifrån mig, av dig.”  Det kan vara att leva i Guds närhet och i samma rörelse som livet självt låta sig förändras. Ett liv i tro på den skapande Guden innebär att inte fastna i gamla erfarenheter utan släppa fram nya och oväntade upplevelser av världen. Vår bekännelse är inte ett dogmatiskt fastslående av någonting säkert och oföränderligt, utan vi söker efter Guds vilja i mötet med nya omständigheter. En tidigare sluten och begränsad värld kan öppnas och skapa nya möjligheter. Tron på en närvarande Gud väcker hopp: ”skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting”.

Bön: Gud möt vårt behov av din närhet och låt din nåd vägleda oss in i en okänd framtid.

”…när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: ” Vi äro blott ringa tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10 (*

De här provocerande orden av Jesus ska inte läsas som ett utslag av ”jantelagen”, den i arbetarklassen så grundligt inpräntade: ”du ska inte tro att du är något”.  Tvärtom är det grundläggande temat i Jesus förkunnelse att du ska tro att du är något: Du är Guds tjänare, en del av ett större sammanhang. Som tjänare är du dock befriad från kravet att ha full kontroll över livets yttersta mening. Rollen som tjänare är mer lik den hos en vetenskapsman som trevar in mot det okända i ett globalt forskarlag där alla vet sin begränsning men alla bidrar med sin detalj. De tjänar mänskligheten och är involverade i ett historiskt sammanhang.

Jag tror att Jesus med sin drastiska kommentar vill varna för den hybris som ger oss rollen av allsmäktiga härskare som genomskådat livets okända mysterium. De många försök att förklara livets stora förvandlingsprocess med förutsägbara ideologiska konstruktioner urartar ofta i totalitära samhällssystem. Vår egen historiska erfarenhet är ett skrämmande exempel på hur kontrollbehov och makt kan förstöra liv.

För några år sedan vandrade jag i Thüringen, som har en imponerande kulturhistoria med lärdomsstäder som Jena och Weimar. Här erbjöds Martin Luther en fristad på slottet Wartburg och här kan man besöka Johan Wolfgang Goethes bostad. Det är också här den filosofiska vaggan för 1800-talets idealism och romantik ligger, med namn som Johan Gottlieb Fichte och Friedrich Schlegel men också Friedrich Hegel, Friedrich Schleiermacher och Karl Marx.

De som levde i Thüringen under romantikens tidsepok trodde säkert att filosoferna var Guds sanning på spåren. Teologen Schleiermacher och den tidens filosofiska romantik betonade särarten i människans historiska existens och det religiösa arvets unika rötter ända från profetböckernas flertusenåriga texter. Men om vi återvänder till vår egen historiska erfarenhet kan vi vara skeptiska till det historiska övermodet på 1800-talet. Vi har under det efterkommande seklet sett att romantikens övermod blev embryot till vår tids totalitära ideologier.

Efter två världskrig och en förödande uppdelning av världen mellan geopolitiska militära maktblock med ideologiska förtecken finns det skäl att ifrågasätta legitimiteten i denna maktkamp. Vi kan koppla de totalitära ideologiernas utopiska inslag till aspekter av romantikens drömmar med trådar till det historieteologiska arvet. Trots det goda uppsåtet är det nödvändigt att ifrågasätta dessa perspektiv som är ett uttryck för mänsklig maktfullkomlighet.

Det är i detta perspektiv vi ödmjukt skall läsa Jesus ord om att ”Vi äro blott ringa tjänare..” Filosoferna som trodde sig förstå Guds sanning misstog sig. Historiens mening, såsom den gestaltas i Bibelns profetiska böcker utmärks just av att den aldrig kan gripas, kontrolleras eller manipuleras av människan. Guds Ande kommer till människan på Guds villkor, och är intimt sammanlänkad med rättfärdighet och rättvisa. De ögonblick då vi i självgod övertygelse tror att vi står på det ”Sannas” och ”Rättas” sida är ofta det ögonblick när rättvisan glider oss ur händerna.

Vi är kallade att delta i ett profetiskt inspirerat motstånd mot världslig maktfullkomlighet, grundat på Guds krav på sanning och rättvisa. Men Guds rike är ingen utopi med politiska förtecken. Det vi benämner rättvisa är en aldrig avslutad uppgift, därför kan vi aldrig slå oss till ro med befintliga rättsliga ordningar, inom vilka både krig och klimatförstörelse ryms. Vi tjänar skapelsens herre genom att verka för rättvisa i en dynamisk förändringsprocess av kärlek. Sedan kan vi säga ”…vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.

Bön: Gud giv oss av din ande så att vi kan tjäna din rättvisa i varje historiskt ögonblick. Amen

*)  Jag har använt 1917 års bibelöversättning där det står ”blott ringa tjänare” istället för ”odugliga tjänare”.

”Den som inte är mot oss, han är för oss…”Markus 9:38-41.

