”…Jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel…”Mark 9:1432.
Det var inte ovanligt att man på Jesus tid tolkade sjukdomar som besatthet eller som påverkan från en ond ande. Innan naturvetenskaperna påverkat vår syn på olika sjukdomar var onda andar den tolkning man tillgrep eftersom man inte hade några andra orsakssamband att referera till. Om vi idag mötte denne man och hans son skulle vi sannolikt tolka sjukdomen som epilepsi, med symtom som beror på att vissa av hjärnans nervceller är överaktiva.
Att denna ynglings sjukdom går att beskriva på ett annat sätt än Jesus gjorde innebär inte att vår tro på hans budskap om livets religiösa mening är osannolik. Jesus budskap är en helhetstolkning av livets mening som inte förklarar begränsade naturvetenskapliga fenomen utan handlar om att världen är platsen för Guds skapande handlingar.
Den kristna helhetstolkningen är rakt motsatt uppfattningen om en Gud som genom en kosmisk maktdemonstration skapar en värld tvingad till lydnad. Den beskriver istället en Gud som begränsar sin allmakt och verkar inifrån evolutionens egen skapelseprocess. Universums tillblivelse, den biologiska utvecklingen och människans historia innebär att Gud avkläder sig sin härlighet och inordnar sig i skapelseprocessen. Berättelsen om Jesus och den sjuke ynglingen handlar om just detta: Jesus som ”sann människa” har ingen annan kunskap om sjukdomen än hans samtida.
Hela berättelsen om Jesus liv som Guds son handlar om Guds egen rörelse utur sin allmakt in i skapelsen. Det bibliska uttrycket för denna rörelse är grekiskans ”kenosis” som närmast betyder nedstigande, avstående från makt och kontroll. Gud vill något annat än sig själv, vill uppge sig själv, för att skapa en fri och levande relation mellan sig själv och sin skapelse. Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”
Detta är också förutsättningen för att vi ska kunna tala om människans relation till Gud. En personlig relation mellan en människa och Gud är bara möjlig om Gud begränsar sig själv och öppnar sig för människan som ett ”evigt du”. Kristendomens uttryck för denna öppenhet är Jesus från Nasaret.
Så är vi involverade i en skapelseprocess där vår roll som medskapande människor får en allt större betydelse. Själva evolutionen är med en sådan gudstro ett uttryck för Guds vilja. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. I den naturvetenskapliga kunskap som människan utvecklat finns också nycklarna till en framtid som gör mänsklighetens överlevnad möjlig också under antropocen. För den som tror på en gudsnärvaro i skapelsens djup finns ett hopp om fortsatt liv också inför de genomgripande klimatförändringar vi möter.
Bön: Gud vi våndas inför de stora klimatförändringar som väntar oss. Ge oss hopp och mod att förenas i en solidarisk gemenskap med allt levande på planeten. Amen.