De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!
Mark 11:1-11

Veckans reflex

En åsna. Det var ett anspråkslöst djur men för Jesus var det ett anspråksfullt val. Genom sitt val att rida in i Jerusalem på en åsna iklädde han sig en konungs identitet. De som stod utmed vägen uppfattade hans tilltal och ropade ut sin glädje så som det var sagt i profeten Sakarjas bok. ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem. Se din konung kommer till dig.” Han som skulle förinta alla stridsvagnar och förkunna fred för folken hade kommit. Det fanns skäl att jubla.

Kanske var han en konung, kanske var det något nytt i evolutionens historia som påbörjades. Men en människa som vill visa vad Gud är och framträder i ringhet väcker tvivel. En konung ridande på en åsna liknar pekoral. När denna människa lider och dör som en jagad upprorsmakare provoceras vår bild av en allsmäktig Gud. Det är en outsägligt stor och revolutionerande ny händelse med en Gud som inte framträder på skyarna men ger sig till känna i den materia som är människa.

Den påminner om en annan händelse, lika stor och lika oväntad. Den börjar redan för 14 miljarder år sedan och har därefter omformat sig på egen hand enligt egna lagar i det rum som vidgar sig i sin takt. Först efter många miljarder år börjar det dyka upp galaxer och planeter. På några enstaka planeter är det så beskaffat att biologiskt liv kan etablera sig. Först efter 4 miljarder år av nyckfull biologisk evolution gör de första människoliknande varelserna entré på scenen. Ett intåg av människan i materiens värld har skett.

Biskop Desmond Tutu, ordförande i den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen efter apartheidregimens fall, talar ofta om ubuntu. Det är ett svåröversatt ord som handlar om att inse den radikala sammanflätningen av allt. Materia med människa och människa med människa. Människan är människa genom andra människor. Kanske den moderna människans individualism och ensamhet skulle behöva ett tillskott av ubuntu för att upptäcka att det är gemenskapen som konstituerar jaget. Vi är alla sammanflätade i materiens stora väv.

”I begynnelsen var relationen” säger Martin Buber. En påminnelse om att vi är en del av materiens historia som formas i relationer inneboende i det universum vi känner. I detta universum inträffar oväntade intåg av ny verklighet såsom människans intåg i universum och Guds intåg i en människa ridande på en åsna. Den mening vi söker finns i ett slutet inre rum med relationer till ett öppet yttre rum. När vi känner igen oss själva i den vi möter har vi känt igen en konung. Då är det dags att ropa Hosianna!

Bön
Herre tack för att du inte lämnat oss ensamma, låt din kärlek fylla oss så att vi känner igen dig och låter oss förenas med varandra i ett glädjefyllt Hosianna!
Amen

”…Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.”…
Mark 12:1-12

Veckans reflex

I Markusevangeliets berättelse är det ingen tvekan om att Jesus beskriver sig själv som sonen till vingårdens herre. När han citerar Psaltarpsalmen om hörnstenen som husbyggarna ratade så förstod tempelhierarkien att liknelsen var riktad mot dem och gick sin väg. Vi tycker oss också förstå vad Jesus menar, men är det så självklart? Vi samtycker i påståendet att det är Jesus som är den ratade hörnstenen men vad betyder det?

Har inte ”tro på Jesus” blivit ett talesätt som allt för ofta representerar ett rationellt och förnuftsmässigt system av tankar och dogmer som stelnat till en troslära? Vi måste reflektera över vad riskerna blir när tron utläggs i en kyrklig kontext istället för konkreta livserfarenheter? Varför har så många påståenden om Jesus reducerats till ett försanthållande som får en slutgiltig prägel? Istället för att tala om tron som en slutgiltig sanning borde vi se på tron som mångdimensionell och mångfaldig. Absoluta sanningar finns bara i fundamentalisternas och ateisternas världsbild.

Att tro är att öppna sig för livets stora förändringsprocess och våga vara en del av den. När vi växer och mognar i förhållande till en föränderlig verklighet så är frågor om globala maktförskjutningar i vår samtid en av de viktigaste trosfrågorna. Det är också därför många teologer har börjat tala om klimatfrågan som en bekännelsefråga. Frågan om människans möjlighet att överleva i en av klimatförändringar hotad global verklighet är ingen introvert fråga utan en del av våra livsvillkor.

