”…han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna…” Luk 1: 46-55

Elisabeth som är gravid säger till Maria som också väntar barn: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig…” I Elisabeths ögon är Maria utvald och barnet som hon väntar ska kallas den högstes son. Som svar på detta utbrister Maria i en lovsång som delvis är hämtad ur de heliga skrifter som fanns i hennes samtid. Att vara utvald kan innebära olika saker: För Maria innebar det att bli en del av ett globalt sammanhang och ana en djupare mening med sitt liv. Men att vara utvald kan också innebära att tro sig vara utvald framför alla andra, en narcissistisk frestelse för att kunna utöva makt och förtrycka andra. Exempel på sådant förtryck avslöjades i den dom som avkunnades i Uppsala Tingsrätt mot ”Kristi brud” som varit ledare för Knutby Filadelfia, en församling som spårat ur och antagit sekteristiska former. I sekten var den dömda kvinnan härskare och de andra hennes tjänare.

Sekterism och utvaldhet kan också ta sig uttryck i större globala sammanhang för att legitimera nationella storhetsdrömmar. Det var ingen tillfällighet att George W Bush, som var en så kallad ”omvänd kristen”, associerade till tankegångar om USA som en utvald nation när han förklarade krig mot Irak. Hans nation var utvald att vara ett globalt imperium. Med orden ”Ni är antingen med oss eller mot oss” uppmanade han världens nationer att ansluta sig till kriget. Han associerade till Jesus ord ”Den som inte är emot oss han är för oss.” Ironiskt nog med den rakt motsatta innebörden för Jesus ord ville överbrygga relationer till främlingar och inte skapa ett ”vi och dom”. När vi hör budskap som föraktar svaga, eller vill åstadkomma ett ”vi och dom”, är detta inte kristna värderingar. Det är snarare en konsekvens av en världsåskådning och en uppsättning värderingar som ligger bakom ultranationalistiska världsbilder.

Maria beskriver den Gud som hon lovsjunger med orden ”Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort”. Vi har levat i en tid när de rika har fått hålla i taktpinnen och vi är inordnade i en global ekonomisk ordning som missgynnar de hungriga. Den globala världsordningen har genom orättvis fördelning mellan fattiga och rika skapat ett världsrisksamhälle. Klimatkatastrofer, pandemier, artutrotning och krigshot är risker i industrialismens tidsepok. Därför behöver vi nu förbereda oss på förändringar som skyddar mänskligheten.

Coronaviruset är en tydlig illustration till bristerna i vår sektliknande nationalism och den narcissistiska förtjusningen i vår egen rikedom. Det skapar panik och kris tvärs igenom hela världssamhället. Coronaviruset kan inte hanteras på individuell nivå utan bara i samarbete och solidaritet. Tvärtemot våra individualiserade ideal kräver nu vårt risksamhälle en stark gemensam organisation av förberedelse, koordination, planering och gränsöverskridande beslut. Vi behöver tillämpa solidaritet och omsorg om de svagaste, oberoende av deras ursprung eller religion. Vi behöver tänka på hur vi skyddar och hjälper den andre och öva oss på att försaka oss själva. Hela denna situation liknar en förövning till vad världsrisksamhället kommer att kräva av oss inom en snar framtid. Nu är tid att söka vår roll i det globala sammanhanget och en djupare mening med våra liv som ”ringa tjänare”.

Bön: Prisad vare du Gud som vill försona den splittrade mänskligheten till gemensam solidaritet. Amen.

”…Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel…”Mark 9:1432.

Det var inte ovanligt att man på Jesus tid tolkade sjukdomar som besatthet eller som påverkan från en ond ande. Innan naturvetenskaperna påverkat vår syn på olika sjukdomar var onda andar den tolkning man tillgrep eftersom man inte hade några andra orsakssamband att referera till. Om vi idag mötte denne man och hans son skulle vi sannolikt tolka sjukdomen som epilepsi, med symtom som beror på att vissa av hjärnans nervceller är överaktiva.

Att denna ynglings sjukdom går att beskriva på ett annat sätt än Jesus gjorde innebär inte att vår tro på hans budskap om livets religiösa mening är osannolik. Jesus budskap är en helhetstolkning av livets mening som inte förklarar begränsade naturvetenskapliga fenomen utan handlar om att världen är platsen för Guds skapande handlingar.