Dessa ord av Jesus förvrängdes, efter “nine-eleven”, av president George W Bush så att innebörden blev den rakt motsatta. Han uppmanade alla världens länder att delta i kriget mot terrorismen genom att säga: “Den som inte är för oss han är emot oss”. En ny berättelse om världens tillstånd tog form och utmanade den gamla världsuppfattningen som handlade om “den fria världen” som segrat över den onda kommunistiska diktaturen. Efter Sovjetunionens fall sökte USA en ny fiende för att motivera sina militära installationer långt bortom det egna landets gränser. George W Bush proklamerade att en ny tid hade kommit, med en kamp mellan civilisationer – en tid som skulle bli riskfylld om vi inte bemötte den med en kraftfullt global upprustning.

Men ju längre detta krig mot terrorismen pågår, ju längre denna ”vi mot dom-kamp” pågår, ju mindre trovärdig har denna upprustning, som en väg till fred och samförstånd, visat sig vara. Stora delar av den arabiska världen ligger i spillror och klyftorna mellan människor djupnar. Istället för samförstånd har kriget mot terrorismen skapat misstro, konspirationsidéer, rädsla, oro och hat samtidigt som det göder isolationistiska och nationalistiska trender.

Jesus berättelse var den rakt motsatta. Lärjungarna var misstänksamma mot några främlingar som inte tillhörde deras grupp men ”drev ut demoner i Jesu namn”. Jesus svarade på deras rädsla genom att säga: ”den som inte är mot oss, han är för oss…”. Detta handlade om en samhörighet som går djupare än en social identifikation med den egna gruppen. En samhörighet som är något annat än ”Homo Economicus” stränga påbud om konkurrens och individualism. Att uppträda mänskligt är något annat än att slåss om rikedom och prestige som herrelösa hundar slåss om en soptunna.

Den samhörighet Jesus talade om var den kärlek som är varje människas inre möjlighet till medkänsla, samhörighet och vänlighet mot alla levande varelser, inklusive mot sig själv. Strax innan lärjungarnas visade sin oro över främlingarnas handlande hade Jesus tillrättavisat dem för att de tvistat om vem av dem som var den störste. Han hade tagit ett barn och lagt armen om det och sagt att ”den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”. Ett barn har sitt värde genom att vara barn, inte genom status eller makt.

Vi söker en alternativ berättelse till det imperialistiska ”kriget mot terrorismen” och den måste innehålla värderingar som främjar en värld i fred och samförstånd. Värderingar som empati, förståelse, samhörighet, självacceptans, respekt för alla arter i skapelsen och insikt om jordens begränsade naturresurser. Jesus berättelse handlar om en sådan återupprättad ordning i vår trasiga värld – den som ingen kan äga men alla kan dela. Det handlar om Guds rike inom oss, ett rike som kan gestaltas i relation till de andra: ”Den som inte är emot oss han är för oss…”

Bön:  Gud giv oss av nåd möjligheten att återupprätta fred och samförstånd i världen. Amen.

”Vänd er till mig, folk från hela jorden, så skall ni bli hjälpta.” Jesaja 22-24

”Rädd att bli övergiven

Rädd att bli bortstött

Rädd att falla ur de sociala ramarna

Rädd att bli – psykpatient

                          och socialfall

… Mest rädd för att bli alldeles ensam…”

                                    Hanna Hallgren

Ensamhet är bland det mest smärtsamma i mänsklig erfarenhet. Den kan vara som ett ”svart hål” som stjäl all energi och inte släpper ut något ur sin ”händelsehorisont”, ljuset kan inte heller lämna det svarta hålets innandöme. Det är mänskligt att fly undan ensamhetens ”svarta hål” och frukta dess mörka innandöme där inte ens barndomsminnen av en mors händer finns kvar. Fruktan för ensamheten kan få oss att fly in i drogernas illusoriska världar, underkasta oss någon som utnyttjar vårt behov av närhet eller följa en tyranns hjärtlösa exploatering.

Ensamheten drev tiggaren Gica in i ett drogberoende där vägen tillbaka till familjen blev allt avlägsnare. Kanske spelade också rädslan för att bli bortstött av andra en viktig roll i de pojkars liv som hetsade varandra att misshandla Gica till döds. Kanske fanns det i pojkarnas närhet en jargong av hjärtlös despoti, där Gica kallades för ”pissråtta”, som bidrog till hans död. Allt som händer är en del av ett sammanhang, vi är alla beroende av varandra som en gemensam kropp.

”…Mest rädd för att bli alldeles ensam…” är några rader ur Hanna Hallgrens längre dikt om Europamedborgaren, samhällskroppen och den Europeiska Unionens kropp. När jag läser den vidgas min känsla av samhörighet till en större kropp av mänsklig gemenskap. Vi är alla sammanfogade av vardagliga händelser och bilder. I min närhet fogas vedstaplar, flaggstänger och husvagnar samman med bilder från förr: Bombskador i Hanoi, neurosedynskadade barn och nu smältande ismassor i Antarktis. Vi är som mänsklighet inte bara en samling individer utan en gemenskap som genom evolutionen har ett ansvar för varandra. Som människor har vi alla någon erfarenhet av att samhörighet är en möjlighet och att ensamhet är ett hot. I de bibliska skrifterna gestaltas denna samhörighet som en gemensam möjlighet till kärlek, en Gud som bryter ensamheten och fogar oss samman till ett folk.

