”Är det jag som verkar i de profeter som profeterar lögn och predikar sina egna bedrägliga påfund?” Jer. 23:23-29
Orden är Jeremias, ”den gråtande profeten” som för 2600 år sedan lade orden i Guds mun och varnade sin samtid för de falska profeterna. De falska profeterna refererade enligt Jeremia ofta till en ”en dröm, en dröm, en dröm” för att göra det trovärdigt att deras budskap kom från Gud. Jeremia konstaterade att mycket av detta var lögn och bedrägliga påfund. Drömmar är otillförlitliga som redskap för att uttolka verkligheten. Jeremia refererade istället till Guds fråga: ”Vad har Herren talat?” Har Gud talat är det på ett språk som går att analysera och pröva. Jesus rekommenderade också en kritisk granskning av talets följder, av frukten kan man lära känna trädet.
Vi talar sällan om falska profeter därför att många av oss vill vara ödmjuka. Hur ska just vi veta att vi har mer rätt än dom? Att ifrågasätta de egna sanningarna är en sympatisk och tilltalande hållning för dem som vill vara Kristus efterföljare. Men lika viktigt är att pröva allt som sägs i Guds namn. Allt är inte lika sant och att inte pröva profeter och predikanters sanningar och påståenden kan leda till en gemenskap som blir en ”skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och en visa…”. Despoter och tyranner har ju alltid haft profeter som förbereder deras makttillträde och som förstärker hovet runt deras maktutövning. De som drabbas av despoter och tyranner är ofta flyktingar, fattiga och kvinnor. ”Av frukten känner man trädet”
Också i vår tid har vi anledning att pröva många ”profeters” budskap. När det predikas att Irans kärnvapen har med Uppenbarelseboken att göra och när kristna aktivister skjuter ihjäl abortläkare är detta inte längre en legitim kristen förkunnelse. Det finns också anledning att ifrågasätta vad som är sant när kristna vill ”omvända” homosexuella och när Darwins evolutionsteori ställs mot bibelns skapelseberättelse. Det är också hög tid att fråga sig vad som är kristet i de organisationer vars budskap utmålar FN:s världshälsoorganisation som antikrist på grund av dess kamp mot aids och för kvinnlig frigörelse och sexuella minoriteters rättigheter.
Det finns tillfällen när vi inte längre bör tolerera de som vill förstöra den tolerans som gör ett öppet samhälle möjligt – toleransens paradox. Kanske måste vi börja avslöja dem som i Jesus namn sanktionerar förebyggande kärnvapenanfall mot dem som utpekas som Guds fiender. Annars legitimerar vi terroristernas övertygelse, som drivs av visionen om en värld renad genom apokalyptiskt våld.
När Jeremia refererar till vad ”Herren har talat” är det inte en fundamentalistisk bokstavstro han hänvisar till utan snarare en ordning möjlig att finna om man helhjärtat söker efter den. Han talar om en slags ordning där ”välgång, inte olycka” är ledmotivet och där traditionen inte är ett stängsel men ett spår efter generationer av sökande: en Gud som talar ett språk som kan kännas igen. Lite som när Lars Gustavsson i ”Ballad om stigarna i Västmanland” beskriver stigarna i barndomens skogar och hur de tycks innefatta en mängd information. ”Under den synliga skriften av småvägar, grusvägar, brukningsvägar…. Går en annan skrift: de gamla stigarna. De går från sjö till sjö, från dalgång till dalgång. De djupnar ibland, blir mycket tydliga och stora broar av medeltida sten bär dem över svarta bäckar…” Ibland gör stigen en omotiverad sväng. ”Vad vill stigen nu?” frågas i dikten. Och svaret är att den visar sig beror på en inneboende kunskap om hinder i den raka vägen, en myr, en obestigbar brant. ”Den för oss runt, med tryggheten hos en som har varit med förut. Den vet var myren finns.” Det är en fin beskrivning hur vi tillsammans skapar en tradition, skriver stigarna, och stigarna blir kvar och stigarna är klokare än vi. Så finns Guds tilltal i traditionen, i naturen och i vårt innersta. Vi kan ”höra” hans röst utan att vara beroende av andras drömmar eller auktoritära ledare.
Bön: Gud gör oss lyhörda för din röst och hjälp oss känna igen din väg under den synliga skriften av småvägar.