Den kristna helhetstolkningen är rakt motsatt uppfattningen om en Gud som genom en kosmisk maktdemonstration skapar en värld tvingad till lydnad. Den beskriver istället en Gud som begränsar sin allmakt och verkar inifrån evolutionens egen skapelseprocess. Universums tillblivelse, den biologiska utvecklingen och människans historia innebär att Gud avkläder sig sin härlighet och inordnar sig i skapelseprocessen. Berättelsen om Jesus och den sjuke ynglingen handlar om just detta: Jesus som ”sann människa” har ingen annan kunskap om sjukdomen än hans samtida.

Hela berättelsen om Jesus liv som Guds son handlar om Guds egen rörelse utur sin allmakt in i skapelsen. Det bibliska uttrycket för denna rörelse är grekiskans ”kenosis” som närmast betyder nedstigande, avstående från makt och kontroll. Gud vill något annat än sig själv, vill uppge sig själv, för att skapa en fri och levande relation mellan sig själv och sin skapelse. Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

Detta är också förutsättningen för att vi ska kunna tala om människans relation till Gud. En personlig relation mellan en människa och Gud är bara möjlig om Gud begränsar sig själv och öppnar sig för människan som ett ”evigt du”. Kristendomens uttryck för denna öppenhet är Jesus från Nasaret.

Så är vi involverade i en skapelseprocess där vår roll som medskapande människor får en allt större betydelse. Själva evolutionen är med en sådan gudstro ett uttryck för Guds vilja. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. I den naturvetenskapliga kunskap som människan utvecklat finns också nycklarna till en framtid som gör mänsklighetens överlevnad möjlig också under antropocen. För den som tror på en gudsnärvaro i skapelsens djup finns ett hopp om fortsatt liv också inför de genomgripande klimatförändringar vi möter.

Bön: Gud vi våndas inför de stora klimatförändringar som väntar oss. Ge oss hopp och mod att förenas i en solidarisk gemenskap med allt levande på planeten. Amen.

”…Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: `vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga´ …” Mark 14:3-9.

Jag växte upp i en relativt kulturfattig miljö. Vi gick aldrig på någon konsert, museum, teater eller hade några akademiker som familjens vänner. Men det fanns en spricka i denna kompakt småborgerliga och pietistiskt nyttomoraliska mur. Den sprickan utgjordes av en frikyrkoförsamling med ett ambitiöst musik- och körsångsutbud med solister vars röster lyfte det grå i vardagen. Jag lärde mig att i denna spricka ana en hel värld av körkonst och musikaliska njutningar. Det var kultur och körmusik för dess egen skull och den gav åt mitt liv en kommande frihet att upptäcka och förstå kulturens värde som en strimma av djupare mening i vardagen.

Jag kom att tänka på denna erfarenhet när jag läste om den där kvinnan med äkta nardusolja som hon hällde över Jesus huvud. Är inte den där dyrbara nardusoljan som kulturen i ett samhälle, slösande dyrbar med en mening långt bortom nyttomoral och trångsynta krav på vad som är tillåtet och nyttigt? Jag minns också de där människorna som kritiserade körmusiklivet och ställde det mot den evangeliska sånggruppen som sjöng för att evangelisera och inte ”bara” för att sjunga vackert.

När Jesus säger ”de fattiga har ni alltid hos er, och dem kan  ni göra gott mot när ni vill…” så var det nog inte för att de som kritiserade tänkte på de fattiga utan för att de använde de fattiga som  förevändning för att kritisera kvinnans generositet. Jag tror han ville säga att vi har råd med en slösande kultur och en kärleksfull omsorg om varandra. Det är inte bristen på pengar som hindrar oss att hjälpa de fattiga utan bristen på vilja att använda våra rikedomar till att utrota fattigdomen.

