…Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst…

1Kor 13: 1-13
Veckans reflex

Jag går i vinternatten med knarrande skor på den lilla skogsvägen på väg till bussen och talar med en av mina döttrar om kärleken. Den där vardagliga kärleken som är att leva ihop på några kvadratmeter tillsammans med en annan människa. Likheter och olikheter. Hos en ung människa är viljan att behålla sitt nyfunna ”jag” lika stark som begäret och lusten att söka någon slags förening med den andre. Den omogna kärleken – hur intensiv och ljuv den än är – bortser från den mäktiga erfarenheten av skillnad. För den mogna kärleken är skillnaden den nödvändiga kraften i all kärlek.

Ingen erfarenhet av kärlek kan ta ifrån oss vår individualitet och ingen kärlek vill ta ifrån den andre dennes individualitet. Kontroll och tvång är uttryck för makt och finns inte i kärleksrelationer. Kärleken är en riskabel affär. Vi kan aldrig få någon garanti för att vårt begär efter den andre, vår investering av känslor och omsorg om den andre skall resultera i en bestående erfarenhet av lycka.

Kärleken är det där som drabbar oss men också det vi väljer. Men vad är det vi väljer? Det slår mig där vi går på skogsvägen och samtalar att vårt sätt att tala om kärlek förändras mellan generationerna och att vi betonar olika aspekter av kärleken. Kärleken kan också belysas från olika perspektiv i samhällsdebatten. Sociologer har påtalat att många kärleksrelationer nuförtiden är överlastade med orealistiska förväntningar. Deras perspektiv är tendensen att reducera kärleken till en parrelation som ensam förväntas fylla vårt krav på mening och trygghet. Ett annat perspektiv har de kristna tänkare som har lanserat teorin att verklig kärlek på något sätt är avskilt från människans kropp, dvs. den är rent andlig.

Men varje perspektiv som isolerar oss från varandra eller förnekar det kroppsliga i vår kärlek förminskar kärlekens räckvidd. Själva kroppsligheten är ett uttryck för Guds närvaro i den tro där Gud tar gestalt i Kristus. Våra handlingar, blickar, beröring och begär är lika viktiga som ord i sökandet efter den kärlek som också är Guds närvaro i vår kultur och historia.

Varje tid och varje rum speglar sin tids förväntningar och behov, dess särskilda rum och språk. Varje tid har också sin erfarenhet av vrångbilder av kärlek och orealistiska förväntningar med resulterande besvikelser. Men genom alla tidsbestämda töcken växer alltid kärleken fram som en gåva. Kärleken är en gåva med sin egen historia som rätt förstådd kan hjälpa oss att leva tillsammans i varje ny tid och möta varje ny tids utmaningar. Också i livscykelns olika utmaningar hjälper oss kärleken att övervinna de kommersiella trendernas tyranni, både när det gäller många ungas utseendefixering och äldres förnekande av kroppens åldrande. Kroppen hotas och förändras på många sätt men är likväl bärare av kärlekens mysterium.

I den kristna mystikens tradition har alltid både kropp och själ förenats i människans kärlek till Gud. Det råder i denna tradition ingen radikal motsättning mellan erotik och helighet och inget avskiljande från världen i mötet med Guds kärlek. Kroppen är ju bärare av mystikens förening med det heliga. Så kan kärleken till en annan, med kropp och vilja, individualitet och styrka, förenas på samma sätt som det heliga kan förena oss i ett engagemang för det kroppsliga – klimat, jämlikhet och rättvisa. Kärleken bär allt, tror allt och hoppas allt.

Bön:

Bön: Herre giv oss i dag vår dagliga kärlek och låt våra kroppar och drömmar arbeta för ditt rikes ordning i världen.   Amen.