Tron på Jesus berör den grundläggande känsla av maktlöshet och fruktan som bemäktigar sig vår inre värld inför de stora globala förändringarna i vår livshorisont. Om tron berör tillvarons villkor så måste också denna tillit och tro vila i ett hopp. Att äga ett hopp är att betrakta världen från en ny synvinkel. Vi kan bedöma och avläsa nuet och tolka historien från en ny utgångspunkt, i tro att det finns något mer än det vi omedelbart har för handen. Vårt blivande ligger i framtiden, ja, till och med bortom tiden.

Vår tro är inget museiföremål utan en levande tillhörighet, vi är Guds tillblivelse i världen, den helige Andes tempel. Meningsskapandet i livet är inga statiska villkor utan ett ömsint och omsorgsfullt tjänande i världen och att känna igen den andre som en del av min kropp och mitt hopp.

Bön
Herre vi tackar dig för livets gåva, för Mälarens frusna vatten och saven som stiger i rönnbärsträdets grenar, vi tackar dig för kärlekens värme och kroppens längtan efter närhet. Men allra mest tackar vi dig för det som är större än en uppvaknande vår och allt det ljuvliga i livet. För det som är större än vår erfarenhet och det som är utanför randen av vår tid, tackar vi dig Gud.
Amen

…Och när Israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. Mose sa till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga.”…
Andra Mosebok 16:11-18

Veckans reflex

När våra två kattor får sin mat i var sin skål måste vi lägga ett lock över den lilla kattens skål, om hon inte är där själv. Gör vi inte det så äter den större rent i båda skålarna. Människorna har alltid haft regler för sitt ätande. Det krävs för att en rättvis fördelning av maten skall ske. Också Moses förstod att när det regnar manna från himlen måste det till gudomliga regler för att inte en måttlös förbrukning skall ske.

När jag en gång i min och Muammar al-Gaddafis ungdom var bjuden till hans palats, för att under den orientaliska himlen intaga en måltid, låg vi till bords med ena armbågen stödd mot kuddarna, allt för att göra måltiden njutbar. På stora fat bars den rykande varma rätten, fyllda med couscous och kött, in och placerades inom räckhåll för oss alla. Det bordsskick som tillämpades var att stoppa i sig maten med en hand direkt från skålen utan bestick. Att äta långsamt så att alla fick del av maten hörde till den väluppfostrades medvetenhet.

I Gamla Testamentet, Syraks bok 31:14-15 finns instruktioner för gott bordsskick: ”När någon annan ser efter något, så sträck ej din hand därefter, och stöt inte ihop med honom i fatet. Bedöm din nästas önskningar efter dina egna, och tänk dig noga för i var sak. Ät såsom en människa av det som är framsatt för dig, och ät ej glupskt, på det att du icke må väcka motvilja.”

I min barndom var gott bordsskick något som varje barn skulle lära sig, så att inte föräldrarna fick skämmas över sitt barn. Gott bordsskick var nämligen ett klassmärke som skilde de rika från den skamliga fattigdomen. När vi äter tillsammans blir gemenskapen tydlig, vi rör oss i samma utrymme, delar samma gemenskap och livnär oss på samma jord. Att hålla tillbaka sin egen behovstillfredsställelse blir signum för mänsklig kultur och bildning.
När Jesus talar om sig själv som brödet som kommer från himlen återknyter han till texten om mannat som föll från himlen. Så har brödet blivit tecknet för vår samhörighet och måltiden den gemenskap som för oss samman. De regler vi har för vårt ätande i olika kulturer kan vara en påminnelse om hur orättvis fördelningen av brödet är i vår kultur. Den sorg som denna påminnelse väcker är också en bekännelse till en annan ordning. Vi känner sorg för vi längtar efter rättvisa. I det bröd vi bär fram i nattvarden bär vi fram vårt eget brustna liv och på samma gång hela världens sargade liv, för att allt en dag skall förenas med Fadern. I tro och hopp lämnar vi altarets ljus för att tjäna det bordsskick som ger åt var och en det han behöver.

Bön
Herre tack för jordens gröda och brödet som vi delar. Låt vårt liv bli en del av nattvardens ljus som förenar oss med varandra och lär oss ditt heliga bordsskick.
Amen

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snavar på torget, redbarheten kan inte komma fram…
Jesaja 59: 14-17

Veckans reflex

Detta är vad som sker i dag på Svenska tunnelbanestationer, torg, skolor och sjukhus. Det är en giltig beskrivning av den svenska flyktingpolitikens nya arbetsmetoder. Svensk polis utbildas i ”inre gränskontroll” inom det av regeringen initierade projektet REVA, ett samarbete mellan Polis, Kriminalvård och Migrationsverk i avsikt att öka effektiviteten i verkställighetsarbetet. I klarspråk innebär det att polisen genomför ID-kontroller av personer med ”icke-svenskt” utseende. Men polis som visiterar människor på gatan och kräver att de ska legitimera sig är inte värdigt en rättsstat.