Just det där fula sättet att dölja sina verkliga skäl bakom en täckmantel av godhet skimrar ofta fram i budgetdebatter: som när SD vill ta 250 miljoner från statens konstfond för att lägga på flyktingutgifter eller när de fria teatrarna får minskade anslag för att man vill värna om kulturarvet istället. Eller när kyrkorenoveringar ska prioriteras framför folkbildning och samtidskonst. I den kontexten klingar Jesus ord med adekvat skärpa, ”de fattiga har ni alltid ibland er..” Flyktingar, kulturarv och kyrkor i behov av renovering har alltid funnits där men ni har inte värnat om dem, varför ska ni nu värna om dessa på bekostnad av en levande kultur?

En flaska dyrbar nardusbalsam hälld över Jesus hår ska överallt där evangelium förkunnas påminna oss om värdet av det väldoftande, vackra och dyrbara långt bortom det nödvändiga och nyttiga. Kulturens fria blomsteräng som förskönar världen för allt levande.

Bön: Vi tackar dig Gud för känslor och kultur och tar emot det ur din framsträckta hand. Amen.

”Anden drev honom ut i öknen.” Mark.1:12-13

Den av Gud utvalde Jesus kallas ut i öknen. Kanske för att reflektera över vad det innebär att vara utvald, kanske för att få perspektiv. Också i vår tid kryllar det av goda råd i tidningarnas hälsobilagor om hälsoveckor, bergsklättringar, retreater och meditationsveckor som ska ge en extra skjuts åt karriären och perspektiv på livet. Men att ta ett verkligt steg tillbaka och ifrågasätta den rådande maktens böjelser och vårt beroende av dem är mer sällsynt.

Om vi antar ett konkret perspektiv blir det tydligare. Utmaningen som vi står inför är den växande kilmatkrisen. Denna kris är planetär, alltså måste vi nu bestämma oss för en livsstil och en moral som kan vara giltig för alla på planeten vare sig de lever i kanten av Negevöknen, på Bandstolsvägen eller Saltsjöbaden.

För att vi ska kunna närma oss ett sådant perspektiv måste vi frånta nationalismen dess monopolanspråk. Den begränsande solidaritet som ryms inom nationalismens perspektiv duger inte för att fördela livsvillkoren jämlikt inom planetära gränser. Geologiska, biologiska och geografiska ansvarsområden som sträcker sig över generationsgränser förutsätter måttfull vårdnad av planetens resurser och förnybara energikällor. Dessutom måste vi fråga oss hur en kosmopolitisk solidaritet ska kunna lösa de spänningar, dilemman och motsägelser som vi byggt in i den kosmopolitiska sfären.

Om vi i ett dagsfärskt exempel jämför behov hos människor i olika världsdelar kan vi se hur avsaknaden av kosmopolitiska perspektiv har skapat förtryckande strukturer: Å ena sidan behovet av parkeringsytor för allt fler och allt större SUV´ar hos de nyinflyttade i Uppsalas svällande nybyggnadskvarter. Å andra sidan behoven hos de människor som i skrotfärdiga paketbilar flyr utbombade ruiner i Idlib. På var och en av dessa lastbilar trängs barn och vuxna med samma ”mänskliga rättigheter” som du och jag, människor som inte tillerkänns ens den mest elementära rättigheten till liv.

De planetära gränserna för vår överlevnad som mänsklighet har överskridits av den rika världens överflödskultur. Om vi ska kunna uppmuntra varandra på denna planet att ta ett gemensamt ansvar för situationen så måste vi också förändra de dagliga livsvillkoren så att alla människor får en acceptabel levnadsnivå. Vi behöver också ”gå ut i öknen” och betrakta planetens klimatkris utifrån ett planetärt och gemensamt perspektiv för att kunna påbörja en ny vandring mot framtiden.

På 60-talet debatterades teknisk och ekonomisk utveckling eller revolution som alternativ till nödvändiga samhällsförändringar. En liberal utvecklingsoptimism genom överföring av stora summor pengar till tredje världen diskuterades som alternativ till revolutionära förändringar.  I det debattklimatet  var teologen Gustavo Gutierrez inbjuden att hålla en föreläsning om utvecklingsteologi inför biskopskonferensen i Medellin i Latinamerika och han gick då fram till väggtavlan och strök över ordet ”utveckling” och skrev ”befrielse”.

Klimatkrisens krav och bilden av världens destruktiva situation kräver befrielse ur hela det invanda tillväxt- och imperiedominerade maktperspektiv vi normaliserat.

