”Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas, men inte dina lärjungar?” Mark 2: 18-20

Fastan har sitt värde utifrån vad den gör med kroppen. Den har utövats i religionernas praktik i årtusenden. Vi har fasta inför den kristna påsken, under Ramadan i den islamska traditionen och under Yom Kippur i den judiska. I vår kultur är fasta också ett av hälsoföretagens favoritrecept för viktnedgång, mental skärpa, koncentration och lägre nivåer av blodsocker. Som metod att påverka kroppen har fastan en dokumenterad effekt. Därmed är den också intressant i en religiös kontext: Det är med kroppen vi upplever den omgivande världen och Guds närvaro i denna.

Ett exempel på kroppsliga uttryck för vårt sökande efter Gud finns inom sufismen som har utvecklat en rad meditativa och rituella tekniker som består av fysiska och andliga övningar för att uppnå en innerlig upplevelse av gudsnärvaro. Ett av de mer uppmärksammade inslagen i sufismens tradition är den virvlande dansen. Den börjar med att man håller den högra handen på hjärtat medan den vänstra hålls upprätt så att man ser dess insida. Dansaren ska samtidigt hålla balansen med fötterna i en speciell position. Innan dansaren börjar snurra riktas kroppen mot Mecka och sedan växlar händernas positioner medan kroppen rör sig bakåt i en virvlande dans. I Bektashiorden är dansarna indelade i par som uttryck för att man ser det gudomliga i en annan människas ansikte.

Jag vet inte vad de dansande Dervischerna tänker om den kropp som är platsen för mötet med det gudomliga. Men för mig är deras mystika upplevelse av enhet med Gud genom kroppsliga upplevelser en påminnelse om den kristna traditionens förkunnelse av kroppslig förening med Kristus i nattvarden. Nattvardsritualen kan upplevas som en kommunikationsakt, en akt av kommunion och delaktighet i Kristi kropp. ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.” Kristi kropp blir till ett medium som skapar relationer, inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människor. I ett sådant perspektiv kan inte kroppen reduceras till enbart ett materiellt föremål utan är en komplex sammanflätning av materialitet, erfarenhet och en oavslutad förändringsprocess. En kropp som i nattvardsakten blir delaktig i andra kroppar. Vem Kristus är förstår man inte annat än i relation till andra människor och vad kroppen är förstår man inte annat än i relation till Kristi kropp. Därför söker vi inte Kristus främst genom att rikta blicken mot skyn utan genom att rikta blicken mot den andre.

Analogt med detta är det därför naturligt för Equmeniakyrkan att i år utlysa en ”klimatfasta” som förberedelse för påsken. Vi kan genom fasta koncentrera uppmärksamheten på mänsklighetens gemensamma kropp, jordens liv och det klimat som gör livet möjligt. Vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Nu måste vi vända blicken bort från att se konkurrens och marknadskrafter som skapare av välstånd. I stället kan välstånd på jorden uppnås genom fördjupat samarbete genom ekonomiska och politiska reformer. Detta kan leda till en gemenskap där alla människor samverkar för att skapa rimliga levnadsvillkor för jordens alla arter. I detta perspektiv har människan som art aldrig varit mer betydelsefull än nu. En förändringsprocess som är större än industrialismens genombrott. Det innebär en förvandling från att utnyttja och exploatera jordens resurser till att organisera ett tillitsfullt beroende av planeten som en kropp. Låt oss göra fastetiden till en tid då vi lägger bort den skadliga överkonsumtionen och koncentrerar oss på kärleken till vår nästa oavsett om det är den fattige eller kommande generationer.

Bön: Tack Gud för våra kroppars gåtfulla möjlighet att förenas med dig och bli en del av din kärleks kraft att förändra. Amen.