Sverige har också i upprepade fall brutit mot internationella konventioner för mänskliga rättigheter. Hela 20 gånger har Sverige fällts för att ha behandlat enskilda asylärenden i strid med FN:s tortyrkonvention, fler gånger än något annat land. Både den Irakiska regeringen och FNs kommitté för mänskliga rättigheter har vädjat till Sverige att inte tvångsdeportera människor till Irak. Trots detta fortsätter Sverige att tvångsdeportera irakier i strid mot både FN:s riktlinjer och internationell rätt. Sverige har också fått kritik av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter angående utvisningar av HBTQ- personer och behandlingen av deras asylärenden.

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention, konventionen för mänskliga rättigheter samt FN:s konvention mot tortyr, men de efterföljs inte och Sverige kritiseras gång på gång för att ha brutit mot dem. Kritiken har hittills inte lett till några verkliga förändringar. Svensk gränspolis har fått nog och protesterar, ”vi tvingas bryta mot lagen”…” och det är våra chefer som uppmanar till det”.

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snavar på torget, redbarheten kan inte komma fram…”

Bibeln tvekar aldrig inför plikten att värna om främlingen och ofta nämns där änkan och de faderlösa barnen. Det som är gemensamt för dessa är deras värnlöshet. De är ensamma och sårbara och kan därför bli utsatta för gruppens godtycke. På internetsidornas många hatsajter används främlingen som avstjälpningsplats för oönskade egna egenskaper. Negativa självbilder där individens egen känsla av värnlöshet och utanförskap, som är svåra att erkänna, projiceras in i främlingen. Från näthatet är steget sedan inte alltför långt till grymma handlingar mot dem som betraktas som främmande.

Nu är tid att återupprätta rätten och rättfärdigheten, nu är tid att skydda främlingen och låta redbarheten komma fram.

Bön
Herre du som aldrig skapade några gränser och aldrig lämnade någon utanför din kärlek, hjälp oss att möta varje människa som vore hon din budbärare. Amen

”… Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid”
Luk 7:36 – 8:3

Veckans reflex

Det är ”de andra vid bordet” som har rätt. De har Guds lag på sin sida. Oavsett om de var bokstavstroende eller tolkade lagen med andra kriterier så bröt Jesus själv mot lagen. När Jesus meddelar kvinnan att hennes synder är förlåtna är det enligt deras synsätt en hädelse mot Gud. De andra runt bordet feltolkade inte lagen men ifrågasatte Jesus trovärdighet som lärare. Hur långt de än gick tillbaka i den klassiska profetismens tradition så hittar de inget exempel på någon som visar så anstötlig självständighet till lagens bestämmelser att den vågar säga ”Dina synder är förlåtna”.

Ofta betraktas de med större respekt som hävdar en bokstavstrogen relation till ”Guds ord”. De som med citat från gamla testamentet kränker homosexuella får till exempel i stora delar av den kristna kyrkan fortsätta med sina excesser utan att bli motsagda. Bokstavstroheten är för de bokstavstroende en större auktoritet än Jesus eget förhållningssätt till gamla testamentets skrifter.
Nu är det inte bara en bokstavstrogen läsning av lagen som Jesus bryter upp när han säger ”dina synder är förlåtna” utan det är också gamla testamentets förkunnelse om hämnd och våld. När Jesus citerar gamla testamentet, t.ex. i Nasaret när han får en text ur Jesaja framlagd för sig, stryker han raderna om hämnd. Hans evangelium är läkedom och inte hämnd eller straff.

Guds ord är inte en statisk text eller en hämnd utifrån en given lag. Guds ord kan vi höra inifrån som spontan kärlek utan tvång. I Kristus fullkomnas lagen och människan som guds avbild. Guds kärleksfulla närvaro framträder. Därför är lagen stum inför Kristus och den i skuld och vrede förvridna människan befrias till handling i en försonad värld.