BÖN: Gud för oss avsides och väck vår vilja till befrielse i gemenskap med världens folk.

”Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom.”

Joh 6: 60-69.

Vilka var de lärjungar som drog sig tillbaka och varför? Vart gick de senare i livet och vad tänkte de när Jesus korsfästes? Det är ju på samma sätt nu, några drar sig tillbaka och vill inte längre dela en församlings gemenskap och några kommer tillbaka. Vilken livsåskådning eller existentiell grund för sina liv finner de människor som inte kommer tillbaka? Svaret på den frågan kan berika vår tro.

Ibland har förkunnelsen i kyrkan stigmatiserat dem som lämnat gemenskapen. Några av oss har trott att vi har rätt att döma människor och skrämma dem till tro genom hot och helvetesläror. Detta är naturligtvis lika orimligt som att vår kyrkotillhörighet skulle vara någon slags fribiljett till en himmelsk tillvaro efter döden. Hur rättvist skulle det vara mot de miljarder människor som levt långt före både Jesus och Abraham? Alla dessa människor har ju varit med och utvecklat våra mänskliga villkor. Låt oss i tacksamhetför deras insatser och för det hopp och glädje vi kan få genom vår tro avvisa alla sekteristiska antydningar. Jesus hotade inte dem som lämnade honom utan frågade dem som var kvar: ”…Inte vill väl också ni gå er väg?” Han underströk också att tron inte var någon slags prestation utan ”en gåva av fadern”.

Guds kärlek som utgör den kristna trons kärna behöver en atmosfär av rymd och tolerans för att komma till sin rätt. Istället för sekteristiska perspektiv behövs insikter om sambandet mellan det oändligt stora och det oändligt lilla, ett samband som skapar tillit till livets möjligheter. Detta samband kan bestå av tillfälligheter, gynnsamma omständigheter och frivilligt utnyttjande av möjligheter som för livet vidare mot sitt mål. Under kosmos historia har planeten jorden en gång, och endast en, kunnat hölja sig med liv, gröna växter och mänskligt skapande. En enda gång har kosmos förmått höja sig till medvetande och givit människor hopp om kommande vårar genom de spröda bladen på en snödroppe. Om Guds kärlek får bekräfta inkarnationens djupa närvaro blir vår kommande tidsepok med människan i centrum kanske en överraskande kärleksfull tid. Kanske denna epok innebär de mest hoppfulla och dramatiska förändringar sedan de zoologiska epokernas början för ca 80 miljoner år sedan.

Om vi anlägger detta vetenskapliga perspektiv på våra liv blir alla sekteristiska och nationalistiska avgränsningar av Guds skapande handlingar som en hädelse. Istället får vi glädjas åt trons mysterium som vi fått som gåva och i omsorg om dem som inte längre följer Jesus lita på att Guds kärlek omsluter och verkar genom alla.

Bön: Tack Gud för den tro som ger oss mod att leva och älska. Amen.

”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” ”Matt 19:27-30

Jesus proklamerar en omvänd värderingsskala för de dolda krafter som styr våra liv. Och då menar jag inte några slags demoner utan snarare de omedvetna krafter som påverkar det vi gör av vår tid på jorden. Det vi trodde var berömvärt kan i själva verket vara destruktivt. Det som Freud tyckte sig ha upptäckt: En inre värld av erfarenheter och värderingar kan styra våra känslor och handlingar men alla är inte berömvärda och just därför gömda i det omedvetnas kammare.

Jesus hade nyss förklarat för sina lärjungar hur svårt det är för en rik att komma in i himmelriket, ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Mycket pengar kan ge oss möjlighet att vara generösa men är ofta en stark kraft som hindrar den rättvisa fördelningen av jordens tillgångar och faktiskt till och med vår överlevnad. När Jesus blottlade detta förhållande gick den rike mannen bort från honom.

Man behöver inte spekulera i apokalyptiska händelser, med aktörer från andevärlden, för att förstå att det enligt Jesus är något fel på våra värderingsskalor. Jesus vänder på skalan 180 grader, så att de som är först skall bli sist. I den aktuella debatten om klimatkrisen gör Johan Rockström på samma sätt med Donald Trumps värderingsskala. USA:s president kallar klimatkrisen för en domedagsberättelse. Det kunde inte vara mer fel, skriver Johan Rockström, ”i verkligheten är det den fossilberoende världen som orsakar död och krig – medan klimatomställningen representerar fred och hälsa”.

