vecka 2 2019

 

 

”… Du är min älskade son, du är min utvalde.”  Luk 3:15-17, 21-22

Ännu ett traditionstyngt jul-och nyårsfirande ligger bakom oss. Det är som om människor runt om i världen klamrade sig fast vid stereotypa bilder av hur jul- och nyårsfirande ska firas. Hur avflagnat ödslig denna tradition har blivit ser man tydligast i turisthotellens foajéer  i söder där torra julgranar släpper sina barr. Den ursprungliga innebörden av Jesus födelse har våldtagits av kommersiella krafter och nyårsfirandets eftertanke har skjutits sönder av fyrverkeri, champagne och fylleritradition.

Det här är inte enbart ett problem för kyrkan som ser sin teologi förvandlad till krubbromantik och astrologiska myter. En livslögn skapas också när verkligheten bäddas in i konsumtionsromantik och sekulära myter som för att dölja osäkerheten i de mänskliga villkoren. Därför är det skönt när firandet är över, julklappspapperen är sopsorterade och flaskorna på väg till återvinningen.

Kampen mot livslögner är dock inte över. Kanske den kampen är en av våra viktigaste uppgifter när ekonomiska och politiska intressen förhindrar oss att förstå vad som är viktigast för att skapa mening i våra liv. Det gäller också i hög grad kyrkans uppdrag, att i en ständig bearbetning återerövra det religiösa språket för att undvika att det exploateras av politiska eller ekonomiska intressen, främmande för kyrkans uppdrag. Vi är som kyrka en sökande institution som tillsammans ska tolka och finna uttryck för Guds vilja i den ständiga förvandling som världen genomgår. Vi behöver varandra för att våga möta de mänskliga villkorens utmaning i en orolig framtid.

Att läsa och tolka bibliska texter är en del av kampen för en giltig verklighetsbild. När vi läser dagens predikotext om hur en duva sänkte sig sig ned över Jesus och ”en röst hördes från himlen: Du är min älskade son…” så hamnar vi mitt i ett komplicerat tolkningsproblem. Här konfronteras vi med den historiska giltigheten kontra myten som sanningsbärare. Vi möter också frågan om vad som är gemensamt för kristendom och islam och vad som skiljer dem åt. Begreppet ”Guds son” blir en särskiljande fråga som aktualiserar tron på att Jesus var både ”sann Gud” och ”sann människa” i den kristna traditionens berättelse. För muslimer och judar framstår detta som orimligt, rent av stötande för att det kan uppfattas som en fysisk far-son-relation.

Men begreppet ”Guds son” uppfattas i den kristna traditionen som ett uttryck för en ”utvald” och inte en fysisk far-son-relation. Det finns gott om exempel i den hellenistisk–romersk kulturen på att kalla den som var utvald för ”Guds son” och i den Hebreiska bibeln finns föreställningar om att kungen blir ”Guds son” vid trontillträde. ”Då ska du bli som en son till den högste…”. Jesus som ”Guds son” var därför begripligt för samtidens människor. I Johannesevangeliet används ”Guds son” för Guds närvaro på jorden genom Jesus. I Romarbrevet kan bilden av Jesus som ”Guds son” tolkas som en motbild till politiska härskares anspråk på makt: Jesus, inte kejsaren, förtjänar att kallas ”Guds son”. I Markusevangeliet beskrivs Jesus som ”Guds son” utan att förutsätta någon övernaturlig jungfrufödelse utan som ”en utvald”. Jesus är en människa som Gud utvalt för ett särskilt uppdrag. Man kan säga att den far-son-relation som etableras skapas genom ”adoption”.

När den Nicenska trosbekännelsen skrevs år 325 utvecklades den kristna dogmen om Gud som treenig och Jesus som ”Gud av gud …född och icke skapad, av samma väsen som fadern…”Här försökte man, med en sofistikerad begreppsapparat från semantik filosofi, teoretiskt förklara det som i Nya Testamentet var öppna berättelser uttryckta på ett flertydigt språk. Denna trosbekännelse har sedan bevarats i den kristna traditionen men behöver kompletteras med nya tolkningar av Nya Testamentets flertydiga och öppna berättelser som grund.

BÖN: Gud ge oss vägledning i kampen mot livslögner och förföriska myter så att vi kan finna din vilja med våra liv. Amen.

Det här inlägget postades i Bibelmeditation. Bokmärk permalänken.