Nya testamentet talar om Gud i den gemensamma erfarenheten. En Gud som befriar metaforerna från deras underordning, till att gälla den egentliga innebörden. Gud behöver inte längre tala till oss genom bilder utan talar inifrån vår gemensamma erfarenhet. Han talar till oss som närvarande i den materia som med sin outsägliga rikedom rymmer en verklighet vi inte kan formulera med lagar och ord. En verklighet som möter oss när vi i tro sträcker oss ut i världen. Den Gud som möter oss med förlåtelse och upprättelse viskar in i vår osäkerhet och vår ifrågasatta identitet: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Bön

Herre, inför ditt ansikte har jag funnit den enda platsen där allt stillnar och jag inte längre blir otydlig inför mig själv. Därför tackar jag dig för min återupprättade identitet som mottagare av din kärlek..
Amen.

Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Matt 16:21-233

Veckans reflex

När Jesus har berättat att han ska lida mycket i konfrontation med översteprästerna och de skriftlärde för att sedan dö, tar Petrus honom åt sidan och säger ”Må Gud bevara dig, Något sådant skall aldrig hända dig, herre.” Jesus svar är kraftigt avvisande. Tron att Gud ska ingripa och skydda oss från lidandet är inte förenligt med Jesus övertygelse om vad det är att vara människa.

Det är så lätt att vika undan då vi utmanas av lidandet i vårt eller andras liv. Vi som tagit del av den västerländska samhällsmodellens alla rikedomar vill gärna se dessa framgångar och detta välstånd som ett kontinuerligt schema. Gud blir en del av schemat. Men om denna kontinuitets- och självsäkerhetskänsla slås sönder av klimathot och avslöjanden om ett enormt globalt lidande hos alla ”de andra” som åsidosatts, då slås också detta idylliska schema i spillror.

Om vår syn på historien som en evolutionär linje rämnar och vår marknadsstyrda utveckling inte längre förser människor med en trygg framtid börjar vi ana att nödvändiga förändringar kan bli smärtsamma. “De andras” verklighet, och kraven på en rättvis fördelning i en global gemenskap, upplöser våra invanda mönster. När Gud avbryter människors tankar, och bryter in i ett historiskt skeende, så är det en Gud som skänker hopp genom korset. En Gud som framträder genom minnet av dem som lidit och kämpat med ”de andra” – särskilt dem som blivit glömda och marginaliserade av historien.

Jesus avvisar Petrus rädsla för lidandet för att påminna om att Gud är närvarande i lidandet. Han är närvarande i de åsidosattas berättelse, hos dem som bär utanförskapets lidande, dem som modernitetens självgoda samhälle har stött bort. När Guds fördoldhet uppenbaras genom lidandets erfarenheter och i de händelser som avbryter och stör ordningen då finns ingen plats att gömma sig undan ansvaret att vara människa.

Gud kommer till vårt kosmos som ett hopp om förändring. Till detta kosmos som plågas av den tidsålder som betecknats antropocen, namnet på en ny geologisk epok som definieras av människans egen massiva inverkan på jorden, kommer Gud som lovar att befria och förvandla hela verkligheten.

Kanske behöver vi något av den vishet som den muslimske poeten Rumi från 1200-talet visar i dikten ”Gråt ut din förtvivlan”: ”…Låt himlen öppna sig under dina fötter. Ta ut bomullen ur öronen, tröstens bomull, så att du kan höra sfärernas musik. Stryk håret ur ögonen. Snyt snoret ur näsan, och ur hjärnan. … Regnets och vindens piskande är det sätt molnet har att ta hand om oss. …Ignorera dem som gör dig rädd och sorgsen, som sänker dig tillbaka ned mot sjukdom och död.”

Bön

Giv oss, o Gud, mod att möta din nyskapande rättvisa.
Amen.

”…Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv…”
Joh. 12: 20-33

Veckans reflex

Jag går ofta upp till bikupan och lägger örat mot väggen för att lyssna till det svagt surrande ljudet som bisamhället ger ifrån sig när den invintrade svärmen övervintrar. Många av dem kommer att vara döda när våren kommer men svärmen kommer att leva vidare. Ensamt kan inte ett bi leva.

Inte heller en människa kan leva ensam. Även om vi tid till annan lever som om vi vore ensamma, som om inga nya släkter skulle komma efter oss och leva sina liv. Vi lever som om vi vore de sista som skulle leva. Bara jordens gåvor räcker till just oss så är det väl bra, vi som nu krampaktigt håller fast det vi har. Många av oss kommer en vårdag att vara döda, men hur vi förvaltar våra liv kommer att ha betydelse för de som ska leva vidare.