Att synliggöra dolda drivkrafter kan vara upprörande för dem som menat sig vara goda. För Trumps som försöker framstå som rättvis och fredsälskande blir det pinsamt när hans handlingar leder helt åt andra hållet. Att vara rik i en fattig värld eller frihetsälskande politiker i en auktoritär kultur är motsägelsefullt, om man förespråkar rättvisa och allas lika värde. Den politiska värderingsskalan kompletteras nu med GAL-TAN skalan, där det auktoritära är motsats till frihet. En del politiker, som tidigare värderat frihet högt, anpassar sig nu till denna skalas auktoritära pol vilket ger mig intryck av att de är makthungriga istället för värdekonservativt stabila.

Alla värderingskalor bär spår efter sina konstruktörer och Jesus har skapat en egen: Hans värderingsskala har de fattiga och relationen mellan Gud och människa som tyngdpunkt där makt och pengar inte konstituerar gränserna. En sådan skala erbjuder ett nytt rum för samhällelig organisation och politiskt deltagande där makt och pengar inte konstituerar gränserna. Detta samhälle har multipla sfärer och subjekt som ideal och är inte hänvisat till det förgångna eller till kommande utopier. Guds rike är nu, mitt ibland er och nära, en kosmopolitisk gemenskap och dynamisk rörelse som växer fram ur Guds barmhärtighet.

Bön: Låt ditt rikes hemlighet leda våra hjärtan och handlingar mot fred och frihet. Amen.

.

”…Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat…”Matt 13:31-33

Vad är himmelriket? Mer eller mindre omedvetet har nog himmelriket varit ett slags modell för våra politiska riken och ”Guds rike” har varit inspirationskälla för nationalstaten. Men nationalismens utopier hade inga teologiska källor utan var en frukt av 1800-talets filosofier. Från 1800-talets nationalism och rasism var steget inte långt till ”tredje rikets” ideologi. Av ”Guds rike” blev bara ”riket” kvar i denna onda brygd av samhällsteori.

Kanske Guds rike bättre kan förstås om det liknas vid begrepp inom konstsfärens trender, värderingar och riktningar. Dessa har genom olika uttryck försökt sammanfatta hur människor upplevde sin samtids händelser både andligt och materiellt. Begreppet ”modernism” var på flera sätt diffust men kunde ändå tolkas som en samhällelig transformationsprocess som i grunden förändrade världen under de senaste seklerna. I detta begrepp innefattades industrialisering, urbanisering och revolutionen av människans kommunikationsmedel. Även estetisk och konstnärlig reflektion ingick i begreppet. Modernismen var för många löftesrik men något gudsrike var det inte. När filmaren Guy Debord försökte sammanfatta modernismen beskrev han det som en kultur där skenet har upphöjts till sanning, ett ”skådespelssamhälle”. Skådespelet handlar om den överflödsekonomi som förfalskar hela samhället genom till exempel de pseudobehov som konsumtionen gav upphov till.

”Guds rike” är, på samma sätt som konstsfärens olika beteckningar, en samlande beskrivning  för mänsklighetens gemensamma möjlighet, materiellt och andligt. Det är inte en statisk beskrivning av en organisation utan en inbjudan till medskapande av mänsklighetens villkor i den livsprocess vi delar. Vi står ängsligt undrande inför den totala omvandlingen av det mänskliga livet som en följd av klimatkrisen. Industrialisering, kommunikation, ekonomi och digitalisering etc. står inför radikalt nya villkor. I detta perspektiv är ”Guds rike” inte ett statiskt begrepp anpassat till 1800-talets idévärld utan snarare ett uttryck för det rörliga, föränderliga, nomadiska liv som vi står inför.