När Jesus möter den samariska kvinnan, i söndagens evangelietext, bryter han en konstruerad barriär som byggts upp mellan judar och samarier. Också Jesaja bryter sönder etniska gränser och förkunnar en Gud som tillhör alla folk på jorden. De bibliska perspektiven kan bryta invanda rädslor och öppna nya mentala rum. Den framtid vi som mänsklighet står inför gör denna gemenskap mellan folken till en nödvändig förändring. Gica, andra EU-medborgare och flyktingar gör det också nödvändigt att kränga av oss nationalismens och etnicitetens tvångströjor.

Vår möjlighet är att forma ett samhälle byggt på delaktighet som är öppet för nya lösningar och vända oss bort från ensamhet och rädsla. Det är vi som bär den globala mänsklighetens framtid nu. Det är vi som får vända oss till den Gud som inte exkluderar och utesluter, härskar och förtrycker, utan befriar till gemenskap och arbetsglädje.

Bön: Gud giv oss en nyskapande vilja så att vi kan förenas med alla folk på jorden till en enda gemenskap. Amen

”Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ned vid källan… ” Joh 4:5-26

Detta är ett av de viktigaste textavsnitten i evangelierna. Det inleder berättelsen om mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus. Mötet sker vid en brunn och Jesus börjar prata med henne och ber om lite vatten. Hon blir förvånad när hon som samarisk kvinna blir tilltalad av en jude. Jesus motiverar samtalet genom att berätta om sitt uppdrag som Messias och talar till henne om ”det levande vatten” som blir till en källa av ”evigt liv”. Hela berättelsen är rik på metaforer och därför är det lätt att missa anledningen till att Jesus var vid brunnen: Han var trött efter vandringen.

Dessa ord om trötthet beskriver de mänskliga villkor som Jesus delar med oss och som också formuleras i den Nicenska trosbekännelsen med orden ”sann människa”. Därigenom förhindras vi att falla för frestelsen att sätta det andliga i motsats till det materiella. Som jag ser det är andlighet att vara helt närvarande i den materiella verkligheten. Påve Paulus Vl uttryckte det, i encyklikan Populorum Progressio,med orden ”mer människa”: Materien och kroppen är platsen för den gudomliga närvaron i alla naturens verk.

”Jesus, som var trött…”handlar om Guds närvaro under materiella villkor snarare än om en övernaturlig uppenbarelse. Vi är inte kallade att gå ut ur våra kroppar och förneka dem utan snarare att helga dem som ett Guds tempel. Kroppen är central för kristen tro: Gud blev människa, föddes av en kvinna och dödad på ett kors. Att vara närvarande i det materiella och se det som heligt är uttryck för äkta andlighet. Materien bör inte ställas mot det andliga, det ena är inte större än det andra. När vi lever vårt vardagliga liv, dricker och äter, älskar och vårdar, skapar och förvaltar, förkroppsligar vi Guds närvaro i det materiella livet.

Mystikern Teilhard de Chardin, som skrev Fenomenet människanunder 1920-talet, såg det andliga som en central tråd invävd i själva evolutionsprocessen, en skapelseprocess som är en pågående rörelse av andlig växt. ”…Att det oändliga och ogripbara kan te sig som värt att älska och att ett människohjärta kan klappa av verklig kärlek för en medmänniska” förefaller lika omöjligt som att ”tusentals kvinnor och män, därför att de känt kärleken dagligen gör avkall på varje annat livsmål och varje annan glädje än den att under arbete och möda mer eller mindre överlämna sig åt den”.Teilhard talar om mystikens erfarenhet, men är inte varje kärleksförhållande en spegelbild av denna Guds närvaro i det mänskliga, även om vi ibland krossar spegelns sköra glas?

”De krossade speglarna” och den smärta de medför är vi väl bekanta med. Det är också vad Jesus ser i den samariska kvinnans liv: Brustna relationer, fem män och föraktad för sitt ursprung. Även utifrån denna erfarenhet hänvisar Jesus till något som kan hela det som spruckit: en kärlek som inte är bestämd till en plats eller ett tempel, utan en närvaro i ”ande och sanning” där spruckna speglar på nytt kan helas av upprättande kärlek. Är inte vårt starkt polariserade samhälle just en sådan krossad spegel? Kanske vår uppgift är att prata med dem som lider efter brustna relationer och lyssna på den andlighet som möter oss genom andras erfarenheter.

Bön: Gud – hela våra spruckna speglar så att vi kan se bilden av dig i mötet med den andre.