Vi vet att vi under de senaste åren har drivit vår finanssektor, ja hela vår tillväxtmodell, på kredit utan tillräcklig säkerhet. Sanningen är att vi behandlar hela vår planet som ett lån utan säkerhet och lever över våra tillgångar, på våra barns och barnbarns bekostnad. De rika ländernas miljömässiga ”snålskjuts” har gynnat en liten minoritet, medan de värsta konsekvenserna har slagit hårdast mot världens mest sårbara ekonomier. Vårt sätt att organisera välfärd och ekonomi äventyrar välfärden för kommande generationer.

Att som ett vetekorn, ett bi eller en människa vara en del av en skapande verklighet betyder att livet är nu och efter detta nu ska det överlämnas, fortsätta med andra överlevande. Detta är vetekornets livsform, dess mening ligger i att falla ner i jorden och dö, det är så kornet uppfyller sin bestämmelse. Den uppståndelse eller frukt som följer på andra sidan döden, är inte uttänkt av kornet, såsom en egoistiskt planerad ekonomisk vinst är. Vetekornets liv på andra sidan döden vet vi inget om. Meningen med vårt liv finner vi här, det är här vi ska ta itu med saker, arbeta och verka; det är här vi skall göra Guds vilja och vara en del av den skapande världen.

Vårt liv får inte sin mening i det vi äger, och kontrollerar, utan i delaktigheten i det liv där rättvisa skapas mellan generationer och mellan fattiga och rika. Ett liv som inte har någon förutbestämd färdplan men navigerar på okända farvatten och som är fyllt av den närvaro som gestaltats på ett kors.

Bön

Herre jag överlåter mig till din kärlek utan att i tillflykten undfly mitt livs utmaning. Hjälp mig att använda min frihet till en gemenskap där världen fogas samman till en rättvis plats för kommande generationer.
Amen.

”…Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Luk 17:7-10

Veckans reflex

Den största delen av våra liv tillbringar vi i vardagen. Den kan se lite olika ut men det mesta är triviala handlingar, det är alla dessa dagar som är vårt liv. Jag tror aldrig jag tackade min mor för alla vardagar där jag blev föremål för hennes omsorg eller far för alla tidiga mornar han satte på sig hatten och gick iväg till sin arbetsplats. Det mesta var självklar vardag i deras liv. Och ändå var deras dagar en del i det som formade mitt liv och det samhälle jag får njuta frukterna av.

Vem skulle tacka mig, inte får tjänaren något tack, eller rådjuren som stod där och klippte med ögonen och ryggarna vända mot de isande vindbyarna, de bara stod där med djurens självklara frid utan undran. Det finns ingen herre som ordnat en färdplan som han sedan skall tacka dig för att du uppfyllt. Min uppgift som människa är inte att förverkliga en färdig plan, inte ens en gudomlig sådan, utan att på ett ansvarigt sätt svara på den situation där jag möter den andre, uppenbarad och dold på samma gång.

Det bibliska verbet ”uppenbara” betyder ”avtäcka”. Det är alltså inte så att Gud uppenbarar sig i en enda händelse, eller i en bestämd text, och att det är endast där som vi får veta något om Gud. I vardagslivet står ofta förtröstan och tillit i motsats till misströstan. När tilliten övervinner misströstan uppenbaras en uppbyggande kärlek mitt i vardagen. Denna tillit är den tro som ger oss mod att leva. En allt för snäv förståelse av uppenbarelse gör att vi inte ser vad som händer. Det är i vardagens kamp vårt livs hemlighet uppenbaras.

I den Lutherska traditionen blir människan inte älskad för sina prestationer utan för att Guds kärlek genomströmmar allt. Gud älskar oss både med vår duglighet och med vår svaghet, vi får alltså inte guds kärlek för det vi presterat. Att leva är nåd och vi är alla människor som är omslutna av samma kärlek. I denna förvissning kan vi hitta vägen till en mjukare gemenskap som kan göra det lättare att andas i vårt samhälle.

Det är när vi lever vi finner sanningen om oss själva, den finns inte, den skapas när vi växer och mognar i relation till varandra. Det är en en föränderlig verklighet och en rörelse i riktning mot det vi ytterst har möjlighet att bli. Vårt liv ska inte bedömas utifrån en mall eller i jämförelse med andras CV. Vårt liv förverkligas i öppenhet för vårt eget inre djup i ett samspel med andra människor och ett ömsesidigt utbyte och beroende.

Bön

För det liv jag har fått av nåd vill jag tacka dig Gud skapelsens herre:

”Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig två ögon
Och när jag dom öppnar
Kan jag klart urskilja det svarta från det vita
Och högt däruppe himlens mantel strödd med stjärnor
I mängden människor, den som jag älskar.”

Amen.