Om den bibliska berättelsen har en Gud som för sitt folk genom öknen mot ett nytt land så är teologin om ”Guds rike” ett uttryck för en förflyttning till en genomgripande ny verklighet. En resa mot en okänd värld där rötter behöver omformuleras till rutter, en rörelse och ett blivande mer än en statisk ordning. Guds rike är en värld med nya identiteter och nya livsbetingelser. Vi står liksom vid stranden av ett böljande hav som ständigt skiftar skepnad, horisontlöst och utan fasta riktmärken men du kan få din trygghet genom Guds närhet i den stora förvandlingsprocessen. ”Som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, till slut blir alltsammans syrat.” Var inte rädd, Guds rike är nära.

Bön: Tack Gud för att vi inte lämnats ensamma i antropocens tidsålder. Amen.

”…Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte” Joh 4: 46-54. (3:e e. trettond.)

Har jag fel när jag tolkar in en irritation i Jesus svar till ämbetsmannen? Denne hade hört talas om att Jesus hade förvandlat vatten till vin på ett bröllop och kanske kunde Jesus göra ett under också med hans svårt sjuke son? Jesus umgicks ju inte med ämbetsmän och personer i överklassen så när en sådan person sökte upp Jesus så var det enbart för att utnyttja hans förmåga att göra ett under.

Jesus hade ju kunnat smickras av detta och låta sig inneslutas i hans statusfyllda värdegemenskap men istället antydde han, genom sin irritation, ämbetsmannens bristande intresse för de fattiga och nedersta. När den mäktige behövde hjälp passade det att komma. Men Jesus såg också mannens verkliga sorg över den sjuke sonen och gav honom hjälp. Händelsen blev en tankeställare i ämbetsmannens liv och han började förstå vad tro är. 

Du behöver inte tro på magi men kan likväl behålla tron på Gud, även om denna tro inte är omedelbart förenlig med den yttre sekulära normen. Du behöver inte heller förlita dig på moderna ”magiker” som i självsäker arrogans säger sig helbrägdagöra människor i välbetalda showföreställningar. Du kan leva i en församling där man tillåts leva med motsägelsefulla föreställningar för att söka din trygghet i en religiös tradition. I själva verket bygger de flesta etablerade teologiska traditioner på att Gud inte är en förtingligad realitet i samma mening som tomtar och troll. Du kan lugnt utveckla din tro på Gud som en kärleksfull närvaro av nåd i en till synes obarmhärtig värld.

Om du vill ta tron på en skapande Gud på allvar får du också erfara att du är en del av en ständigt nyskapad värld. Det du tror dig veta förändras hela tiden av nya infallsvinklar och perspektiv. Det blir då inte trovärdigt att lita på en specifik kunskap som slutlig sanning, i stället får du leva i en konstruktivt prövande tro som söker sin tillit hos den levande Guden ”som hjälper både människor och djur”

Bön: Herre i dina vingars skugga söker vi ro i en orolig tid. Amen.

”Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa…” Joh 5:31-3

Jesus är så övertygad om att han är utvald för den uppgift han fått av Gud att han inte behöver någon annan legitimitet eller behöver hänvisa till något utanför honom själv. Hans gärningar vittnar om ”att Fadern har sänt mig”.

Kanske kan detta associeras till våra naturvetenskapliga sanningar som inte heller kan referera till någon enhetlig bakomliggande naturordning utan bevisas sanna genom hypotetiska slutsatser inom ramen för sin vetenskapsgren. Ändå behåller fortfarande genetiken sitt grepp om människan och existensen genom att erbjuda visionen av att allt går att reducera till kemi. Det handlar om att naturvetenskapen strävar efter att fånga verkligheten i sin helhet genom att söka efter universella principer GUT (Grand Unified Theory). Denna ambition delar den med många teologiska projekt som till exempel kreationismen. Men sakförhållandena i vår värld är så mycket rikare än vad vårt förnuft och våra teorier kan förstå och formulera.

Jesus hänvisar istället till ”Fadern som sänt mig”, en konkret och helt obevisbar berättelse om en gränsöverskridande Gud som har vilja och närvaro. En Gud som älskar och befriar människan. Denna osannolika Gudsbild är den kristna teologins mångtydiga ljus. Mötet med denna Gud sker enbart genom trons erfarenhet och skiljer sig från den förkunnelse som grundar sig på ockulta skeenden. Jesus tror på Fadern som uppenbarar sin vilja genom nyskapande handlingar som återupprättar livet i den materia som Jesus liv är en del av. Blinda får sin syn, lama kan gå och hos de fattiga väcks ett hopp om befrielse.

