Vecka 8 2011
Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade.
Salomos vishet 11:22 -24.
Reflektion
Vem vill inte bli inbäddad i denna vackra gudsbild? Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, du är barmhärtig mot alla… Den som har en Gud som har gett gestalt åt allt som finns till kan till att börja med inte förakta sig själv, inte heller det svaga hos sig själv, förakt är inte en passande relation vare sig i förhållande till det egna jaget eller till någon annans jag.
Vad gör vi då med alla nyorden som distanserar, föraktar, dömer ut och skapar gränser mellan vi och dem. Utanförskap, terrorister, islamister, utförsäkrade, båtflyktingar, ensamma flyktingbarn, hemlösa; Vad gör vi med alla dessa ord som påminner oss om vår egen värnlöshet och utanförskap. Sådana ångestfyllda självbilder är svåra att erkänna och i självförsvar projiceras de in i den andre. Det man inte önskar se hos sig själv, det ser man desto tydligare hos den andre. Toleransen mot lagar och politiska beslut som utsätter grupper av människor för lidande och utanförskap, för att nå ett hägrande mål, har ökat. Man kan befara att det hänger samman med en tilltagande likgiltighet inför sådana offer.
Den anständiga grymheten är försåtlig därför att den legitimerar våld och okänslighet inför andra människors lidande med hjälp av ett språk som döljer verkligheten. Språket är ingenting annat än vad människor gör med det. Under det nazistiska eutanasiprogrammet deltog sjukhuspersonal i en verksamhet där de ”befriade” mentalsjuka, utvecklingsstörda, svårt sjuka, blinda och döva från deras lidande genom att skänka dem en ”barmhärtig död”.
Vi lever i en kultur där PR makarna har makt att fylla vår stad, vår tidning och vår hjärna med nya ord som döljer vad som händer hos den som utförsäkras, den som hamnar i Fas 3 och det ADHD barn som inte får gå i skolan eller den asylsökande som avvisas från sjukvården eller transporteras ner till Bagdads flygplats.
Om språket är en slags ständigt pågående förhandling mellan människor om hur det ska användas så är maktens megafoner ett orättvist förhandlingssätt. Det blir ett språk som tjänar sina egna intressen. Det är i denna megafonernas tid vi behöver lyssna till ett språk som inte föraktar den svage, som ser barmhärtigt på den egna sårbarheten och som väcker oss att bygga ett samhälle, en samhörighet. Vi söker ett språk, med politisk accent, som kan göra oss immuna mot maktens språk. Vi söker ett kärlekens språk, inbäddad i en Gudsbild som inte kan gå förbi.
Bön
Vi har uppehållit oss så länge i medelklassens upplysta salonger att vi tappat synranden och förlorat minnet av enstaka vakor, mörka bruk, med gifter och hemlösa byltens vardag i trappuppgångar. Vi har glömt hur tunn hinnan är som skiljer oss åt och tappat bort känslan av ett mörkt hav inunder. Du, för vilken hela världen är en droppe av morgonens dagg, påminn oss om vatten av en vidare mening och dra in oss i samhällsbyggandets värde.
Amen