Vårt liv i Kristi efterföljelse kan därför bara ha nådens ljus (lumen gratie) som utgångspunkt och innebära ett ändlöst nytolkande och nyskapande som samtidigt är en del av en förändrande rörelse. Tro är också förtröstan på ett oväntat blivande (Deleuze) som förändrar själva den ordning som plågar världen. Istället för legitimerande vittnesmål bekräftas Jesus kallelse genom hans handlingar som är en pågående återupprättelse av allt liv. Nu när klimatkrisen kräver en total förändring av våra levnadsvanor utmanas vi alla att omvärdera allt mänskligt liv, alltifrån skogsskövling till krigshandlingar och vanemässiga utsläpp av fossila gaser.

Genom vår församlings 150-åriga historia som uttolkare av den kristna bekännelsen kan vi aktualisera det särskilda ljus som kommer ur Jesus liv och förkunnelse. Denna gestaltning, tillsammans med den globala kyrkan, kan öppna för en ny kreativ tolkning av radikal  Gudsnärvaro genom tron på Jesus som uttrycker nådens verk i allt liv.

Bön: Tack Gud för nådens ljus som skapar liv och frihet i våra liv.  Amen.

”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Mark 1:9-11.

Allt mänskligt liv är möte, det är inför den andre vi blir till som människor och det är i mötet med Johannes som Jesus, påverkad av den tidens heliga skrifter, definierar sin kallelse. Hans uppgift som människa var inte att förverkliga en färdig plan, inte ens en gudomlig sådan, utan att på ett ansvarigt sätt relatera till den politiska och sociala verklighet han mötte i sin samtid. ”Du är min utvalde”: I fokus står det liv som låg framför Jesus som bara han kunde ana och förverkliga. Jesus gick ut i öknen i fyrtio dagar och man kan ana den ångest han kände när han insåg att han var den utvalde, Guds son. Från tystnaden i öknen gick han sedan ut och förkunnade att ”Guds rike är nära”.

Att drabbas av plötslig insikt om att vi som mänsklighet befinner oss i ett vägskäl kan driva vem som helst till ångest och tystnad. Valet blir svårt i vår tid eftersom de stora berättelserna som förklarar vårt livssammanhang är ”döda” eller brister i trovärdighet. Också Greta Thunberg våndades inför klimatkrisens hotfulla scenario och gick in i en period av svält och tystnad under nittio dagar. Efter denna kris insåg hon att hon ville bli aktivist. Hennes kloka föräldrar avrådde, men hon hade gjort sitt val. En unik självständighet växte fram ur hennes insikt om allvaret i budskapet: Lyssna på och ta konsekvenserna av klimatforskarnas rapporter! Hennes entydiga och klara budskap väcker vrede hos både makthavare och deras medlöpare.

Kanske är den stora berättelsen om Guds närvaro i den materiella världen ändå inte död. Också i vår tid fylls människor av ett överraskande mod, bryter tystnaden och skapar en global rörelse av enighet inför den hotfulla framtiden.  Är det om ett sådant skeende psaltarpsalmen skaldar: Jag kröner en hjälte…. Min hand skall vara hans fasta stöd, min arm skall ge honom styrka. Ingen fiende skall överrumpla honom, ingen våldsman skall kuva honom…”? Att det just nu är en ung kvinna i en sekulariserad kontext som innehar hjälterollen kanske förvånar teologerna. Men det är bara ett uttryck för hur svårt det är för den institutionaliserade kyrkan att förstå inkarnationen. Dogmatiken, den gemensamma kyrkans erfarenhet och läroframställning, kan ibland vara ett hinder för att förstå Guds nyskapande handlingar. Kanske är förutsättningen för verkliga möten på efterföljelsens väg en öppenhet för Gud som en erfarenhet vi inte helt begriper – Gud som radikalt annorlunda.

”Så kom du då till sist, du var en främling, en myt-gestalt som jag hört talas om. Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på stridsbanér. Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.” Ylva Eggehorn

Bön: Gud öppna våra sinnen för din närvaro i världen så att vi kan följa dig. Amen